... och himlen är blå, fåglarna kvittrar och i postlådan ligger Göteborgs Posten och väntar.
Pensionatsvärden är grå i ansiktet, sängliggande, men förhållandevis pigg.
I alla fall piggare än igårkväll.
 |
| och tänk, att man kan älska en ytterkruka! |
Nu kokas fisk till sigge nilsson och pElle ... och över matbordet strålar morgonsolen.
 |
| vitlök ger mig sömnproblem, när klockan är 03.00 har jag ännu inte somnat. |
Och jag läser vidare om Norma Jean Baker, ja, halva natten blir jag liggande på soffan Ektorp och vänder blad efter blad efter blad och det är inte långt ifrån att jag mår illa - att följa med på den här livsresan är som att ta sig upp på bergets högsta topp och sedan upptäcka att där inte finns någon väg tillbaka - och inte behöver man smygtitta i slutet heller, för det vet man ju redan hur det blir.
Att fortsätta att läsa blir ångestfyllt.
Man vill ropa "stopp!"
Just nu ska jag börja läsa på sidan 445.
Så här lyder första raderna.
"Jag vill gå ut med henne."
Den före detta idrottsmannen var nästan fyrtio. Det var många år sedan han svingade sitt sista slagträ i en stor baseballmatcfh, gjorde sitt sista frilopp och log blygt blygt då sjuttiofemtusen beundrare jublade."
Det är alltså detta som ska hända.
Och snart är Norma Jean uppe på toppen av berget och man vill man ropa till henne att vända om!
Att gå ner igen.
Ja, mest av allt vill man ändra på slutet.
