lördag 22 maj 2021

Dagens fönster ... (var det inte). 


En bra dag. Fick besök av Eva - före detta bloggerska, stickmadame, finns numera på instagram på kontot pendock_ribbon - samt hennes make Sven och så dottern Anna. Alla sååå trevliga och rara, precis som andra bekanta från sociala medier varit, även om man aldrig har mött dem tidigare. 
Man gör sig liksom en bild av hur människor är och har man läst hos varandra under lång tid, stämmer ofta den bilden.

Dukade ute på altanen. Då strålade solen och det var varmt och skönt. Efter nästan tre timmar tog vinden i, parasollet plockades ner och sen kom regnet. 


Det var denna Eva som i höstas eller vintras - så där utan vidare - postade mig ett par lovikkavantar som hon själv hade stickat. SOM  jag kom att älska dessa vantar som blev till en slags mental trygghet och fråga mig inte hur det gick till?  

Så här ser stickerskans vänstra hand ut. Den visade sig vara nästan den minsta hand jag fångat under årens gång.


Familjens dotter Anna (24 år)  visade sig ha nästan identiskt likadana händer. Så fascinerande detta är, tycker jag. I all pratglädje glömde jag bort sånt som stjärntecken och lilla, - eller storasyster, men det kommer det med. Anna är tävlingsskytt och var, åtminstone i yngre dagar, del av eliten i vårt land. 

Evas man Sven hade stooooora, kraftiga händer. Han kör långtradare och var precis så där som jag ofta tycker att chaufförer är .., trygga, sociala och trevliga. 
Det var för övrigt hela familjen. 

Det blev nästan tre timmar ute på altanen och vad surrade vi om? Jo, bilresor som gått överstyr eller krånglat sig rent allmänt .., vi pratade om "Britt-Marie 45" (kanske för att Eva som närmar sig sextio hade sökt - eller skulle söka arbete -) .., det blev förstås prat om hundar (två stycken hade dom med sig, en jättestor curly coated retriever och en bordercollie) ..., det pratades om En Svensk Klassiker .., om Helsingborg och Växjö .., och mycket annat. En gemensam bekant har vi och det är Ulrika; det var på någon av hennes bloggar under Sticka-mera-tiden Eva snavat in på min sida. 
Så mycket här i livet som är en slump.


Så tackade sällskapet från Värmland för sig och jag tog mig an disken och sen var det som alltid: jag tappade all ork och sov på soffan i nära två timmar. 
Igår eller förrgår fick den här mattan åka i maskinen och blev så fin, så fin. Det är ju Eva i Tyresös dotter Maja som vävt den, med remsor från den halvlånges tenniströjor!

Nu ska jag ut och plantera den dillpion som Eva (från Värmland) kom med! Så underbart med växter som man kan förknippa med givaren!

4 kommentarer:

mossfolk sa...

Vilken underbar matta!
Och trevligt med besök. Vår herrgårdspion har precis börjat slå ut. Jag trodde första året vi bodde här att det var just en dillpion.

Annannan sa...

Det där måste vara en av världens finaste trasmattor!

Turtlan sa...

Ja värmlänningar är ju alltid trevligt fôlk :-)

Elisabet. sa...

mossfolk: det bästa är att den - pionen - (som slokade våldsamt när den kom hit) tycks klara sig!

Annannan: ja, jag älskar den! Och allra helst som vi tycker så oändligt mycket om Ulf, denne stillsamme f.d. kemiprofessor på KTH. Där är t.om små vita knappar fastsydda .., där är grynnor och vågor, ja, den blev så personlig!

Turtlan: det blev prat om människors kynne i vårt land (om man alls kan generalisera) och då berättade chauffören att ju längre söderut han kommer med sin last, desto mindre hjälpsamma är kunderna. Det hela börjar söder om Göteborg, menade han. Jo, värmlänningar är lättsamma och trevliga Annica; i alla fall dom jag lärt känna! ,-)