onsdag 10 februari 2010
Insikt nr 213 ....
Att flygbolaget SAS uppvisar stora förluster förvånar mig inte.
En före detta arbetskamrat till mig som tidigare kvitterat ut en ytterst måttlig handelslön, fick för några år sedan anställning som flygplansstäderska hos SAS, ja, på Kastrup.
"Städa flygplan .., men kan det vara nånting det ..? " sade en av arbetskamraterna.
Jodå, det var det, ty som flygplansstäderska blev lönebeskeden helt annorlunda.
Tjugofem tusen svenska kronor netto in på den före detta arbetskamratens konto, är ingen ovanlighet.
Netto.
Lägg därtill rejält rabatterade flygresor runt jorden, förstås.
Och en god vän till mina barns pappa, arbetar som pilot hos ovan nämnda flygbolag.
Lönen som pilot, visade sig vara svindlande!
(I ett inlägg hos Expressen står att läsa att en dansk pilot tjänar 125 000 kr i månaden, plus tillägg ..., med reservation för att det stämmer. I Dagens Industri från 2009 kan man läsa att lönen ligger kring 90 000 kr plus ev. tillägg. Jag utgår från att det är omräknat till svenska kronor.)
Så ..., när nyhetsuppläsaren i P1 berättar att femhundra administrativt anställda hos SAS nog får se sig om efter andra arbeten, så blir jag inte det minsta förvånad.
Intressant diskussion finns här.
(Och det pratas om den oerhört dyrbara flygutbildningen för SAS-piloterna, men många har gått från militär flygutbildning och så hoppar man över till civilflyget och tjänar multum och det kan man ju förstå. Skulle vara intressant att få lite information inifrån ..., Gunnar i Vaplan, din storebror arbetade väl som pilot ....?)
Onsdagsfönstret ...
"Utsikt genom vårt vardagsrumsfönster.
Tidigare år hade jag kunnat räkna med kommentarer som: så fint med snö, och liknande.
Förhållandet är litet annorlunda i år."
Avsändare är förstås Jom i Arvidsjaur.
tisdag 9 februari 2010
Ett kvällsfönster från Dikanäs ...
Hildur Vesterlund med svartvit krage .., syster till min morfar Erhard.
Bakom henne hennes bröder August och Evert.
Möjligen, men bara möjligen, kan kvinnan längst nere t.v. också vara en Vesterlundare?
Den äldre kvinnan längst nere t.h. är min mormors mor.
Mannen i hatt är hennes son Nestor.
Ja, här sitter släktingar på såväl mormors som morfars sida.
Kvinnan längst till vänster, det är en syster till min morfar och jag tror att båda männen på översta raden är bröder till samme man.
Mannen till höger längst uppe - Evert Westerlund - hans dotter bor i Malå och har två söner, Bosse och Lasse Lundgren.
Två bröder och en syster av släkten Westerlund, gifte sig med två systrar och en bror av släkten Hansson.
Och tänk .., ett barnbarn till ett av dessa par, henne hade jag som kund i kassan i Ystad och av en ren händelse råkar vi börja prata om Västerbotten och så kom vi fram till detta.
Helt sanslöst var det!
Dom flesta tycker ju att göteborgska låter så himla gemytligt.
Det tycker inte jag .
För mig är det en rätt kaxig dialekt.
Och det säger jag ju .., efter Mästarnas Mästare så har jag inte ändrat uppfattning.
Och tack till Tomas Gustavsson som har varit så himla sympatisk!
Efteråt: så kommer pv hem och ska titta på programmet i SVT-play. Då ligger förra veckans avsnitt inne. Snopet.
Idag ...
... har min mormor namnsdag.
Anna Fransiska Elisabet hette hon och idag är det just Fransiska.
Längst ut till vänster på bilden sitter hon.
På den översta raden syns hennes tre äldsta barn, dom som hon fick tillsammans med min morfar, Erhard.
Efter hans död träffade hon den snälle Haqwin och fick ytterligare tre barn.
En av dem är min morbror, Olaf, som om några dagar ska begravas.
Det är han som sitter i sin pappas knä.
Med posten ....
Olikheter ...
Så här ser det allt som oftast ut när bloggmadamen läser en bok.
Är man professor vid konsthögskolan i Umeå, kan man göra något helt annorlunda.
Då kallas det för konst.
Så här säger konsthallens chef, herr Hammarén.
– När det gäller performancekonst är det lite som att köpa grisen i säcken. Man vet inte riktigt vad som händer, konstaterar han och understryker att han är mån om att värna den konstnärliga friheten.
Utställningen finns att beskåda på Alingsås konstmuseum och pågår till den 6:e mars.
Bloggblad sa...
Hm... typiskt för Alingsås. Jaha.
- Ja lite knäppt är det ju. Och inget att ta betalt för.
- Men det var väldigt snyggt installerat tycker jag, med färgvalet och så.
- Annas mamma sa...
Din fot Elisabet är verkligen en intressant installation;-) Kan du inte få lite extra betalt för den? Men tänk på att värna din konstnärliga frihet också.....Ja vad ska man säga om Alingsås, tänkte först att det är lättförtjänta pengar men vet inte riktigt. Ja lyckas man få en professur så gör man som man vill sen, man bestämmer själv om man vill undervisa, forska behöver man inte heller om man inte har nån lust. Det bör skrivas någon forskningsartikel då och då men ingen bryr sig om den uteblir.Det är förstås svenska folket som betalar. Sen kan det diskuteras om nakenhet i det offentliga rummet, vi går ju inte på Åhléns nakna och det är förbjudet att kissa ute i Sverige, kan vara väldigt svårt att låta bli på långpromenad i skogen:-) men sitta naken i en konsthall går bra.
Love, literature and gardening sa...
Suck och pust så trött jag blir.
reneesfotoblogg sa...
Ursäkta franskan men efter att läst om utställningen och denna "konstart" så måste jag utbrista: Vilket jävla dravel!
Här har de styrande lagt ner Alingsås Muséum sedan den 1 febr. trots ett massivt motstånd bland stadens innevånare, med motivationen att det fattas pengar. Sedan har man mage att lägga pengar på denna "professorska". Det liknar ju på mer än ett sätt "Kungens nya kläder"!
mvh R
Elisabet sa...
Annas mamma, Love, literature .., och Renées fotoblogg: när jag såg det här inslaget i tv igårkväll, kände jag hur sinnet rann på mig.
Man kan fundera varför?
Idag har jag lugnat ner mig något, men efter att ha vilat en stund så kom jag på varför jag blir så irriterad över sånt här.
Jo.
Jag tycker att det visar på ett slags kultursnobberi ., ett förakt för vad "vanliga människor" anser vara konst.
När professorskan intervjuades menade hon att dom som inte tyckte om det här, kanske kände en "rädsla".
Förmodligen menade hon att dom människorna var hämmade.
Att en kvinna sitter naken och läser en bok i ett museum, ja, det spelar ingen roll i det stora hela.
Nakna kroppar kan vara hur vackra som helst och det är ju verkligen hennes!
Men det är mera själva tanken.
Skulle Ulla-Britt, dagisfröken, utan konstnärlig skolning, få komma med samma idé?
Skulle den godkännas av någon museichef?
Skulle man finna den intressant?
Jag tror inte det.
Och det är samma sak när en konstfacksstuderande filmar när en av hans kamrater sprayar ner en tunnelbanevagn och det förklaras vara KONST.
Eller kvinnan som spelar psyksjuk.
Min mamma och storasyster har arbetat som sjuksköterskor, mina barns pappa är polis och min son ska bli.
Att lura människor att man är svårt psykiskt sjuk .., att få dem att försöka göra ett bra jobb .., att ta tid av dem .., och sedan förklara att man kommer från Konstfack och att detta är konstnärlig frihet .., det är för mig helt sanslöst!
Inte heller tillhör jag dem som tycker att det är så himla roligt när någon komiker ringer och lurar en serviceminded hotellanställd eller vad det nu kan vara och gör sig rolig på dennes bekostnad.
Dom är ju chanslösa!
Ja, man kan tycka att jag är humorbefriad .., att man (jag) saknar distans till sånt här och absolut att jag inte har någon känsla för konsten. Den med Stort K.
Okej.
Då står jag för det.
Soffan Ektorp och en massa längtan ...
Två veckor tillsammans på grekiska ön Kefalonia.
Moppetur och båttur.
"Mormor .., om jag hoppar först .., då kommer du sen .., lovar du .., jo, du törs!"säger Emma.
Emma är modig och hoppar nästan först av alla.
Och hon som är mormor står där och tvekar och tvekar.
Det är inte högt .., tre meter, kanske?
Och till sist ..., ger rädslan (läs: skräcken ..) vika och modet tar överhand!
Jag vågar hoppa!
Åååå, du underbara Emma Elisabet..., vilken semester du gav din mormor!
Sånt tänker jag på den här dagen i februari när himlen är grå och marken vit och elden sprakar i vedpannan.
Soffan Ektorp ...
... blir min vän idag, ja, mer än vanligt.
Förkylning på gång!
Och jag eldar och eldar och fryser ändå.
Drar filten om mig .,. och har pElle vid fötterna och sigge nilsson på magen.
Händerna är kalla som isbitar.
Såja.
Nu har man fått det ur sig ... gnället.
Och i morgon ska jag köra till Hässleholm .., hjälp!
Dagens fönster ..
... med vitt insynsskydd därtill.
Vem som har varit ute med håven?
Åååå, den där generösa damen i Portugal, ni vet.
måndag 8 februari 2010
Fyra fönster från Portugal ...
Och ser man på .., gardinlagen finns även där!
Avsändare är den idoga fönsterfångerskan.
- Fönsterfångerskan berättar ....
- "Nederfönstren har persienner utanpå. Skyddar mot solvärme.
- Det är vad vi här kallar estores.
- Ett ord jag aldrig hade trott var så internationellt som Rexxie nu lärt mig.
- Jag måste fundera på huruvida gardinlagen gäller här."
Ett kvällsfönster från Tyskland ...
Apropå diskussionen i ett tidigare inlägg (jag kopierar det rakt av och klistrar in det här ...)om varför det i Tyskland och även andra länder, är så populärt med vita spetsgardiner i alla fönster .., ja, apropå den diskussionen, så skickar Monet det här fönstret och skriver så här:
"Vill du ha ett Vitt Tyskt Fönster, Elisabet? Här är ett. Från det fantastiska spa-hotellet Vila Vita i Dinklage i norra Tyskland där vi brukar övernatta på väg till eller från Provence/Sverige.
Jag håller med dig - i Tyskland har man bara skira vita gardiner. Min tyska väninna i skärgården, också en Elisabeth, hon har tagit med sig sina vita spetsgardiner dit också!
Kram Monica."
På väg till hotellet, passerar vi genom den lilla nordtyska staden Burg.
Där är biblioteket, polisstationen, en turistbyrå och kyrkan, förstås.
Där är korsvirkeshus och tegelhus och nästan alla har dansk modell på taken, inget utskjut, alltså.
Och så är det det där med gardinerna.
Överallt, prick i alla fönster, ser vi vita tunna gardiner!
Och vi damer sitter med våra näsor mot bussfönstret och spejar ..., "är där verkligen ingen färgglad variant ...?"
Nix.
Inte en enda!
Där är tunn spets och volanger och någon har virkat en kappa, men allt i vitt.
Om du Tuvstarr läser här .., är det så det är i Tyskland?
På Irland såg vi samma fenomen.
Och nädå, tro inte att jag är ensam som funderar på såna här viktigheter.
Och här ..., se där .., t.om. SVT tar upp detta!
För att inte tala om Sveriges Radios korrespondenter!
- Ljus, färger och friska dofter sa...
- Kul diskussion!
- Jag tycker TANKEN med de tunna gardinerna och de tjockare är jättebra!
- Vita tunna gardiner ger ett så vackert mjukt ljus i rummet - nästan som lortiga fönster :-)
- Den tjockare gardinen spar både på värme och skyddar för insyn. Perfekt!
- /Olga
Bloggmadamen säger ...
Och jag minns Belgrad 1986.
Inte en gardin så långt ögat nådde och fanns det någon enda, så hängde den på trekvart!
Jag minns att exet konstaterade att färgfilm var ett slöseri med pengar.
Allt var grått och mera grått.
Och alla människor utan undantag, rökte kopiöst!
Eva sa...
Jag såg samma "fenomen" när jag var i St Petersburg på 80-talet. Enbart vita, tunna gardiner i precis varenda fönster.
Hade detta varit pv:s vardagsrum, då hade jag aldrig flyttat hit.
Rexxie sa...
Fast "stores" i min värld är inte vanliga vita gardiner, utan det är det som hänger i mitten på den här bilden (ovanför), dvs själva insyns- och solskyddet; i just det här fallet med matchande bård med de hemska gardinerna!
Monet sa...-
Jag har skickat dig ett tyskt vittgardinsfönster. Inte heltäckande men det skulle kunna bli.
Jag gillar det där. När man åker i Tyskland är det så rent, ordentligt, puttenuttigt och SKIRT med de vita gardinerna överallt.
Skillnaden ligger i de olika utformningarna och spetsarna tror jag!
Jag är själv inte så mycket för blommiga gardiner och tror mig känna till åtminstone en bloggmadame till som tar till all möjlig list för att få vita gardiner i huset? :-)
- Rutan sa...
-
Det är vad jag har förstått att de inte vill ha insyn och det är inte vanligt med persienner, som hos oss. Ofta drar man för de mörka sidogardinerna på kvällen också. Att värna om privatlivet, för hur kul är det egentligen när folk kan se rakt in?
-
De betraktar väl sina vita nylongardiner som vi våra persienner, det vill säga inte som en inredningsdetalj öht.
Men jag noterade för några år sedan att bruket med tunna vita gardiner dagtid och så jättetjocka fodrade som drogs för på kvällen så gatan blev öde och svart - jo, så känns det för en svensk som är van att kunna kika in hos folk och se trevnaden - åtminstone i Londons övre medelklasskvarter började ge med sig. Vackra burspråk och vardagsrum fint upplysta, hur mysigt som helst.
-
Haha...ja, det är så det är. 'Stores' heter de, uttalas med 'sch-ljud' (schtår).
Jag minns när vi på 70-talet flyttade till Hamburg och mamma gjorde om rätt mycket i huset, ändrade inredningen och bl.a. sydde hon rullgardiner av ett tyg från Marimekko - det var hela kvarterets samtalsämne ett tag.
Men - som så mycket annat är det ju inte så överallt och mycket av det där gamla stela luckras upp, särskilt i storstäderna förstås.
Snart är slutet nära ...
Ill: Norman Rockwell.
... ja, i alla fall för sigge nilssons dagar som Riktig Kattherre.
Fyra månader till kanske.
Därefter vankas besök hos herr eller fru Veterinären.
"Ack, ta mig härifrån!" tror jag att han tänkte.
Och ni som har varit med ett tag här på sidan, ni minns kanske den här bilden?
Jo, det var den dagen när pElle blev av med familjelyckan.
En deppigare katt hade jag väl aldrig skådat.
Där satt han vid ytterdörren och nog tycktes det som om livet hade tagit slut för honom.
Titta på kroppsspråket!
All glädjen efter helgen ...
... den sitter i ännu.
Medan jag diskar spelar jag den här sången.
Jag har svårt att hålla tårarna borta.
Det är all den där glädjen som skvalpar omkring.
På väg till hotellet, passerar vi genom den lilla nordtyska staden Burg.
Där är biblioteket, polisstationen, en turistbyrå och kyrkan, förstås.
Där är korsvirkeshus och tegelhus och nästan alla har dansk modell på taken, inget utskjut, alltså.
Och så är det det där med gardinerna.
Överallt, prick i alla fönster, ser vi vita tunna gardiner!
Och vi damer sitter med våra näsor mot bussfönstret och spejar ..., "är där verkligen ingen färgglad variant ...?"
Nix.
Inte en enda!
Där är tunn spets och volanger och någon har virkat en kappa, men allt i vitt.
Om du Tuvstarr läser här .., är det så det är i Tyskland?
På Irland såg vi samma fenomen.
Och nädå, tro inte att jag är ensam som funderar på såna här viktigheter.
Och här ..., se där .., t.om. SVT tar upp detta!
För att inte tala om Sveriges Radios korrespondenter!
- Ljus, färger och friska dofter sa...
- Kul diskussion!
- Jag tycker TANKEN med de tunna gardinerna och de tjockare är jättebra!
- Vita tunna gardiner ger ett så vackert mjukt ljus i rummet - nästan som lortiga fönster :-)
- Den tjockare gardinen spar både på värme och skyddar för insyn. Perfekt!
- /Olga
-
Jag har skickat dig ett tyskt vittgardinsfönster. Inte heltäckande men det skulle kunna bli.
Jag gillar det där. När man åker i Tyskland är det så rent, ordentligt, puttenuttigt och SKIRT med de vita gardinerna överallt.
Skillnaden ligger i de olika utformningarna och spetsarna tror jag!
Jag är själv inte så mycket för blommiga gardiner och tror mig känna till åtminstone en bloggmadame till som tar till all möjlig list för att få vita gardiner i huset? :-)
- Rutan sa...
-
Det är vad jag har förstått att de inte vill ha insyn och det är inte vanligt med persienner, som hos oss. Ofta drar man för de mörka sidogardinerna på kvällen också. Att värna om privatlivet, för hur kul är det egentligen när folk kan se rakt in?
-
De betraktar väl sina vita nylongardiner som vi våra persienner, det vill säga inte som en inredningsdetalj öht.
Men jag noterade för några år sedan att bruket med tunna vita gardiner dagtid och så jättetjocka fodrade som drogs för på kvällen så gatan blev öde och svart - jo, så känns det för en svensk som är van att kunna kika in hos folk och se trevnaden - åtminstone i Londons övre medelklasskvarter började ge med sig. Vackra burspråk och vardagsrum fint upplysta, hur mysigt som helst.
-
Haha...ja, det är så det är. 'Stores' heter de, uttalas med 'sch-ljud' (schtår).
Jag minns när vi på 70-talet flyttade till Hamburg och mamma gjorde om rätt mycket i huset, ändrade inredningen och bl.a. sydde hon rullgardiner av ett tyg från Marimekko - det var hela kvarterets samtalsämne ett tag.
Men - som så mycket annat är det ju inte så överallt och mycket av det där gamla stela luckras upp, särskilt i storstäderna förstås.
Ja, jag erkänner ....
Litet brev från sigge nilsson
"Hej!
Det är jag, sigge nilsson, som skriver.
Idag har jag lärt mig att skutta i snön .., tvärs över hela gården och tillbaka!
Det tog inte mer än fyra sekunder kanske.
Och igårkväll, när matte och pv hade kommit hem från sin resa till ett annat land, då slickade pElle mig på pannan, det har han aldrig gjort förut och det var jättejätteskönt.
Så här ser pElle ut.
Ja, lite av honom.
Han är ofta ganska sur och puttrig, men det är för att han är gammal, säger matte.
Ibland leker vi .,. eller .., tja, mest jag .., jag hoppar på hans rygg och så och då blir pElle jättesur och morrar åt mig.
Nu ska jag se om jag hittar honom!
Jam-jam från er vän sigge nilsson."
Klockan fem på morgonen ...
På stranden i Tyskland.
Och hotellboendet är billigt.
Ett rum med plats för 4 personer kostar 409:- i slutet av juni.
Ingen frukost ingår, men i pentryt finns allt för att fixa frukost, ja, t.om. middag!
... lämnar herr pensionatsvärden sängvärmen och gör sig redo för ännu en ny arbetsdag.
Själv - sjukskriven ännu en månad - ligger jag kvar och försöker att somna om.
Alldeles innan han ger sig av, brukar jag få en högljudd påminnelse om att elda!
"Jag har lagt i en omgång, men om en halvtimme - fyrtiofem minuter får du lägga på mera ved!" hojtar han då.
"M mmmm ...." svarar jag då, måttligt inspirerad att behöva lämna täcket ., gå ner för trappan .., in i köket .., och slutligen agera elderska i pannrummet.
Och detta om och om igen.
Ofta ringer herr pensionatsvärden när han nått skolans värld .., ja, han säger sig förstås bara vilja småprata, men jag vet nog .., det är för att kolla så att jag inte glömmer pannan.
Så där så att jag inte förslappas och ligger kvar för länge under täcket.
Det har hänt att jag helt enkelt har struntat i att lyda order; att jag har legat kvar och låtit elden falna, för att sedan börja om från början två timmar senare .., så där vid åttatiden.
Sånt tycker inte pensionatsvärdar/magistrar om.
Idag, efter helgen strapatser i Tyskland, var jag om möjligt ännu mera obenägen att kliva upp vid kvart över sex för att lägga på ved.
"Du behöver inte ringa när du kommer fram!" säger jag då ytterst vänligt.
Nu ska jag väl ändå få min behövliga vila.
Nej, då hörs från hallen där nere pensionatsvärdens listiga stämma: "jag har precis släppt ut lille Sigge, hejdå!"
Det är vinter och kallt.
Gissa, om Sigges matte kan ligga kvar under täcket och sova i timmar och låta honom vara ute?
Näää.
Och gissa om samma matte får in Sigge vid första inkallelsen?
Näää.
Vid tredje?
Näää.
Och nu är klockan 06.37 och här sitter en trött bloggmadame och väntar på att lille Sigge ska behaga komma in och hon har lagt ved i pannan och tänker att den där pensionatsvärden, han ska minsann ...!
Ungefär så.
Dagens fönster ...
söndag 7 februari 2010
Och allt är bara så bra ...
"Mitt i alltihopa säger Helene: "å, Bettan, jag älskar dig!" och jag säger att "men jag älskar dig också!" och så blir allt bara ett stort smajl. (Ja, vid 23-tiden på kvällen har vi nått just det där ... "vi-älskar-varandra-stadiet" .-)
Helenes man (t.h. på bilden) är ingenjör och säger att på en skala mellan 1 och 10, så trivs han nästan så där som en 11 och alltså skulle han absolut välja samma yrke om igen.
Joanna, pv:s brorsdotter, nämnde ett citat som löd som så ..., att "det är lika svårt att beskriva vad en ingenjör sysslar med, som att hitta G-punkten .." och det berättar vi och det blir många leenden.
Lasse som så kärleksfullt kysser sin fru, han sade en gång i fikarummet att det han tyckte bäst om hos Eva, ja, det var att hon var så ordningssam och .., ja, noggrann.
I tjugofyra år har Lasse (charkansvarig) och Eva (arbetar på H&M) varit ett par.
Om man har varit borta från sin arbetsplats i tre månader och ska vara hemma ytterligare en månad, då kan det lätt kännas som om man .., ja, liiiite i alla fall, nog ska ha ramlat ut ur den där gemenskapen.
Men tänk .., så behöver det inte vara!
Från att vi startar från Ystad blir det bara en massa glädje.
Reseledarna - Sjöbochefen och en annan man från Ystad - (vår chef var sjuk) meddelar redan från start att någon servering av alkoholhaltiga drycker, det ska vi inte förvänta oss förrän vi når brofästet.
Klockan 8.37 når vi brofästet, dvs, rondellen vid Sturups flygplats.
"Ja, det har nu gjorts ett nytt brofäste .., varsågoda .., vill ni ha Jägermeister, konjak eller rött/vitt vin ..?" frågar de två manliga servitriserna och sedan bjuds det friskt till alla som känner sig hågade.
Man tror kanske inte att någon ska vara just hågad vid en så arla tidpunkt, men då tror man fel.
Och vi är ju i Skåne.
Bland skåningar.
Och mer festglada människor än skåningar, det kan omöjligen finnas.
Strax innan ankomst till Rödby i södra Danmark, bjuds vi på kaffe och macka och vid tretiden kör vi genom den lilla staden Burg där alla människor, prick alla, har vita tunna gardiner i sina fönster och vi pratar om gardinlagen och hur den kan ha kommit till?
Och så hotellet och vi får våra nycklar och pv och jag själv hamnar på åttonde våningen, ungflickorna på den femtonde!
Därefter middagsbuffé klockan 18.30 i stora matsalen (men först gratis drinkar i en liten pub på hotellet) och där, i matsalen, befinner sig även halva Skåne i form av stressade pensionärer som gärna knuffar och puttar undan för att komma först till varmrätterna.
(Vi kommer att prata om detta, varför riktigt gamla människor alltid har så bråttom? Det är samma sak i kassan, ingen blir så irriterad som den som har all tid i världen. Eller det är kanske det man inte har?)
En äldre gentleman spelar keyboard med den äran och som medmusikant har han en släkting som är såväl läkare som pilot och som om det nu inte räcker, kunde han dessutom ligga på rygg och spela piano baklänges!
Det är den ekvilibristen ni ser vid pianot.
Underbart god mat är det (fria drinkar hela kvällen) ..., och så r o l i g t!
Vad gjorde vi?
Jo, vi pratade om allt möjligt .., om vad vi skulle vilja arbeta med om vi finge välja fritt ..,(någon frågar förstås ...) och en skulle vilja bli brandman eller polis ..., en annan har länge haft en dröm om att få arbeta med delfiner ., en tredje skulle läsa till kurator .., och så är där mina små "kycklingar", flickorna som jag har lärt upp i kassan och som jag tycker sååå mycket om .., Hannah, Hanna och Emelie .., en av dem studerar till socionom, en läser u-landskunskap och har nyss kommit hem från Indien och Sri Lanka och en tredje drömmer om att börja plugga igen.
Han som är pensionatsvärd, han säger att han skulle ha satsat på eget företag, gärna ett bussbolag, ja, en gång i sin ungdom körde han buss i såväl Stockholm, Göteborg som Lund.
Och dom som hade friska ben, dansade och skuttade.
Den rundlätte manlige servitören, ja, han lämnade helt sonika serveringsbrickan och deltog glatt i fågeldansen!
Inte visste jag att den låten spelades ännu, år tvåtusentio, men det gör den, i alla fall i Tyskland.
Och från arbetskamraterna i Ystad strömmar som en liten bäck med värme och kärlek och när vi vid midnatt bryter upp (dom yngre blir uppe till två), så känner jag mig som den lyckligaste människan i världen och att berätta om glädje och lycka och svämma över, det är ju det värsta man kan göra, ingen människa är intresserad av sådant dravel, det säger alla stora författare, men nu är jag ju ingen sådan, jag är bara en vanlig kvinna på femtiosex år som har varit hemma i tre månader och som trodde sig ha tappat mycket av självkänslan och kanske även gemenskapen och efter en kväll i norra Tyskland, så känner hon att så är det inte alls.
Allt finns kvar.
Och det är då hon blir så innerligt, innerligt, innerligt tacksam.
Hemma igen ...
.... efter personalfestresan som tog oss - en busslast ica-supermarketkollegor från Sjöbo och Ystad - till Burg i norra Tyskland.
Alldeles vid stranden bodde vi, i ett av tre höghushotell och med havet inom brushåll.
Allt var mer än underbart!
Vi fick ett stort rum på åttonde våningen med dubbelsäng, bäddsoffa, två fåtöljer .., bord med fyra stolar .., fullt utrustat litet pentry och ett fint badrum.
Lägg därtill balkongen mot havet.
Åååå, alldeles inutivarm är jag efter den här helgen!
lördag 6 februari 2010
Lördagsfönstret ...
I fönsterfångarhåven fanns hur många fönster som helst och när jag har skakat den riktigt noga, ramlar det ut ytterligare några exemplar.
Det här, till exempel!
Man kan fundera över vem som har förfärdigat det vackra insynsskyddet?
Fönstret finns i Portugal och den som höll i håven .., ja, det var förstås den här madamen.
fredag 5 februari 2010
Fredagkväll ...
Och vinet rekommenderas varmt!
Jättegott var det.
Sist jag besökte Systemet bad jag en vänlig expedit om hjälp och vips, hade han plockat fram en flaska rött vars namn jag inte längre kommer ihåg.
Åååå, vi tyckte inte alls om det!
(Labouré Roi - Bourgogne Rouge/Pinot Noir 2007).
Vilken besvikelse!
Men detta var .... kalas!
Pris: 69:-
Igår Helsingborg.
Idag lunch här, i Heberg, tillsammans med vännen Anna-Karin som hämtar upp.
I morgon Tyskland med halva icagänget.
Nästa onsdag Hässleholms sjukhus.
Där nästa torsdag Helsingborg igen - r o t f y l l n i n g -.
Mellan varven händer just ingenting.
Knappinköp ...
Från svarta (som raskt sprättades bort) till nån slags hallonrödfärgade.
Och världens minsta trådrulle fick göra knapparna sällskap.
Pensionatsvärden tyckte att bytet var till jackans nackdel.
Nä.
Faktiskt inte.
Arbetar man i butik ser man så mycket av stöld och snatteri och när någon ertappas, blir man häpen och tror inte sina ögon .., ty då visar det sig att den man minst hade anat .., den man hade litat på till hundra procent, är den som sviker och är tjuvaktig.
Hur svårt kan det vara att skilja på mitt och ditt?
Och här är paret som inte får min sympati - sår på fötterna eller inte -.
(Om personen i fråga vore drabbad av Alzheimers eller någon annan sjukdom som gör dem oförmögna att tänka klart, då är det en annan sak. Men inte fullt friska människor.)
Dagens fönster ...
torsdag 4 februari 2010
Halmstad idag ...
Någon har vårkänslor ...
Halmstad, torsdag 4:e februari vid tretiden.
"Hör du småfågelsången ..?" frågar jag mannen i den röda jackan som just kommer gående.
Jo, det gör han.
Och så står vi där och lyssnar och smajlar.
Ut i själva livet!
P1 från bildradion och massor med polska bilister som kör om mig.
Efter tre månader i det gula huset på en kulle, ska jag ta mig söderut, på alldeles på egen hand.
Till Helsingborg.
Och jag backar ut bilen från uppfarten och fastnar efter tre meter i en snödriva och jag skottar och har mig, tills snälle grannen Göran leende kommer ut agerar Hjälpare i Nöden.
En stor kram får han som tack.
Och så tar jag motorvägen söderut och jag kör ovanligt sakta .., inte mer än nittio och ibland åttio ..., och jag tänker att under tre månader tappar man en hel del av sin självkänsla när man inte är där man brukar vara .., faktiskt känner jag mig som Bambi på hal is.
Nej, inte så mycket med bilkörningen, som med allt det andra.
Det är mer det att jag har tappat lite av det där inutimodet som så ofta har tjoppat fram under tågresor och annorstädes.
Men det går bra.
Allt går bra.
Jag hittar till Väla och handlar en blus och därifrån ner till centrala delen av Helsingborg, parkerar vid danmarksbåtarna .., och gågatorna är moddiga och sörjiga och när jag kommer fram till min älsklingsbutik Uno, den med danska kläder och även sådana från "Olars Ulla", då ramlar jag nästan ihop i en hög inne i affären och expediten som talar norska, frågar hur det står till och jo, men det är okej, säger jag.
Lunch på Knutpunkten .. nåt thailändskt.
Efteråt promenerar jag sakta, sakta i det som känns som vårluft.
U n d e r b a r t, är det.
Och så hemöver igen.
Vid Nissan.
Väljer fel avfart till Halmstad centrum och hamnar nästan i Getinge .., vänder om .., parkerar vid Nissan, inte långt från pv:s morbror och moster som bor så centralt och så tar jag sikte på torget, där jag ska fråga en kvinna var närmaste sybehörsaffär ligger, för jag behöver eller vill ha nya -läckrare - knappar till den där härliga blusrocken, som närmast kan liknas vid en målar-rock.
"På Karl den elftes gata .... där ligger Pfaff, dom har miljoner knappar!" säger damen vänligt, hon som jag frågar.
"Du verkar vara en som kanske syr och har dig ..?" säger jag och hon ler.
Jovisst. Det är precis vad hon gör.
Och tänk, jag hittar.
Expediten är ett under av vänlighet och när jag fallit pladask för tre knappar i helt annorlunda färg än dom svarta som sitter på, förklarar damen att knapphålen är för trånga.
"Men det ordnar jag .., vänta bara .., det finns sprättmån här ...!" säger hon.
Butiken är pytteliten och mot ena väggen sitter ägarna och arbetar, - det är ett äldre par som drivit rörelsen hur länge som helst -, och jag får veta att mest utförs reparationer .. ja, så där som att sy i nya blixtlås och sånt.
På väg till sybehörsaffären passerar jag det gamla fattighuset.
Teglet är handslaget och såå vackert!
Sist av allt köper jag fyra semlor på konditori Regnbågen alldeles intill och jag slås av hur vänlig en av expediterna är .., hon ler så varmt hela tiden och mot alla kunder och jag hoppas så att när nr 61 ska ropas upp, så ska det vara till henne jag får gå, men så blir det inte.
Så vacklar jag iväg längs en liten gata och jag blir stående och lyssnar till en symfoni av pilfinksglädje och en man i röd jacka kommer gående på trottoaren och jag tittar på honom och säger ..."men hör du småfågelsången!?" och mannen nickar och stannar upp någon halvminut och det känns bra ., jag tänker att åååå, nu har det där livsmodet kommit seglande åter, ja, precis så känns det!
Och sedan över Nissan och höger mot järnvägsstationen till och jag knappar in koden på Sonja och Göstas dörr och gud, jag nästan svimmar av trötthet när dom öppnar!
Det blir semlor och kaffe och pv kommer från arbetet och ansluter och där sitter vi runt bordet och pratar om Sirius-orden och hur och varför ("jamen, vad gör ni egentligen där ???!" frågar jag) och det blir surr om resan till Tyskland med mina arbetskamrater och Sonja berättar att hon och hennes f.d. distriktssköterskekollegor minsann ska åka buss till Göteborg och titta på Carin Mannheimers "Sista dansen" och ååå, så Sonja gläder sig åt detta!
Vi beslutar också att Sonja ska göra mig sällskap till Helsingborg om två veckor, när det är dags för rotfyllning, ja, som en liten utflykt får det bli.
Och nu är vi hemma i det gula huset på kullen.
Och javisst, jag är tröttare än tröttast och halt-går och kommer nog att vara förfärligt stel i morgon, men det gör inget, för idag har jag känt livsandarna susa rakt in i hjärtat och då står man ut med det mesta.
Just så.
På agendan: An education.
"Trots filmens glamourösa yta i ett snyggt 1960-tal är detta brittisk diskbänksrealism i sitt esse (om än om medelklassen denna gång).
Inte bara Jenny, utan hela hennes familj, blir känslomässigt och ideologiskt sol- och vårad av en man som blir charmerande i och med att han för sig som om han vore det."
Detta är en film som jag tänker se.
Danska Lone Scherfig (Italienska för nybörjare ..., t.ex.) står för regin och bara det får mig att bli intresserad.
Att filmen dessutom får fyra starka klappor i Gomorron-tv, gör mig ännu mer beslutsam.
Torsdagsfönstret ...
onsdag 3 februari 2010
"Nä, tyvärr, jag får inte anstränga mitt knä !"
Gör ett nytt försök.
Kanske blir den för lång, filmen?
Så var det klart ...
Ooooops!
Bilden från Saturday Evening Post.
Illustratör: Norman Rockwell.
Under en semesterresa till Grekland i mitten av 80-talet, råkade vi - min dåvarande man och jag själv - hamna vid ett bord tillsammans med några andra resenärer.
Dagen därpå skulle flyget ta oss hem till Sverige och nu diskuterades livligt ransonen för sprit och vin och framför allt var det ett äkta par som ivrigt berättade hur det skulle smugglas hejvilt och hur skulle man nu bära sig åt för att lura nitiska tullkontrollanter på Arlanda?
Och så, som av en händelse, frågade någon av dem vad min man arbetade med.
"Polis .., ja, jag är polis ..", sa han filurigt smajlande.
Jag kan lova att smugglingspratet alldeles oerhört snabbt byttes mot väder-och-vindprat.
På samma sätt är det förstås med andra yrkesgrupper.
Och när jag idag pratar med min "personliga handläggare" hos Försäkringskassan, då berättar hon ungefär samma sak.
"Ja, du förstår när vi yngre och var ute på dans .., då kunde man aldrig i livet säga att man arbetade på Försäkringskassan, då blev ju den som var hemma och sjukskriven men som nu tog sig en svängom, ja, då blev den mannen förstås alldeles kallsvettig och sedan var det färdigdansat med honom .., näää, du förstår .., vi sa alla att vi arbetade på Scan!" säger handläggerskan och skrattar åt minnet.
Och likadant är det på fester, fortsätter hon.
"Alltid är det nån människa som anser sig ha blivit felbehandlad under årens gång, ja, av någon nitisk fk-tjänsteman .., och har då personen ifråga fått lite under västen, då minsann .., då ska han eller hon nödvändigtvis ta upp sitt ärende just vid huvudrätten och så ska man sitta där och förklara eller försvara ..., nej, nu har man lärt sig att vara tyst om sitt arbete ...".
Säger damen.
Och jag ler för mig själv.
Man kan filura över vilka andra yrkesgrupper som känner så här?
Journalister inom kvällspressen ...?
Läkare ...?
Säkert lärare också ...?
Och ja, även affärsanställda! Vem minns inte köttfärsskandalen då alla kunder trodde att prick varenda Icabutik fuskade med köttfärsen och åååå, så hemskt det då var att arbeta som kassörska!
Fler förslag på yrkesgrupper ...?
Och har ni några egna erfarenheter ...?
- Cecilia N sa...
-
Jag har satt i system att inte fråga vad folk jobbar med. Inte som första fråga iaf. Kanske inte ens första gången man träffas.
Men det var lite skoj en gång när jag jobbade som telefonintervjuare. Då skulle jag fråga om vad folk tyckte om en massa datarelaterat. Men en han tyckte inte alls. Så då frågade jag till slut vad han egentligen jobbade med. Och då var det nåt med skogen.
-
Jurister! De brukar hålla tyst. Och när jag jobbade som översättare brukade jag få klä skott för alla bisarra felöversättningar som yr omkring i dator- och tv-program. Och nu när jag jobbar nära våra politiker får man också en del frågor - men det är oftast bara intressant.
Motvalls: Jag tycker inte alls att det är så fel och fyrkantigt att fråga vad folk jobbar med. Jobbet ÄR en stor del av människors liv och någonstans kan man ju hoppas att de flesta valt sitt yrke efter ett intresseområde eller åtminstone inte aktivt vantrivs med det man ägnar så mycket tid.
Kanske finns det folk som frågar efter yrke för att kunna bedöma som intressant eller inte, men i så fall tror jag den personen är en rutten samtalspartner oavsett! Jag tycker det är väldigt spännande att höra talas om människors jobb, och de brukar faktiskt nästan alltid leva upp och berätta med glöd - om man är genuint intresserad av svaren.
- Rexxie sa...
- Nämen, vad otrevliga alla verkar vara ! Jag som är på-gränsen-Aspergare och därmed aldrig riktigt vet vad man kan prata om tycker att t.ex yrken är ett säkert kort att prata om!
Jag råkade i mitt yrke ut för att på 80-talet, då vi hade hand om alla värnpliktigas resor, hamna i en liggvagnskupé med bara bassar. Vi pratade om ditt och datt. De drack öl. Inget supande, men dock, och det var ju förbjudet med alkohol på tåg på den tiden.
Dessutom kom vi in på deras reseförmåner och någon råkade då berätta om att man kunde "fuska" för att få tillgång till fler resor än vad som var meningen.
- Men vad jobbar du med då, frågade en av killarna.
- Jag jobbar på SJResebyrå. Det är vi som sköter värnpliktsresorna.
Lång eftertanke, tystnad, och nedböjda huvuden i kupén. Till slut började en av killarna rota i sin väska.
- Ska'ru ha en öl?
Det var inget allvarligt fusk, det där. Det var bara så att man kunde "sälja" sina rättigheter till en kompis om man ville. Inget som egentligen var tillåtet, men heller ingen som åkte dit, om de blev påkomna. Vi på resebyrån hade heller ingen "polisroll". Vi gjorde bara enligt instruktionerna.
Gerd .., hon vet minsann också.
Tandsköterska! Många tror att man har tidboken i huvet när man går på Ica, och vill boka en tid eller visar sitt stora gap när man står halvvägs ner i nån frysdisk.
Eva på Frösön kommer på ännu mera!
Obducent kan ju inte vara så kul att berätta att man är.
Jag håller med Monet!
Är det svenskt att alltid fråga vad folk jobbar med?
Känn som om man vill placera folk i fack eller är det för att vi vill ha kontroll på vad vi omger oss med för folk?
Som Doktorn skriver... har man ett visst yrke så förväntas man vara på ett visst sätt.
Undrar lite åt det hållet här i snöyran.
doktorn sa...
jag talar bara om vad jag har för yrke om jag måste.. Folk har en klar uppfattning om hur läkare ska vara eller inte vara och det känns direkt att de sorterar in mig i ett fack. Jättetråkigt...det är roligare att prata med folk för att de är folk../dr groda
Man kan ju säga som Huliganen sa när han var liten: Min mamma är Direktör AB
Eva... på Frösön berättar om en stroppig bordsherre.
När jag jobbade som syrra fick man alltid frågor om tusen olika krämpor. Nu när jag är verksam inom kyrkan får jag alltid frågor om jag tror på Gud. Och varför världen ser ut som den gör om det finns en Gud. Jag håller mkt låg profil när det gäller vad jag pysslar med. En gång vid en middag satt jag bredvid en forskare, naturligtvis inledde han med frågan om vad jag jobbade med. Sjukskriven sa jag och då blev jag totalt ointressant. När jag sedan samtalat om att skriva böcker med en annan bordsgranne, och forskaren hörde att jag hade skrivit en bok, då blev jag genast intressant igen. Men då var jag less på mannen och hans stroppiga framtoning.
S o F sa...
Försäljare står väl inte så högt i kurs heller...och jag vet inte om någon vågar säga att de är t e l e f o n-försäljare.
(ja, ja inte att de säljer telefoner förstås utan att de säljer via telefon)
Bloggmadamen kommer på fler yrken ...
Minkfarmare .., slaktare .., svinuppfödare .., häktespersonal.
Och livsmedelsinspektör!
-B-, vännen Bente i Hamar, dvs, ordförande i Vasaloppsamatörens fanclub, säger så här.
Jeg forteller aldri ukjennte hva jeg jobber med.Gjør du det får det hele livshistorien,og skal helst behandle/gi terapi.
Er en ikke på jobb å har fri, gjelder det å beskytte seg sjøl.
Jeg pleier å si at jeg jobber i helsevesenet og det er ett vidt begrep.
Monet hör av sig från södra Frankrike och säger så här ...
Och detta lär också vara extremt svenskt. Att man frågar folk bland det första man gör: "Och vad jobbar du med då?"
I Sverige går man på folks yrkesidentitet för att kategorisera och klassa vem det är man har till bordet eller dansar med. Urtrist har jag tyckt hela livet.
Det är samma sak här i Frankrike. När vi träffar svenskar så frågar de alltid vad man gör/har gjort. De som fortfarande är kvar i yrkeslivet och gästspelar i Provence lite då och då menar jag.
De som bott härnere ett tag bryr sig inte så mycket om vad man har för yrkeskostym - det är mera prat om var man bor och för- och nackdelar med det och om livet i Frankrike generellt vilket är MYCKET roligare.
Får jag en doktor till bordet vilket hänt några gånger brukar jag alltid börja med att säga: jag LOVAR, jag ska inte fråga dig om en enda sjukdom eller berätta om några familjerelaterade vårdskandaler. Vi brukar få avspänt trevligt då:-)
Jag säger som Bettankax, jag berättar heller aldrig vad jag jobbar med. Kör konsekvent med att jag är begravningsentreprenör, det brukar få tyst på de flesta ;o)
annannan leg. fönsterfångerska i Portugal .., hon säger så här:
Om folk inte ens tror att de vet vad ett yrke innebär blir det tröttsamt att berätta vad man egentligen håller på med. Som agronom tröttnar man på det redan under studietiden.
Under den studietiden, förresten, hände det sig att jordbruksministern - som av tradition alltid inbjöds till större fester på Ultuna - var av det festande slaget och således också kom. En valborgsbal långt fram på småtimmarna dansade han med en kurskompis till mig som med sitt vanliga vackra leende lite naivt frågade vad han sysslade med. Med ett lika stort leende svarade han "Jag är din chef".
Bloggblad sa...
Men läkare har ju ett bra svar som säkert funkar i alla lägen: Om du klär av dig naken och lägger dig på bordet så ska jag undersöka...
Numera råkar jag aldrig ut för att nån börjar berätta lärarhistorier, jag umgås nog med folk som är trötta på att höra sånt om sina egna jobb, men när jag var yngre fick jag många gånger ta emot frustationen över lärare som förstört livet för andra.
För att inte tala om alla som visste hur skolan skulle skötas...
bettankax , hon säger så här .... (arbetar inom psykiatrin ..ja, det berättar jag nu bettankax!)
Jag är synnerligen ovillig att berätta vad jag arbetar med i sammanhang där det finns sk "ytligt bekanta", fester, kalas eller dyl. De få gånger det händer ångrar jag mig alltid och förbannar att jag inte höll mig till vaxduksdesigner.;) Ojoj så tröttsamt det kan bli. En miljon fördomar, utbredd okunskap och frågor som ska ställas..
Agnetha från Malå, men nu i Skellefteå, säger ...När jag var bankanställd hände det att en del personer som jag dansade med pratade lån och räntor under hela dansen.
Ruta Ett säger så här ..
Sjukgymnaster? Tandläkare?
De flesta som har med sjukdomar och rehabilitering att göra.
De som jobbar på Skatteverket, Arbetsförmedlingen, m.fl