Om man frågar ett antal syskon om deras minnen från sin barndom, så kan man - jo, så är det verkligen -, få för sig att barnen har vuxit upp i
helt olika familjer!
Så har det ibland varit för oss tre systrar.
Nu är åldersspannet oss emellan relativt stort och det är säkert
en orsak till att man minns så olika .., föräldrarna har då blivit äldre och agerar kanske på ett helt annat sätt med det yngsta, än med det äldsta barnet.
Det är som om det är vissa saker som etsar sig fast hos olika syskon.
Just så är det ju förstås också med andra människor, inte bara ens föräldrar.
När jag tänker på t.ex.
Ingelas pappa, då ser jag framför mig en alltid leende man (läs: kund i affären hemma) som rör sig med en slags självklar pondus. En som är trygg i sig själv. Men det är
leendet jag minns.
När jag tänker på grannfrun Margareta - hon som arbetade på biblioteket i Malå - är det hennes
inåtvridna fot som jag minns .., och sättet hur hon låg på knä på med rumpan i luften .., ja, när hon rensade i rabatterna.
Tänker jag på grannen Gustav, så ser jag honom sitta på farstutrappan av trä ..., och där sitter han och tänder sin pipa och tittar ut över trädgårdslandet.
Där är det ett
slags oerhört rofyllt lugn som jag förknippar med honom.
Lekkamraten Leifs mamma - tant Marianne - hade stora bröst och ett förkläde.
Jag tyckte att hon såg ut som drömmamman personifierad.
Märta från trakten av Umeå, hon som gifte sig med vår granne - han, den evige ungkarlen
(trodde vi) Gunnar Persson -, var inte bara underbart snäll och rar, som lillflicka tyckte jag dessutom att hennes läppar var så ovanligt stora och vackra ..., och tänk, sedan dess tycker jag nästan alltid
omedelbart om människor med just stora läppar!
Det är oftast det till synes så ....
oviktiga, som man kommer ihåg.
Inget storslaget .., inget hjältedåd.
Ett av förra veckans fönster visade jägmästarbostället i Malå och jag berättade då om mina minnen från det huset ..,
mest om bidén (tala om oviktigt minne) som jag trodde var en slags fot-tvätt.
(Här hade jag skrivit något om Gunilla som - genom sin man - kände till familjen Magnusson, men jag tar bort det, eftersom jag hade för bråttom och skrev utan att tänka mig för. Är det ovanligt? Svar: nej)
Och helt ofattbart hör jägmästar-dottern av sig via mail ..,. och nu kommer jag till det som
egentligen det här inlägget skulle handla om; det här om vad
man minns. Ty i ett mejl skriver hon (som var sex år när familjen flyttade från Malå till Småland) att hon minns vägen ner till vårt hus .., hon minns mitt rum på ovanvåningen .., stövarna .., hon minns min pappa Ivar vid matbordet och minns hans röst .., hon minns att hon fick palt med sirap och smör och att hon låg sjuk på vår soffa i vardagsrummet och tappade rösten, det var just i den vevan när familjen skulle flytta från Malå.
Men så kommer det där på slutet .., det som gör att mina tankar om vad vi egentligen minns, sätter igång.
Så här skriver hon som var sex år när flytten gick söderut:
"Din mamma minns jag mycket väl med värme, hon tröstade mig ofta när jag var ledsen, jag
minns hennes händer och hur det var att hålla henne i handen. Hon var trygghet för mig som jag minns det, och den som förklarade för mig var det var att flytta."
Om allt detta hade jag absolut ingen aning! Som tonåring tror man väl heller inte att ens
(som många tycker: töntiga föräldrar) ska ha någon som helst betydelse för
andra människor och
allra minst för andra barn eller ungdomar.
Tack som berättade! säger jag.
Och nu frågar jag er: om ni tänker på er mamma eller pappa, eller någon annan människa som har fastnat i ert minne, vad är det
första som då tjoppar upp i er minnesbank?
Om ni vill .., får ni mer än gärna berätta!
Jag gör som jag brukar .., lägger upp era kommentarer allt eftersom, ja, om det nu kommer några.
(Kvinnan längst till höger på bilden är min mamma. Då bildens tas är hon 20 år.)