En av fördelarna med att bo på Regementsgatan i Ystad, det var att man kunde promenera i kvarteren bland alla gatuhusen och dom flesta hade nästan full insyn i sina vardagsrum och bodde man då ensam - och kanske ibland kände sig lite ensam, så blev det en slags trygghet att se in i andra människors vardagsliv.
Det kunde kännas tvärtom också.
På sina kvällspromenader i Porto, där ser i alla fall annannan en katt i ett fönster.
Ett fönster som står öppet. Kattens blick möter hennes.
Tack! säger jag.
2 kommentarer:
Jag tänker precis som du om inblicken i människors vardagsliv. (Ibland kan man förstås få en inblick man skyggar tillbaka för också, men det brukar mera vara ljudvägen). Jag har ju tagit en del kvällspromenader nu i maj, när skymningen sammanfaller med när människor äter kvällsmat, vid åttatiden. Då har de fortfarande inte rullat ner persiennerna och man ser människor röra sig inomhus, och hör slamret från kök.
Jag har gått förbi det här köksfönstret med katten på varenda promenad och just den kvällen jag tog kortet var den enda som det varit tänt där!
annannan: när jag var liten - eller från sex, sju år och upp till tonåren - älskade jag att ligga och lyssna till när mina systrar (då hemkomna från olika skolor någonstans i Sverige, eller senare: från jobb) satt och pratade med varandra. Å, så det kändes tryggt! Jag upplever precis samma sak nu .., det där att vara vid sidan om, men på nåt ändå sätt ändå med. Med systrar som var mycket äldre än jag själv, blev man ju ett endabarn och långt mer en iakttagare än en deltagare. Det är jag fortfarande.
Och jag kan sakna dom där titta-in-i-andras-liv-promenaderna.
Skicka en kommentar