måndag 19 mars 2018

Kommer ni ihåg den borttappade glädjeboken ...?


Den som tillhörde "Solupp" och där hon hade skrivit upp det som gjort henne glad, då, i en tid när hon liksom hade tappat bort glädjen. (Om ens man dör knall och fall, så där helt oväntat, då kanske glädjen tackar för sig ett längre tag ...).

Nu var boken glädjeboken spårlöst borta, men så händer nånting.
Så här skriver Solupp:

"Några dagar senare, närmare bestämt en fredagkväll när jag tappat tron på att hitta den, så ringde det på min hemtelefon. Eftersom jag inte kände igen numret svarade jag inte. När det ettt tag senare ringde på min mobil (och jag kollat upp att det var en privatperson som ringt) så svarade jag.
En mycket trevlig man presenterade sig och undrade om jag hade blivit av med något. Han hade nämligen hittat en anteckningsbok. Eftersom det inte fanns varken namn eller telefonnummer i den, valde han att bläddra lite i den för att försöka få några ledtrådar. Och minsann .., där dök det upp något.
Jag hade nämligen blivit blivit inbjuden eill en f.d. chef att titta  på hennes radhus dit hon flyttat nåt halvår tidigare. I boken hade jag skrivit hennes namn och han kände igen det som sin granne längre bort på gatan.
Han gick bort till henne och med gemensamma krafter lyckades de komma fram till att boken måste vara min. Enligt honom själv hade det varit roligt att leka detektiv

Jag cyklade dit och hämtade min dyrgrip. Eftersom det var fredagkväll kunde jag inte köpa blommor som tack, men gjorde ett tackkort och la i pengar till blommor.
När jag kom hem skickade jag in "Dagens ros" i Ystads Allehanda.

Någon dag senare mötte jag mannen som uppmärksammat sin ros och inte bara han. Både på jobbet och på gymmet hade de sett den, berättade han.

Döm om min förvåning när jag nån dag därefter fick ett jättefint kort med glada gubbar och ett tag hann jag undra. Vem skickar mig ett sånt glatt kort? Jo, mannen som hittat min gladbok naturligtvis. Han tackade så hjärtligt för tidningsrosen. Gulligt!

Var han hittat boken undrar du ...? Jo, på en bänk vid cykelvägen till Svarte!
Du ka nog räkna ut vad jag skrev i min gladbok den fredagkvällen när han ringde.
Det finns verkligen vänliga människor."

4 kommentarer:

Evas blogg sa...

Underbart!

Walkaboutsweden sa...

Vilken underbar berättelse från verkligheten.

Rörande. ♥

Tack!

mossfolk sa...

Men vilken härlig berättelse!

Cecilia N sa...

Veckans bästa?