fredag 30 juni 2017

Oväntat besök ...

En Kräfta och En stenbock. Ett mellanbarn och en storasyster.

Igår, några timmar innan det var dags för mig att cykla till jobbet, knackade det på dörren.
Pv befann sig då i Ljungby för att hjälpa till att tömma sin morbrors lägenhet och när jag öppnade, stod två för mig helt obekanta kvinnor ute på gården och frågade efter herrn i huset.

Kvinnorna visade sig vara bekantas bekanta; ja, en av dem hade varit med på pv:s femtioårskalas och pekade glatt på altanen och sa att "ja, men det var ju där det var dans!"

Så slog vi oss ned ute i det gröna och då visade det sig ännu mera .., jo, att båda kvinnorna, Maj och Laila, var uppvuxna i Sorsele, åtta mil kanske från Malå, och dom hade - i sin ungdom - tillbringat mängder med lördagkvällar på Malåborg där det då varit dans.

Flera gånger medan vi satt där och surrade slog det mig hur alldeles oerhört lättsamt det är att prata med hemifrånmänniskor! Allt flyter på; man har på nåt underligt sätt ett gemensamt "språk" och framför allt, jo, det tycker jag verkligen, ungefär liknande humor. Nej, absolut inte bättre eller sämre än nånting annat, bara mer igenkänningsbar!

På dom här timmarna hann vi med det mesta.
Skilsmässor, nya förhållanden, yrkesval (båda var lärare), detta att tidigt lämna sin hembygd (en bodde nu i Östersund och den andra i Ramnäs i Västmanland) .., vi pratade om uppväxten hemmavid och om klasskillnader ..., och dom, som båda var födda 1944, hade märkt av detta mer än jag själv .., klasskamrater som kom från väldigt fattiga förhållanden osv.

Maj och Laila var oerhört vältränade och hade egentligen siktet intställt på Höganäs, men då det hotats om närapå storm, så valde dom att ta in på vandrarhemmet i Steninge, ja, i alla fall en natt.
Idag - fredag - ska det cyklas vidare.

När dom så småningom tackade för sig och cyklade mot Steninge, var jag alldeles het om kinderna; mest av nån slags rörelse .., inombords, alltså .., och glädjen över den här "igenkänningen", ja, att vara en del av nånting självklart, en hemhörighetskänsla som jag inte känt på länge!
Och när jag en timme senare cyklade till affären, hade jag på nåt vis gråten i halsen .., av helt oförklarliga skäl .., men det var som att ha öppnat en dörr till nånting som varit stängt.

Eller som jag nästan glömt bort.



3 kommentarer:

Jessica sa...

Vilket underbart möte!

Och den där igenkänningen känns så bekant, min granne i porten bredvid är från Umeå, och hon känns så trygg på nåt vis, som en extramamma, hon bjuder in min på kokkaffe och bullar och stickar strumpor till mig eftersom jag alltid fryser.
Och rent dialektalt flyter ju allt bara på :)

Anonym sa...

Känner igen mig, har bott i Gävle i nästan 50 år, men nästa vecka åker jag "hem" till Skeå-Ursviken-Skelleftehamn på mina årliga sommardagar där, som jag längtar! Märkligt att det kan kännas så när man bott hemifrån så länge.
Kram från Lena i Gävle

Elisabet. sa...

Jessica och Lena i Gävle: egentligen kan man fundera vad det beror på .., för jag längtar ju aldrig hem i den meningen att jag vill flytta, ÄNDÅ känner jag så där! Och det gör ju uppenbarligen ni också ,-)