måndag 24 september 2018

Hemma igen ....


Så är allt som vanligt igen.
Fem ljuvliga dagar i Stockholm, Ekerö, Upplands Väsby är tillända.
Tre hotellnätter (vandrarhem kan man också säga) på båten Gustaf af Klint (enklast möjliga boende, men billigt) .., underbara möten med alla möjliga människor .., och så mycket vänlighet!

Tillsammans med trogna vännen Ulrika har jag strosat omkring i flera timmar .., vi har suttit och ätit plockmat vid kajen där Waxholmsbåtarna kommer och går. Jag har bjudits på jättegod lunch hos bloggerskan "Dubbelörn" - Elisabeth med h, uppvuxen i Pajala - och har haft hennes hund Molly i mitt knä och känt hur härligt det är med en liten hund och förundrats att man kan möta bloggvänner som man följt i många år och när man träffas på riktigt, känns det som en gammal bekant!



Och jag har ätit supergod mat på restaurangen Shanti Ultima på Karlsbergsvägen, tillsammans med AP, Micke och Louise. Och jag har - av mannen på bilden - fått mig en lektion i hur man fixar mobilen och det tackar jag för! Vilken vänlig människa!


Och jag har - alldeles på egen hand - upptäckt att där går en pendelbåt inte långt från där jag bodde och den båten går fram och tillbaka mellan Kungsholmstorg, Riddarholmskajen, Stadshuset och Söder Mälarstrand, där jag själv höll till.
Helt perfekt!
Ett tredagars-SL-kort för mig kostade 165 kronor och då ingick även en del båtturer.
Den här förkortade avsevärt sträckan in till city för mig och det var där, på den båten, jag mötte kvinnan på bilden längst upp, hon som var så läckert klädd och så tjusig hela hon!


Hon var på väg till #bikersintweed2018 .., en sammanslutning av cykelentusiaster i tidstypiska kläder och det var bara helt underbart!! Kvinnan i den röda hatten visade sig heta Astrid, hade illröda läppar i samma färg som hatten och var så vänlig!


Titta! Nylonstrumpor med söm ...!
Såna hade mamma gott om.

Ja, det har hänt så mycket och hela resan har varit fylld av så mycket glädje!
Och inte ett dugg ont har jag haft i mina knän; det har fungerat sååå bra!
Och jag har nästan tjugo tusen steg per dag, vilket är mycket för mig, särskilt när där är så mycket kullerstensgator.


I lördags promenerade jag omkring timmavis inne i city.
Jag promenerade från Centralen till Skeppsholmen, vidare till Liljevalchs (pratade med den vänlige mannen från Antikrundan - Bo Knutsson -) , vandrade på stora grönområden med båtar intill .., därefter Strandvägen och där gick den här kvinnan framför mig i kanske hundra meter.
Det var hon och hennes man.
Innan jag skulle vika av, knackade jag henne på axeln och frågade om det var okej att ta en bild av texten på hennes rygg? Det var det, sa kvinnan och log.
Och hon berättade (jag frågade inte) att det bland annat handlade om att våga.
Hon och mannen var från Paris och hade nu planer på att flytta till Stockholm .., kanske var dom i sjuttioårsåldern och kvinnan sa att hon älskade Sverige.

När jag kom hem hit till Stensjö hade jag i mejlen ett uppläxningsbrev.
Jag skulle förstås inte ha knackat kvinnan på axeln, så gör man inte med fransmän (jag visste inte att det var fransmän) och alltså hade jag skämt ut mig, så var andemeningen.
Jag kände mig plötsligt så uppgiven.
Nu är jag dessutom trött och golvet gungar efter en dag i bil och därefter buss från Ljungby till Halmstad, där pv hämtade mig. Det var filmstudio i kväll, men jag stod över den första filmen.
Och i morgon väntar jobb från halv tre till åtta.
Alldeles perfekt och så roligt!

Eftersom det här är en dagbok, blir det fler inlägg i morgon.
Om ni har orkat läsa hit: då har ni sannerligen gjort det bra!

8 kommentarer:

Turtlan sa...

Välkommen hem får man kanske säga då. Blir ju så ressugen av dina rader. Vi har en Stockholmshelg bokad i november inkl. en Peter Jöback konsert. Något se framemot i pluggtider.

Hur skulle man kunna veta att damen med jackan med engelsk text var från Frankrike? Ja det är inte lätt tänka på alla etikettsregler. Men du det viktigaste är att man har ettgott hjärta och det har du!

Ja här är också ”barnen” stora nu. Marti s tjejer alltså. En bor i Arvika och den andre flyttar till Östersund för studier på fredag. Pappahjärtat darrar nog lite ;-)

Elisabet. sa...

Turtlan: och tänk, så vackert det är i Stockholm!! Det här tänker jag göra till en tradition, vår eller höst. Så ljuvligt! Och nej, det var inte lätt att veta att paret varifrån Frankrike och om så hade varit fallet, om jag insett det innan, hade det varit så förfärligt? Det är ju bara att säga nej!

Turtlan sa...

De allra flesta människor blir glada om man frågar och pratar. Så tror jag!
Nu är det natti. Upp i ottan imorgon.

Babsan sa...

Men herregud vad är det för fel att knacka på en axel?Du verkar ha haft en härlig Stockholmstripp om det blir fler ggr får vi försöka ses.🤗🤗

Rexxie sa...

Jag tycker att du ska fortsätta knacka folk på axeln! Är helt övertygad att fransyskan tyckte det var jättetrevligt

Ulrika sa...

Helt enig med övriga. Jag som ofta varit med när du gjort just sådant vet att folk blir jätteglada och tycker OM att prata. Det uppstår så många fina möten och jag blir lika varm inuti varje gång jag får vara med och uppleva det.

Människor tycker om dig, din vänlighet och ditt uppriktiga intresse för andra människor som lyser igenom på långt håll.
Den försvinnande lilla promille som stör sig på dylika ting tycker jag ska lägga sin kraft på att inte drunkna när det regnar.

Och tack för underbara timmar i Stockholm, det var verkligen roligt. Så mycket glädje!

-B sa...

Tusen takk for en trevlig Stocholmsresa.Og du ...det der mailet er inget att bry seg om .Forsett med å knacka på axel .De som ikke evner det må ha ett fatttig liv ,uansett kultur ,etikette osv .

Stooor kram

Evas blogg sa...

Knacka på du. Det berikar.