måndag 30 oktober 2017

En bra söndag ....


Egentligen var det inte "min jobbarsöndag", men det spelar ingen större roll, nu blir jag ledig kommande söndag i stället, vilket resulterar i en tredagarsvecka (må, ti, lör). Härligt!

Det var Brooks och jag som kom vid halv tre och Brooks är tjugoett och en riktig klippa.
Han tog sig an frukt och kolonial, jag hade mejeriet, datumkoll, frontning av brödet och rengöring av pantmaskinen (tar fem minuter), så det kändes bra.
Kassajobbet delade vi på.
Och så skulle ju alla veckans annonsskyltar plockas ner och icke-sålda bingolotter returneras.

Eftersom det nu är höstlov i veckan,. har många kommit ner till sina sommarhus och där var bland annat sex unga skollediga flickor från Stockholm som nu skulle vara tillsammans några dagar i "morfar och mormors sommarhus" och det köptes chips och godis och läsk och dom såg ut att vara glada och upprymda.

Och där var kunden vars mamma diagnostiserats med samma sjukdom som min egen mamma förärades med och jag kände såååå väl igen alla tecken och det gjorde mig så ont om såväl kunden som mamman.
"Vilken trevlig butik det här är, ja, vilken trevlig butik det här är!" säger hon om och om igen, hon som handlat hos oss i så många, många år.
Nu var det för henne en alldeles ny butik.

Att inte bo inom hjälpa-till-avstånd - så där i vardagen - och veta att ens förälder bor ensam i sitt hus och visserligen kommer hemtjänsten två gånger dagligen, men det hjälper ju inte, hur mycket som helst kan hända mellan dom besöken!
Ja, oj, oj, oj .., jo, jag kan ana oron.

Och där var mannen som brukar säga "hej älskling!" när han kommer till kassan.
I mitten av de sjuttio, kanske?
Nu tackade han för sig, sa att han inte längre orkar bo kvar i huset, utan flyttar till ett äldreboende.
"Det kanske är sista gången vi ses ...?" sa han och jag önskade honom lycka till.

Och så var där Filippa som har tappat en tand och som nu är så vanvettigt söt med sin glugg!

Sist av allt upptäckte jag arbetskamraten Cornelia borta vid fruktdisken.
Det är hon som är på bilden.
Cornelia har egen häst som heter Cezar (en connemara, förklarade hon) och nu hade hon tävlat i dressyr (nja, det hade gått så där ...) och var alldeles sotig om rumpan och jag loooog och frågade om jag fick ta en bild? Jodå, inga problem.
(Det påminde mig nämligen om en helt underbar bild som AP:s väninna tagit där AP - efter en dressyrtävling - står framåtböjd i sina vita ridbyxor och med rumpan i vädret och den är så härligt, frimodigt underbar den bilden!)

Ja, på det hela taget blev det en bra kväll .,. vi hann med allt som skulle hinnas med och det kändes så BRA!

"Imponerande jobbat av dig Brooks!" hojtade jag när vi lämnade butiken och kom ut i kvällsmörkret.

Jag menade det verkligen.

1 kommentar:

Walkaboutsweden sa...

Alla dessa liv(-söden)...