Elisabet

Små och stora djur ...

Bilden: tanken var förstås att det var humlan som skulle vara i fokus. 
Så blev det inte. Harry är rädd för humlor och försöker alltid fånga dem, fast jag ropar att han ska låta bli! Jag har heller aldrig sett honom lyckas.

Varje förmiddag - eller egentligen ganska tidigt på morgonen - går jag ut och fyller på med mat till småfåglarna, därefter tar jag mig en sväng in i växthuset .., kollar därefter till rabatterna och i morse tog jag även död på ett tämligen stort antal mördarsniglar.

Jag har nu blivit så pass härdad, så jag tar lilla planteringsspaden och så klyver jag dem rakt av. Och nej, jag har inte tillstymmelse till medkänsla, men om sniglarna har vuxit sig stora, hämtar jag gärna den större spaden.
Det är liksom lättare att döda lite på avstånd.

Bilden: det var nästan som om den höll mig i tummen. ¨

Men det finns undantag.
Idag när jag fyllde trädgårdsvattenkannan upptäckte jag en humla som låg till synes livlös, i vattnet. Jag kopplade bort slangen och försökte genast fånga upp den lilla humlan och det var inte alldeles enkelt, men till sist gick det.

Humlan var förstås alldeles dränkt av vatten (med Substral växtnäring i också) och jag lade den på en kudde så den skulle få kvickna till, om den nu alls skulle klara sig.

Till en början låg den alldeles stilla och jag tänkte att nej, den kommer nog inte att överleva. Och jag försökte att med lillfingret att rufsa upp pälsen lite och då var det som om den vaknade till liv lite.

Bilden: och så blev det lite rumpan-uppåt-sträck för att kanske torka sig lite. 

Så gick jag in och blandade samman lite sockervatten och droppade detta just framför humlan, men näää, det var ingen höjdare. Då fick den bara vila hos mig, rakt av.
Efter en stund, när den nästan tippat omkull (nu är det nog slut ändå, tänkte jag) satte jag den på en varm tegelsten och puttade lite på den.

Och tänk .., då var det som om den vaknade till liv och den började testa sina små vingar  - ungefär som när en helikopter sätter fart på rotorbladen - och jag sprang in efter mobilen för att om möjligt hinna ta en bild, men icke .. just som kom ut, ja, då såg jag den brumma iväg upp mot tegeltaket!

Det är ju rent ofattbart att man på en och samma dag utan bekymmer kan ta livet av ett femtiotal sniglar, men ägna kanske en knapp timme åt att rädda en humla.
Någon vidare logik ser jag inte det hela.
Det är förstås mer känslor det handlar om.
Och jag blir fortfarande varm inombords bara vid tanken att den lilla humlan inte gick hädan. Faktiskt.

En alldeles underbar bok om humlor (förmodligen tänkt för barn) har jag köpt och jag ska villigt erkänna att jag älskar den! Här får ni lära er lite om hur det går till hemma hos humlorna. Boken heter "Humlans blomsterbok" och är författad av Stefan Casta och Maj Fagerberg och det är den sistnämnda som står för formgivningen.

Och man får veta hur boet ser ut.
I helgen som var satt Maja och läste intresserat i boken.
Ingen av oss hade till exempel en aning om att humledrottningen ruvar sina ägg ungefär som en fågel. Jo, minsann!

Kanske var det en drottning som blev räddad idag?
Kanske.