Nej, det händer sannerligen inte mycket i mitt liv just nu.
Jag har varit hel, - och halvrisig i en veckas tid nu och knappt sett en männsiska, förutom när jag suttit i bilen och inväntat pv som handlat.
Och igår svängde jag förbi friherrinnan och så fick hon och väninnan från Dalarna visa upp sig, då dom besökt frisörskan på Klövervägen och oj, så fina dom var! Även då satt jag i bilen, medan dom snurrade runt på trappan. Jättesnygga blev dom i håret!
Får leta lite bland gamla bilder för att få lite omväxling.
Den här, t.ex.
Tänk, så högt placerade tavlorna var förr i tiden!
Jag minns att Guy berättade - eller visade - att i Thailand hänger man upp bilder/tavlor av kungen så högt upp som möjligt och ungefär så tycks det ju ha varit även här i vårt land.
Själv skulle jag aldrig i mitt liv kunna tänka mig att ha det på det viset.
Vi har ju tagit en billig prenumeration på Svenska Dagbladet (tre veckor för femtio kronor) och jag tycker att den är så bra. Nu är ju inte minnesorden något som dom kan ta åt sig äran av .., men eftersom jag alltid - eller ofta - läser dem, så hittar man ibland små guldkorn.
Minnesord där bilden av en människa växer fram, allt eftersom man närmar sig slutpunkten.
Tänk, så mycket mer intressant än ett enda uppradande av fina titlar!
Så var det med den här mannen som hette Håkan.
Inte minns jag vad som skrevs om Gunnel Runevad Knutsson - då bodde jag här och det borde ha stått i Ystads Allehanda och där måste man vara prenumerant - men å, så mycket gott jag hade kunnat skriva om henne! Kund i lilla affären under alla åren .., lärare .., hade grön lodenrock vintertid och det varmaste av leenden. Var - tillsammans med sin man Gunnar - engagerad i att stötta något projekt i Afrika, jag kommer inte ihåg vilket, men jag vet att jag en kväll satt i något församlingshem i Skåne och lyssnade till deras berättelser.
Fina, rara Gunnel.
Hur många gånger har jag njutit av den här filmen?
Det är som i psalmen .., "jag kan icke räkna dem alla!"
Varför tycker jag så mycket om den?
Jo, dels är den ursnyggt filmad .., färgerna går nästan helt i grönt och rött (ger en varm stämning) .., den är så påhittigt gjord och om man tycker om d e t a l j e r , då finns det hur mycket som helst att vila ögonen på (men det går undan, så "vila ögonen" är inte rätt uttryck).
Och så är den ju romantisk.
Den ska jag se, alltså måste jag ha fixat middagen innan dess, så jag kan koppla av på riktigt.
Harry är trött idag.
Det är han ofta numera.
Nio år om några veckor ..., det märks att åren har gått.
Det bästa han vet, det är att ligga på sånt som är svalt .., som ett nytvättat påslakan.
Alltså får han det som underlag i soffan
På fredag har han tid hos veterinären i Söndrum (vi byter, så han inte alltid ska förknippa Slöinge med djursjukhuset .., han börjar darra bara vi parkerar bilen där) för en koll av sitt "blodöra".
Och i morse mötte pv och Harry (på halvsexpromenad) en grävling som kom lullande från Eckes tomt och så över vägen. Tur att Harry var kopplad.
Och så snopet för grävlingen att bli upptäckt så där i ottan!
Så var det med den saken.
4 kommentarer:
Det gläder mig att du tycker SvD är bra. Det är min tidning sedan ungdomsåren och den blir bara bättre och bättre. För några år sedan minns jag att du var mycket kritiskt till de dödsrunor som publicerades där i förhållande till hur det såg ut i landsortstidningar. Nog är det så att tidningen får ta åt sig ”äran” av vad som publiceras kring de döda - de har ju mycket tydliga regler kring det. Men det har också där skett en stor uppluckring och man får skriva mycket mer personligt idag än bara för 10 år sen. Det exempel du visar idag är ju ett bra exempel på det!
Monet: ja, det k a n ju bero på att jag har vant mig vid tidningen (vi har haft flera omgångar med billig prenumeration) eller så .., ja, eller så har jag ändrat uppfattning ,-)
Jag tycker att det är bra krönikörer, t.ex.
Det stor skillnad på minnesorden och även dödsannonserna i olika tidningar; det behöver t.ex inte enbart vara landstortstidningar.
I GP, där kan varje person som gått bort ha två, tre, ibland fyra dödsannonser, skrivna av olika människor! Då menar jag själva dödsannonsen.
Intressant läsning! Både dödsrunan och det du skriver.
På eftermiddagen fick jag veta på fb att en bekant, f.d. kollega och nästan granne, helt oväntat dog i sömnen under tidiga morgontimmar idag. Frun skrev det själv. Naturligtvis tänker jag på hans fru, de hade inga barn. Redan har jag läst mängder med glada tacksamma ord om hans lärargärning på facebook. Han var vår Calles (och många andras) favoritlärare. Säkert stor tröst för änkan att läsa så mycket fint!
Konstigt att detta tog mig så hårt, vi var inte nära vänner, men träffades i olika sammanhang, fester, promenader och gympa. Nu när så många okända och kändisar rapporteras döda varje dag - beklagligt förstås... Men, långt borta, känner dem inte... Men när en pigg och alert man på 77, som rest jorden runt i olika omgångar med frun efter pensionen (”ingen ska ju ärva oss”) helt plötsligt dör, då blev jag tagen! Jag som anser mig orädd för att dö...
Roliga foton med honom på fb i olika hattar nu under karantäntiden - och så finns han inte mer. Det var inte covid19.
Ja, detta väcktes när jag läste om den trevlige mannen. Precis som du läser jag dödsrunor (har skrivit en hel del sådana själv också) och slås av att så många tassar försiktigt och använder gamla klyschor ”en hedersman av den gamla stammen” o.dyl.
Sov gott! Här tjuter vinden rakt från väster, ovanligt, det knakar och låter så högt att jag hör även med avtagna hörapparater.
Marianne: tack för att du berättar (och roligt att någon annan delar mitt - enligt somliga något morbida - intresse för dödsannonser ,-).
Och visst är det så att det griper tag när det är någon man känner, eller i alla fall känner till lite. Sen rycks man (jag) ju ändå med. När gästen i Morgonstudion började gråta när han berättade om Adam Alsing, ja, då rann tårarna för mig med. Ju äldre jag blir, desto mer gråtmild :)
Skicka en kommentar