Och man vaknar till strålande solsken och n ä s t a n vindstilla, men bara nästan.
Beslutar mig för att ta lillrundan och inga hundar får följa med då det är så knepigt att hålla i både ett koppel och en krycka. Alltså går jag ensam.
Nere vid Eckes hus sitter som vanligt herr och fru Kaja på skorstenen där dom alltid bor sommartid och där dom tar hand om småttingarna. Visste ni att kajor håller ihop hela livet?
Här vid lilla huset svänger jag höger och passerar bäcken som går ner till havet ., och på höger sida ligger hästhagarna där det nu är helt tomt; den fina hästen som stått där ensam i nån månads tid, den är inte längre kvar.
Och så fortsätter jag rakt fram, men innan man kommer till dom vita husen svänger man höger ut på lilla grusvägen och det är där man hör lärkan och i dungen närmast nere till höger på bilden, där sitter näktergalen och flöjtar så fint i början av maj!
Vid sista bilen, då är man nästan ute på Kustvägen och svänger höger .., då blir det till att gå på smala vägen utan tillstymmelse till vägren och lyckan är stor när bilister håller ut, men somliga tycker att man ska hoppa ner i djupa diket och hålla sig där .., inte en millimeter att dom väjer!
Nej, jag går inte utan kryckor, bara när jag filmar.
Alltså går man som "runt" och kommer så slutligen in på Ejdervägen där vi bor.
Då är jag så trött i benet att jag nästan vinglar .., fast jag har promenerat så sakta, så sakta!
Genar uppför backen när jag väl är hemma ..., blir varm i hjärtat när jag ser all scilla som växer som ett litet blått hav intill växthuset. Synd att man inte kan ligga på knä och fånga dem på närbild; men ni kanske förstår ändå ..?
Vad händer mera på en vanlig torsdag i april?
Jo, man ordnar med "ansökan om sjukpenning", vilket är enklare än någonsin då dom flesta uppgifterna redan finns registrerade sedan förra sjukskrivningen; det enda som krånglar är att där står noterat att inget läkarintyg har inkommit, men det har det verkligen, så det ordnar sig.
Tänker på hur svårt det måste vara för alla som inte kan svenska ordentligt, eller kanske inte begriper det här med hur man fyller i via nätet!
Det är mycket man tänker på när dagarna mest tillbringas hemmavid.
Hur mycket som helst har jag tänkt på det här med vad vänliga ord betyder när man är sjuk och i underläge och jag tänker ofta på narkosläkaren eller sköterskan som stod och strök med lena fingrar på min vänstra hand .., och jag tänker också på stressen och syster Rachel som var precis tvärtom.
 |
| Utsikt från Halmstad sjukhus .... |
I en tidigare kommentar skriver Monet och berättar om sjukvårdsbiträdena som hon har erfarenhet av - i Frankrike alltså - nej, det är inga trevliga erfarenheter och hon skriver att dom är outbildade och ja, inte så trevliga .., saknar empati och kör med patienterna. Huvva!
Men jag tänker också att egentligen tror jag inte att det har så mycket med utbildning att göra; att vara empatisk måste väl ändå vara nånting som finns inneboende hos människor och människor som saknar den förmågan och värmen, borde söka sig andra arbeten!
Det är klart .., får man bra utbildning lär man sig att "läsa av patienter" på ett annat sätt, men till syvende och sist måste det väl ändå vara en läggningsfråga?
Den människa som jag minns mest från tre knäprotesoperationer är städerskan från Sydamerika.
Hon var den som spred värme och glädje bara genom att komma in i vår sal!
Vad gjorde hon då ...?
Ja, inte pratade hon direkt med oss, men hon såg oss och log och det var väl det vi behövde just då.
Och nu har solen tackat för sig och det är gråmulet och t.om kyligt här inomhus.
Bäst att ta fram stickesockorna!
6 kommentarer:
Jag har själv jobbat som sjukvårdsbiträde och det var ju inte direkt några avancerade saker man var betrodd att göra, även om det såklart var viktigt! Tvätta, klä, hjälpa med allehanda, hålla ordning, lite städning också. Umgås. Gå med dem som behövde stöttning och sällskap. En sorts vårdens hantlangare.
Utbildning tror jag visserligen har sin nytta ändå, och jag minns att många gick den så kallade tioveckorskursen och hade ett järnmärke i form av en krans på rocken. Jag gissar att mycket handlade om hygien inom vården och även bemötande - allra viktigast.
Utbildning skänker också status och stolthet, vilket gör att människor känner sig mer betydelsefulla och får råg i ryggen. De som råkar sämst ut på arbetsplatser när det gäller det egna välbefinnandet, och förstås som en följd av det patienternas/kundernas, är de som inte har någon egenmakt och som upplever sig sakna inflytande. Satsningar i form av utbildning och allmän respektfull personalvård har en stor del i detta.
Och så gissar jag att utbildning även fungerar som en sållning. De klart olämpliga får helt enkelt inte jobb.
Cruella: jo, jag har själv gått den utbildningen, men den var längre, fem månader tror jag, men jag kan säga att det fanns då vissa som jag tyckte var direkt olämpliga att arbeta med människor, fast det är klart, än värre hade det väl varit utan nån utbildning alls. Nu var det här i början på 80-talet och egentligen handlade det inte så mycket om bemötande då, däremot att bädda sängen så slät som möjligt 😉. I Frankrike kanske själva begreppet sjukvårdsbiträden ännu finns kvar; här är det ju undersköterskor som tar hand om den biten och mycket annat.
Cruella: men jag pratar mot mig själv, ser jag. Jag som alltid är så noga med att inpränta vikten av att lära upp nya kassörskor; att ge dem yrkesstolthet osv :)
Att ligga på sjukhus i Frankrike är som att flyttas tillbaka till svenskt 50-tal. Jag har nu erfarenhet avtre olika sjukhus för min och mannens räkning så jag ser ett mönster. Samma hierarki som då men förstås helt annan medicinsk vård. Helt i topp här så man kan inte klaga på det, tvärtom. Men här finns inte undersköterskor som i Sverige utan städpersonal , matutdelare, "aides soignantes", dvs vårdbiträden och sen sjuksköterskor, blivande sådana, underläkare, läkare och på toppen klinikchef. Överstekirurg som i mitt fall är min personlige läkare, man träffar och behandlas alltså bara av en doktor vilket är en stor fördel. Det är inte alltid lätt att skilja på de olika personalkategorierna, man bär inte skyltar med namn och yrke som i Sverige.
Det finns förstås rara och omtänksamma biträden också men här är det ett känt faktum att man har problem på sjukhusen med just vårdbiträdena. Som flera läkare också sagt mig: det är sån brist på vårdpersonal att man tvingas ta in folk "från gatan" utan utbildning eller minsta intresse för jobet. De får säkert någon form av kortare utbildning, inte minst när det gäller att militärbädda sängar. I övrigt är de mest intresserade av att skrikprata med varandra - jobbar alltid två och två - över huvudet på patienten eller utdela order. Man ska upp och ut i badrummet, de kollar genom att slita upp dörren att man borstar tänderna och drar sig inte för att arrogant påpeka att man behöver tvätta håret. Utan att erbjuda sig att hjälpa till. Mantra är upp ur sängen och de drar sig inte för att höja upp sängen och lögga kontrollstaven utom räckhåll när man är fastlåst av dropp, katetrar och dränage och får morfin mot smärtorna. Förra gången tvingades jag sitta i en stol i över två timmar med urinkateter som skavde och gjorde fruktansvärt ont. Och ledde till helt onödig urinvägsinfektion. Räddades först när mannen kom och fann mig storgråtande. Klinikchefen bad nästan förkrossad om ursäkt för detta och annat som till sist jag och min advokatdotter påpekade. Och förklarade att han var tvungen att acceptera den här sortens personal. (som i Sverige hade åkt ut direkt) och bad mig, som den "person jag var" att försöka ha överseende med detta. Lättare sagt än gjort faktiskt.
De här kvinnorna, manhaftiga och med höggljud sydfransk dialekt låtsas också inte förstå min franska eller påstår att jag inte heller förstår franska. Jag är och behandlas som den utlänning jag är och det är både plågsamt och förstås lärorikt. Mina distriktssköterskor förfasar sig över behandlingen jag fått utstå men säger också att det tyvärr är så här i hela Frankrike. En av dem har arbetat på sjukhus men kan, just av det här skälet inte tänka sig att gå tillbaka, han skäms så över att det får gå till så här. I Belgien och Schweiz skulle det aldrig få förekomma säger han. Han, som de andra, säger att detta är outbildat och okunnigt folk som plockas in och jag håller faktiskt med. Kunde skriva en bok om detta men nöjer mig nu och hoppas att de som tycker att jag bara talar väl om den franska sjukvården också kan se att detta förekommer som en mycket stor plump i protokollet. Jag ska opereras en tredje gång om några veckor och fasar för detta. Inte för smärtan och annat elände. Men för den här typen av gräslig behandling i ett utsatt läge. Inga lena händer här inte!
Monet: ja, det ser jag ju, att jag har befunnit mig i paradisets förgård i jämförelse med det du berättar om! Fy, så hemskt!
Den här gången svepte en av dem i sin stress ner min Iphone i golvet och började genast, när hon såg att hela skalet spruckit, skrika och anklaga mig för att ha mobilen uppe på nattygsbordet och inte i lådan. Hon hotade att anmäla mig för sjukhusledningen eftersom jag upprepade vad hon sagt, inklusive ett ganska fult svärord. Hon skrek så högt att det hördes ut i korridoren. Bengt var där och försökte hejda henne utan framgång. När jag sa till henne att jag var patient och inte fick behandlas så, att hon var den som skulle ta hand om mig och att jag var sjukhusets "kund" och hennes roll var att underlätta för mig blev hon fullkomligt rasande och skrek att det gav hon fullkomligt f-n i. Betala mitt mobilskal, dyr födelsedagspresent - Dior - från Bengt, tänkte hon heller inte göra.
Den här gången sa jag till en bekymrad sköterska som i sin tur kontaktade sjukhusadministrationen. En reoresentant för dem kom ner med namn på den juridiskt ansvarige och sa att jag skulle skriva ner i detalj vad som hänt och skicka till honom. Har jag orkat göra det? På franska från min hemmasjuksäng? Förstås inte. Veckan efter detta såg jag den här kraftiga kvinnan med sitt korpsvart färgade hår i korridoren tillsammans med sin kollega. Bara den kom in i mitt rum, den andra höll sig utanför. Tack och lov. Det värsta är att om man säger till om vad som händer behandlas man ännu sämre efter det. Syster Rachel i sin prydno. Min distriktssköterska säger att detta kommer att sluta med övervakningskameror i patientrummen. Så illa är det.
Skicka en kommentar