Väntar på matte ....
Han ryggade och vände bort blicken.
Kanske rörde jag mig annorlunda (jo, så var det!) och det doftade väl annorlunda också. När jag låg på soffan, kom han inte fram som tidigare.
Det kändes förfärligt ledsamt, men jag tänkte att det nog skulle gå över, så där allt eftersom. Det gjorde det också.
Nu, när vi är ute på promenad, håller han stenkoll på matte.
Går han lös utan koppel, är det väl ungefär det här avståndet mellan oss och med jämna mellanrum vänder han sig om och väntar in.
Särskilt om det är i uppförsbackar.
Och han ligger hos mig om nätterna.
Det finns inte ord för hur mycket jag älskar den hunden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar