När dom som är stora sätter sig över dom som är små.
Så här, till exempel.
Så .., tack för mig, Hemtex.
torsdag 3 oktober 2013
Getinge tur och retur ...
Och så är det igång igen - blodtrycksmedicineländet -.
Förra gången var min ordinarie medicin slut .., "men den här absolut likvärdig", sa apoteksdamen och jag tänkte att okej då.
Efter en vecka började mardrömmarna.
Varje natt vid fyratiden vaknar jag kallsvettig och det är de allra mest förfärliga scenarior som spelas upp i nattmörkret och fingrarna svullnar upp och jag får inte av mig ringen.
Och någon slags explosionsvärk i båda knäna uppenbarar sig, knappt så att jag kan ta mig ner till stranden - eller det går inte - och jag håller gråten stången och skriker till harry att inte dra i kopplet.
Väl hemkommen ringer jag apoteket (0771 - 760 760 - "om du vill komma till ett apotek i din närhet, tryck 1" och då hamnar jag i Ullared! "om du vill komma till ett apotek på en annan ort, tryck 2" och då får jag välja mellan olika halländska apotek och väljer Ekorren i Getinge och jag tänker .. hur gör gamla människor som inte är så vana vid knappväljandet?!) och får veta att det finns en annan sort, Losartan Teva, den kan jag ta och så får jag byta helt enkelt.
Tar fel väg till Getinge .., passerar den överkörda lilla katten som också idag ligger vid sidan av vägen och med ena tassen rakt upp i luften .., ååå, jag får ont i hjärtat och tänker att man borde ju flytta henne eller honom, men det blir inte av och när jag kommer till Slöinge upptäcker jag misstaget - va? jag skulle ju till Getinge! -
Apoteket är litet och ligger i anslutning till vårdcentralen, vilket ju är synnerligen praktiskt.
Två vitklädda damer arbetar bakom disken.
"Hmmm .., det är ju underligt det här .., dom flesta tycker sååå bra om Losartan från KRK" säger kvinnan som expedierar mig och jag har hört allt förut och damen är vänligheten personifierad och hur som haver får jag dom andra pillren och tänker att nu ska det väl ändå bli bra?
Efteråt åker jag till Konsum och handlar.
Att besöka en liten affär i ett mindre samhälle (ja, sååå litet är inte Getinge) känns som att tränga sig in i ett vardagsrum där man inte är inbjuden.
Alla pratar med kassörskan eller med varandra och jag känner mig bortkommen och tänker att så där är det kanske för kunder hos oss också, såna som inte är stamkunder ..., det - ja, den där främmandekänslan -, ska jag lägga på minnet.
Sen kör jag hemåt.
Passerar Steninge kyrkby där förskolebarnen leker ute på skolgården .., och där är den lååånga bokallén och där framme syns havet och horisonten och sen kommer Steninge och så höger och där är vandrarhemmet och piren och där är Stora och Lilla Skipås och skylten att jag nu är i Falkenbergs kommun och då är jag nästan hemma.
När jag parkerar bilen, hör jag harry tjuta av glädje.
Och så är det igång igen - blodtrycksmedicineländet -.
Förra gången var min ordinarie medicin slut .., "men den här absolut likvärdig", sa apoteksdamen och jag tänkte att okej då.
Efter en vecka började mardrömmarna.
Varje natt vid fyratiden vaknar jag kallsvettig och det är de allra mest förfärliga scenarior som spelas upp i nattmörkret och fingrarna svullnar upp och jag får inte av mig ringen.
Och någon slags explosionsvärk i båda knäna uppenbarar sig, knappt så att jag kan ta mig ner till stranden - eller det går inte - och jag håller gråten stången och skriker till harry att inte dra i kopplet.
Väl hemkommen ringer jag apoteket (0771 - 760 760 - "om du vill komma till ett apotek i din närhet, tryck 1" och då hamnar jag i Ullared! "om du vill komma till ett apotek på en annan ort, tryck 2" och då får jag välja mellan olika halländska apotek och väljer Ekorren i Getinge och jag tänker .. hur gör gamla människor som inte är så vana vid knappväljandet?!) och får veta att det finns en annan sort, Losartan Teva, den kan jag ta och så får jag byta helt enkelt.
Tar fel väg till Getinge .., passerar den överkörda lilla katten som också idag ligger vid sidan av vägen och med ena tassen rakt upp i luften .., ååå, jag får ont i hjärtat och tänker att man borde ju flytta henne eller honom, men det blir inte av och när jag kommer till Slöinge upptäcker jag misstaget - va? jag skulle ju till Getinge! -
Apoteket är litet och ligger i anslutning till vårdcentralen, vilket ju är synnerligen praktiskt.
Två vitklädda damer arbetar bakom disken.
"Hmmm .., det är ju underligt det här .., dom flesta tycker sååå bra om Losartan från KRK" säger kvinnan som expedierar mig och jag har hört allt förut och damen är vänligheten personifierad och hur som haver får jag dom andra pillren och tänker att nu ska det väl ändå bli bra?
Efteråt åker jag till Konsum och handlar.
Att besöka en liten affär i ett mindre samhälle (ja, sååå litet är inte Getinge) känns som att tränga sig in i ett vardagsrum där man inte är inbjuden.
Alla pratar med kassörskan eller med varandra och jag känner mig bortkommen och tänker att så där är det kanske för kunder hos oss också, såna som inte är stamkunder ..., det - ja, den där främmandekänslan -, ska jag lägga på minnet.
Sen kör jag hemåt.
Passerar Steninge kyrkby där förskolebarnen leker ute på skolgården .., och där är den lååånga bokallén och där framme syns havet och horisonten och sen kommer Steninge och så höger och där är vandrarhemmet och piren och där är Stora och Lilla Skipås och skylten att jag nu är i Falkenbergs kommun och då är jag nästan hemma.
När jag parkerar bilen, hör jag harry tjuta av glädje.
onsdag 2 oktober 2013
Och här, mina vänner ....
... är vinnarna i veckans uppmuntringslotteri!
Grattis till er alla tre!
Stort tack också för att ni så generöst delat med er av glädjen!
// Förstapriset - lunchväskan -, går alltså till Göteborg och den storartade Ann.
Jag ska posta vinsten idag, så kan du ta den med dig till jobbet.
Det var det här som hade värmt Anns hjärta.
Andrapriset går till Eva i Tyresö - såja, nu kan ni spela kort hela dagarna -, du och Långe Maken!
Och det - i mina ögon - så vackra dubbelvikta kortet, det ska susa iväg till Ulrika i Västmanland.
Grattis till er alla tre!
... är vinnarna i veckans uppmuntringslotteri!
Grattis till er alla tre!
Stort tack också för att ni så generöst delat med er av glädjen!
// Förstapriset - lunchväskan -, går alltså till Göteborg och den storartade Ann.
Jag ska posta vinsten idag, så kan du ta den med dig till jobbet.
Det var det här som hade värmt Anns hjärta.
Andrapriset går till Eva i Tyresö - såja, nu kan ni spela kort hela dagarna -, du och Långe Maken!
Och det - i mina ögon - så vackra dubbelvikta kortet, det ska susa iväg till Ulrika i Västmanland.
Grattis till er alla tre!
Det bästa för annannan i Portugal ...
Hej,
Hinner jag? Jag skulle ju ha bloggat om det här, men det hinner jag inte.
Mitt bästa var att jag i onsdags eftermiddag tog fel tåg. Det kunde ju ha gått åt helskotta men eftersom det inte gjorde det, och eftersom jag som kan bli skitförbannad om det vill sig faktiskt tog det på rätt sätt den här gången, så blev det bäst.
Jag skulle åka från Coimbra, en gammal universitetsstad ungefär 10 mil söder om Porto. Jag hade haft en helintensiv dag med undervisning och ett par möten med besvärliga frågor och motsträviga personer. Jag lyckades just avsluta min föreläsning i tid för att rusa nerför trapporna till den väntande taxin, som kom till stationen fem minuter innan tåget skulle gå.
Jag gick direkt till perrongen som de norrgående tågen går från. Den har ingen skärm med information på, men det var mycket folk som det brukar vara till tågen till Porto, och jag gick på bland alla de andra. Förvisso var det lite konstigt att det inte fanns någon vagn med numret som jag hade plats i, men sådant kan ju ändras med kort varsel. Så jag satte mig i vagn 23 i stället för 3, pluggade in poddradio i öronen och lutade mig tillbaka, väl medveten om att jag måste ta vara på pausen eftersom jag hade skrivjobb som väntade.
En halvtimme senare tittade konduktören mycket fundersam på min biljett. Vart ska damen? undrade han. Till Porto, svarade jag som om det var det mest självklara i världen. Det var det ju, om man utgår från vad som stod på biljetten. Men inte med tanke på att det här var tåget till Guarda, en liten stad i bergen nära spanska gränsen.
Linjen till Guarda är bland de vackraste i Portugal, ett kuperat och grönt landskap med stora skogar omväxlande med öppna dalar med små byar i. Och det gick att gå av på nästa station och vänta tio minuter på ett tåg i motsatt riktning som tog mig tillbaka till norra stambanan igen. Och jag var framme klockan sju i stället för klockan fem, och hade bara träffat vänliga människor hela vägen. Och vet nu vart jag vill åka på en helgutflykt kanske senare i höst.
Här var det jag bytte tåg:
http://en.wikipedia.org/wiki/F
Hälsn annannan.
//Elisabet säger eller skriver: ååå, klicka på länken vid annannan och läs den rörande historien om vad som hände en älgko!
Hej,
Hinner jag? Jag skulle ju ha bloggat om det här, men det hinner jag inte.
Mitt bästa var att jag i onsdags eftermiddag tog fel tåg. Det kunde ju ha gått åt helskotta men eftersom det inte gjorde det, och eftersom jag som kan bli skitförbannad om det vill sig faktiskt tog det på rätt sätt den här gången, så blev det bäst.
Jag skulle åka från Coimbra, en gammal universitetsstad ungefär 10 mil söder om Porto. Jag hade haft en helintensiv dag med undervisning och ett par möten med besvärliga frågor och motsträviga personer. Jag lyckades just avsluta min föreläsning i tid för att rusa nerför trapporna till den väntande taxin, som kom till stationen fem minuter innan tåget skulle gå.
Jag gick direkt till perrongen som de norrgående tågen går från. Den har ingen skärm med information på, men det var mycket folk som det brukar vara till tågen till Porto, och jag gick på bland alla de andra. Förvisso var det lite konstigt att det inte fanns någon vagn med numret som jag hade plats i, men sådant kan ju ändras med kort varsel. Så jag satte mig i vagn 23 i stället för 3, pluggade in poddradio i öronen och lutade mig tillbaka, väl medveten om att jag måste ta vara på pausen eftersom jag hade skrivjobb som väntade.
En halvtimme senare tittade konduktören mycket fundersam på min biljett. Vart ska damen? undrade han. Till Porto, svarade jag som om det var det mest självklara i världen. Det var det ju, om man utgår från vad som stod på biljetten. Men inte med tanke på att det här var tåget till Guarda, en liten stad i bergen nära spanska gränsen.
Linjen till Guarda är bland de vackraste i Portugal, ett kuperat och grönt landskap med stora skogar omväxlande med öppna dalar med små byar i. Och det gick att gå av på nästa station och vänta tio minuter på ett tåg i motsatt riktning som tog mig tillbaka till norra stambanan igen. Och jag var framme klockan sju i stället för klockan fem, och hade bara träffat vänliga människor hela vägen. Och vet nu vart jag vill åka på en helgutflykt kanske senare i höst.
Här var det jag bytte tåg:
http://en.wikipedia.org/wiki/F
Hälsn annannan.
//Elisabet säger eller skriver: ååå, klicka på länken vid annannan och läs den rörande historien om vad som hände en älgko!
Vi hade tid klockan 9.00 ....
... ja, på Hallands djursjukhus i Slöinge och harry började streeeta emot redan på väg mot entrén.
Det var hans öron som skulle kollas upp.
Han har inte kliat sig, men ideligen skakat på sitt huvud, så där som om man tänker sig att en fluga hamnat inne i hörselgången.
En halvtimmes väntan blev det.
Tre andra hundägare uppenbarade sig ..., vi satt på behörigt avstånd från varandra .., och en man som ideligen suckade, kom och satte sig på huk, klappade harry och sa att han var så fin, så fin.
Vid halv tio blev det vår tur.
Eller harrys.
Det blev öronrensning, det togs prover och jag fick hålla honom hårt, ja, allt vad jag förmådde .., för se detta - den där rengöringen - tyckte han inte var särskilt upplyftande.
På hemvägen såg jag en överkörd katt.
Kattens ena ben spretade rakt upp i luften.
Och himlen var verkligen klarblå.
 |
| "Du och jag harry ..."., sa f.d. svågern Leif. |
... ja, på Hallands djursjukhus i Slöinge och harry började streeeta emot redan på väg mot entrén.
Det var hans öron som skulle kollas upp.
Han har inte kliat sig, men ideligen skakat på sitt huvud, så där som om man tänker sig att en fluga hamnat inne i hörselgången.
En halvtimmes väntan blev det.
Tre andra hundägare uppenbarade sig ..., vi satt på behörigt avstånd från varandra .., och en man som ideligen suckade, kom och satte sig på huk, klappade harry och sa att han var så fin, så fin.
Vid halv tio blev det vår tur.
Eller harrys.
Det blev öronrensning, det togs prover och jag fick hålla honom hårt, ja, allt vad jag förmådde .., för se detta - den där rengöringen - tyckte han inte var särskilt upplyftande.
På hemvägen såg jag en överkörd katt.
Kattens ena ben spretade rakt upp i luften.
Och himlen var verkligen klarblå.
Det bästa ....
Det händer väl inte alltför ofta att jag sänker blicken - jo - när jag var morgon sveper fram med sopen i sängkammaren (ni läste rätt: var morgon och att harry har ett enda strå kvar på sin kropp, övergår mitt förstånd!), men igår hände det.
Jag sänkte blicken och alldeles bakom min rygg - där jag nu sitter - där, på parkettgolvet, stod en svart liten väska med texten "Dagens lunch".
Ahaaaaa!
Då kom jag på det!
Den rosa på bilden, som jag ihärdigt tackat Kattis för, den har jag minsann själv inhandlat (jag tyckte så mycket om prickarna), men den som egentligen kom från Kattis, det var den vänstra och så matlådan till!
När jag kom hem från jobbet, letade jag mig igenom alla Kattisar i vårt land, slog telefonnumret och tänkte att "hon kommer nog att svara ..", - dom flesta som inte känner igen ett obekant telefonnummer svarar inte alls .., och si, det gjorde hon också! Svarade, alltså.
Och så förklarade jag misstaget; att hennes fina, svarta väska ju fått stå på tillväxt bakom min rygg, eller rättare sagt, bakom mina ben.
Om ni bara visste så lättpratad och trevlig hon var!
Nu gör jag så här .., att förstapriset den här omgången, det får bli valfri väska + matlådan, resten vet ni ju .., kortet och kortleken.
Ja, ja ..., tänker ni, men när ska det bli dragning då .., det är då ett underligt lotteri det här där lottföreståndarinnan mest gör som hon vill!
Ja, just det, så är det, men det är smällar man får ta när man vågar sig på att vara med.
Men, mina kära vänner ..,. om det är någorlunda ljust när pv kommer hem från jobbet ikväll, då blir det dragning nästan bums.
Annars får jag nog höra med herr NP i Halmstad om vi kan ta det i morgon på dagen?
Nu vet ni.
Håll ut!
Det händer väl inte alltför ofta att jag sänker blicken - jo - när jag var morgon sveper fram med sopen i sängkammaren (ni läste rätt: var morgon och att harry har ett enda strå kvar på sin kropp, övergår mitt förstånd!), men igår hände det.
Jag sänkte blicken och alldeles bakom min rygg - där jag nu sitter - där, på parkettgolvet, stod en svart liten väska med texten "Dagens lunch".
Ahaaaaa!
Då kom jag på det!
Den rosa på bilden, som jag ihärdigt tackat Kattis för, den har jag minsann själv inhandlat (jag tyckte så mycket om prickarna), men den som egentligen kom från Kattis, det var den vänstra och så matlådan till!
När jag kom hem från jobbet, letade jag mig igenom alla Kattisar i vårt land, slog telefonnumret och tänkte att "hon kommer nog att svara ..", - dom flesta som inte känner igen ett obekant telefonnummer svarar inte alls .., och si, det gjorde hon också! Svarade, alltså.
Och så förklarade jag misstaget; att hennes fina, svarta väska ju fått stå på tillväxt bakom min rygg, eller rättare sagt, bakom mina ben.
Om ni bara visste så lättpratad och trevlig hon var!
Nu gör jag så här .., att förstapriset den här omgången, det får bli valfri väska + matlådan, resten vet ni ju .., kortet och kortleken.
Ja, ja ..., tänker ni, men när ska det bli dragning då .., det är då ett underligt lotteri det här där lottföreståndarinnan mest gör som hon vill!
Ja, just det, så är det, men det är smällar man får ta när man vågar sig på att vara med.
Men, mina kära vänner ..,. om det är någorlunda ljust när pv kommer hem från jobbet ikväll, då blir det dragning nästan bums.
Annars får jag nog höra med herr NP i Halmstad om vi kan ta det i morgon på dagen?
Nu vet ni.
Håll ut!
tisdag 1 oktober 2013
Hej då sommaren!
Det var så det var bestämt - min före detta klasskamrat Anders skrev att den första oktober ..., då skulle det doppas i havet -, vågade jag ställa upp -?
Okej, svarade jag.
Aldrig i mitt liv har jag badat så sent och jag tog bilen till Steninge och upptäckte till min bedrövelse att såväl räcket som stegen nu var bortplockade och då blir allt så mycket värre. Då måste man gå i från land och plågan (ja, det är en plåga att vada ut i kallt vatten!) blir utdragen.
Att gå i från stegen är lätt som en plätt .., tjopp i bara, simma-simma-simma, dyka och så upp igen.
Nu stod jag en stund vid strandkanten och spanade ut över vattnet, så långt jag nu kunde se.
En enda brännmanet såg jag, den låg alldeles vid vattenbrynet.
Och sen raka spåret ut med bestämda steg ..., och så dom där två simtagen under ytan - icke en centimeter längre - och sedan upp igen.
Efteråt.
En slags euforisk glädje över att jag gjorde det.
Solen mot kinden.
Sand mellan tårna.
Blå himmel.
Och så hemåt i bilen.
Värme och fläkt på maxfart!
En ofattbar glädje!
Och hejdå underbara sommar och höst 2013!
Det var så det var bestämt - min före detta klasskamrat Anders skrev att den första oktober ..., då skulle det doppas i havet -, vågade jag ställa upp -?
Okej, svarade jag.
Aldrig i mitt liv har jag badat så sent och jag tog bilen till Steninge och upptäckte till min bedrövelse att såväl räcket som stegen nu var bortplockade och då blir allt så mycket värre. Då måste man gå i från land och plågan (ja, det är en plåga att vada ut i kallt vatten!) blir utdragen.
Att gå i från stegen är lätt som en plätt .., tjopp i bara, simma-simma-simma, dyka och så upp igen.
Nu stod jag en stund vid strandkanten och spanade ut över vattnet, så långt jag nu kunde se.
En enda brännmanet såg jag, den låg alldeles vid vattenbrynet.
Och sen raka spåret ut med bestämda steg ..., och så dom där två simtagen under ytan - icke en centimeter längre - och sedan upp igen.
Efteråt.
En slags euforisk glädje över att jag gjorde det.
Solen mot kinden.
Sand mellan tårna.
Blå himmel.
Och så hemåt i bilen.
Värme och fläkt på maxfart!
En ofattbar glädje!
Och hejdå underbara sommar och höst 2013!
Ännu mera om Stella ....
Så här skriver A-M på jobbet i ett sms som kom alldeles nyss:
"Vill du veta mer om 37 Stella, kan jag tala om att hon mjölkades under 11 år och 8 månader och totalt levererade hon 143 ton mjölk; det blir 12 272 kg/ år.
Hon fick 10 kalvar, det du! Det är tur att man inte en ko!"
Så skriver A-M på jobbet och det tackar jag ödmjukast för.
Så här skriver A-M på jobbet i ett sms som kom alldeles nyss:
"Vill du veta mer om 37 Stella, kan jag tala om att hon mjölkades under 11 år och 8 månader och totalt levererade hon 143 ton mjölk; det blir 12 272 kg/ år.
Hon fick 10 kalvar, det du! Det är tur att man inte en ko!"
Så skriver A-M på jobbet och det tackar jag ödmjukast för.
Dagens fönster ...
Idag är det tisdag och idag ska jag ta mitt sista dopp - tror jag - för det här året.
Stegen och räcket ut på piren i Steninge plockades bort igår, så kanske blir doppet av här nere i Stensjö?
Och solen lär ska flöda.
Och när den här dagen är tillända, stundar tre lediga dagar på raken, sen jobb sju dagar på raken - minus en ledig onsdag -.
Ljuvligt.
 |
| Fönstret (pilen) i Eckes lilla gula hus. Det märks att hösten är här. |
Idag är det tisdag och idag ska jag ta mitt sista dopp - tror jag - för det här året.
Stegen och räcket ut på piren i Steninge plockades bort igår, så kanske blir doppet av här nere i Stensjö?
Och solen lär ska flöda.
Och när den här dagen är tillända, stundar tre lediga dagar på raken, sen jobb sju dagar på raken - minus en ledig onsdag -.
Ljuvligt.
måndag 30 september 2013
Det bästa för Gunnar i Jämtland ...
Här är jag uppe på Åreskutan (söndag 29/10) och för två veckor sen var jag uppe på Getryggens topp som syns långt där borta på bilden.
Gunnar.
 | ||
| Foto: Gunnar Rindå /Glöm inte att klicka på bilden. |
Det bästa nu på hösten är att göra små vandringar i fjällen.
Här är jag uppe på Åreskutan (söndag 29/10) och för två veckor sen var jag uppe på Getryggens topp som syns långt där borta på bilden.
Gunnar.
Det bästa ....
Så här ser vinsterna ut i den här omgången av det som värmde era hjärtan så där lite mer än vanligt.
Där är en liten lunchväska skänkt av Kattis .., kortleken i fin ask kommer från Anne i Mantorp och det dubbelvikta kortet (perfekt att skriva några rader till någon som mest får mejl ...) inhandlades på torget i Varberg och fotografen heter Lars Danielsson.
Eva i Tyresö skrev så här:
Igår kväll kom vår dotter och de tre barnen ner till oss med varma pepparkakor.
Turtlan i Karlstad berättar:
Hej! I måndagskväll var vi på galapremiär. Vi kan kalla det så även om det inte var någon röd matta och bubbel. Den här veckan har TV4 programmet "Halv Åtta hos mig" sänts från min stad. En av deltagarna är barndomskompis till min M så vi var bjudna på premiär på en av stadens sportbarer för att se på programmet tillsammans på storbildstv.
Oj oj så nervös hon var innan det började. Hur skulle det bli? Hur hade de klippt ihop programmet? Ja tankarna måste ha gått i turbofart. Men så bra det blev! Vi skrattade så gott. Hon skrattade så gott. Det blev så bra så. Så härligt att kunna bjuda på sig själv sådär. Jag som annars inte tittar på det programmet har tittat och njutit varje kväll. Så det blev "Det bäste under hela veckan" på en gång.
Men nästa gång kommer utmaningen; hälstickningen!!
Lotha .., som jag inte har koll på var hon bor, skriver så här:
Någon fler som vill vara med ...?
Så här ser vinsterna ut i den här omgången av det som värmde era hjärtan så där lite mer än vanligt.
Där är en liten lunchväska skänkt av Kattis .., kortleken i fin ask kommer från Anne i Mantorp och det dubbelvikta kortet (perfekt att skriva några rader till någon som mest får mejl ...) inhandlades på torget i Varberg och fotografen heter Lars Danielsson.
Jag ska skaffa en sån liten lunchväska till mig själv ., och så kan jag lägga i byttan med fläskpannka på pv-vis ..., det hade blivit alldeles perfekt!
Och följande glädjespriderskor ligger och skvaplar i glasskålen:
Det är ...
 |
| Ben tillhörande Barbro och hennes dotter. |
Barbro i Uppsala som tillbringat en underbar vecka på Kreta, tillsammans med sin dotter.
 |
| Foto: Eva Grelsson |
Eva på Frösön som bland annat skriver så här:
Det bästa under veckan som gått var nog dagens utflykt. Jag
och gamla mamma åkte till några bekanta som bor i en by några mil från
Östersund. Vyn över Oviksfjällen bjöd på snö, inte det allra roligaste
att se i slutet av september men vi är vana.
 |
| Foto: Ulrika |
Ulrika i Västmanland som berättade om glädjen i att ha barnen hos sig!
 |
| Foto: Eva Henriksson |
Igår kväll kom vår dotter och de tre barnen ner till oss med varma pepparkakor.
Barnen
var glada och ivriga och degen var min mors gamla recept!!!! De hade
lekt fram kakorna och alla var så jättestolta. Fjortonåringen lika
lycklig som tvååringen. Vi åt upp de flesta men här ligger några kvar!
 |
| Foto: Turtlan |
Turtlan i Karlstad berättar:
Hej! I måndagskväll var vi på galapremiär. Vi kan kalla det så även om det inte var någon röd matta och bubbel. Den här veckan har TV4 programmet "Halv Åtta hos mig" sänts från min stad. En av deltagarna är barndomskompis till min M så vi var bjudna på premiär på en av stadens sportbarer för att se på programmet tillsammans på storbildstv.
Oj oj så nervös hon var innan det började. Hur skulle det bli? Hur hade de klippt ihop programmet? Ja tankarna måste ha gått i turbofart. Men så bra det blev! Vi skrattade så gott. Hon skrattade så gott. Det blev så bra så. Så härligt att kunna bjuda på sig själv sådär. Jag som annars inte tittar på det programmet har tittat och njutit varje kväll. Så det blev "Det bäste under hela veckan" på en gång.
 |
| Foto: Ann i Göteborg |
Ann i Göteborg kom ihåg sin glädje ....
Det bästa i veckan var när jag höll strumpkurs i ateljén för dem med
hälskräck!
Glada kvinnor, som kunde sticka, men inte knäckt koden om hur man stickar
hälar. Några hade inte stickat med 5 stickor förut, men det gick som smort.
Första gången handlade mest om hur man håller stickorna, lägger upp och stickar
resåren. Jag delade ut beskrivningar på stora och små strumpor och garn och
stickor kunde köpas till självkostnadspris.
Det var en bra idé tyckte alla. Det är inte lätt att handla själv när man
aldrig stickat strumpor förr.
Jag hade gjort i ordning en egen stickkasse till var och en – en liten
kasse i halvlinne med samiskt motiv. Det är alltid kul med nåt lite extra när
man går på kurs.
Jag hoppas att det gått bra under veckorna – kursen går varannan vecka, så
att även de som jobbar lite oregelbundet kan vara med.
Men nästa gång kommer utmaningen; hälstickningen!!
 |
| Foto: min kusins dotter Lotha. |
Lotha .., som jag inte har koll på var hon bor, skriver så här:
Det har vart tufft,
Lite ont i magen
Begravning av en kompis som jag gruvat över
Jättefint men ack så sorgligt
Har fått ett fint samtal från sonen som flyttat till universitetsstaden norröver där han nu läser …
Har fått kramar av mina andra tre fina barn – all kärlek till dem !
Men sen hände det som gjort min vecka …..
En påminnelse till oss alla ;(se bilden).
För egen del har det varit mycket glädje .., teckningen (som fick bli en tavla) av Eva i Tyresös barnbarn Erik .., den som visar vad han är intresserad av ..., men också ....
... iskalla doppen i havet vid Steninge .., ååå, sicken euforisk glädje, i alla fall efteråt!
 |
| Foto: harrys matte på alla tre bilderna,. |
Och såklart, besöket av yngsta dottern med make och hundar .., inte minst lilla Selma, 13 år, som blev så förälskad i Harry.
Små, små glädjestunder .., men mer behövs inte heller.
Mejla i så fall det som gjorde dig extravarm i hjärtat .., till bisse151@gmail.com, så .., ja, ni vet.
För en minut sedan ...
... befann jag mig i Etiopien.
Skribenten - som är en filmare - varnade oss innan han åkte iväg, för att sär-skrivning och satvfel med största säkerhet skulle uppenbara sig på hans blogg.
Det spelar ingen roll!
Så u n d e r b a r t är det är att få ta del av det här äventyret!
... befann jag mig i Etiopien.
Skribenten - som är en filmare - varnade oss innan han åkte iväg, för att sär-skrivning och satvfel med största säkerhet skulle uppenbara sig på hans blogg.
Det spelar ingen roll!
Så u n d e r b a r t är det är att få ta del av det här äventyret!
 |
| Innan promenaden - Selma sover på soffan Ektorp -. |
Söndagmorgon är vi fler runt frukostbordet än i vanliga fall.
Det blir småprat om lördagskvällen och om glädjen i att träffas.
Sånt.
 |
| Fiéri tycker om smågodis! Surisar, till och med! |
Sen ger sig någon iväg några mil norrut för att rida .., någon annan tar två småhundar med sig och går på långpromenad och pv tar mopeden och ger sig av till stan, till Kammarkörens sångövning.
 |
| Söndagmorgon. |
Solen flödar.
Himlen är blå.
Själv tar jag mig an morgontidningen.
Tittar på inredningstips och läser dödsannonser.
Gläds över livet och över barnen.
Fastnar i en artikel och tänker .., att för många föräldrar blir just den här söndagen - den som för mig blev så bra -, den värsta i deras liv.
Så olika är det.
Jag tänker också att världen ibland tycks totalt vanvettigt galen.
söndag 29 september 2013
Det bästa för Lotha ....
En påminnelse till oss alla.
Det har vart tufft,
Lite ont i magen
Begravning av en kompis som jag gruvat över
Jättefint men ack så sorgligt
Har fått ett fint samtal från sonen som flyttat till universitetsstaden norröver där han nu läser …
Har fått kramar av mina andra tre fina barn – All kärlek till dem !
Men sen hände det som gjort min vecka …..
Ett till ...
... dopp i havet blev det.
Nu var det kallt på riktigt.
Efter sex, sju simtag kändes det som om ben och armar domnade bort.
Efteråt var det l j u v l i g t.
Solen värmde och endorfinerna susade runt i kroppen och jag kände mig lycklig.
En stund senare drack vi kaffe och åt var sin giffel ute på altanen.
Inte blev det direkt sämre av det heller.
(Och nu ska pv in till Halmstad och träna på adventssånger med stora Kammarkören. Då vet jag en till som kommer hem och är salig.)
... dopp i havet blev det.
Nu var det kallt på riktigt.
Efter sex, sju simtag kändes det som om ben och armar domnade bort.
Efteråt var det l j u v l i g t.
Solen värmde och endorfinerna susade runt i kroppen och jag kände mig lycklig.
En stund senare drack vi kaffe och åt var sin giffel ute på altanen.
Inte blev det direkt sämre av det heller.
(Och nu ska pv in till Halmstad och träna på adventssånger med stora Kammarkören. Då vet jag en till som kommer hem och är salig.)
Dagens fönster ...
Att ledig helg skulle bli glädjehelg, det var vad jag hoppades på och så blev det.
Igår lunch ute på altanen i strålande solsken .., och AP som kom hem från hästträningen och även hon sken som solen själv .., och någon timme senare blev det middag i Skepparstugan i Steninge och då hade även Anders och Josefin kommit körande från Skåne och anslöt till sällskapet.
Jag tycker så oändligt mycket om Skepparstugan!
Jo, förvisso stugan i sig själv - med takbjälkar, kristallkronor, öppen spis, ett uppstoppat vildsvin på väggen och lite dito fåglar här och där .. -, men allra, allra mest trivs jag för att personalen är så vänlig.
Man känner sig välkommen och som "hemma".
Den här gången fick vi ett stort ovalt bord mitt i ett av rummen och så himla trevligt det var att kunna sitta där och se varandra i ögonen allihopa!
Ett jättelikt sällskap stod i kön till buffébordet inte långt ifrån oss och minst tre fjärdedelar av sällskapet visade sig vara kunder från affären, så det blev många nickande och hejanden.
Det visade sig att det hade hållits Steninge-mästerskapen, vad nu detta går ut på .., och det var prisutdelning och tal och mycket glädje.
Några timmar senare v a c k l a d e vi ut i en alldeles stjärnklar höstkväll ., proppmätta och trötta.
I natt desto piggare.
I två timmar var jag klarvaken och visste inte vad jag skulle ta mig till .., så efter en stunds surfande låg jag under täcket och gladdes åt att Rickard Herrey var tillbaka (?) i nattradion och där var människor som hade skrivit till nattradion och önskat låtar, bland annat en Karin från Ystad och jag tänkte att det kanske var mina barns pappas fru?
Och nu är det söndag och idag åker hela stockholmsgänget hemöver och oj, så tomt det kommer att bli utan dotter och måg och två små underbara terrier som har förgyllt vår tillvaro!
Inte är det säkert att vi någon fler gång får träffa lilla Selma, 13 år, som blev så förtjust i harry.
Här ligger dom tillsammans på soffan Ektorp, alldeles nära varandra.
Selma har till och med lekt ute på gräsmattan och sprungit genom agility-tunneln tillsammans med harry!
Glädje.
Glädje.
Att ledig helg skulle bli glädjehelg, det var vad jag hoppades på och så blev det.
Igår lunch ute på altanen i strålande solsken .., och AP som kom hem från hästträningen och även hon sken som solen själv .., och någon timme senare blev det middag i Skepparstugan i Steninge och då hade även Anders och Josefin kommit körande från Skåne och anslöt till sällskapet.
Jag tycker så oändligt mycket om Skepparstugan!
Jo, förvisso stugan i sig själv - med takbjälkar, kristallkronor, öppen spis, ett uppstoppat vildsvin på väggen och lite dito fåglar här och där .. -, men allra, allra mest trivs jag för att personalen är så vänlig.
Man känner sig välkommen och som "hemma".
Den här gången fick vi ett stort ovalt bord mitt i ett av rummen och så himla trevligt det var att kunna sitta där och se varandra i ögonen allihopa!
Ett jättelikt sällskap stod i kön till buffébordet inte långt ifrån oss och minst tre fjärdedelar av sällskapet visade sig vara kunder från affären, så det blev många nickande och hejanden.
Det visade sig att det hade hållits Steninge-mästerskapen, vad nu detta går ut på .., och det var prisutdelning och tal och mycket glädje.
Några timmar senare v a c k l a d e vi ut i en alldeles stjärnklar höstkväll ., proppmätta och trötta.
I natt desto piggare.
I två timmar var jag klarvaken och visste inte vad jag skulle ta mig till .., så efter en stunds surfande låg jag under täcket och gladdes åt att Rickard Herrey var tillbaka (?) i nattradion och där var människor som hade skrivit till nattradion och önskat låtar, bland annat en Karin från Ystad och jag tänkte att det kanske var mina barns pappas fru?
Och nu är det söndag och idag åker hela stockholmsgänget hemöver och oj, så tomt det kommer att bli utan dotter och måg och två små underbara terrier som har förgyllt vår tillvaro!
Inte är det säkert att vi någon fler gång får träffa lilla Selma, 13 år, som blev så förtjust i harry.
Här ligger dom tillsammans på soffan Ektorp, alldeles nära varandra.
Selma har till och med lekt ute på gräsmattan och sprungit genom agility-tunneln tillsammans med harry!
Glädje.
Glädje.
lördag 28 september 2013
Det nästan vimlar av dem ...!
På fredagkväll blir det full fart i det gula huset på kullen.
Då kommer AP, Micke, Nelly (som numera känner sig tämligen hemma i landet Halland och inte bryr sig i att Harry jagar henne och skäller så där som om han tänkte äta upp henne ..) och med sig har dom även en jack-russel-madame av hög ålder - tretton år hon -, som heter Selma.
Det var hon som var fotomodell en gång i tiden ., satt på stor reklamaffisch i Göteborg, ja, det var när Cat´s skulle ha premiär.
Hon är det.
Selma skulle kanske inte vinna någon skönhetstävling, men harry tycker att hon är sååå fin och tycket är sannerligen ömsesidigt. Åååå, som Selma kråmar sig när harry kommer i närheten och hon stryker nosen nära hans huvud och det vänslas så det är alldeles omåttligt!
Tant Nelly, hon bryr sig inte i sånt .,. för övrigt är hon förälskad i en lapphund som finns i stallet och harry är ju bara så jobbig ibland .., nej, hon hoppar upp i loppisfåtöljen och tar det lugnt.
På fredagkväll blir det full fart i det gula huset på kullen.
Då kommer AP, Micke, Nelly (som numera känner sig tämligen hemma i landet Halland och inte bryr sig i att Harry jagar henne och skäller så där som om han tänkte äta upp henne ..) och med sig har dom även en jack-russel-madame av hög ålder - tretton år hon -, som heter Selma.
Det var hon som var fotomodell en gång i tiden ., satt på stor reklamaffisch i Göteborg, ja, det var när Cat´s skulle ha premiär.
Hon är det.
Selma skulle kanske inte vinna någon skönhetstävling, men harry tycker att hon är sååå fin och tycket är sannerligen ömsesidigt. Åååå, som Selma kråmar sig när harry kommer i närheten och hon stryker nosen nära hans huvud och det vänslas så det är alldeles omåttligt!
Tant Nelly, hon bryr sig inte i sånt .,. för övrigt är hon förälskad i en lapphund som finns i stallet och harry är ju bara så jobbig ibland .., nej, hon hoppar upp i loppisfåtöljen och tar det lugnt.
Stella 37:s matte berättar ....
 |
| Trygg bondmora och charkansvarig. |
Så här skrev annannan i en kommentar häromdagen:
"Vill du inte hälsa A-M från en husdjursagronom i förskingringen, och
fråga om hon kan berätta lite mer om besättningen och gården?
Och när A-M var klar för dagen igår och skulle köra hem och fira ledig helg, då passade jag på.
"Vill hon veta nåt om korna ...?" sa hon och looog.
Och så berättade hon.
"Ja, vi har trettioen mjölkande låglandskor och i genomsnitt blir dom kanske 7 - 8 år .., så Stella blev verkligen bra mycket äldre än de övriga. Hela besättningen härstammar från en ko som min svärfar köpte under andra världskriget och det var också svärfar som började med det hela.
Om jag tycker om kor?
Ja, det gör jag.
Kalle, han tittar mer på kroppen och så när det gäller kor, själv tittar jag dom i ögonen. Vi har en ko som nyss har kalvat, hon är alldeles upp och ner och spattig, men när Kalle kommer in i lagården och går till henne, då vet hon inte till sig, så lugn och fin blir hon.
Förutom korna har vi två stallar med tjugo suggor i varje."
Ja, det är vad hon berättar.
I fjolvåras kommer jag ihåg att A-M var så ledsen när hon en morgon kom till jobbet; ty då hade hon - när hon kom hem dagen innan - hittat geten Ubbe svårt sjuk i nåt som jag tror hon sa hette trumsjuka och den geten dog i alla fall. På anslagstavlan på jobbet hängde sen ett litet fotografi av geten.
Han brukade - vintertid - få semleskalkarna (det som blir över av bröden när vi gör semlor och klipper till trekanten upptill).
Vill ni veta mer om låglandskor kan ni klicka på länken bara.
fredag 27 september 2013
Glädjepost och glädjehelg ...
Först hittar jag detta i postlådan - tack Adlibris för snabb leverans! -, sen ska jag arbeta från tre till åtta och med Lena dom sista tre timmarna.
Sen .., stundar ledig helg.
Och sent ikväll kommer AP, Micke, Nelly och ni som var med på min förra blogg, ni minns kanske jack russel-madamen Selma, hon som - till Nellys stora förtret - blev fotomodell, ja, hon kommer också.
Och i morgon är det lördag.
Ring-så-spelar-vi och skön frukost och på kvällen middag tillsammans med två av mina tre ätteläggar, åååå, sicken glädje!
Lägg därtill att solen strålar från en blå himmel och kanske, bara kanske ..., ja, ni vet.
I morgon, alltså.
Ps. Har någon av er som hälsar på här på sidan läst någon av böckerna? Jag har varit misstänksam mot den högra boken, tänkte att den kanske är som Hundraåringen som jag absolut inte tyckte om (och det kändes som om jag var den enda i landet som inte gjorde det ...), men nu ger jag den en chans. Ove, alltså. Ds.
Först hittar jag detta i postlådan - tack Adlibris för snabb leverans! -, sen ska jag arbeta från tre till åtta och med Lena dom sista tre timmarna.
Sen .., stundar ledig helg.
Och sent ikväll kommer AP, Micke, Nelly och ni som var med på min förra blogg, ni minns kanske jack russel-madamen Selma, hon som - till Nellys stora förtret - blev fotomodell, ja, hon kommer också.
Och i morgon är det lördag.
Ring-så-spelar-vi och skön frukost och på kvällen middag tillsammans med två av mina tre ätteläggar, åååå, sicken glädje!
Lägg därtill att solen strålar från en blå himmel och kanske, bara kanske ..., ja, ni vet.
I morgon, alltså.
Ps. Har någon av er som hälsar på här på sidan läst någon av böckerna? Jag har varit misstänksam mot den högra boken, tänkte att den kanske är som Hundraåringen som jag absolut inte tyckte om (och det kändes som om jag var den enda i landet som inte gjorde det ...), men nu ger jag den en chans. Ove, alltså. Ds.
Varav hjärtat är fullt ...
Någon gång i mitten av 70-talet när vi ännu bodde i Kungsängen utanför Stockholm, fick jag mitt livs första brev av min pappa.
Han hade - efter en välskrivningskurs hos Hermods - en omåttligt vacker handstil och i brevet, som var ett A4, berättade han om hur det var i Malå just då, den där oktoberhelgen.
Det hade varit Mikaeli-marknad och han, som väl nästan kunde räknas som nykterist, skrev ..."förr i tiden var det en rolig helg, tjo och tjim och mycket fylla".
Men allra, allra mest handlade brevet om jakt.
Det var harjakt och älgjakt på längden och tvären och så nån liten slatt om att mamma arbetade och så en ny sväng med jakthistorier.
På slutet skrev han ..."ja, det blev mycket om jakt det här, men Tommy är väl intresserad?"
Och jag tänkte .., å, lilla pappa, det är verkligen så att varav hjärtat är fullt, ja, det kommer ut genom munnen, eller i det här fallet , i form av bokstäver.
Precis så tänkte jag när jag läste en kommentar som handlade om kossan Stella och kanske mest om kor i allmänhet.
Den här och hur intressant som helst är det!
annannan sa...
 | ||
| Stella, 14 år, som inte längre är i livet. |
Någon gång i mitten av 70-talet när vi ännu bodde i Kungsängen utanför Stockholm, fick jag mitt livs första brev av min pappa.
Han hade - efter en välskrivningskurs hos Hermods - en omåttligt vacker handstil och i brevet, som var ett A4, berättade han om hur det var i Malå just då, den där oktoberhelgen.
Det hade varit Mikaeli-marknad och han, som väl nästan kunde räknas som nykterist, skrev ..."förr i tiden var det en rolig helg, tjo och tjim och mycket fylla".
Men allra, allra mest handlade brevet om jakt.
Det var harjakt och älgjakt på längden och tvären och så nån liten slatt om att mamma arbetade och så en ny sväng med jakthistorier.
På slutet skrev han ..."ja, det blev mycket om jakt det här, men Tommy är väl intresserad?"
Och jag tänkte .., å, lilla pappa, det är verkligen så att varav hjärtat är fullt, ja, det kommer ut genom munnen, eller i det här fallet , i form av bokstäver.
Precis så tänkte jag när jag läste en kommentar som handlade om kossan Stella och kanske mest om kor i allmänhet.
Den här och hur intressant som helst är det!
annannan sa...
- Ja, man avlivar korna när de inte längre producerar tillräckligt mycket mjölk för att det ekonomiskt ska vara försvarbart att hålla dem med foder och båsplats. En gång i tiden var det nog för att de gått ner avsevärt i produktion på grund av ålder. Nu är det många kor som slås ut medan de fortfarande är unga, ofta för att de tar för lång tid på sig att bli dräktiga igen.
- För att det ska vara lönsamt bör kon i princip kalva en gång om året. Hon kan ge mjölk i flera år efter en kalv, men produktionen går ner så mycket då att det inte lönar sig för lantbrukaren.
- En ko är dräktig ungefär nio månader, och normalt insemineras hon ett par månader efter att hon kalvat. Blir hon då dräktig kommer hon att kalva ungefär ett år efter den förra kalven. Innan hon kalvar igen sinläggs hon ett par månader, så att både hela kon och i synnerhet juvret får återhämta sig innan de ska jobba hårt igen.
- Nu är det så på många håll att korna producerar väldigt mycket mjölk, så mycket att kroppen inte får resurser över till reproduktionen. Därmed kan det ta lång tid för kon att bli dräktig igen, vilket kostar tid och arbete (upprepade inseminationer) och så småningom förlorad inkomst (när det tar längre tid innan kon kommer upp i hög produktion igen), vilket är skälet till att en ko som inte blir dräktig på ett par inseminationer kan komma att skickas till slakt.
- Att korna går till slakt allt tidigare är något man diskuterar i branschen, bland forskare men också bland bönder tror jag.
- Det är väldigt ovanligt med en ko på fjorton år idag! Så ovanligt att jag tror att hon faktiskt till och med skulle vara värd en liten notis i dagstidningen.
- Det är alldeles tydligt att A-M och hennes man är måna om sina kor och kanske inte har superproduktion som sin högsta prioritet!
- Vill du inte hälsa A-M från en husdjursagronom i förskingringen, och fråga om hon kan berätta lite mer om besättningen och gården?
- // Å, du underbara annannan ..., så varm jag blev i hjärtat av din kommentar!
Tjugo minuter är vad man får ...
Men det är ju å andra sidan inte det allra sämsta, men det gäller att fatta sig kort.
Det ..., finns det ju somliga som har problem med.
En heter Elisabet.
Nåja, doktor Larsson kommer in i undersökningsrummet och tar i hand och hälsar och vet på ett ungefär vad jag är där för ., ja, just ja, det var jag som fick cortison insprutat i protesknäet och nu undrar han hur det har gått och jag säger att jag var sämre när jag lämnade sjukhuset än när jag kom dit, men två dagar senare kunde jag gå nerför trappan från övervåningen utan att dutt-gå, nej, som en helt vanlig människa skuttade (nå .., gick) jag och det var så där nästan overkligt!
Jag minns att tårarna rann nerför kinden av glädje.
Men annars har det varit si-så-där.
Att jag har överdjävulskt ont var gång jag har jobbat, det räknar jag med, men den där låsningen som ibland kommer - och alltid pang! bara -, den irriterar.
En stund bollar vi olika förslag.
Så här blir det.
1. Den där piggen i protesen som liksom sticker ut på höger sida (inte genom huden, men jag känner den tydligt), den kan man kapa och eftersom doktorn tror att den irriterar ett ledband, så borde det bli bättre. Om jag tycker att låsningarna ökar i antal, eller helt enkelt rent allmänt besväras av piggen, så ska jag höra av mig och så blir det kapning.
2. Det andra alternativet är att helt byta ut protesen, men det vet han att jag inte är så sugen på.
3. Och så vänsterknäet, som jag ju har mest ont i. Om det pratar vi också. Han säger att när jag känner mig mogen - för det måste bli protes där också -, så får jag höra av mig.
"Men du herr Larsson .., om jag - mot all förmodan skulle gå ner tjugo kilo, vilket väl är lika troligt som att månen skulle ramla ner på torget i Halmstad -, skulle jag då slippa eventuell operation, protes i vänsterknäet, alltså ..?"frågar jag.
Då ler han.
Nej, det tror han absolut inte. Nu har han ju fått journalen från Hässleholm och har man så mycket artros som jag hade i ena knäet, ja, då är risken uppenbar att det är lika eländigt i det vänstra och själva smärtan, nej, den kommer nog att finnas kvar.
Jag ser att han har bråttom och det ringer i hans telefon och han ursäktar sig och ställer sig utanför det kala undersökningsrummet och pratar lågmält en stund.
Herr Larsson är tämligen lång och ser ut att vara en sportig typ .., han åker säkert Vasaloppet, det ska jag fråga honom om nästa gång.
Så var det.
 |
| Här har någon tänkt till. Sånt gillar jag. |
Men det är ju å andra sidan inte det allra sämsta, men det gäller att fatta sig kort.
Det ..., finns det ju somliga som har problem med.
En heter Elisabet.
Nåja, doktor Larsson kommer in i undersökningsrummet och tar i hand och hälsar och vet på ett ungefär vad jag är där för ., ja, just ja, det var jag som fick cortison insprutat i protesknäet och nu undrar han hur det har gått och jag säger att jag var sämre när jag lämnade sjukhuset än när jag kom dit, men två dagar senare kunde jag gå nerför trappan från övervåningen utan att dutt-gå, nej, som en helt vanlig människa skuttade (nå .., gick) jag och det var så där nästan overkligt!
Jag minns att tårarna rann nerför kinden av glädje.
Men annars har det varit si-så-där.
Att jag har överdjävulskt ont var gång jag har jobbat, det räknar jag med, men den där låsningen som ibland kommer - och alltid pang! bara -, den irriterar.
En stund bollar vi olika förslag.
Så här blir det.
1. Den där piggen i protesen som liksom sticker ut på höger sida (inte genom huden, men jag känner den tydligt), den kan man kapa och eftersom doktorn tror att den irriterar ett ledband, så borde det bli bättre. Om jag tycker att låsningarna ökar i antal, eller helt enkelt rent allmänt besväras av piggen, så ska jag höra av mig och så blir det kapning.
2. Det andra alternativet är att helt byta ut protesen, men det vet han att jag inte är så sugen på.
3. Och så vänsterknäet, som jag ju har mest ont i. Om det pratar vi också. Han säger att när jag känner mig mogen - för det måste bli protes där också -, så får jag höra av mig.
"Men du herr Larsson .., om jag - mot all förmodan skulle gå ner tjugo kilo, vilket väl är lika troligt som att månen skulle ramla ner på torget i Halmstad -, skulle jag då slippa eventuell operation, protes i vänsterknäet, alltså ..?"frågar jag.
Då ler han.
Nej, det tror han absolut inte. Nu har han ju fått journalen från Hässleholm och har man så mycket artros som jag hade i ena knäet, ja, då är risken uppenbar att det är lika eländigt i det vänstra och själva smärtan, nej, den kommer nog att finnas kvar.
Jag ser att han har bråttom och det ringer i hans telefon och han ursäktar sig och ställer sig utanför det kala undersökningsrummet och pratar lågmält en stund.
Herr Larsson är tämligen lång och ser ut att vara en sportig typ .., han åker säkert Vasaloppet, det ska jag fråga honom om nästa gång.
Så var det.
Och leendet blir stooort ....
På facebook finns en sida som heter Street Art Utopia och där visas just såna här bilder.
Är det inte helt fantastiskt?
Skulle jag passera en sån här husgavel, skulle jag nog smajla hela vägen till jobbet.
Den som målat detta ljuvliga, heter Natalii Rak (googlar henne och ser att hon heter Natalia Rak) och är tydligen från Polen.
Här är en annan .., inte gjord av henne, men det är ju så sanslöst finurligt!
Den är tydligen från Aten.
På facebook finns en sida som heter Street Art Utopia och där visas just såna här bilder.
Är det inte helt fantastiskt?
Skulle jag passera en sån här husgavel, skulle jag nog smajla hela vägen till jobbet.
Den som målat detta ljuvliga, heter Natalii Rak (googlar henne och ser att hon heter Natalia Rak) och är tydligen från Polen.
Här är en annan .., inte gjord av henne, men det är ju så sanslöst finurligt!
Den är tydligen från Aten.
Underbart ....
... att en frostig morgon i slutet av september kunna sitta vid bordet och susa iväg till Etiopien!
Det är där han är, Rasmus på luffen.
... att en frostig morgon i slutet av september kunna sitta vid bordet och susa iväg till Etiopien!
Det är där han är, Rasmus på luffen.
Det bästa för Anders ...
Ja, det vill säga ., det är vad jag tror.
Eller är övertygad om.
Samhörighet, glädje, kämpatakter ... allt tycks finnas där på Gripen Crossfit i Malmö.
Det verkar som om dom blir nästan som en familj och där är en härlig blandning med människor från alla världens hörn!
Och jobbigt är det.
Hade jag testat detta, hade man nog (stryk ordet nog) .., ja, inom loppet av några minuter, fått springa och hämta hjärtstartare!
Ja, det vill säga ., det är vad jag tror.
Eller är övertygad om.
Samhörighet, glädje, kämpatakter ... allt tycks finnas där på Gripen Crossfit i Malmö.
Det verkar som om dom blir nästan som en familj och där är en härlig blandning med människor från alla världens hörn!
Och jobbigt är det.
Hade jag testat detta, hade man nog (stryk ordet nog) .., ja, inom loppet av några minuter, fått springa och hämta hjärtstartare!
Det bästa för Ann i Göteborg ...
PS Min kamera har lagt sig på ett fiffigt ställe, så därför kommer det inga
bilder från själva kvällen. Men en bild på den lilla samekassen kan det bli
istället.
//Elisabet säger: jag minns en liten rar kvinna på ett äldreboende där jag en gång praktiserade; hon var hur förvirrad som helst, men stickade hälsteg på hälsteg på hälsteg, det var flera meter av hälar som hängde ihop som en lång gardin och det var bara så underbart!
Mycket av hennes minne hade försvunnit, men att varje morgon ge den lilla uppstoppade killingen mjölk på ett fat .., och detta att sticka hälsteg, det fanns kvar i någon av minnets fack! Henne hade du kunnat ha med på kursen!
Hejsan, hejsan!
Det bästa i veckan var när jag höll strumpkurs i ateljén för dem med
hälskräck!
Glada kvinnor, som kunde sticka, men inte knäckt koden om hur man stickar
hälar.
Några hade inte stickat med 5 stickor förut, men det gick som smort.
Första gången handlade mest om hur man håller stickorna, lägger upp och stickar
resåren.
Jag delade ut beskrivningar på stora och små strumpor och garn och
stickor kunde köpas till självkostnadspris.
Det var en bra idé tyckte alla. Det är inte lätt att handla själv när man
aldrig stickat strumpor förr.
Jag hade gjort i ordning en egen stickkasse till var och en – en liten
kasse i halvlinne med samiskt motiv. Det är alltid kul med nåt lite extra när
man går på kurs.
Jag hoppas att det gått bra under veckorna – kursen går varannan vecka, så
att även de som jobbar lite oregelbundet kan vara med.
Men nästa gång kommer utmaningen; hälstickningen!!
//Elisabet säger: jag minns en liten rar kvinna på ett äldreboende där jag en gång praktiserade; hon var hur förvirrad som helst, men stickade hälsteg på hälsteg på hälsteg, det var flera meter av hälar som hängde ihop som en lång gardin och det var bara så underbart!
Mycket av hennes minne hade försvunnit, men att varje morgon ge den lilla uppstoppade killingen mjölk på ett fat .., och detta att sticka hälsteg, det fanns kvar i någon av minnets fack! Henne hade du kunnat ha med på kursen!
Det bästa för Turtlan i Värmland ...
Hej!
I måndagskväll var vi på galapremiär. Vi kan kalla det så även om det inte var någon röd matta och bubbel.
Den här veckan har TV4 programmet "Halv Åtta hos mig" sänts från min stad. En av deltagarna är barndomskompis till min M så vi var bjudna på premiär på en av stadens sportbarer för att se på programmet tillsammans på storbildstv.
Oj oj så nervös hon var innan det började. Hur skulle det bli? Hur hade de klippt ihop programmet? Ja tankarna måste ha gått i turbofart.
Men så bra det blev! Vi skrattade så gott. Hon skrattade så gott. Det blev så bra så. Så härligt att kunna bjuda på sig själv sådär.
Jag som annars inte tittar på det programmet har tittat och njutit varje kväll.
Så det blev "Det bäste under hela veckan" på en gång.
Turtlan
Hej!
I måndagskväll var vi på galapremiär. Vi kan kalla det så även om det inte var någon röd matta och bubbel.
Den här veckan har TV4 programmet "Halv Åtta hos mig" sänts från min stad. En av deltagarna är barndomskompis till min M så vi var bjudna på premiär på en av stadens sportbarer för att se på programmet tillsammans på storbildstv.
Oj oj så nervös hon var innan det började. Hur skulle det bli? Hur hade de klippt ihop programmet? Ja tankarna måste ha gått i turbofart.
Men så bra det blev! Vi skrattade så gott. Hon skrattade så gott. Det blev så bra så. Så härligt att kunna bjuda på sig själv sådär.
Jag som annars inte tittar på det programmet har tittat och njutit varje kväll.
Så det blev "Det bäste under hela veckan" på en gång.
Turtlan
torsdag 26 september 2013
Sista dagen för Stella 37 ...
På jobbet i morse.
Jag står vid brödavdelningen och fyller in småfrallor och majsbröd och annat gott från Östras Bröd och en bit ifrån arbetar A-M med att göra i ordning charkdisken.
Det bli lite småprat så där.
Och så berättar A-M att idag var det en sorglig dag .. ja, idag var det sista dagen som kossan Stella var i livet. Fjorton år gammal var hon och född på gården av en kossa som också hetta Stella.
"Hela vår besättning härstammar från den kon ...", säger A-M.
Och jag får veta att Stella 37 nu var nästan lite grå .., ja, åå, så ledsamt .., men nu var det oåterkalleligen sista dagen för henne, nu skulle det bli slakt.
Innan Stellas liv var tillända, tog A-M fram kameran och gick till lagården och tog en bild.
Så här såg hon ut.
Stella 37.
// Här kan ni få träffa andra - och uppenbarligen väldigt sällskapliga - kossor.
Ja, vi tar en till!
På jobbet i morse.
Jag står vid brödavdelningen och fyller in småfrallor och majsbröd och annat gott från Östras Bröd och en bit ifrån arbetar A-M med att göra i ordning charkdisken.
Det bli lite småprat så där.
Och så berättar A-M att idag var det en sorglig dag .. ja, idag var det sista dagen som kossan Stella var i livet. Fjorton år gammal var hon och född på gården av en kossa som också hetta Stella.
"Hela vår besättning härstammar från den kon ...", säger A-M.
Och jag får veta att Stella 37 nu var nästan lite grå .., ja, åå, så ledsamt .., men nu var det oåterkalleligen sista dagen för henne, nu skulle det bli slakt.
Innan Stellas liv var tillända, tog A-M fram kameran och gick till lagården och tog en bild.
Så här såg hon ut.
Stella 37.
// Här kan ni få träffa andra - och uppenbarligen väldigt sällskapliga - kossor.
Ja, vi tar en till!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)