... är det dags för Meja, 10 år, att återvända till Ystad.
Meja har varit här så många gånger så hon är mer som en familjemedlem, ja, vi tillhör liksom samma flock. Hennes husse är mina barns pappa och vår Harry brukar - lika ofta - tillbringa en eller två veckor i Ystad när vi är på långväga semester.
Meja är nog den mest kontaktsökande hund jag har träffat.
Alltid, alltid vill hon vara nära och helst i knä och allra mest förälskad är hon i pv, ja, alltså när hon är här. Annars är det Emil som är den store favoriten och i viss mån Anders.
Hon älskar att springa omkring med en tennisboll i munnen och helst vill hon att man ska kasta den, men hon vill a l d r i g släppa den heller. Meja har pondus. Tro inte att Harry vågar sig i närheten för ta den där bollen. (Men allra mest pondus har Nelly som är tre år äldre än Meja).
För kanske två, tre månader sedan opererades Meja för cancer i juvret, men hon har återhämtat sig bra. Lite halt är hon, men det är väl åldern.
När hennes husse svängde in på uppfarten, blev hon salig av glädje.
S a l i g! Och inte för en sekund att hon släppte honom ur sikte; rädd att inte få följa med hem.
På bilden sitter hussen och skådar instruktionspapperen för altanens skjutdörrar.
Jag kan säga att Ikea monteringsritningar är aningen enklare.
Innan Meja och hennes husse gav sig av söderut igen, blev det middag på Göstas Café.
God mat, som alltid.
 |
| Somliga rymmer från rabatten och slår sig ned i slänten. |
Nu är det kväll.
Pv halvligger på soffan och tittar på superhemska, råa, gräsliga brittiska serien "Paula".
Svt 1.
Jodå, jag har också tittat, men det var för rått.
För mycket ondska. Nej, jag vågar inte.
Och idag laddade vi den nya, genialiska musfällan - inhandlad hos Lantmännen i Harplinge - och jag berättade för Mejas husse hur suverän den var .., fällan.
Ögonblicklig död.
Så smidig.
En timme senare öppnade jag dörren till diskbänksskåpet och där var verkligen en mus i fällan, men den lilla musen levde och hade bara fastnat med ena foten i smällan.
Men så gräsligt hemskt!
Det blev pv som fick agera bödel och för detta är jag honom evigt tacksam.
Stackars lilla mus, så förskräckt den ska ha varit!
2 kommentarer:
Åh fy vad hemskt! För mördarsniglar har jag inte längre något förbarmande, men en mus hade jag inte klarat av att ta död på.
Vad smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna sådär! Vi saknar verkligen någon som gärna tog Cosmoshunden ibland.
Å men Paula är bra. Men hemsk. Jag blir verkligen obehaglig till mods när jag tittar på den. Inte bättre blir det när det är källarscener. Min råttfobi gör det omöjligt att titta då. Trots all bry fortsätter jag att följa den.
Skicka en kommentar