onsdag 8 augusti 2018

En tisdagkväll i Skallkrokens hamn ...


Och evighetslång väntan på dom stenugnsbakade pizzorna som säljs från "pizzabussen".
Jag hörde talas om den i fjol; det var en kund i affären som berättade att han nu skulle köra igång med det här konceptet och med vedugn i själva bussen. Kanske tänkte jag att han var väl optimistisk?

Jo, jo, så här såg det ut i hamnen igår strax efter klockan 18.00 (då öppnas försäljningen)!
Ser ni skuggorna på marken?
Då kan ni tänka er hur rent ut sagt djävulusiskt hett det var och pv erbjöd sig att stå i kö och beställa (hur snällt var nu inte det ..?) och själv tog jag en kortare simtur i ett hav där små, små, små alger hade kommit in och sen blev det bara väntan och väntan och väntan.
I en timme och fyrtiofem minuter köade pv innan pizzorna var klara!


En på alla sätt och vis härlig  kväll blev det.
Här, på andra sidan piren, badar många av dom som har ställplatser med sina husbilar.
Ja, dom badar inte med husbilarna, utan själva ,-)
Eller med sina hundar.


Och mitt emot mig, där jag satt och väntade, låg den här segelbåten, tillhörande en man som heter Anders. Med sig hade han sina två fågelhundar och den vid pilen är elva år och ville hela tiden ta sig upp på piren, men den tiken var ungefär lika ovig som jag själv var till en början och hade svårt att röra sig och jag satt på helspänn och tänkte att snart dråsar hon i vattnet.
Det gjorde hon  I N T E.

Husse var nämligen upptagen och hjälpte en tysk familj med motorseglare att hitta plats för natten och då fick jag ta hand om den andra av hans hundar - även det en Vorsteh och tik, men betydligt yngre - , och när husse sen kom, då krånglade sig den äldre tiken fram längs relingen på båten och tog sig till sist upp till oss andra .., ja, hon visade sig mest vara intresserad av en död skrak vilken låg i vattnet och guppade;  hon ville väl apportera, förstås.


Vid kvart i åtta kom så pv med pizzorna (ja, så är det, hungern är den bästa kryddan!) och jag hämtade salladen som vi hade med oss hemifrån och det var bara sååå gott! Det var inga stora pizzor, men helt okej. Och vegetariska.
(Det kan inte kosta mycket det som finns på den fyllningen och arbetar man i butik .., räknar man gärna ut vad vinsten blir per pizza - som kostar 95:- - ja, det blir bra med vinst!)


Lite fetaost .., gurkstänger .., zucchini ., kanske lite broccoli?
Men såååå smarrig!


Hela tiden passerade människor som antingen fått hämta sina pizzor, eller helt enkelt hade med sig egna picknick-korgar och så slog dom sig ned längst ut på piren. Många visade sig vara kunder från affären, så det blev en hel del surrande.

Och där var en nybliven mamma i trettioårsåldern som bar på sitt förstfödda barn, en liten pojke på 2 månader som hade fått namnet Martin. (Jag tänkte på min klasskamrat Martin Norén i Malå, han som dog först av oss alla som gick hela grundskoletiden tillsammans).
Så fin den lille Martin var där han låg i mammans famn - ibland i pappans - och dom gick lite fram och åter på piren och hon berättade hur nervös hon var - eller framför allt hade VARIT - nu, när hon var nybliven mamma. All oro. All känslighet. Och rädslan att göra fel.


Närmast land, på en av alla såna här sittplatser som finns i hamnen (helt suveränt) upptäcker jag Bibi och hennes man Micke. Det är framför allt Micke som om eftermiddagarna handlar i affären - Bibi är chef för Lindex (eller KappAhl) tror jag och har väl längre arbetsdagar - och jag tycker mycket om henne!
Alltid så vänlig och rar!
Man kan verkligen undra vad det är som gör att vissa människor går rakt in i hjärtat?
Det händer ju mer än en gång att man möts helt hastigt och känner så där att "här klickar det!"
Och tvärtom, också.


Det var - till min förvåning - Bibis barnbarn Lilly som en gång stod och vinkade så försynt när jag kom ut från lagret, jo, det fick jag veta nu.
Inte ett pip sa Lilly den där gången ..., bara vinkade och log så varmt.



Medan pv köade kom en tysk motorseglare (i trä!) in i hamnen, det är den båten som det lyser lite från. Inga lediga platser fanns, så båtgrannen Anders hojtade till dem att dom kunde lägga sig längs kajen, där borta vid mastkranen .., och det gjorde dom.
Efter en stund kom ännu en segelbåt inputtrande; en båt där det på däck vimlade av lintottar med orangefärgade flytvästar, men den båten vände och gick någon annanstans,.

När vi vid kvart i nio åkte hemåt, var det tjugofem grader varmt och än varmare är det idag .., det går knappt att vara utomhus!
Utan någon som helst tvekan kommer den här sommaren att gå till historien.
Ja, det får man i alla fall hoppas.
Måtte inte detta bli regel, utan ett undantag.

(Shejken, som vi har hand om medan friherrinnan får ny hjärtmedicin utprovad och därför är inlagd och övernattar på sjukhuset, tillbringar största tiden i vår tvättstuga, på golvet. Kanske är det svalare där? Eller så saknar han sin matte?)


5 kommentarer:

Bert Bodin sa...

Den kön hade jag aaaaaldrig ställt mig i.

Beundransvärd insats av PV.

Cecilia N sa...

Hajpen, Bert. Hajpen.
De var där. Klart de skulle ha pizza.

Elisabet. sa...

Cecilia N: nej! Det var mycket enklare än så: vi var sååå hungriga! Men aldrig hade vi kunnat drömma om att det skulle ta så lång tid, men många beställde fyra, fem pizzor, det var stora sällskap!

Elisabet. sa...

Bert: inte jag heller, det var ju så varmt, men pv är en tålmodig herre som åker nio mil på skidor och cyklar trettio mil. Vad är då 90 minuters väntan ...😉.

mossfolk sa...

Men oj, det måste vara helt makalöst goda pizzor, med sådana köer! Vilken affärsidé! Fast trevlig låter det absolut. Här är klockan snart halv åtta och temperaturen har sjunkit till tjugonio grader...