Elisabet

När demensen slår till - eller inte -.

Nån gång vid halvelvatiden ringer mobilen.
Det är vännen Ingrid från Falun; hon som en gång brevväxlade med min mamma och sen, när mamma tackade för sig och seglade iväg (med andra ord: dog), blev det jag som fick breven. Ja, fast egentligen hade vi kanske brevväxlat innan också?
(Bilden visar ett av alla vykort jag fått under årens lopp).

Ingrid är nittio år fyllda och hon är den i särklass mest energiska människa jag någonsin har träffat - möjligen min mamma undantagen - men det är bara möjligen.
Hon går med raska steg, ungefär som ..., ja, som mina döttrar och dom går fort!

Varje gång vi pratar med varandra, eller när jag får mejl (såklart mejlar hon eller använder sig av WhatsApp) tar hon upp det här med rädslan att hon ska ha en antydan - eller mer än så - till demens.
Och varje gång säger eller skriver jag att "det kan du glömma!"

Men Ingrid framhärdar.
(Bilden är tagen för ett antal år sedan när vi besökte henne och maken Hans - som för övrigt skulle ha haft namnsdag idag - som då ännu levde. Det är Ingrid som sitter vid köksbordet).

Jo, men hon kommer ju inte alls ihåg som förr, säger hon .., och det är möjligt att hon inte gör, men se, dement, det är hon inte.

I sommar har hon följt med på en lång bussresa till Norge och efteråt kom ett flera sidor långt mejl där hon dag-för-dag berättat om vad dom sett och hört och hur det var.
Hon gör stödanteckningar och läser ofta in sig innan det är dags att packa resväskan och hon förundras över av att guiden inte berättar så utförligt som Ingrid skulle vilja att hon gjorde, ja, Ingrid kollar då och då i mobilen medan bussen kör och där är ju mängder med intressanta saker att berätta om!

Knappt hinner hon komma hem till Dalarna, förrän det bär iväg på ny bussresa, nu till Lofoten!!
Samma sak igen; jag får ett mejl med dag-för-dag-berättelser och det är nästan som om jag själv varit med på resan!

Nu är hon i alla fall hemma, ja, ett litet tag, för snart bär det av till Norrbotten .., en slags road-trip med sonen och nu ska dom besöka alla ställen där Ingrids man Hans - salig i åminnelse och en av de trevligaste män jag har mött - en gång arbetade som jägmästare; Kalix, Malå, Arvidsjaur och säkert fler orter än så.
Det är Hans som är på bilden. Grattis på namnsdagen Hans!

Och hon har varit i Borlänge och sett en utställning där ett sjuttiotal kvinnor deltagit med broderier, ja, jag ska se om jag hittar länken till det hela. Den utställningen hade jag gärna själv velat se!
Utställningen varar till den 2/9, så är man intresserad får man allt skynda på!

Ja, och så har hon besökt konsthallen Kvarnen i Sundborn och där var - om jag förstod det rätt - en annan utställning, nämligen "Den okände Carl Larsson", av Ernst Billgren och jag får veta sånt jag inte hade en aning om när det gäller Carl Larsson, men nu vet jag.
Apropå Carl Larsson så besökte vi hemmet i Sundborn, det var i mitten av 80-talet och inte var det hans tavlor som jag fascinerades av, nej, jag blev helt tagen av hustrun Karins sätt att inreda och alla hennes vävda textilier!
Här är i alla fall en länk till utställningen.

Vad gör Ingrid annars när hon är hemma? Ligger på sofflocket och tittar i taket?
Nej, såklart inte! Hon har ju sin trädgård och nu har hon varit ute på tomten och klippt hallonbuskarna! Och så är det ju det stundande besöket hos doktorn, förstås.

Innan vi slutar samtalet kommer hon på nåt mera; ja, men har jag hört talas om Tistelfjärilen?
Jag säger att ... njaaa, kanske inte?

Ingrids son samlade i sin ungdom på fjärilar - jag minns mängder med fjärilar uppträdda på nålar och alla placerade i lådor med glas, jag tyckte att det såg lite hemskt ut eller sorgligt - och kanske var det därför (sonens brinnande intresse) som Ingrid hade koll på vilken sorts fjäril det var som hälsat på i hennes trädgård, ja, faktiskt nästan hela Sverige .., jo, det är just Tistelfjärilen!
Här kan man läsa om invasionen.
Är det månne dom som det fullkomligt vimlar av i vårt växthus?

Var det allt?
Nej då!
Hon ska till Turkiet också och delta i en förlovningsfest (dock inte hennes egen) och det ska bli spännande värre och nu visar det sig att Ingrid är den äldsta deltagaren på festen och i Turkiet är ju äldre människor inte nånting som hamnar på soptippen, där är man nåt att räkna med och jodå, det ska bli roligt, säger hon.
Jag förmodar, att innan hon åker, läser hon in sig på allt om Turkiet (om hon inte redan gjort det) och när hon sedan återvänder hem, får vi ta del av det hela i form av helt fantastiska reseskildringar!!

Har ni nu fått en bild av den här fantastiska människan?
Jag hoppas det.
Och att hon skulle vara dement ...?
Nä.
Glöm det!