Elisabet

Ögonblick ....

Innan jag åkte upp till Stockholm hade jag gjort en att-göra-lista.
Det var inte astronomiskt mycket som skulle göras, men ändå ..., vissa saker kändes som måsten.
Pv log när han såg punkterna .., han sa inget, men tänkte väl att ... ja, ja, vi får väl se vad det blir av det hela.

En av punkterna var i alla fall Stadsbiblioteket.
Dit tog jag mig med hjälp av tunnelbanan som började få lite hum om .., hur den fungerar.
Sen är det ju bara att fråga sig fram. 

Jag tror helt ärligt att jag aldrig satt min fot i en vackrare byggnad!

Postmuseum var en annan punkt.
Vilken besvikelse!

Att titta på vackra tunnelbanestationer, fanns också på listan.
Jag såg en.
Den här.
För det mesta promenerade jag hela dagarna.

Att åka båt kors och tvärs, det var nog nästan det bästa!
Vilken frihetskänsla!
Och på båtpendeln pratar jag med mannen som låter oss komma ombord - och av - och efter kanske tio turer på den här pendeln blir han allt mer öppenhjärtig.

Om jag ser rätt är det båten jag bor på som har svart botten ... och mitt emot ligger vackra Munchenbryggeriet.

Och så alla vackra väggar.
Vem höll på med det här?
Vad hette han eller hon?
Vad tänkte hen på under tiden?
Pratade hen med arbetskamraterna?

Och ännu vackrare brunnslock!

Söndagkväll var det fotbollsderby mellan AIK och Hammarby.
Fyrtioniotusen människor, mest män, som tittade på .., som gapade och skrek och hatade.
Och så dom som var alldeles vanliga.

Intill mig satt en supporter från Östersund, snett framför en från Örnsköldsvik.
Och två stolar bort en barnfamilj från Öland. (Allt skulle tydligen börja på ö ...).

Middag på ljuvliga Shanti Ultima kanske jag skrev om i det förra inlägget .., ååå, så gott det var! AP tog bilden av min beställning. Och lammköttet var det möraste jag någonsin ätit!

Men oavsett hur mycket vackert man än ser, så är det ändå människorna som gör det hela till nånting annorlunda. Det som man minns. Eller i alla fall det jag minns.
Här satt Ulrika och jag vid Stadsmissionens café och drack kaffe, då en skoklass från Litauen ställde upp för gruppfotografering. Ungdomlig glädje!

Känns hon igen ...?
Det blev några timmar tillsammans .., mycket prat och surr (surr är mindre viktigt prat).
Vad det handlade om?
Kärlek.
Politik.(vi röstar olika)
Ja, själva livet, kanske.

Många tror kanske att det  a l l t i d  är jag som inleder samtal, men så är det inte.
På lilla restaurangen Siam frågade mannen till höger vilket nummer det var på min maträtt, den som såg så god ut! Och sen var pratet igång.
Det visade sig att dom båda herrarna - far och son, båda hette Jim - hade tillbringat en vecka i Orsa och jagat älg!
Otroligt. Ja, i alla fall om man bor i Florida och flyger till Sverige bara för älgjakten.
Och dom hade inte  o r d  nog att berömma Sverige i allmänhet och dalfolk i synnerhet!
Så generösa och vänliga människor!
Nu var det sista kvällen i Sverige och när jag hade ätit klart, tog vi hand och sa hejdå och jag önskade dem lycklig resa hem och välkommen tillbaka.

En liten Elisabeth, uppvuxen i Pajala.

Och ett annat möte: med bloggvännen dubbelörn, vars blogg en gång hette Lantluft.
Jag minns inlägg som handlade om resor till Frankrike .., om bad i floder och så småningom: flytten från landet till stan.
Hon heter Elisabeth och bjöd generöst på delikat lunch i lägenheten på Söder.
Och vilken ljuvlig liten hund hon hade!!! 

Ja, det var fina dagar där uppe, men också en stunder av insikt över hur vitt skilda liv vi människor lever. Så många missbrukar jag såg! Så många luggslitna män och kvinnor som satt på bänkar och delade vad dom nu delade - liv och sprit och droger - ..., människor som sov på gräsmattor och där det fanns plats ..., men jag såg färre tiggare än jag förväntat mig. Eller så har jag vant mig? Ser dom inte längre?

Och jag såg affischer som inte lockade och andra som verkligen lockade och jag såg hur många kinesiska turister som helst och alla hade oftast en selfiepinne i beredskap.
Jag hörde fler polisbilar och ambulanser än jag gjort på månader i landet Halland och på tunnelbanan satt i princip nio av tio människor med hörlurar i öronen, eller i alla fall en mobil i handen.

Jag har aldrig sett så många joggare och aldrig så många cyklister - dom senare kom i vad som tycktes vara livsfarlig hastighet - , men människor var vänliga och när jag frågade om vägen, fick jag alltid svar. Rarast av dem alla var en man i 70-årsåldern som bott sextio år i Vasastan och sååå detaljerat visade hur jag skulle hitta målet.

Och jag - förlåt Gunnar i Jämtland - besökte inte Medelhavsmuseet, men däremot Liljevalchs!
Och mitt kusinbarn Lotha skrev "du MÅSTE besöka Nordiska museet, det är min favorit!" och jag svarade att det måste man inte.

Att resa ensam är också en upplevelse.
Sååå stark jag kände mig .., aldrig bekymmer med knäna .., jag gick långt mer än jag brukar jag göra och ofta på inte alltför släta gator .., jag kånkade på tunga, rosa väskan, skippade tanken på taxi och tänkte att jag klarar det och det gick bra. (Alltså när jag skulle åka tåg hem igen).
Det var helt ljuvligt! 

Nu ska jag ta harry på långprommis, innan det är dags för jobb.
Ajöken, sa fröken.

Den här boken låg och väntade på mig när jag kom hem igår.
Det är dagsboksanteckningar som M-L Ekman skrivit ner för att ha som stöd till minne, då, när hennes make Gösta Ekman ska bli frisk; han drabbas nämligen av cancer och anteckningarna sträcker sig från den 7:e november 2011 till den 9:e mars 2012.

Började läsa den igårkväll.
Tycker om den.
Sååå mycket kärlek.