Hu, så stressigt det blev att ta sig till biografen igår! Det var strul med p-automaten och jag, som i vanliga fall alltid är ute i god tid, kände oro för att komma i absolut sista sekunden.
Filmens titel är "Sir" och i programmet står det så här.
Ratna kommer från en fattig liten by på den indiska landsbygden och drömmer om att designa kläder. En dröm så gott som omöjlig att förverkliga om man som Ratna kommer från lägre kast. Hennes jobb ligger många mil därifrån i storstaden Mumbai, där hon arbetar som hembiträde åt Ashwin, son till en av stadens rikaste familjer. Från Ratnas perspektiv har Ashwin allt. Rikedom, jobb, frihet. Men varför ser då Ashwins ögon alltid så ledsna ut? Ögon som dock börjar se aningen gladare ut när de tittar på Ratna... En underhållande men ändå lågmäld film som hyllades i Cannes 2018.
Filmens regissör heter Rohena Gera och är född 1973.
Nja, jag tyckte inte att det var en särskilt bra film.
Jag tyckte att skådespelarna var stela och ...., ja, det var så korthugget allting. Och förutsägbart. Replikerna kändes emellanåt inte trovärdiga och var det nån som jag tyckte agerade bra, så var det inte huvudrollsinnehavarna. Och ibland hade jag en känsla av att jag tittade på en rörlig form av Mitt livs novell, om någon nu minns den tidningen.
Andra tyckte att den var bra!
M e n .., vad som v e r k l i g e n var intressant, var känslan av att befinna sig i Indien!
Vilka bilder! Så många färger ., så många ljud .., ja, men den biten var enbart den värd pengarna; det var som ett resereportage!
Intressant var även skildringen av det totalt ojämlika förhållandet mellan tjänare och arbetsgivare.
Att som "hembiträde" finnas, men inte synas.
Och än värre är ju insikten att det var inte länge sedan det var så här i Sverige.
Monet tipsade om en dokumentär som handlar om Frida Nilsson..
Så här står det i programförklaringen hos SVT:
"I Marianne Gillgrens film får vi möta en värld som vi trodde försvunnit för länge sedan. Den 86-åriga Frida får för första gången en egen bostad. I större delen av sitt liv har hon arbetat som husa hos en doktor på Östermalm i Stockholm och bott i ett litet rum innanför köket."
Jag trodde att jag hade sett den, men det hade jag inte och jag hade ont i magen och kokade inombords en stor del av tiden.
Den filmen var v e r k l i g t sevärd!!
Här en länk till den.
¨
Googlade på Marianne Gillgren och Öppet Arkiv har ännu en liten pärla. Eller stor.
En dokumentär även det, med titeln "Tankar från en sittbrunn", av denna Marianne Gillgren, plus Kjell Tunegård och Gunnar Källström.
Tretton minuter kort eller lång. Jag tyckte om den!
Här finns en länk till den filmen.
12 kommentarer:
Hette filmen "Sir"?
Varför står inte det på affischen?
Bert Bodin: jo, för att när jag laddade ner en med svensk titel, gick det inte att lägga in den. Då bara tog jag en i högen :) Tänkte att det skulle ni nog förstå :)
Glad att du uppskattade filmen om Frida. Du minns att jag själv upplevt motsvarigheten? Visserligen för länge sen men ändå inte.
Monet: jo, det minns jag.
Hmmm... blir man upprörd över Frida? Kan ana.... Tycker också att jag känner igen programbeskrivningen. Kanske sett något liknande.
Turtlan: ja, jag kokade inombords, även om hon gjorde det frivilligt. Men nonchalansen hos somliga ..., en 85-årig kvinna som springer benen av dig då doktorn fyller 100 och någon som bara trycker på en knapp och vill ha hjälp med att ta fram besticken. Frida var liks osynlig hon, som den indiska flickan/kvinnan.
Aha - jag trodde det var en franskproducerad film och tänkte: Typiskt! Sverige döper alltid om filmer - till engelska.
;-)
Bert Bodin: nej, det var jag som tröttnade på att leta filmaffischer ,-)
Sitter nu och försöker klura ut hur jag på fredagmorgon, på bästa sätt, ska ta mig ut från hamnen i Landskrona med släpvagn där bak ..., där båtvaggan ligger. Det gäller nu att jag enbart ska köra åt ett håll och aldrig behöver backa, men det ska väl inte vara så svårt.
Elisabet, bara för att jag berättade att vi i min exmans familj haft en liknande situation betyder ju inte det att jag tyckte det var OK? Nu är det flera decennier sedan och så som Frida hade det var det många kvinnor som valde att leva - det var en del av tidsandan och det måste man ju också komma ihåg. För många kvinnor blev det också ett ekonomiskt tryggt liv även om man ständigt levde ojämlikt. De var ju inte slavar och fria att gå när de ville. Många fäste sig också sig vid sina familjer och behandlades mycket väl och vänligt även om klasskillnaderna fanns där. Det är ju bara att vara glad över att de här anställningsformerna inte finns längre idag. Iallafall inte på det här sättet. Men se bara på Wahlgrens värld där den outhärdliga Bianca anställer en ”assistent” och hur hon behandlas!! Idag!
Monet: jo, det förstår jag - det här med tidsandan - min mamma var ju också hembiträde hos en läkarfamilj och att du inte tyckte att det var okej. Men jag känner ändå ett sånt illamående över hur det kunde bli så orättvist. Ledig halva onsdagar och varannan söndag. Och passa upp denne doktor som ju naturligtvis också var en produkt av sin tid, men nån slags anständighet tycker jag ändå att det borde ha funnits. Wahlgrens värld tittar jag inte på och kan inte uttala mig om, men det förvånar mig inte alls om det är som du säger.
Du borde kolla på Wahlgrens Värld! Som nyåterkommen svensk är det mycket att ta in och återanpassa sig till. Så mycket har hänt på tio år (förstås inte bara i Sverige). Och jag tror inte att familjen Wahlgren är synonymt med Sverige. Men det är ett fenomen som gör att man sitter med tappad haka framför tv:n och inte tror sina ögon. Det värsta är att det här agerandet, värderingarna, omdömesbristerna - ja allt, har gått i arv från generation till generation. Med början hos Christina Schollin och ytlighetens och självupptagenhetens dominans som började där på 50- och 60-talet och nu kulminerar med Bianca på Stureplan. Det är på ett plan lika illa och självupptaget som någonsin doktorn på Östermalm!
Jag har sett snuttar av det, men nej, det är inget jag finner intressant. Men många andra gör det uppenbarligen.,
Skicka en kommentar