söndag 18 juli 2021

På kalas och lite om Ingrid och Birgit ...


Bilden: mamma, pappa, barn och barnbarn. 

Ett alldeles underbart litet kalas blev det när han som snart fyller tre år, skulle firas lite i förväg. Jag minns så väl när vi fick besked att han hade kommit till världen. Vi låg i segelbåten i Torekov - nära restaurangerna - och sent på kvällen kom ett sms att pv hade blivit morfar. Efteråt hade han - den nyblivne morfadern - svårt att somna. Länge, länge  låg han och tittade på bilden som skickats från BB. 

Jag, som då redan hade två barnbarn som nu var vuxna, kände mig ungefär som vore jag hundra år.
Det var som om vi levde i olika universum.

Den där nyfödde lille killen, han som i dagarna fyller tre år, han visade sig bli så otroligt glad för presenterna och hoppade och skuttade av förväntan. Tågbanan som morfar köpt på Tradera, den blev en fullträff. Även för morfar. 


Edvins mormors mor hette Ingrid, bodde utanför Sundsvall och var en hejare på att sticka och brodera, ja, hon måste ha varit så kreativ! Hur många vackra koftor eller tröjor har jag inte sett Edvin ha - såna som hans mamma en gång fick av sin mormor -!

Överallt hos Hilda syns spår av denna Ingrid, hon som jag aldrig hann träffa. 
Har jag någonsin sett en så vacker och vårlig duk? 
Tänk nystruken .., så fin! 


Eller den så outsägligt vackra mattan, med Ingrids signatur på kortsidan. 
I.N. 1961.
Ingrid Nilsson. 


Och kudden i soffhörnet! 
Ja, jag är så fylld av beundran över hennes val av färger och motiv! 


Igårkväll pratade jag med en rar kvinna hemifrån, som nu blivit föräldralös. 
Ja, även vid sextiofem års ålder kan man verkligen bli just det .., om ens mamma gått bort och även om mamman kommit upp i hög ålder - mer än nittio år - så blir det så tomt. 

"Ja, nu står man först i kön ...", sa kvinnan vars mor inte längre är i livet.

Mamman - som hette Birgit - hade inte varit hemmafru som många andra i den generationen, nej, hon hade hunnit med att arbeta i kiosk, på kyrkogården och som telefonist! 

"Om du skulle beskriva din mamma, ja, det som allra mest utmärkte henne, vad skulle du säga då ..:?" frågade jag. 

Svaret kom omedelbart. 

"Hon var snäll. Och tjurig."

Jag log.

(Ps. Fortfarande ingen Sigge. Vi har varit ute och letat i omgivningarna och lockat och haft oss. När jag senast såg honom, låg han så underligt utfläkt på altangolvet och jag trodde att nånting hänt honom, men han kom in och var som vanligt. Ds.)

4 kommentarer:

Turtlan sa...

Men Sigge då. Nu är det ju inte ens gäster i huset. Prata med grannarna längs gatan om de sett honom?
Hoppas han dyker upp!

mossfolk sa...

Men nej, lille Sigge, hoppas att han kommer hem snart!

Så fina saker och så roligt att det används. Det är så lätt att man blir för rädd om sådana där saker som liksom är oersättliga och så blir de liggande längst inne i något skåp…

Elisabet. sa...

Ja, och vi har tittat i diken och överallt där han brukar vara! Ropat och lockat!

Elisabet. sa...

Precis! Vilken skatt att ha allt detta!