torsdag 16 september 2021

Eftermiddag ...

Eller mitt på dagen, kanske?

Det har regnat i princip hela dagen - so far -. 

Gick Johanssonrundan med Harry. Valde den tyngre biten, alltså ingen nerförsbacke, utan tvärtom .., långa uppförsbacken mot fabrikör Johanssons hus. Slog mig ned på en sten när jag nått toppen och satt där med Harry framför mig .., strök honom över huvudet och tänkte att han är den bäste av vänner att ha som sällskap såna gånger. 


Konstnär: Anker Landberg, född 1916 Danmark.
Vilken kraft i bilden!

Tänker ofta på människor som dök upp och försvann på sjukhuset. 
Vad hände med dem alla?
Ja, vad hände med mannen från Norrbotten som berättade de mest sanslösa historier om sitt liv och någon dag senare sa vi ..."kan detta verkligen ha hänt ...?" Den mannen tyckte att maten som serverades var anskrämlig och hans son kom med nybakad pizza och ibland sushi och vi andra bara gapade. Och han bjöd på godis .., i en skål ute på balkongen fanns Ahlgrens bilar. "Varsågoda och ät!" sa mannen som fått så mycket stryk av sin pappa, då, i sin ungdom. 

Eller kvinnan från norra Halland som arbetat som sjuksköterska och hade sån integritet och som hade drabbats av en hjärtinfarkt när hon cyklade på stan. Hon blev så dålig, steg av cykeln och stod framåtböjd och tänkte väl att nu är det slut, när en förbipasserande kvinna - lämpligt nog sjuksköterska - stannade och frågade hur det var fatt och resten förstod vi ju. 

Eller skrävelprataren som berättade om livet i Halmstad, då, när där fanns såväl strippor och så kallade "glädjeflickor". Det var i hans ungdom det och det var den mannen som prompt ville kalla mig för Lizzie. Jag sa att det kunde han glömma.


Konstnär: Anita Carlsson Crantz. 

Eller mannen som var kund i affären där jag arbetade. Tänk, så glad jag blev när jag upptäckte honom vid kvällsfikavagnen!

Eller D som samlade på elgitarrer, hade minst två Rolexklockor och förr om åren hade rest runt med svenska rockband och varit scenarbetare och som var så röksugen, men sa att han skulle kämpa emot. S o m  han väntade på klartecken för sin by-pass-operation i Lund. 
Nästan hela dagarna satt han ute på balkongen, eller vandrade fram och åter i korridoren. Eget rum hade han och sa att det var det bästa .,. att själv kunna välja kanal på tv:n. 

Eller mannen som startat ett rockband och faktiskt redan genomgått en by-pass och blev allt piggare allt eftersom dagarna gick. S o m  han längtade hem. När den dagen äntligen kom, hade han svidat om och bar sina egna kläder och jag tänkte att han hade så snygga skor. 


Konstnär: Sven Dahl, 1957. 

Och jag funderar ofta på hur det gick för kvinnan med det vackra håret - ja, hon var vacker hela hon .., på ett stillsamt sätt -, hon som fick åka hem utan att något gjordes, men hon kände sig så orolig. 

Sånt kan man fundera över en regnig dag i mitten av september.

(Tavlorna hängde i sjukhuskorridoren och en sköterska stannade till när jag stod där med mobilen och fångade dem på bild. Inte en endaste gång han hon reflekterat över vad som hängde på väggen! Det säger kanske en hel del om att där är full fart på personalen, eller så är man kanske inte alls intresserad ..? Så kan det också vara.)

4 kommentarer:

Cecilia i Houston sa...

Den lilla fågeltavlan är jättefin!

Elisabet. sa...

Cecilia i Houston: älskar den!! ❤️

Bloggblad sa...

Och allihop går och undrar nu vad den glada och intresserade kvinnan i det gula huset gör nu ...

Tänk, min pappa som fick hjärtinfarkt när gan cyklade, hade samma tur som den kvinnan. En sjuksköterska såg honom och sprang fram, men det var försent. Han dog på väg ner från cykeln. Otrolig tröst för min mamma att kvinnan hade kunnat hjälpa honom om infarkten inte varit massiv. Så mitt i sorgen var det ändå tur.

Dina iakttagelser är alltid intressanta.

Elisabet. sa...

Bloggblad: ja, den där kvinnan i gula huset, hon går på kontroller och det är provtagningar och nya tider på någon mottagning och lite av ett annat liv. Hon har svårt att gå uppför långa backar (korta också för den delen), men så har det varit sedan i våras när vi drabbades av covideländet. I stort sett mår madamen bra. Har skippat ost (farväl, farväl!) och försöker leva sundare. Inga cigaretter, ingen sprit, inget uteliv på krogen längre :)
Det är bara att leva på. I skrivande stund, 06:30 på morgonen, ska vi köra in till stan. Pv till jobb, själv ska jag träffa hjärtsköterskan. Vilken välsignelse att man inte arbetar längre! Att vara morgonpigg och stiga upp vid sex, halv sju i vanliga fall, det går an. Men att vara TVUNGEN att lämna sängvärmen för att åka in på någon kontroll ... njaaaa.