Ja, tårta hade inte varit så dumt ...
Det är tretton år sedan hon gick bort och oj, vad tiden susar iväg i vådlig hastighet!
Om mamma har jag ju berättat om hur många gånger som helst, så nu säger jag bara "GRATTIS mamma!"
Vitsipporna är till hennes ära. Någon vecka efter hennes begravning halkade jag och bröt handleden och hela sjukskrivningstiden tillbringade jag här hos pensionatsvärden.
En av dagarna hade jag kört till affären för att handla och på väg hit igen, upptäckte jag på höger sida - liksom i skogen - stooora sjok av blommande vitsippor. Det var just innan Steninge.
Och enbart åsynen av alla dessa vackra små blomster vid sidan av vägen, fick mig att börja gråta alldeles hejdlöst .., det var som om detta att aldrig mer kunna plocka ihop en bukett vitsippor och ge henne, ja, det blev så uppenbart.
Som en mental katalysator blev dom.
Nu gråter jag inte längre.
Nej, jag blir nästan alltid bara glad när jag tänker på mamma och det jag saknar mest, det är väl allt som hon har missat. Inte minst den där lille charmören i Malmö.
Om en stund ska jag cykla till affären.
Kanske köper jag då en bakelse eller en cheese-cake eller nåt annat gott och firar hennes födelsedag.
Jo, så blir det nog.
5 kommentarer:
Jag tänker ofta på min mamma som gick bort 1996 alldeles för tidigt bara 71 år.Vilken styrka hon hade och så mycket som hon stöttade mig i samband med skilsmässa och flytt till Uppsala.Utan henne hade jag inte fixat det.Tänker på allt hon kunnat upplevt med barnbarnen och barnbarnsbarn.Nu finns hon med ofta i tanken inte var dag men nästintill och ofta slås jag av hur lik henne jag blir.
Jag önskar vi hade bott närmare när våra barn växte upp därför är min mormorsroll viktig.Jag vill vara en. Närvarande mormor med Facetime och SMS så går det bra.Livia 5 år ringer ofta nu när hon fått min gamla telefon inget simkort i men hon kan ringa via nätet.Hon ringde häromdagen då sa hon att hon ville ha Coronan för då kan hon komma till Raggarön.Hennes barnehage är stängd p g a Corona.
♥
Jag gissar att den lille krabaten i Malmö kommer att växa upp med historier om fantastiska gammelmormor Ann-Gerd. Om inte annat har han ju en farmor som är en fena på att berätta!
Babsan: i förhållande till dig, fick jag ju ha kvar mamma länge, men hon var å andra sidan borta den största delen av tiden. Pappa dog när jag var 22 och han 66 ... det var nästan värre. Tack som berättade!
mossfolk: ja, jag har berättat så mycket om barnens morfar, så dom tycks ju känna honom väl ändå ,-) Mormor hann dom ju ändå uppleva ganska länge. Och lillkillen ska minsann få veta, han också .., om han bara hinner sitta ner i fem minuter :) Det är liksom full speed.
walkaboutsweden: kram till dig!
Skicka en kommentar