När man i stora dagstidningar läser minnesord om män som inte längre finns i livet, handlar det ofta om karriären. Jobb hit och dit. Titlar. En utsökt chef.
Det är annorlunda med kvinnor.
I alla fall ibland.
Idag läser jag om Anna, 90 år, som inte längre finns.
Tre spalter.
Efteråt är hjärtat varmt.
9 kommentarer:
Jag blev alldeles varm när jag läste. Vilken underbar sista hälsning från ett barnbarn.
Helt underbart och rörande.
Kram från kusinen
Ulf: visst är det!
mellansystern: ja, lika fint som nån av Lisbets döttrar skrivit om moster Gunvor (mellansysterns mamma, för den som inte vet det) när hon dog .., om killingen som fick stå på köksbordet och fönas ,-)
Fantastiskt bra skrivet. Det gläder mig att dt fortfarande i vår hektiska tid finns barnbarn som uppskattar och förstår värdet av de äldsta familjemedlemmarna.
Jag läste också och gladdes.
Vilken fin beskrivning av Ulrikas farmor...
Tack E!
Underbart fint skrivet.
Lillan i Cornwall
Jag läste i morse och tyckte det var bra skrivet.
Jag tänker som en präst jag hörde säga på begravningen: när jag hörde berättas om [hon som var död] så kände jag att jag hade velat känna henne.
Tack Ulrika för den känslan.
Skicka en kommentar