Elisabet

Torsdag ....

En ganska fin dag - hittills - efter en våldsamt blåsig natt. Vaknar vid halv ett och håller på att ramla baklänges .., då är det alldeles stjärnklart ute, ungefär som i oktober! 

Jag ser stjärna på stjärna på himlavalvet och det är så vackert, så vackert!

Vid tiotiden tar jag harry på hästhage-rundan. Får som vanligt pausa på någon sten .., då det känns som om lungorna ska hoppa ur kroppen, men den där pausen är livgivande på så många sätt. Och harry sätter sig intill och spanar ut över nejden. 

Vi ser en liten kanin skutta iväg. 

Kommer hem. Ringer till friherrinnan och hör hur det är med henne. 

Jo, liiite bättre, säger hon som ska ha kaffegäster idag. 

Sen ringer telefonen. 

Det är från sjukhuset och den vänliga arbetsterapeuten Annika .., och hon har talat med kirurgen som lagade min vänsterhand och Annika säger att "så här ska du inte behöva ha det .., läkaren säger att du kommer att kallas till röntgen". 

Jag blir så glad så jag nästan börjar att gråta. 

Under en veckas tid har jag fört dagbok över hur ont jag har haft .., jag har t.om ritat av handen och armen och prickat in var det varit som värst.

Kanske visar det sig att allt är helt okej, men då vet jag ju det. 

Då är det väl nerver som kommit i kläm eller spökar på något vis?

Och för övrigt?

Tänker ofta på dom afghanska männen vilka klättrade upp på det amerikanska flygplanet och naturligtvis föll av och ner mot marken till en säker död. Men gode tid, så hemskt och vad  t ä n k t e  dom på .., eller tänkte dom inte alls .., var desperationen så stor? 

Kanske trodde dom inte att planet skulle starta? 

I något nyhetsprogram - eller på sociala medier - såg jag en ung afghansk tös gråta hejdlöst, i förtvivlan över att talibanerna tagit över. Hon ville ju så gärna studera vidare och nu kanske allt skulle bli som förr .., att flickor hålls hemma och gifts bort! 

Sånt kan man tänka på där man sitter i hästhagen och tittar på en liten kanin.