"Jag är glad att vi har högt i tak"

"Och jag är glad när husse kliar mig ....", hälsar sigge nilsson.

Lyssnar till Annie Lööf i Gomorron-tv.

"Jag-jag-jag-jag-jag-jag-jag-jag-jag".

Dagens fönster ...

Den 28:e december var ellem ute i Skellefteå och passade då på att fånga lite fönster.
Så här skrev hon då: 

Hej!

 

Nu har jag varit ute med fönsterhåven. 

Skickar med  en solbild också. Idag är andra gången sen första advent som vi sett solen. 

Men den orkade som synes nätt och jämt över trädtopparna. 

 

Den  jobbar dock på där bakom snömolnen.

 

Från den 22:a dec till idag den 28:e är den uppe 1 min längre på förmiddagen och 8 min på eftermiddagen! 

 

Temperaturen är på väg uppåt, från –20 i morse till –12 kl 17.

 

Kram från ellem."

 

 

// Och jag undrar ellem, har ni fortfarande lika mycket snö?

Hamnen Helsingborg ...

Vinden är isande kall.

Jag funderar en stund på att ta färjan över till Helsingör, men avstår.

Aldrig ser jag så många luggslitna människor som just i närheten av Knutpunkten i Helsingborg.
En man i min ålder bär på en plastkasse och håller ett liggunderlag under vänster arm.
Inga vantar eller handskar.

Åååå, Gud .., vilket öde att vara uteliggare! 

Sen åker jag hemåt, men först via Ikea .., kör fel när jag är klar och hamnar i Ödåkra .. - det är inte första gången -,  hämtar upp pv vars cykel krångel och nu är vi hemma i landet Halland.

Kinamat till middag.

Lagom gott, men mätta blev vi.

Nästan som tortyr ...

Allt går bra.

"Det märks att du använder eltandborste!" säger tandläkerskan som heter Birgitta och syns till höger på bilden.

Inga hål, däremot hade jag bitit sönder en rejäl bit av en hörntand och den lagas raskt och därefter stundar det som är ungefär likvärdigt med att dra med en kniv på det som en gång var svarta tavlan ..., och har man därtill känsliga tandhalsar, så står håret rätt ut i nacken - av olust -: då är det nämligen dags för borttagning av tandsten.

Å, fy farao!

Nej, det gör inte ont .., det är bara gräsligt olustigt!

Efteråt, när allt är över och jag inte längre svävar i stolen, frågar jag dem båda om dom har tänkt på vad patienterna tittar på under behandlingen.

"Va ...?" säger den alltid så glada och vänliga tandsköterskan Marita,  hon som är mästerlig på att suga undan saliv i munnen, ni vet, så där så man inte känner ett absolut behov av att ideligen svälja.

Nej, se det har dom verkligen inte funderat på .., men nu kanske dom kommer att göra det ..?

" ... fast när jag tänker efter .., många blundar", säger Birgitta.

I sex års tid, ända sedan jag träffade helsingborgaren, har jag fått mina tänder behandlade av Birgitta och Marita och ja, det blir dyrt att åka tio mil enkel väg extra .., men är ändå värt det .., jag känner mig fullkomligt trygg i deras händer.

Och så var det ju det här ..., ja, men vad tittar jag själv på?

Jo, på lysrören av märket Philips.

Fru nummer tre och murgrönan ...

Nästan som iskyla är det, fast termometern visar på en ynka minusgrad.
Vinden kommer från norr.

Nu förbereder jag det sista innan det bär iväg söderut, till Sundets Pärla, Helsingborg.
Tandläkarbesök och en sväng på Ikea och jag låtsas att det är en liten semestertripp .., alltså ska jag bara ta det lugnt och kanske fånga några fönster, kanske stanna till längs vägen?

"När kommer du hem ...?" undrar pv.

Jag säger att jag vet inte.

Från radion hör jag månggiftedebatten och om detta har vi resonerat, pensionatsvärden och jag själv.

Om detta tycker vi totalt helt olika och diskussionen blir mellan varven tämligen hetsig.

Så länge kan man ju beundra murgrönan som växer så frodigt längs lagårdsdväggen.

Städsegröna växter är inte så dumma.

DBFV för Ulrika i Västmanland ...

Bilden lade jag - Elisabet - till.  Den är så fin och go.

 ... från de senaste dagarna, det är (och snart kräks ni väl åt allt lovey dovey från mig ;) ): Marcus!

För att han alltid alltid finns där för mig, för att han är så oerhört snäll och generös, för att han aldrig, aldrig jävlas eller gör saker mot min vilja bara för att retas och för att han är så lugn och trygg i sig själv och inte det minsta ego. 

Bara så rar och lugn och självklar.

När jag är ledsen säger han "det kommer att ordna sig", och jag vet att det är så. 

Det är svårt att förklara, men det är en sådan stark trygghet hela tiden.

Dessutom har vi jäkligt roligt ihop. :-)

Och i och med att jag träffade honom träffade jag också rallygänget, och bland dem finns nu de som blivit nära, alldeles underbara vänner. 

Lägg till det mina fantastiska grabbar... 

Jag känner mig rik!

En annan höjdpunkt är att jag nu, 3 veckor efter operationen, kan gå normalt i trappor. Hurra!

Fortfarande e n o r m t trött mest hela tiden, men i övrigt går allt framåt med stormsteg!

Ulrika.

Dagens fönster ...

... finns i Torekov i Skåne och fångades av den här madamen.

DBFV  för Turtlan i Värmland ...

Först berättar Turtlan om eländet med hennes pappa .., om eventuell flytt till ett boende som inte känns bra .., om mammans oro, sorg och saknad efter maken och livet som det en gång var .., och Turtlan skriver att det känns hopplöst att hitta nån glädje att berätta om.

Men så kommer hon på!!

"Nu vet jag!
Det bästa i veckan är vänner!!!

Först M som finns i vått och torrt.
Vad hade jag gjort utan kramar och stöd från honom de sista månaderna?
Sen kära kompis B som lika mycket finns där. Underbara bästa vän. Hon är guld värd.
Sist men inte minst min bror.
Så bra att vara två och hjälpas åt i tillvaron med våra föräldrar.
Han är alltid så klok när livet snurrar till!

Så blev det!
Kvällskram från Värmland

Annica / Turtlan."


// Och jag säger: tack för portobidraget, allra käraste Annica!

Risken är stor ...

... att man tittar ihjäl sig på tv, men det må väl vara hänt.

Ikväll en dokumentärfilm från 2013 av Lars Lennart Forsberg.

Filmen som inte blev av

Svensk dokumentär från 2013. 
Vad händer med en människas jag när hon går i pension och inte längre har jobbet att luta sig mot? Dokumentärfilmaren Lars Lennart Forsberg ställde den frågan till ett tiotal pensionärer men hann aldrig fullfölja sitt projekt. Olle Häger och Kjell Tunegård fick ta över och låter de mejl som växlades mellan Lars Lennart Forsberg och Olle Häger bli nycklar in till den film som aldrig blev av.

För människor som har hela sin identitet i sitt yrke, måste detta att gå i pension kännas svårt.
I filmen vittnar en före detta universitetschef och en landstingsdirektör - två kvinnor - om just detta, medan mannen som arbetat som kirurg tycks trivas alldeles utsökt med allt det nya.

Och jag minns min pappa som - när han gått i pension - stod vid köksfönstret och tittade bort mot Domänverkets kontor några hundra meter hemifrån och arbetskamraterna som körde dit och därifrån med sina bilar.

"Du förstår Elisabet, man känner sig som en gammal, uttjänt väg som ersatts av en ny, mycket bredare väg och med fin asfalt!" sa han med sorg i rösten.

Det var tur för pappa att Domänverket ville rationalisera och därför erbjöd (läs: tvingade) många att gå i förtid.

På så sätt förunnades han några år i frihet och dom blev bra, ja, när han väl hade hittat tillbaka till sig själv och sin egen självkänsla. När han insåg att han inte var sitt yrke.

DBFV för Eva på Frösön ...

Hej Elisabet!

Det bästa under veckan var nog att min tre veckor långa förkylning äntligen gav sig. Att vara fri från hostnätter kändes som ren och skär lycka.

Det andra var nog utflykten till Otis f d hem. Att se honom, hans syster, mamma och "moster" leka, det var så otroligt glädjerikt.

Och morgonens promenad idag, ljust och stilla, en mild sol som strålade över sjön. Otis som var så duktig på de övningar vi tränade på. Jag var pirrglad när vi gick hemöver.

Kram Eva

DBFV för monet i Frankrike ...

Veckans bästa är av vardagligt slag. Under längre tid har vi mest hållit oss hemmavid och i huset eller i trädgården. Vi har lapat sol i 18-gradig värme och vi har varit helt nöjda med att fira våra helger i lugn och ro utan några utflykter.

 

Häromdagen gick vi trots det ner till byn. Vi började med att lämna in våra levnadsintyg på borgmästeriet. De huserar numera i nyrenoverade före detta skollokaler och har fått det så fint! En vänlig dam lovade att ordna detta med stämplar och underskrifter till nästa dags morgon. I den ljumma eftermiddagssolen gick vi sedan tvärs över gatan in i den jättestora parken i byn. Den som tidigare, då på 1600-talet har varit en del av slottsträdgård men nu är en stor rekreationsplats för byns invånare. Och det är här man har chokladfester med tiotusenfals besökare. Och konserter och teaterföreställningar för den delen också. Nu gick vi här i den tomma parken längs med vår lilla flodkant alldeles ensamma.

 

Innan parkbesöket träffade vi ett par äldre pensionärer framför sitt hus. De satt på de traditionella stolarna och språkade med grannarna. Här roar sig pensionärerna själva, det behövs inte bingohallar för det även om det erbjuds också. Några vänliga meningar oss emellan - det fanns förstås en hund och då blir det ju alltid prat.

 

Den brusande floden (eller snarare å skulle man nog säga) lockade Dessi att doppa tassarna för att försöka fånga förbiflytande löv. Hon fick leka i vattenbrynet, "poodle" som det heter på engelska och sen gick vi sakta tillbaka genom de vackra och pittoreska bygatorna. Hela byn har fått ny gatubeläggning, vacker gatsten som i min barndom istället för bucklig asfalt.

 

Ny är också den ena av byns två barer. Nyöppnad snarare men fint renoverad den också. Den har varit stängd ett tag efter förre ägarens konkurs men nu har två systrar från grannbyn öppnat den och nu serveras minsatt couscous på onsdagar och favoriträtten aioli på fredagar. För det facila priset av 12 euro och då ingår också vin!! Vi satte oss en stund och tog ett glas rosé och småpratade lite med den rara innehavarinnan. Som förstås gullade med Dessi och satte fram en vattenskål till henne. Genom de stora glasfönstren i baren ser man baksidan av kyrkan med sin vackra freskmålning av Ludvig den sextondes besök hos byns berömde vetenskapsman, han som bodde i slottet. En bugande musketör, d'Artagnan ser man också.

 

En kort bit längs med gatan ligger bageriet. Där doftar underbart när man än kommer och man får hålla i sig så att det bara blir inköp av den traditionella baguetten och så makens favorit "le Viking", ett mörkt fiberbröd. Vi behövde också fylla på lite mera av matvaror och gick därför in på byns lilla "Vival" där vi inte handlat på mycket länge. Liten affär med dåliga grönsaker och litet sortiment har gjort att våra inköp sker på den större supermarchén Intermarché några kilometer bort.

 

Nu överraskades vi igen. Även här verkar man ha bytt ägare och fräschat upp både inredning och utbud. Allt vi behövde fanns och mer därtill och grönsakerna var superfräscha. Om Dessi fick följa med in? Självklart!! Fast vi hade henne på armen för säkerhets skull. Några rara ord växlades här också och så hälsade vi Bonjour Monsieur på byns borgmästare som vi passerade på hemvägen. Då fick vi sällskap av flera mammor med barn, klockan hade hunnit bli halvfem och hela byn kryllade plötsligt av skolbarn med sina mammor. Glada skratt och barnröster och mammor som stannade och pratade med varandra gjorde att hela byn plötsligt  blev levande som på sommaren.

 

Vi hann kika in hos den lokale mäklaren också, mest för att kolla hus-utbudet och prisnivåerna som till vår glädje nu sakta stiger uppåt. Bonjour och Au Revoir.

 

Denna lilla "novell" beskriver en härlig stund i byn - den där vi trivs så bra och konstigt är det ju inte. Allt vi behöver finns där och människornas vänlighet och intresse för oss och vår lilla hund gör att man mår så bra!! Veckans bästa alltså!

 

Hälsningar Monet.

"Och nu öppnar jag luckan till förpiken ..."

Det är när jag står i köket och skummar kycklingen, som jag hör ploppet från meddelanderutan på Facebook.

Det är Kjelle som hör av sig och frågar hur läget är i landet Halland.

Kjell, som alltid kallar mig för "Eliza", som tillbringar flera månader i Västindien och sedan arbetar mer än hårt i ännu flera månader och så börjar allt om igen.

Under borta-tiden bor han på sin segelbåt.

"Sitter eller ligger du?" frågar jag.

"Jag halvligger i förpiken ..., fötterna på golvet", säger han.

Och jag berättar att jag sitter här i min vita anorak och lyssnar till ljudet från tv:n.

Efter en stund, när jag måste ägna mig åt kycklingen, skriver han ..., "nu öppnar jag luckan och släpper in ljuset .., det är trettio grader varmt ute och det har regnat på morgonen, ja, då passade jag på att duscha och tvätta håret, det blir alldeles mjukt av regnvattnet".

Sedan förut vet jag att vattnet är turkosfärgat, inte som på bilden.

Sen säger vi hej och tack och var rädd om dig och njut av livet.

Var och en på sin sida av jorden.

Och så påminner jag honom att fånga några fönster, för det har han ju lovat, men förstås glömt.

Och helt rätt hade han ...

"Regn hela dagen ...", sa vädermannen på Västnytt.
Det stämmer så bra.
Och på grindstolpen ligger ett litet ekollon för sig själv.

Men grönt och fint är det.

Faktiskt tror jag att detta att vara ledig är min melodi.

"Nu är det färdigvinkat ..."

När man i stora dagstidningar läser minnesord om män som inte längre finns i livet, handlar det ofta om karriären. Jobb hit och dit. Titlar. En utsökt chef.

Det är annorlunda med kvinnor.

I alla fall ibland.

Idag läser jag om Anna, 90 år, som inte längre finns.

Tre spalter.

Efteråt är hjärtat varmt.

Ledig dag - del 1 av 3 -.

promenad med harry vid havet

träff med Alice och Elsa (en labrador och en dalmatiner, bästa kompisar till harry) nere på stora ängen

spring hit och dit och skällande och svansar som viftar

voff voff!!

och där kommer en dvärgschnauzer med reflexväst

han heter limbo, har pondus och morrar lite

hade han inte haft västen på sig, hade vi nog sett lite ragg

nu står han en stund och tittar på dom övriga

går sen sin väg tillsammans med husse

s t o l t

så fort jag träffar limbo tänker jag på den här madamen ...

limbos husse är pensionär

men ser ut som en femtiåring
 
sen hemåt

nybryggt zoega-kaffe

tunnbrödmacka med skivat lammkött som pålägg

DN

ett tänt ljus på bordet

harry vid mina fötter

pElle i mitt knä

och ett alldeles oerhört intressant progam från SVT

Underhållande dokumentärserie. 
Del 2 av 3. 
Vi får en inblick i den stora judiska gemenskapen i Manchester. Genom tre familjer och deras vänner får vi se vad det kan innebära att vara jude i dagens England. Vi får träffa på olika sidor av samma grundtro, från ortodox och strikt till traditionell och extravagant.

så mycket här i världen som man inte har en aning om!

ochden judiske mannen som klarade sig från att gasas ihjäl

- jack -

vilken klok människa!

Dagens fönster ...

5:e januari.

Här kommer fönster från dagens promenad.
Vi begav oss till Oset, ett naturreservat där vi trodde att det inte skulle vara så mycket folk.
Det visade sig vara jättefel.
Just idag vallfärdade fågelskådare dit eftersom en svarthuvad trut hade setts.
Den här stugan, med solen på väg ner som speglas i fönstret, stor en liten bit ifrån själva tumultet.

Hälsningar mossfolk.

// Den här bilden från i lördags kom susande genom rymden när vi var i Småland, nu hittade jag den! hälsar Elisabet.

 Här berättar en som var där.

DBFV för Cecilia N i Härnösand ...

Det var känslan i söndags. 

Man kan beskriva den som att jag har haft en stor tova inombords. 

Och så helt utan att jag förstår hur så är den genomkammad. 

Det finns inga tovor. 

Allt går genom kammen utan att krångla.

 

Cecilia N

 

 

// Den som har långt hår, förstår precis på pricken vad Cecilia menar! 

Och helt förvissad är jag att den beskrivningen någon gång kommer att användas i en predikan av ovan nämnda person.

DBFV för mig själv ...

Besöket på Ljungbergmuséet i Ljungby.
Den där timmen som kändes så .... levande.

Och så förstås, promenaderna nere vid havet.

Doften av salt och tång.

Sjöfåglarna.

 

Och vetskapen om att tre lediga dagar stundar.

DBFV för annannan i Portugal ....

Att jag började det nya (arbets)året utvilad och med arbetsglädje.
Det är flera år sedan sist det hände.

Jag skulle vilja reflektera en aning över det men hittar just nu inte orden.

En bild säger å andra sidan en hel del, eller hur?

annannan

DBFV för Ann i Göteborg ...

Inte var det mycket att hurra för förra veckan med den eländiga förkylningen, men lite roligt blev det när jullovsmatten kom hem från Canada med så fina saker till mig.

Muggen med fårskallen på och det underbara garnet, som var handfärgat merinoull. 

DÅ blir man glad!

Tjojoo!

Ann


// Vill du också vara med och dela med dig av vad som gjorde dig varm i hjärtat, mejla då till bisse151@gmail.com, så lägger jag allt eftersom. Mer än gärna bild till, men det är inget måste.

Och etiketterna tar aldrig slut ...

Tänk, så underbart det måste vara att känna att man har ett arbete som verkligen gör skillnad.

Jodå, jag trivs bra i affären och har alltid gjort det .., mötet med olika människor och allt man får ta del av .., all värme och allt småprat.

Men det är klart .., när man har fått sig tilldelat tusen nya hyllkantsetiketter vill man helst bara spy.

Och så ett kvällsfönster ...

... från Bohuslän.

Från Lysekil.

Så här skriver avsändaren.

"Hej!

 

Nu kommer det ett Januari-fönster från Lysekil.

 

Som synes är det inte heller här någon snö kvar.

Det gör inget alls tycker jag!

 

Fönstret är ifrån igår, men i dag är det ännu dimmigare.

Ön på bilden syns inte alls i dag.

Väderleksrapporterna berättar att det blir sol senare i veckan.

Det får vi hoppas stämmer!

 

Varma hälsningar från Monica i ett tämligen så dimmigt Lysekil."

DBFV ......

Som ni väl har upptäckt, så har vi kommit lite i otakt när det gäller dom där hjärtevärmande ögonblicken - eller ögonblicket -.

Hur har ni det med såna ...?

Från och med i morgon är jag ledig tre dagar framöver och har all tid i världen, så vi kan ju säga så här .., att om ni vill dela med er av den där stunden (eller stunderna), så har ni fram till fredag vid tretiden att mejla era rader/bilder till mig.

"Ja, men från när skulle det vara då ...?" tänker nu Vän av Ordning.

Tja, från förra dragningen .., nån vecka tillbaka, så viktigt är det inte, det är inte sträckan i sig som är det väsentliga.

Förstapriset är en liten bok av Jonas Gardell.

Småttigheter som blir stora ...

Med stigande ålder lär man känna sig själv och somliga lär sig inte förrän en hel massa år har gått och då är det ju så dags.

Men länge har jag vetat att det enkla, det är det som går rakt in i mitt hjärta.

Att till exempel sitta vid ett köksbord och småprata, precis som mammas farbror August längst till vänster på bilden - fotot är taget i August och Hannas kök i Dikanäs - och nu bjuder han vännerna Bror Bodefors och Fritz Karlsson på jordgubbar med grädde och nog tycks mannen i mitten aningen förlägen?

Det där enkla tänker jag på när jag nu på förmiddagen har ett ärende till Falkenbergs Sparbank i Getinge.

Bankkontoret är litet och pyttigt och där inne sitter människor som jag känner igen från affären .., det hejas lite och bankdamen är rar och vänlig och har ett varmt leende.

När jag åker därifrån tänker jag återigen på det där med enkelheten.

Och hur oändligt mycket den betyder.

Hur glad jag blir av den!


// Bilden kommer från Vilhelmina kommuns fotoarkiv och Erik Lindahl skriver att "jordgubbarna var säkert odlade av farbror Fritz som var den ende i byn som odlade jordgubbar och han vaktade dem väldigt noga!"

Baklänges ...

"Den 26-årige mannen har nu häktats för grovt rån i sin frånvaro", säger tv-reportern.

Förmiddag i landet Halland ...

Gråväder.
Talgoxepjut.
Ekorrbesök.

Dagens fönster ...

... finns i Nora och den som fångade dem alla, det var den här madamen.

Hur gick det ...?

... frågar jag pv efter denna den första arbetsdagen efter jullovet.

"Jotack, det var möten och möten och ännu flera möten .... och natten till idag drömde jag att jag skulle dela ut prov och helt plötsligt upptäckte jag att jag glömt kläderna hemma, men jag fortsatte att arbeta, proven skulle ju göras .., men det var hemskt förargligt ...!" säger han leende.

Det är vid middagen vi pratar om det där .., när han bjuder på gravad lax med dillstuvad potatis till.

Och jag berättar om min dag, där inte så mycket hänt.
Det mesta har varit som vanligt.

En man som skickade ett viktigt brev till Thailand ..., lite Ikeaprat med arbetskamraten .., sånt.

En alldeles vanlig arbetsdag var det.

I morgon börjar jag två, han ska upp klockan fem och sover redan.

Därefter stundar tre lediga dagar för mig och sen jobbhelg.

Jag  ä l s k a r   oregelbundna arbetstider och skulle aldrig i livet vilja ha ett åtta - till - femjobb.

Tänk, sån tur att man kan välja.

När bara en timme återstår ...

.... går jag ner till havet och stranden.

Harry springer lite hit och dit .., hittar en pinne .., själv plockar jag ilandfluten plast och lägger i den där högen som redan finns uppe vid livbojen.

Överallt finns spår av liv.

Och ännu är där drivor av tång .., och där är en stock och ett turkosfärgat rep.

Jag ser totalt fem svanar och vet att det ena paret har förlorat sin fjolårsunge till havsörnen.
Nu simmar föräldrarna ensamma, en bit bort.

Slår mig ner på en sten.
Väter ansiktet med havsvatten.

Tänker att känslan är densamma som hemma vid Malån .., med doft av Kung Karls Spira och sälg och rasslet från asparna i backen.

Och småfiskarna som simmade i stim - omöjliga att fånga -.

Om hur man blir en nästan-man ...

... och vikten av att rätt tända en tändsticka .., och om ögonblickets betydelse.

Ja, det kan man läsa om just här.

Finfrämmande .....

Men skygg, så förfärligt.

Korvstoppning eller nån slags dressyr ...

När AP:s lilla Nelly är hos mattes storasyster "Dr Böhlander, då är hon som ett plåster efter sin låtsasmatte. Åååå, så hon tycker om henne!

Och när harry kommer till mörkaste Småland och träffar pv:s storebror, då kan jag lova er att glädjen blir lika stor.

Åååå, så han tycker om herr Göransson den äldre!

Ni kan ju gissa två gånger varför hundar blir så förtjusta i vissa människor.

Just det.

Glädjekällor ...

... finns det ju gott om här i livet.

Allt behöver inte vara märkvärdigt och för mig är ofta det enklaste det allra finaste.

En svartvit katt som spatserar bland en samling skator ...., åå,  den bilden gör mig glad.

Nu är det hopplöst att få ett bra foto på det här .., det är för mörkt inomhus och tänder jag lamporna blir det reflexer som tar över .., men det ordnar sig när ljuset återvänder.

Den här affischen köpte jag i Ljungby - det är Sven Ljungberg förstås - och jag tycker så oändligt mycket om den!

Länge stod jag och valde mellan två motiv - pv tyckte bättre om det andra, utsikt över Lagan - och jo, den var jättefin, men den gjorde mig absolut inte glad.

Men den här ...!

Och stor är den, så pass att jag måste svänga in på Ikea i Helsingborg och köpa ännu en ram!

Dagens fönster ...

... finns i en lagård i den lilla, lilla byn Fallnaveka, inte långt från Ljungby, allt uti landet Småland.

Ni vet, där det finns lingonröda tuvor och villande mo.

Tack Kristina!

Man kan fråga sig vad det är som gör att man faller pladask för ett program eller flera?

Med Kristina Kappelin och hennes program om detta med att vara europé, vet jag precis vad det är!

Jag tycker om hennes till synes alldeles äkta intresse för människor som hon träffar och intervjuar .., jag tycker om frågorna hon ställer och sättet hon ställer dem på .., jag tycker att hon är chosefri och behandlar människor artigt och vänligt.., och jag tycker oerhört mycket om musiken i programmen och själva fotot.

Allt samverkar.

Ja, jag tycker helt enkelt att det har varit en ren och skär fröjd att följa henne runt Europa!

Om ..... 

... vikten av goda dofter, skriver Ulf här.

Tänkvärt.

Väcker minnen.

En madame i Västergötland har minsann räknat örnar.

Och Joakim berättar hur man ska bete sig när man möter en flodhäst som vill ta kål på en.

Att det är tämligen förenat med livsfara att ge sig ut i den thailändska trafiken, det berättar Guy om.

Solveig, hon som är från Arjeplog och numera bor en bit inne i granskogen i Dalarna, hon har bytt mall och kommit till ett beslut.

Det har för övrigt även en västgötsk madame gjort. Tagit ett beslut.

Se där, lite läsvärt så här på kvällkvisten.

Så här är det ...

Någon i det gula huset har arbetat alldeles ovanligt mycket under nästan hela december, men nu är schemat som vanligt igen och det är som om en stor tyngd har lyfts från axlarna.

Den här veckan väntar tre lediga dagar på raken och ett besök i Helsingborg.

Ett äventyr i sig.

Men för någon annan har nästan tre veckors jullov tagit slut.

En slags ångest har sakta smugit sig in.

Lindat sig runt halsen likt en orm.

Nästlat sig in i hjärtat.

Jo ..., att kropp & själ hänger ihop, märks tydligt.

På fönsterbrädan ...

.... där borta i mörkaste Småland

 låg en död fluga.

Uppochner.

I mörkaste Småland ...

Ljungbergmuseet ligger alldeles bedårande vackert till, nära Lagan .., och själva museibyggnaden är så fin i sig själv och påminner lite - men bara lite - om Louisana i Danmark.
Det är kanske alla träden där utanför?

Pv och jaq själv är dom enda besökarna och bakom receptionsdisken sitter två kvinnor och pratar lågmält med varandra. När jag har betalat tio konstkort, en dvd-film om Sven Ljungberg, samt en affisch som gör hjärtat glatt, frågar jag de förvånade damerna om vänsterhänderna?

Jodå, så här blev det.

Till vänster ser ni Sandras hand. Hon är Vädur, uppvuxen som endabarn, kommer från Skåne, har vänster tumme upp, skulle gärna ta upp studierna i etnologi om hon skulle börja om och på den där skalan mellan 1 och 10 - hur man trivs med tillvaron just nu -, säger hon ..., "åtta."

Handen till höger tillhör Birgitta.
Hon är Vädur, ensambarn och skulle, om hon också finge börja om, satsa på att bli sjuksköterska och därefter vidareutbilda sig inom området tropiska sjukdomar! 
Jag bara gapar!
Det är inte ofta någon är så precis i tanken.
Och bortsett från julen och själva julfirandet ("många olika orsaker", säger hon leende), trivs hon bra med tillvaron. En åtta för henne också.
Vänster tumme upp, just det.

Tack och bock för vänligheten att så generöst svara på så tokiga frågor! säger jag.

Det var hos pv:s mamma som jag upptäckte Ljungbyfödde Sven Ljungbergs tavlor.
Många av dem (särskilt trycken), är i mina ögon helt ljuvliga!
Den här tyckte jag också om.

Men ännu mera tycker jag förstås om den här.
Kommer ni ihåg dom här plastgolven som fanns i så många hem förr?
Och hur dom ibland liksom bubblade upp sig på vissa ställen?

Och den här.
Titta på detaljerna!
Telefonen .., tofflorna .., den gröna duken.
Tapeten som är nött.
Katten.
U n d e r b a r!

Pv, född och uppvuxen i Ljungby, stod länge framför såna här motiv och det förstår jag .., här känner han förstås igen sig från tidigare år.

Har ni vägarna förbi Ljungy och är bara det minsta intresserad av konst: gör ett besök i museet!

Där utanför låg dimman tät, det var nästan trolsk stämning.

Sen till Fallnaveka, någon mil från Ljungby, och pv:s storebror och hans familj.
I ett rött Pettsonhus från 30-talet bor herr och fru Göransson och just i helgen fanns där även dottern Kajsa (som slog pv i Vasaloppet) och hennes pojkvän Emil.
Inom loppet av en sekund kände harry och Mylta igen varandra och sen var det full fart absolut hela tiden! 

Vi gick på lång skogspromenad, harry hittade och började jaga vad vi tror är en hare och min pappa skulle ha varit omåttligt stolt över drevskallet.
Det var inte vi.
Efter en tämligen lång stund kom först Mylta och sedan harry tillbaka. Mylta med tungan hängandes utanför munnen .., harry pigg på nya äventyr.

Och ännu syns spåren efter stormen Gudrun, den som slog ut så otroligt mycket skog just i Ljungby med omnejd.

Uppe i tv-rummet tittade vi på Tour de Ski, ja, det var nog mera pv och hans sambo som tittade.
I granen hängde en förvånad tomtegubbe.

 Fina, fina Mylta (som har så len päls!) vilade ut under rumsbordet.

Och vi bjöds på underbart goda semlor (hembakade), diskuterade miljö, amerikaners sätt att vara, bensinpris, statsskulder, norska sköterskelöner, vad som är viktigt här i livet .., vi pratade även om Excelark .., årskrönikor, Mette Marit, vår Kung, centerpartiet, hundar, katter, den goda maten och framför allt byttan med kryddad creme fraiche .., och hur man får semlorna så luftiga .., heltid eller deltid .., och så visade storebror Göransson sin egen "dosett".

"Elisabet, titta här..,  jag har tagit fyra tabletter och du ser .., fyra överstrukna siffror på papperet, då vet jag precis!" säger han som i hela sitt liv har arbetat som ingenjör .., tillbringat ett par år i Tanzania ("ja du .., där levde jag nästan på risgrönsgröt!" berättar han leende)  och varit så oerhört påhittig när det gäller att spara energi åt kommuner och företag.

Och som vanligt: den som orkade läsa ända hit ..., ni borde tilldelas tapperhetsmedalj!