Elisabet

Ledig dag ...

Då känns det så här.
Och jag är så lycklig, för arbetspasset igår blev sååå mycket bättre, kanske mest för att butikens klippa Joakim stannade kvar betydligt längre än vad som var schemalagt (chefen och hans fru är på holiday och det kan jag förstå, dom arbetar sedan hela sommaren rakt av) och således behövde vi inte stressa ihjäl oss. Ååå, sicken känsla!

Och turisterna börjar dyka upp.
Tyskar, holländare ..,  och norrmännen förstås.

Bäst av allt var ändå lilla rödhåriga Emilia vars namn jag nu äntligen har lärt mig, som högt och glatt från kassa två ropade "Eliiisabet, Eliiisabet! Vet du jag ska vara hos en kamrat idag!"
Det slog mig sen att jag ska höra med alla dom här underbara småttingarnas föräldrar om jag får ta bilder av deras småttingar och sen ska jag göra ett album eller ett väggcollage här hemma, för att komma ihåg hur oändligt mycket glädje dom har skänkt mig - barnen, alltså -!

Ja, det blev en bra dag på jobbet.
Alltid så rara Pernilla kämpade på i charken (stackars dom .., deras skjortor är såååå varma, dom är tillverkade i nåt slags material som ska vara brandsäkert, tror jag att hon sa)  och jag tänkte att ååå, vad jag saknar dom inte alltför eleganta röda, kortärmade skjortorna/blusarna vi hade när jag började .., utanpåblus som var så luftig och härlig!

Och Emma var överlycklig; hon upptäckte att hon var schemalagd en lördag när hon sååå gärna ville vara ledig, då hon och hennes vänner tänkt sig en helg på Öland, men det verkade lösa sig  på nåt vis.

Nåväl.
Efter stängning, vid halv nio kanske, stannade jag som vanligt till i Steninge och tog mig ett kvällsdopp. Ett skölja-ur-hjärnan-dopp.

Fler än jag själv hade besökt stranden under dagen, det syntes tydligt.
Ute vid piren stod två unga pojkar i tolvårsåldern, kanske.
Den ene doppade sig genast och hojtade till den andra att skynda sig i!
Njaaa, han tvekade länge.
"Du är väl ingen kärring, det ska väl inte bli nåt kärringadopp, va ..?" hojtade den som redan badade.

Jag tänkte att jag går i från land och precis som jag kom ut så pass djupt att det gick att dyka och simma under ytan (alltså, ni förstår vad jag menar ..), då tog den inte så modige språnget. Han ville förstås inte vara sämre än "kärringen". Jag log.

Kom hem till pv som var så stressad av all rättning och förbi av trötthet var han också; höll sig knappt vaken medan vi drack kaffe.

Men ikväll kanske det känns bättre?
Då ska friherrinnan, pv, jag själv och Sonja grilla på stranden i Steninge .., det blir starka korvar, kokt potatis, sallad, färska räkor och lite aioli, sallad, kaffe och friherrinnans goda chokladkaka.
En vanlig onsdag?
Ja.
Det gäller att Ta Vara På och så fyllde Sonja år igår, så då får vi fira henne lite extra.

Så här såg det ut när jag gick mot bilen.
U n d e r b a r t!

Sist av allt lägger jag in en dålig bild som visar hur mitt högra protesknä såg ut för ett par år sedan, då, innan protesen byttes ut. Så ont jag hade! Och jag minns hur jag på det sista ifyllningsforumläret från ortopeden kryssade i frågorna angående hur knäet fungerade, men sedan skrev ned två egna A4 där jag verkligen redogjorde för hur illa det var och jag ritade pilar på såna här bilder och förklarade exakt var det gjorde ont och jag beskrev hur jag - nästan var kväll efter jobbet - grät i bilen på väg hem och hur pv fick massera och massera.

När jag någon månad sedan kallades till årlig kontroll (jag var ju med i ett forskningsprojekt) tog sköterskan fram mina papper som kirurgen då fått ta del av och sa att "Elisabet, så här kan du inte ha det ..." och jag kände hur tårarna kom rinnande nerför kinden och det kändes så bra. Hon trodde på mig!

Och nu: aldrig ont i knät! Och kanske liiite svullet om jag lyft tyngre än man ska, men ändå, vilken oändlig skillnad! Vilken glädje!  Och ja .., jag vet, ingen behöver säga det, jag borde kanske ha varit mera påstridig, men om man nu inte är av den sorten, då är det inte så enkelt.

Nu mot stranden!