torsdag 5 april 2018

Glädjen ....


Ja, jag ska villigt erkänna att sedan vi förlorade lilla Nelly, så har jag stundtals verkligen fått gräva djupt för att hitta tillbaka till glädjen.
Det har känts som om ljuset försvann.
Som om all kärlek hon fick bara sörplade iväg.
Som om jag inte längre hade nån kärlek kvar.

Allt kändes meningslöst.
T o m t.

Nelly hälsar på pv:s lillebror Ulf.  Kasper tittar på.

Andra dagar har det gått bättre.
Jag har tänkt att detta är ju vansinne .., Nelly var fjorton år, dement och kissade inne, ja, men det var förstås det bästa som hände.
Men det är då jag tänker med hjärnan, det.

Det här är ju mer som en dagbok och inte en susning har jag om någon läser här inne, annat än ni som kommenterar och kanske blir vi bara två, tre stycken som delar glädjestunder, men då får det bli så.

Så om du vill .., mejla ner det som värmde hjärtat lite extra så gör jag som med Barbro i Brämhults .., lägger in det här!

Vi gör så gott vi kan!

1 kommentar:

  1. Ja, lilla gumman. Jag tyckte det blev så mkt bättre när vi "fick hem henne". Omän i formatet av aska.

    SvaraRadera

Å, så glad man blir över kommentarer! Det är liksom det bästa av allt när det gäller bloggandet,- utbytet av tankar -.
Har du inte en egen blogg, kan du, lätt som en plätt, kommentera ändå. X:a bara i rutan "Anonym" eller "Namn/URL" och skriv vad du har på hjärtat.
Elisabet.