Ja, men det var nog ändå detta, som gjorde mig sååå glad och rörd.
Man kan förstås inte säga att man älskar någon man aldrig har träffat, nej, det kan man inte, men jag har inte ord för hur mycket jag tycker om Louise Epstein, ena halvan av Nordegren & Epstein i P1.
Hon har en slags inre värme som går rakt genom rymden och hon är nyfiken och enligt mitt sätt att se det: bra på att intervjua.
Nu har jag tittat på hennes middagsbjudning i fredagens Gokväll.
På slutet blev jag så rörd, så rörd .., så jag knappt kunde berätta för pv vad jag tyckte om.
Ungefär 10 minuter och 30 sekunder in i programmet börjar det hela.
6 kommentarer:
Jag tycker också hon är helt fantastisk. Men jag förstår inte vad du blev så rörd av? Vad var det som du blev så rörd över? Hennes beskrivning av pappan?
AP: ja, när han åkte rullskridskor runt kvarteret och så hela alltet, hon är så mjuk och fin. Vad glad jag blir att du tycker om henne!
AP: eller kanske så här: jag blev så rörd över att jag känner en sån oerhörd sympati för henne .., eller att jag tycker hon är så fin.
Ja, det kan jag nästan förstå. Bara så underbar beskrivning över hur hon uppskattade kokboksförfattaren. Hon känns så närvarande, genomtänkt, mjuk, intresserad, skärpt och så nära till skratt. Man vill ha henne som vän.
AP: ja, precis! Det är ju så här också, att med stigande ålder blir man än mer lättrörd än tidigare. Det behövs så lite; det här att man nästan översköljs av kärlek till en människa som man lyssnat till i fyra dagar i veckan i ett par års tid och så ser man att hon är lika fin och klok i tv! I radion älskar jag hennes sätt att tvär-slänga in frågor som alltid är så vettiga och att hon verkligen känns ÄKTA.
Bah, jag trodde ju att hon tagit med dig på sin middag!
:-)
Skicka en kommentar