fredag 18 augusti 2017

Pling i min mobil ...


Kl. 11.30
Det är Eva i Tyresö - men nu i landet Halland - som tar sin dagliga promenad längs stranden i Haverdal och nu har hon och Långe Maken rensat bort ett par kilo oljeklumpar som kommit mot land - eller kanske på land - och två röda rosor har också landet på stranden.

Och så skickar hon en bild där hon står - glad och fin - och med rosorna i ena handen.


Ännu mera pling!
Kl. 12.11
Nu är det Solveig i Dalarna (hon som så abrupt förlorade sin livskamrat Roland, ja, nästan från ena sekunden till den andra och som nu måste hitta andra stigar att gå på och inte vet man åt vilket håll kompassen visar heller ...?), jo, det är i alla fall Solveig som har bakat och vill visa hur hon stökat till det i diskhon.(Vilken underbar idé! Att visa sin diskho!)

Jag svarar att precis så där ser det ut när pv bakar.
Han drar fram allting och samlar på hög.
(Själv är jag förstås ett under av perfektion och diskar och - plockar bort - allt eftersom .., säkert inte det minsta miljövänligt! :)
Nåja, livet är inte oändligt och när det är dags att sluta ögonen lär man nog inte reflektera så värst mycket över hur det såg ut på diskbänken.
Jag undrar förresten hur det går för sportigajenny som ett tag ägnade sig åt att "shina diskbänken" (shaja, ska det låta som). Och nu ser jag att Jenny - som så många andra - har lagt ner sin blogg!
Aj, aj. (Nej, det var nog sportigajenny-bloggen, den här heter Jenny funderar.)

Och klockan 11.59 kom ett sms från Bodil på jobbet som undrade hur det går för mig.
Meddelandet avslutades med små rosa hjärtan och en kram.
Tänk, vad sånt betyder!
Jag ringde upp och sa - mellan hostsvängarna - att jag räknar med att arbeta på måndag. 



3 kommentarer:

Anonym sa...

Om precis det, att hitta nya stigar att gå på när man förlorat sin livskamrat, handlar boken "Arthur Peppers diskreta charm" av Phaedra Patrick. En vänlig och läsvärd bok! ellem

mossfolk sa...

Jag var faktiskt nästan, men bara nästan, på väg att ta en bild av vår egen bänk idag, när bakandet var i full gång. När treåringen får göra så mycket som möjligt själv, då blir det... stökigt. Och kladdigt. Det blir inte mindre kladdigt om man (jag) lyfter upp elvispen för att plocka ur de kladdiga elvisparna, men i stället lyckas slå på den. Faktum är att det blir oanade mängder kladd av ganska lite smet på visparna.
Jag är nog egentligen också den som städar efterhand, men det finns liksom en gräns för vad man (jag) hinner med ;)

Elisabet. sa...

ellem: jag ska tipsa henne så hon inte missar det! Tack!

mossfolk: det där hade nog blivit en kanon-bänk-bild!!