lördag 20 mars 2010
Slump eller öde ... 3.
pralinen sa...
Själv steg jag av skutan vid 38 för att hjärtat sa stopp...
Kunde bara inte vara kvar, trots det fina huset, alla resorna, trevliga umgänget... allt var bara ett skal där jag inte hörde hemma.
Lämnade allt utom kläder och lite konst, in i en relativt hemsk lägenhet...
Det blev mitt avstamp med barn var annan vecka, så småningom ny kärlek...
Ångrar mig inte :-)
Slump eller öde .. .2.
Anna-Lena sa...
Efter en jobbig skilsmässa tvingade mina arbetskamrater mig att registrera mig på SprayDate.
En engelsman boende i Dalarna kommenterade och sade hello.
Vi började prata och prata och prata och efter någon månad ringde han upp och vi tillbringade kvällarna i telefon.
När vi så småningom vågade träffades kändes det bara som en bekräftelse.
Efter ett halvår hyrde han en andrahandslägenhet och flyttade han ner till Stockholm. Jag tror att han sov där två nätter på hela året han hade lägenheten, men vi ville ha en möjlighet att backa lite - för mina barns skull.
För att göra en lång historia kort så frågade han efter ytterligare något år barnen om det var okej att vi gifte oss. De blev jätteglada och nu har vi varit gifta i snart 4 år och har en hel drös med barn och barnbarn.
När vi samlas är vi 22 stycken och har fantastiskt roligt.
Det går nästan inte en dag utan att vi kommenterar till varandra hur bra vi har det och vilken tur det var att vi vågade.
Slump eller öde ...
cruella sa...
1991 var jag precis nästan klar med mina universitetsstudier och hade väldigt vaga planer på framtiden. Inte var jag ett dugg stressad heller, tänkte säkert att det skulle ordna sig - eller så kunde jag kanske fortsätta plugga.
Så tänkte jag säkert. Singel var jag också sedan fyra år.
En lärare tipsade under ett seminarium om att något företag sökte språkfolk. Jag uppfattade att det låg här i Stockholm, men var i tankarna redan på väg till England dit jag och en kursare bestämt oss för att åka tre månader och chilla, som det heter nu för tiden.
Därför sökte jag aldrig något jobb.
Men efter någon vecka blev jag uppringd av en människa som ville att jag skulle komma och träffa henne för en intervju om ett möjligt jobb i Dublin!
Jag var mycket fundersam över allting, hur visste hon vem jag var, mitt namn, mitt nummer... ja, sånt. Men jag cyklade dit, blev intervjuad och fick göra ett översättningsprov, för det handlade om att översätta programvara på Microsoft.
Gulp. Men jag tänkte inte så noga på det, jag hade ju siktet inställt på Englandsresan och tre månader var länge på den tiden.
För att göra en lång historia kort fick jag erbjudande om jobb, tackade helt kallt nej till att börja förrän senare eftersom jag ju skulle ut och resa. "Då kanske det inte blir något", sa intervjuaren. Nä, må vara hänt då, tänkte jag.
Men jobbet fanns kvar ett halvår senare, och den 17 februari 1992 anlände jag till Baíle Atha Clíath:-)
Och ytterligare ett halvår senare hade jag träffat en skåning och efter bara någon månad till väntade jag vår lille A som föddes där borta sommaren 1993.
Långt senare fick jag veta att rekryteringstanten hade ringt FEL PERSON - hon trodde jag var någon helt annan.
Det är fortfarande ett mysterium.
Lördagsfönstret ...
"Hej Elisabet.
Här kommer "Vira" flygandes genom syberrymden.
Oj, oj, oj va glad jag blev när jag läste i din blogg om att du flyttar till PV-Thomas, pElle och Sixten.
Visst, det känns säkert pirrigt att fatta ett så stort beslut som att säga upp sig från ett s k "fast jobb" och dra vidare i livets krumeluriga vägar.
Jag själv har bara en och halv vecka kvar att jobba.
Sen börjar för mig en ny del av livet, nämligen pensionärslivet.
Det känns också lite "pirrigt" men väldigt lockande och spännande.
Ha det så bra - vi höres...
/gunnar i vaplan/"
Ps. Men Gunnar! Inte heter pElles kompis Sixten inte .., han heter ju sigge nilsson! Aja,baja! Ds.
fredag 19 mars 2010
Irritationsmoment ...
Man kan ju undra vem som kom på idén att använda sig av sån här musik till ett trädgårdsprogram, som väl ändå ska vara aningens rofyllt ...?
För mig förstör det hela programmet.
Och så ett kvällsfönster från ...
... södra Frankrike!
Det är Monet som hade med sig fönsterhåven under en bypromenad.
Och ser man på .., titta, här är fångsten!
Såväl Gunnar i Jämtland som Babsan i Uppsala meddelar att min sida ser så konstig ut ikväll.
Så jag testar.
Med min Mozilla Firefox är den helt okej, men inte i Explorer.
Jahapp.
Det är nog det där långa inlägget (om det som förändrat livet) några snäpp längre ner som ställer till det .., jag får ta bort det, helt enkelt.
Jo, så var det!
Då får jag fixa till kommentarerna i morgon i stället, i ett eget inlägg skrivet på annat vis.
Absolut en insikt ...
Om man klickar på bilden, blir den riktigt fin.
"Du ska veta att du kommer att bli trött när du börjar arbeta igen .., mycket mer än du tror ...", säger herr Ortopedläkaren, då, när det var dags för återbesök.
"Ja, ja .. men så farligt är det nog inte ....", säger jag trosvisst.
Men tänk, så rätt han hade!
Slump eller öde ...?
Turtlegirl sa ..
Jag blir så berörd av alla små berättelser om omvändningar i livet.
Jag har nog inte gjort någon större sådan.
Mer att jag nu halkat (!) in på rätt spår i livet efter år av krokiga spår.
Tackat mig själv många ggr att jag slött klickade på det där namnet som varit inne på min "date sida" fast jag helt och fullt då bestämt för att sluta med det letandet på den sidan.
Jo en sak.. jag kom in på en utbildning i Falun som jag tackade nej till för att kompis B och jag skulle till Rhodos och parta loss.
Det var viktigare än plugga!
Tur nog kom jag in på samma utbildning en termin senare....
Fredagsfönstret ...
.. kommer från en madame som verkligen har hissat segel i sitt liv.
En som har tagit språnget.
Som vågade.
torsdag 18 mars 2010
Så blev det ...
Egentligen börjar allt med att jag halkar på butiksgolvet och bryter höger handled.
Det är i början av maj månad år 2008, bara någon vecka efter min mammas begravning.
I fyra veckor blir jag sjukskriven och det bestäms att den tiden ska tillbringas hos pv i det gula huset i landet Halland.
Då hade vi inte känt varandra mer än i några månader.
Och det blir ett slags sorgearbete och man är inte helt ensam.
Den sjukskrivningen kommer helt enkelt som allra, allra bäst, dels för att man känner sig vilsen i och med mammas död, men också för att solen strålar nonstop i trettio dagar och jag mår som en prinsessa och ååå, så jag älskar närheten till havet och detta att sitta på stentrappan och dricka morgonkaffe och att kunna dra med fingrarna genom lavendelplantan till höger om mig och pElle som lullar på där i gröngräset eller vässar klorna på en gammal trädstam.
Och det blir Midsommar och jag går, trots den där ångesten, i Samlad Tropp.
Och överlever.
Två år senare opereras mitt högra knä och en fyra månader lång sjukskrivning tar sin början.
Jag bestämmer mig för att tillbringa den tiden hos pv.
Bara någon vecka eller två efter att jag kommit dit, dör, helt oförhappandes, pv:s mamma Gunvor.
Det blir en turbulent tid.
pv:s storebror t.v. , han som kom skidande i mål i Vasaloppet vid åttatiden på kvällen.
Och så den härlige unge prästen.
Sent om kvällarna ligger jag nära pensionatvärden och hör honom sucka och säga ..."lilla, lilla mor ...," och .."ja, vilken tur att du är här nu Elisabet!"
Jag tänker att det är en mening med allting och hela livet är ett pussel där bitar sakta faller på plats.
Kring Lucia kommer charmtrollet sigge nilsson till oss.
Och den sista av de fyra månaderna sitter jag ibland timmavis ute vid husväggen med katterna springande runt benen och jag tänker att lyckligare än så här blir jag inte.
Vi gör om hallen ., målar och tapetserar fast i omvänd ordning .., mina fototavlor kommer på plats .,. jag börjar känna mig hemma på riktigt.
Gösta och Sonja kommer nu och då på besök och med sig har dom alltid semlor och tulpaner.
Jag tänker att det behövs så lite för att en människa ska känna sig välkommen.
Semlor och tulpaner .., och spontana besök .., det är just sånt.
Och Sonjas värme.
Och idag, en timme innan det är dags att sätta sig i kassan, cyklar jag till affären och jag går in i personalrummet där chefen sitter och jag slår mig ner mitt emot honon och jag har, som alltid när jag känner mig otrygg, anoraken på mig ..., och så förklarar jag för honom och berättar om den tacksamhet jag känner för att jag fick anställning i affären, trots att jag när samma affär öppnades och jag då blev en av de uttagna, efter en dags ångestfyllt funderande, tackade nej, jag ville bli kvar i lilla kvartersbutiken ..., och några år senare, när lilla butiken har gått i konkurs, så tar han emot mig ändå.
Med Kapten Lintott på Samos.
Och Emma på Kefalonia.
Och jag berättar om den där härliga känslan att kunna försörja sig själv ., om resorna med Emil och Emma som jag har kunnat göra, tack vare nästan-heltid och mycket högre lön än tidigare.
Allt sånt berättar jag.
Och jag säger att jag älskar mitt arbete och kontakten med kunderna och arbetskamraterna, men att jag är femtiosex år och vem vet hur långt eller kort ens liv blir och till syvende och sist .., vad är det egentligen som betyder nånting?
Egentligen.
Och när allt det är sagt är jag illröd om kinderna och arbetskamraten som just äter lunch, hon ler lite för sig själv.
Hon förstår.
Jag är en sån människa som ofta bara har låtit livet ta någon väg som jag kanske inte har valt helt och hållet själv .., ja, "det har bara blivit så".
Många gånger har det också blivit bra.
Men nu känner jag tydligt att det är jag själv som hissar segel .., det är jag själv som tar sikte där långt borta mot horisonten och det känns så bra.
Vid femtiosex års ålder litar jag helt på vad hjärtat säger.
Det var väl det jag mest ville säga.
Tack också för att ni är så underbart rara!
Och om ni vill, får ni mer än gärna berätta om när ni har hissat segel och tagit beslut som har kommit att betyda mycket för er, så ska jag lägga in dem i ett eget inlägg.
Nu är det gjort ...!
Det är bloggmadamen som svävar där långt uppe i högra hörnet av bilden.
Och det var precis som Gunnar och många andra trodde.
Idag meddelade jag nämligen min chef att jag hoppar av ett fast arbete och när min semester tar sin början vecka 28, går flyttlasset till ett gult hus på en kulle i landet Halland.
Hur det känns?
Härligt!
Som att äntligen ha tagit hand om rodret i den där båten som är själva livet.
Tack för glada tillrop!
Det hjälpte .., för jag var kräksjuk nästan av oro natten till idag.
Men inte när jag väl slog mig ner framför den vänlige chefen.
Sedan Stationsvakt höll på med sin Dr Captcha .., har jag själv blivit som besatt.
Hos Monet i Sydfrankrike kom den här ordverifieringen fram.
Synd att den inte uppenbarade sig i måndags bara.
Följa John ...
Trots att sigge nilsson är så tuff och kaxig, så är det ändå pElle som är kung.
Allt vad pElle gör, ska sigge också göra.
Och själv sitter jag ute på en trädgårdsstol och har det som allra bäst.
De två kvinnorna - i min ålder kanske - kliver på i Malmö och sätter sig på stolsraden intill.
Alldeles tydligt känner dom varandra.
Pratet påbörjas innan vi har lämnat stationen och fortsätter till Skurup, då kvinnorna slår följe och lämnar tåget.
Det är då jag konstaterar att jag aldrig i hela mitt liv har hört några människor använda ordet "liksom" mer frekvent.
I prick varje mening: ett eller flera liksom.
"Du vet, min chef, liksom, ja, han är ju bra liksom, men när vi har haft utredning om det här med förskolan liksom, då .., ja, då liksom ...".
Liksom-liksom-liksom.
Det är som om hela kupén fylls av liksom-orden, ja, som om dom svävar runt oss alla och faller i våra knän och man borstar bort och föser undan, men liksom-orden finns där ändå.
I Oxie beslutar jag mig för att försöka räkna dem - liksom-orden -, men ger upp innan vi ens har kommit till Svedala.
Och i Skurup kliver ju damerna av.
Sen är det tyst hela vägen till Ystad.
Liksom.
Dagens fönster ...
onsdag 17 mars 2010
Att komma till landet Halland ...
Här räfsade jag idag.
... å, det är annorlunda!
Ingen trafik här utanför .., inga bilar som tutar och inget fotstegsklapper mot trottoaren.
Och jag känner mig så ofattbart pigg och kry och mitt på dagen tar jag sekatören och går ut och gör lite nytta.
Jag beskär och har mig .., klipper ner spretiga kvistar som slår mot kinden när man hämtar ved .., och jag rensar i rabatten .., klipper ner vallmostänglar som ser bedrövliga ut .., jag krattar bort en halv decimeter fröskal under fågelbordet, bär bort virke som ligger lite här och där och kånkar bort tre lastpallar och ställer dem mot husväggen.
Sen tar allt slut.
Då är det finito.
Och jag ska filma sigge nilsson, men handen skakar som ett asplöv och jag ger upp .., och går i stället in och lägger mig raklång på sängen och ropar på pElle som kommer dompande uppför trappan och gör mig sällskap och det är helt obegripligt hur trött jag är.
pElle spinner och spinner och med den darriga handen stryker jag honom över huvudet.
Intill mig ligger helgens tidningar, som är olästa.
När kraften återvänder bläddrar jag lite förstrött .., fastnar för en nekrolog skriven av Christina Doctare och jag läser och blir så innerligt rörd och efteråt letar jag upp hennes mailadress och skriver några rader till henne.
Det hon har skrivit om, det handlar om Anna Linds make Bo Holmberg och om honom har enbart hörts som ett dån av tystnad, eller så har jag missat allt, men Christina Doctare skriver med sådan värme och hon beskriver en godhjärtad och omtänksam människa och åå, vad hennes rader ska betyda mycket för hans barn, det är vad jag tänker.
Sen kommer pensionatsvärden hem och jag berättar om dagen som har varit och sigge tnilsson kommer insladdande och från cd-spelaren hörs härlig bluesjazz .., det är Ljungby jazz uti Baljan Boys som spelar.
Taco till middag och livsandarna återvänder.
Livet känns bra.
En kommentar som griper ..
Utan pappa.
I ett inlägg längre ner, berättar jag om mamma som tidigt förlorade sin pappa, Erhard.
Med bestämdhet påstod hon att hon kom ihåg honom.
Själva "känslan" av honom.
Tryggheten.
Och även den där skräcken att hennes mamma skulle dö.
Den där otryggheten som gör sig ett rede i lillflickans hjärta.
Och så kommer den här kommentaren.
Annas mamma sa ...
"Tänkte också på min mamma och som Anna skrev: min mormor.
Mamma förlorade både sin pappa och mamma som 4-åring och lillasystern var 1 år.
Deras farföräldrar tog hand om dem men nästan omgående dog farfadern i en hjärtattack.
Min mamma hade precis skojat med honom då och trodde det var hennes fel att han också dog.
Min mamma hade ju också varit med på alla begravningarna.
Om all denna sorg fick jag höra mycket, jag som var minst i familjen och flicka, mina storebröder hade mamma inte lika mycket koll på.
Men förstod naturligtvis väldigt lite av denna oerhörda sorg, den var en följeslagare hos mamma till sommaren 2008 när hon lämnade oss.
Kanske jag inte förrän nu förstår lite mer?"
I bokhyllan ...
I utkanten av hyllan sitter herr och fru Prickigt Djur.
Herr Prickigt Djur har ledsnat på utsikten och lagt sig till ro.
Det är när jag återvänder från landet Halland, som jag upptäcker vad som har hänt.
Min bokhylla fullkomligt bågnar under tyngden från sin last!
Det blir till att plocka ner och sortera och ringa till pv och be honom att ta med sig plugg, då, när han kommer till helgen.
Så länge ligger böckerna på mitt golv.
En bra stund blir jag sittande i soffan Ektorp och bläddrar förundrat i favoriterna.
Ååå, där är ju den här .., den som jag har läst fram,- och baklänges säkert hundra gånger och som på ett så levande sätt beskriver olika krukmakares liv runt om i Europa!
Det är i februari 1986som jag lånar boken på biblioteket i Malå.
I ännu några månader ska ättapjötten vila i min mage.
Och jag har varit och handlat och även tittat in på biblioteket och nu kommer jag hem och slår mig ner vid köksbordet - och jag tar mig inte tid att ta av mig den röda anoraken och matkassen blir stående på golvet -, nej, där blir jag sittande i någon timmes tid och försiktigt, försiktigt, ungefär som när man har hittat en skatt och förväntansfullt tar sig en titt ..., vänder jag blad i Krukmakarboken och alldeles lycklig blir jag.
Och här är nästa, av samma författare!
Underbara bilder!
Krumelurig text.
Illustratör: Sten Kärvinge.
Den sista boken som jag läser i, heter Hysons Pausfåglar.
Boken är utgiven av DN-förlaget och utkom 1990.
Jag ä l s k a r den!
Den börjar med månaden januari och så får man ta del av ett antal olika fåglar under den månaden .., det är Talgoxe och Entita .., det är Gärdsmyg och Gråsparv och ytterligare fem till.
Så här skriver herr Henryson t.ex. om Talgoxen.
"Någon gång i vår, mitt i lövsprickningen, kommer sången att ta fart på allvar och fjolårets talgoxepar återförenas inför det som stundar.
Att det ofta blir samma individer som möts igen beror inte på att det lovat varandra evig trohet. Det som återförenar dem är den älskade holken, där de båda lyckades så bra med häckningen förra året. Där sitter alltså de båda och kastar förälskade blickar på holken - då de plötsligt får ögonen på varandra. Att de råkar bli samma partner som i fjol har de antagligen ingen aning om."
Det är inte bara texten som är så humoristiskt skriven, där är helt underbara bilder av Sten Kärvinge.
På bokpärmens insida har jag skrivit som en liten dagbok.
Så här avslutar jag det hela, den 10:e april 1996:
"I holken närmast huset har herr och fru Pilfink idkat ett hett kärleksliv mest hela morgonen, men har nu fått fått konkurrens av ilskna små talgoxar.
Medan diskhon fylldes av varmt vatten, såg jag dem para sig ett tiotal gånger.
Ute på ängen har två gäss skymtats i en veckas tid."
tisdag 16 mars 2010
På väg ...
Underbar bild: Eva på Frösön.
Tre timmars tågresa och från Malmö till Ängelholm har jag tre unga kvinnor sittande mitt emot och intill mig.
Klasskamrater.
Innan vi ens har hamnat i Lund, inser jag att flickorna utbildar sig till frisörer och nu diskuteras olika lärare och frisyrer och inte att förglömma: olika hårschampon, och det schampo som jag använder (men det berättar jag inte, jag lutar huvudet mot fönstret och det ser väl ut som om jag sover ...) är sämst av dem alla .., det innehåller cykelolja och fetter, säger töserna och jag undrar hur mitt hår ser ut i den stunden?
Och det pratas om kunder och vad som är äckligt eller inte och äckligast av allt är snygga surfkillar som har små bulor i huvudet, det är så äckligt så dom kan nästan kräkas och en av dem berättar hur hon hulkar hela tiden medan hon klipper mannen med bulorna och en kvinnlig kund har så mycket gelé i håret att eleven tror att det är svamp, "guuuuud, så äckligt!" säger dom unisont.
En av flickorna är äldre än de övriga; jag ser henne inte annat än från sidan.
Två barn har hon.
Och då blir det prat om amning och förlossning och hur mycket man går upp eller ner i vikt.
"Med tösen gick jag bara upp 0.8 kg, ja, lillan åt upp mig inifrån, och det var ju toppen!" säger tvåbarnsmamman och hon som sitter mitt emot mig, hon säger att "om jag får barn någon gång, fy faaaan, aldrig att jag ska amma, nej, jag ska ha kontroll över mitt liv och amning ingår inte i min livsplanering!"
Oj, tänker jag.
Att vara gravid på sjutti,- och åttitalet var minsann annorlunda.
Själv gick jag upp arton, tjugotvå, respektive tolv kilo under mina tre graviditeter och inte ett enda av barnen åt upp mig inifrån, men så sitter jag stadigt på stolen också.
Och det pratas om ämnesomsättning och Levaxin och om hur mentalt jobbig den här utbildningen är; nästan alla i klassen har brutit samman och börjat gråta någon gång och jag inser att det är mycket man inte vet här i livet och att detta att bli frisörska är en sådan pärs, det visste jag inte.
I Ängelholm kliver sällskapet av och i deras ställe kommer en vansinnigt förkyld norska och slår sig ner och hon nyser och snyter och försöker göra det ljudlöst och den snuviga kvinnan har en grön täckjacka som ligger slängd över en grön resväska och i Båstad tar hon upp en grön ryggsäck och från dess inre plockas fram en ljusgrön termos och en liten plåtask som inte är enbart grön, utan har lite röda prickar här och där ..., och när plåtasken öppnas, uppenbarar sig två smörgåsar och till min förvåning är dom inte gröna.
Det är knappt man tror sina ögon.
Mitt emot henne sitter en man och sover.
På hans väska står det Kenya Airways.
Hela livet i ett nötskal, tänker jag.
Då är vi nästan framme.
Dåtid ...
Och här står moster Margit och min mamma.
Det är mamma som är till höger på bilden.
När bilden tas har de båda systrarna och deras lillebror förlorat sin pappa; han har dött i sviterna av en brusten blindtarm, bara trettio år gammal.
Min mormor har då blivit änka med tre småttingar, varav den som kom sist - Ivan - är bara spädbarnet.
För mig ska mamma berätta om den där eviga sorgen efter sin pappa.
"Att styvfar Haqwin var helt underbar!" det hjälpte liksom inte, säger hon.
Och i flera år ska mamma som lillpiga krypa upp i sängen hos mor Betty, så där för att vakta över henne, så inte hon också ska försvinna.
Storasyster Margit blir även hon en slags trygghet.
Det tycker jag att man tydligt ser på bilden.
Dag 2 ...
... å, då går allt så mycket lättare!
Då känns det hemtamt igen.
Vid frukostbordet pratas det om bantning - det är det vanliga förstås så här i början av veckan - och det surras också om sigge nilsson och pElle och så sånt där vanligt hitochditprat.
Så blir det kassatjänst i ett par timmars tid och mitt emot mig sitter Maggan som är ny på just den biten och så väl känner jag igen hennes oro för att göra fel .., men det går bra och jag är som en skolfröken och mellan varven frågar jag henne ..."Maggan, vad är det för plu-nummer på inrikes frimärken? just det, 1999 ..., och vad är det för nummer på en back läsk ..., precis, 7500 ...!" och efter en stund kan hon det hela och så där fortsätter det.
Precis så där brukar jag göra när vi får sommarvikarier och en av alla våra Hannor, hon skrattar ibland och säger .."å, Bettan, jag kan fortfarande det där med Athena Citron 6-pack och dom andra, ja, deras plu-nummer som du alltid förhörde på !"
Och Maggan blir lycklig.
"Åååå, jag är nog inte så dum som jag har inbillat mig att jag är!" säger hon och ser så lycklig ut.
Att lära sig hundratals olika femsiffriga plu-nummer är lättare sagt än gjort, ändå finns det kunder som blir irriterade om kassörskan inte hittar rätt på en gång.
Allt eftersom dagen går, ser jag hur mycket säkrare Maggan blir.
Ibland tittar hon upp och smajlar så glatt.
Åå, så underbart det är att se människor växa!
(Själv växer jag minsann också, ständigt .. men mest på bredden ...).
Och nu är det eftermiddag.
Då ringer telefonen.
I andra änden av luren hörs en vänlig stämma med hemifråndialekt.
Det visar sig vara Lena från Umeå som ska försöka få mig att falla pladask för ett inköp från Miljonlotteriet och innan hon har pratat sig varm för detta, så ser jag miljonvinsten för min inre syn .., eller resan - man får själv välja resmål - så jag köper sex lotter (det är vinst på var 5:e i snitt .., ja, då är det ju klappat och klart, haha ..) .... och betalningen blir i april, "ja, du kan vara helt lugn och du kan sluta med lotterna närhelst du så önskar!" säger Lena vänligt.
Jag säger att hon borde spela in samtalet och visa sin chef .. ja, löneförhöjning vore nog på sin plats för den damen.
Så blir eftermiddagen.
Eller nästan-mitt på dagen.
Nu ska här inte arbetas förrän på torsdag klockan tre och bäst det är ångrar jag mitt tidigare beslut och tar tåget till landet Halland och blir där i två dagar, så kan jag i morgon sitta vid husväggen med sigge nilsson i mitt knä och pElle intill och kaffe och kanske en macka och sol och blå himmel och kanske en promenad längs havet ..?
Vore inte det något, fröken Nilsson?
Loppisfynd ...
Tisdagsfönstret ...
måndag 15 mars 2010
Pling i inkorgen ...
"Hej!
Jag har under lång tid läst din blogg och har då sett att du tar vara på inköpslistor.
För två veckor sedan var jag på Liljevalchs och Vårsalongen och ett av alla alster var en tavla med just inköpslistor, där konstnären samlat cirka åtta/tio stycken inköpslistor och"sicksackat" i hop dem på symaskin till en tavla.
Priset var 6 eller 8 000 jag kommer inte riktigt ihåg,tänkte bara att det kunde vara kul för dig att veta, men du kanske redan vet det, eller Du är kanske konstnären :-)
Hälsningar Christina."
Homestajling ...
Precis dom här tavlorna fanns i mitt barndomshem.
Dessa (bilderna) har jag norpat från nätet.
Jag undrar vilket fängelse jag hamnar i ..?
Med nästan ingenting kan man göra mycket.
Nu, när alla mina fototavlor sitter på en hallvägg i landet Halland, blir det tomt här hos mig.
Då kommer jag ihåg loppistavlorna av Nils Dardel för 5 kronor styck och dessa hamnar ovanför soffan, tillsammans med ett tryck av Isaac Grünewald, ja, loppisfynd det också förstås, inhandlat för evigheter sedan, om nu en evighet kan räknas i tio år.
Hur fint som helst blir det.
Grünewald.
Å, vad jag tycker om hans tavlor!
Det är inte den här som sitter på väggen, bara ett exempel på hans konst.
Och billigt.
Och jag tänder ljus i fönstret (nyputsade, aftonen till ära ...), lägger ut nytvättade mattor .., puffar till kuddarna i soffan Ektorp och tänker att livet känns så bra.
Jag bestämmer mig för att detta ska bli ett äventyr.
Och ...
"Bettan här, du kan få min!" säger arbetskamraten Helene.
Det är när jag står bakom henne i kassan och är på väg hem.
... så är den allra första dagen överstökad.
Det visar sig förstås att det går bra.
Och när jag på morgonen sitter inne på kontoret och inventerar alla lotterna, så öppnas dörren allt eftersom arbetskamraterna kommer .., och glada ansikten tittar in och där sitter man och smajlar och tänker på hur underbara arbetskamrater man har.
Om man har varit borta i flera månader och återvänder, då betyder ord som "men välkommen tillbaka!"så oändligt mycket.
Och Emelie har skött allt med den äran - förstås - och det är ordning och reda och jag tänker att det här kunde hon lika gärna fortsätta med.
Att efter frukosten öppna butiksdörrarna klockan 9.00 och göra hovbugning till leende kunder och få minst fem kramar och många snällord, gör att allt känns ännu bättre.
Där är den gamle mannen som, precis som alltid, köper en Trisslott per dag ., och där är Eva som har varit stamkund i lilla kvartersbutiken och som kommer så glatt leende och där är - inte minst - fru Grå med make och å, så glad man blir!
Två timmar i kassan blir det och jag har glömt massor med plu-nummer och kommer knappt ihåg hur man läser meddelanden (som skrivs in i datorn och tjoppar upp i en särskild meny på datorskärmen som ju är vår "kassa") och utan att jag vet om det, har vi fått ett medicinskåp och kunderna köper Iprén och Nezeril och Alvedon och det är hur ovant som helst!
Och så är min halvtidsdag över.
Och jag cyklar hemåt och gör ett besök på Möllers Bageri och jag slänger en matta i tvättstugans maskin .., pratar med pv .. och tar av mig den röda Icatröjan.
Här utanför är himlen blå med några få molntussar som seglar österut .., ja, västanvinden håller i sig.
Gatorna är helt bara.
Måndagmorgon ...
Under tolv år var det arbete i lilla kvartersbutiken, rakt över gatan.
Allt gjorde man; skötte fruktdisken, skivade pålägg, stod i kassan och textade skyltar.
Idag känner jag mig som en praoelev.
Lägger mig lite efter nio på söndagkväll .., vaknar vid midnatt och tror att det är morgon.
Suckar av lättnad.
Vrider och vänder mig.
Klockan tre hör jag dompsteg från ovanpågrannen .., och en kran som rinner.
Jaha, han tänker dricka kaffe..
Somnar om.
Vaknar fyra ., och fem.
Bildörrar öppnas och stängs utanför mitt fönster.
Tänker på det som ska göras på morgonen .., försöker memorera i vilken ordning jag brukar ta det hela .., och det är måndag och lottinventering, det får jag inte glömma!
Plu-nummer surrar i huvudet .., få se nu ., gurka, tomater .,. småfrallor .., wienerbröd.
Vid kvart i sex ringer telefonen!
Det är pensionatsvärden som vill höra hur det är.
"Men varför ringer du så tidigt .., tänk om jag hade sovit ..?" säger jag.
"Ja, men jag förstod att du var vaken ... ", svarar han som känner sitt får på gången.
Och han berättar om pElle och sigge nilsson, som båda två - nu på morgonen - hade hoppat upp i sängen och velat ligga på just pv:s sida av sängen och han berättar också att sigge - som vanligt - ville komma under täcket, så där som han gör hos matte på morgonen, men se där fick han inte ligga länge .., "nej, han började ju klösas ...".
"Men det är ju för att han tycker att det är så härligt där i mörkret ....", säger jag.
Och nu är klockan 06.11 och jag ser att jag, precis som min mamma när hon skrev brev från Sydamerika, är väldigt noga med tidsangivelsen och det får mig att le.
Från radion hörs Stevie Wonder sjunga och från min utsiktspunkt här vid slagbordet, ser jag röken bolma från någon av färjorna nere vid hamnen.
Vinden är västlig.
söndag 14 mars 2010
Nu ....
... är det godnatt här, fast klockan bara är 21.08.
Och jag är sååå glad över den vackra brickan från Ikea.
Ni ska få se den i morgon!
Den påminner om den där fågelillustrationen som jag visade här på sidan för ett tag sedan.
Hälsning från soffan Ektorp ...
"Hej igen!
Nu har jag kommit hem till mig, till Ystad.
Ja, nu är jag på plats .. här har jag i alla fall tillbringat sju år av mitt liv.
Ni må tro att det blev en spännande resa!
Först skulle min matte, jag kallar henne så, hjälpa pv att bära ut mig från pensionatet, men se det gick inte .., E, som en gång var så armstark, hon har tappat all kraft i armarna och i benet också och det slutade med att pv bar mig alldeles själv, på huvudet, så där som i Afrika och tänk er själva, det var minsann inte det lättaste, för det var ett hårt snötäcke som mellan varven brast.
"Gud, så stark och uthållig du är!" sa matte till honom.
Då såg han rätt mallig ut.
Och så hamnade jag i nånting som kallas för hyrsläp och det har jag varit med om förut, ni vet, när det var dags för flytt till landet Halland, så jag var inte det minsta skraj.
Intill mig stod några blomkrukor och ett par kuddar och det kändes bra.
Så himla kul är det inte att stå där i mörkret under nånting som kallas för kåpa.
Vid Ikea, - det var i Malmö -, blev det paus.
Efter en stund kom pv och E ut med två kassar och E såg så glad ut, ja, hon hade köpt en bricka med motiv av fåglar, det var nog därför hon var så lycklig.
Sen åkte vi raka spåret till Ystad.
På väg dit pratade pv och E om allt möjligt.
Dom liksom utvärderade dom här fyra månaderna och det lät som om det hade varit fina månader. Och matte började planera för att måla om i vardagsrummet (ja, inte hon förstås ...) och så sa hon ..."då kan du ju ha guldbrokadsoffan och dom två fåtöljerna på den inglasade altanen, så där som en liten soffgrupp för sig själv, där ryms dom ju!" och det tyckte pv var en bra idé.
När vi var framme i Ystad, ååå, då kände jag mig äntligen som hemma igen!
Det blev pv som bar in mig och matte kom med vita kuddarna och nu är vi ensamma här, matte och jag.
Hon har själv fixat så att datorn fungerar och pv har hjälpt henne med telefonen (ibland är min matte rätt så finurlig, ja, det märks att hon har varit gift med en polis i en massa år, ty när det var dags för flytt till Halland, då tog matte med sig sladden från telefonen till comhem-modemet, utifall att någon tjuv skulle bryta sig in i hennes lägenhet och ringa dyra samtal för femton tusen kronor .., problemet var att nu hade matte glömt var hon gömt den där sladden och bäst det är, är den i Halland .., så det blev brått att köpa en ny telefon och en lååååång förlängningssladd, för annars kan ingen ringa henne och inte hon ringa till någon) och tillsammans med Sonja, som också har varit i Ystad idag, har dom ätit pizza.
Nu ska matte städa undan och dammsuga och kanske putsa fönster och försöka få lite ordning här.
Själv står jag mot väggen och har det lugnt och skönt.
Det bästa är ändå att nu är det ingen sigge nilsson som vässar sina klor mot min eleganta klädsel!
Oj, nu kommer matte och lägger sig, bäst att sluta!
Hej svejs, från soffan Ektorp!"
I vårsolens glans ...
Mitt på dagen städar jag den inglasade altanen.
Ååå, så jag röjer och har mig!
(Och ååå,vad jag får ont i högerbenet och foten/hälen när jag har burit på tunga lådor!)
sigge nilsson och pElle tycks nöjda och belåtna.
"Nej, men titta! Matte har gjort i ordning var sin stol åt oss och tänk, hon har vänt dem mot solen också .., oj, så omtänksam hon är!"
Nu, när klockan är fem på eftermiddagen, ligger de båda ännu kvar där ute.
Precis på samma sätt.