Det bästa för Ulrika ....

"Det bästa bästa är träningen!" säger Ulrika.

// Och jag säger så här: det bästa med dig Ulrika, det är att vad du än gör, så är det all-in!

En tisdag ...

Vårdcentralen i Slöinge - den jag bytte till då deras väntrum visade sig vara så ombonat - har ett system som innebär att alla vardagar mellan klockan nio och tio på morgonen, ja, då får man komma och ställa (om man är snäll kan man få sitta också) sig i kö för ett kortare möte med en av läkarna.
Är man där i god tid - jag kommer dit redan kvart över åtta - och har man tur (vilket jag har) behöver man inte vänta så länge och tänk, för mig räcker det med en kvart!

Igår hade jag bestämt mig för att arbeta på torsdag, men hela kvällen hostade jag nåt så förfärligt och sent på kvällen fick jag ingen luft (arma människor som har KOL eller astma!) och Bodil på jobbet hade tidigare på dagen sms:at och tyckt att även jag borde kolla upp mig, så just därför körde jag till Slöinge.

Samma läkare som förra gången.
Kvinna i 35-årsåldern, rar och vänlig, iskalla händer.
Samma fråga ..., "jaha Elisabet, vad kan jag göra för dig?"

Och det lyssnas på hjärta, tas blodtryck, snabbsänka och det blir ny väntan och jag hostar mig nästan sönder och samman och går till patienttoaletten för att dricka vatten .., möter mig själv i spegeln och tänker att ..."är detta jag???, jag har ju åldrats hur mycket som helst på den här veckan!"), får så träffa den vänliga läkaren igen som meddelar att någon lunginflammation har jag inte, men förhöjda värden och att arbeta på torsdag tycker hon inte är en bra idé, inte lördag och söndag heller för den delen, så det blir sjukskrivning veckan ut.

På väg hem igen tänker jag på jobbet och att jag måste ringa och berätta detta och jag har sån ångest så det är inte klokt.

Ja, jag vet, det behöver man inte ha, men om man nu råkar vara skapad på det viset, så har man det.
Det hjälper inte med logiskt prat.

Och jag kommer hem och berättar för pv som är så snäll och rar och pressar juice av blodgrape (bara till mig, sånt är alldeles för surt tycker han ) och jag sätter mig i soffan och suckar rakt av.
Och så tar jag mobilen, tänker att det är lika bra att få det gjort .., och sms:ar så jobbet.

Nu är det avklarat.

Tisdagsfönstret och lite till ...

Ena dagen ett fönster från Gideå.
Nästa ett från norra Tyskland.
Och idag ett från .., Jämtland!

Nej, det är inte Eva på Frösön, det är Lena i Östersund som tagit fram fönsterhåven!

Så här skriver hon:
Hej Elisabet!

Läser att ni är krassliga, sänder många krya på er tankar till både dej och din man!

Vi har haft några dagar här med isande kyla. Trots att termometern hölls sej runt -25 så var jag ute på några korta promenader. Jag tog några snabba bilder med min mobil. Vackra men kalla vyer som kanske gör sej bäst att ses på mobilen. Tror du kommer att tycka att de är oskarpa och med ett trist blåstick. 

 

Fönsterbilden är tagen genom fönstret intill mitt arbetsbord här hemma. Det framgår nog inte hur mycket snö som kommit i natt men ca 30 cm är det. Kanske lite mer för det har fortsatt att snöa hela dagen , dock inte lika intensivt som inatt.

 

Jaja, vädret kan jag ju inte göra så mycket åt men nog längtar jag efter barmark och plusgrader, det är mer praktiskt då.

 

Glada hälsningar från Lena i Östersund

 

// Tack Lena! Jag gör så här, eftersom det är dragning på ringblommesalvan och dom vackra konstkorten nu i veckan, så får du vara med av bara farten. Vi säger att det här var ditt bästa.

Kram på dig!

Diagnosen ...

Lunginflammation på vänster sida.

Och knappt någon röst.

Så är det för pv.

Att vara hemma ....

Att vara hemma när man är ledig från jobbet, det är en sak.
Då bara njuter man!
Eller jag.
Men när man är hemma för att man helt enkelt måste, då blir det annorlunda.
Och det blir så enbarmligt långsamt.
När krafterna sedan börjar återvända, är det som att man vaknar upp till en vardag igen.

Man upptäcker att blommorna under en veckas tid närapå förtvinat.
Några sätts i diskhon och får akutvård.
En ser döende ut - under flera timmar - men repar mod och blir grön och fin igen.
Och bladen sträcker på sig!

Och man står i västerfönstret och tittar ut på småfåglarna .., på mesar, talgoxar, domherrar och nötväckor .., på hackspett och koltrastar och fyra skygga fasanhönor.
Fröautomaten till vänster bilden inhandlades i höstas hos Lantmännen.
Den var betydligt dyrare än den till höger och så oändligt mycket mer opraktisk!
För att fylla på frö måste man skruva av taket och ställa ifrån sig själva automaten; dessutom blir skålen längst ner för djup, så där samlas vatten. Ingen fågel äter nåt därifrån.

Den gamla, till höger, där lyfter man bara på locket och fyller man på!
Hur enkelt som helst och där är alltid fåglar på besök.

Förutom den här goda köttfärsgratängen som friherrinnan kom med, så har vi intet ätit ett enda rejält middagsmål sedan influensaeländet kom insvepande. Det har mest varit fil eller ingenting alls.
I kylskåpet hittar jag nu på morgonen ett paket jäst .., och av det lilla vetemjöl som finns kvar, bakar jag lite frukostbröd.
Alldeles darrrrig är man efteråt, men ändå .., det känns skönt.

Radion är påslagen.
Idag handlar det mesta om David Bowies bortgång.
Nej, han var aldrig min favorit, men han fanns där ju.
Liksom en del av ens liv, om än aldrig så liten del.
Som en bit av en tapet.
Och man tänker att det är många nu som har försvunnit.
Kön framför blir kortare.
Jo, så är det, det är inte alls nåt eländigt, så är det ju bara.

I DN:s dödsannonser verkar dom flesta numera tacka för sig vid väldigt hög ålder.
Det märks tydligt att vi människor lever allt längre.
Men med kända artister är det liksom annorlunda.
Där går datumet ut fortare.

Sånt kan man tänka på en måndag i januari när man inte har just nånting att göra och mest hostar.

Måndag ...

I ett gult hus på en kulle.

Och sigge vet inte att David Bowie är död, nej, han håller koll på alla små och större fåglar som kommer flygande till fröautomaten.


 

Dagens fönster ...

.... kommer även det från tyska Haselünne i Niedersachsen och fångades av AP.
Tack snälla!

Och jag googlade på just Haselünne och fann en liten (så liten är den inte, men efter nån minut ser man vad det handlar om) film som fick mig att le.
Är det detta vi kanske ska satsa på friherrinnan?
Här är den, filmen.

Och här en mer turistigt välkomnande film om Haselünne.

Livet, ja ....

Detta är femte dagen vi tillbringar inomhus och allra mest i viloläge.
Ibland - när man känner sig lite piggare - orkar man diska bort och göra lite finare i vardagsrummet, men oftast orkar man ingenting.

Vi tittar på skidåkning, förundras över norrmännen som är så ofattbart duktiga och vinner allting .., dricker kaffe bara en gång per dag .., letar Alvedonpillren .., pv går ut med harry .., jag matar småfåglarna .., sen är det Horace Engdahl på SVT och U2 på tvåan och jag kommer ihåg en resa till södra Spanien och vi hyrde en radhuslägenhet och i poolen som var gemensam med andra hyresgäster, där badade U2:s livvakt, en stor och kraftig man.
Vi tyckte att han var himla trevlig.

Och jag sms:ar Bodil på jobbet och berättar om dagsläget.
Inget jobb i morgon.
Frågar hur hon har löst det?
Hon tror att det ska ordna sig.

Om man arbetar på en stor arbetsplats, då kanske det känns mindre, det här att stanna hemma, men när man vet hur ens arbetskamrater också längtar efter lediga dagar och att inte behöva jobba extra hur mycket som helst .., då blir det ångestfyllt att inte vara på plats.
Nej, det handlar inte om att tro sig vara oumbärlig, men man vill inte krångla till det.

Och värst av allt är att pv har börjat förlora rösten.
Minns ni?
Hela december i fjol och en bra bit in i januari, var han i det närmaste stum.
Nu kan det vara på gång igen.

När man känner sig dödens less på att stirra rakt ut i tomma luften (eller på kristallkronelampan med dom eleganta skärmarna ...) skrollar man sig fram på Facebook.

På malåsidan har någon skrivit om doften i gamla mejeriet, det som var beläget bara ett par hundra meter från vårt hus. Vi är flera stycken som kommer ihåg det där med doften .., doften av ost och ..,. en slags syrlighet i luften.

Och plinget från dörren när man öppnade den.
Där inne stod tant Maddy Lindgren och öste upp mjölk i hinken som man hade med sig .., det var en härlig miljö, jag tyckte så mycket om den!

Och på Instagram diskuteras detta med hur man får i småttingar penicillin och jag minns det själv med fasa .., hur svårt det var och hur förfärligt äckligt den smakade, åtminstone Kåvepin i flytande form!

Andra tipsar om konton värda att läsa och det är alla hem som är så fantastiskt fina och perfekt sammansatta och jag tänker att ibland ser alla likadana ut.
Ett enda verkligt superpersonligt hem har jag besökt och det var under ett kort besök hos Anna-Lena och hennes man i Tumba!
Så  h e l t  annorlunda än allt som visas upp på olika sajter!
Inte lika modernt, men så ... ombonat och tryggt.

Ja, sånt ..., vardagligheter bara .., kan man fundera på en söndag i mitten av januari, när orken är på upphällningen.

"Men skriva orkar hon minsann!" tänker nån.

Ja, men att skriva det här tog inte mer än tio minuter och min hjärna skulle väl sprängas och flyga i små bitar, om man inte fick skriva av sig lite.

Hoppas att ni har det bra, alla ni vänner där ute i världen!

Söndagsfönstret ...

Ååå, vilket vackert, vintrigt fönster som fångats av Cecilia N!
Kanske är det här hon arbetar, i Gideå kyrka/församling?

En söndag ...

... ser det ut så här i det gula husets vardagsrum.
En säng har burits ner från övervåningen och nu behöver vi inte längre trängas i soffan.

Eländet fortsätter.
Ena dagen har hostat tackat för sig, sen kommer en natt fylld med inget annat än hosta och man vaknar dyblöt i svett och ligger i mörkret och lyssnar till olika program i P1.

Ett av dem är detta. 
Så himla bra gjort!

Pv tar harry på promenad och nelly, som är livrädd när vi hostar, ligger för sig själv i Gunnars Rum.

Och så bestämmer jag mig för att städa lite i vardagsrummet och efteråt är jag skakig i benen och får lägga mig på sängen och dra djupa andetag.

Man tänker på alla gamla som bor ensamma i småbyar utan grannar .,. man tänker på dom som är svårt sjuka och inte ser nån utväg .., man tänker på dom som har drabbats av Guineamask som växer och frodas och kan bli två meter lång och till slut kommer ut - oftast via foten eller benet - och det lär göra helvetiskt ont och då tänker man att fy farao, influensa kan man stå ut med, men inte Guineamask!

Så kan det också vara.

Och så ett lördagsfönster ...

... fångat av AP som just nu befinner sig i tyska Haselünne, beläget i Niedersachsen.

I ett annat liv bodde mina barns pappa och jag själv på ett alldeles underbart hotell i Egestorf, en liten korsvirkesidyll och där, på en badplats, fanns en skylt där det stod nånting om ekar som växer just i det vackra Nidersachsen, men det var förstås på tyska och rimmade.

Tänk, att sånt kan man komma ihåg.

Det bästa för Anne i Mantorp ...

Hej på dej och dom andra i din flock!

Nu har jag klurat och klurat och kommit fram till att det bästa för mig var både jul- och nyårshelgerna. Julen var helt underbart livlig med umgänge med familjen.

Nyårshelgen var också helt underbar fast lite tvärtom. Tillbringade den som ensam människa

med katt och hundar ute på vischan. Ja så olika såg helgerna ut för mig och jag tyckte som sagt väldigt mycket om båda sätten att fira.

Nu är det vardag i Mantorp och svinkallt och lite snö på backen och helt underbart vacker rimfrost på allt däröver. Det är ju också något av det bästa.

God fortsättning önskar jag nu till er och alla här i bloggflocken.

Anne i Mantorp

In i dimman ...

Bara en liten hälsning så där i all hast, särskilt till den som skickat in ett DBV-bidrag  - jag ska lägga in det när vi piggnat på oss -.

Här har vi kört rakt in i influensaväggen, med hög feber, illamående (drabbade bara mig), hosta och total orkeslöshet.
Igårkväll tänkte jag att nu vänder det .., vaknade inatt och var sjöblöt av svett och kunde konstatera att termometern visade på 39.2.

Tack för alla tips på Instagram och här.
Hostan är det minsta problemet.
För mig är det värsta att översköljas av illamående och inte kunna kräkas.

Over and out!
Elisabet

En torsdag ...

Gråmulet och kyligt ute.
Här hemma råder vila.
En trappa upp ligger pv och harry nära varandra; ingen är mer trofast än harry när nånting är på tok.
Nelly har kurat ihop sig på sängen i Gunnars rum och själv ligger jag mellan varven på soffan.

En av oss vill ha varmt i huset när febern slår till, den andra (jag själv) vill ha svalt.
En virar om sig med filtar, en duschar kallt.
En eldar frenetiskt i kaminen, en vill ställa fönstret på glänt.
En tar Alvedon, en tar så gott som aldrig tabletter (pv).

Alltså håller vi oss på var sitt våningsplan.

Vad gör vi?
Pratar med barnen .., (en har haft magsjuka, en legat däckad i två veckor men börjar nu - äntligen - känna sig pigg, den tredje är över sig av lycka över att åter kunna vara i stallet) jag skickar och får ett sms från Bodil på jobbet som - tack och lov - ordnat med ersättare för mitt fredagspass (ära vare Erik!) .., slötittar på ett program om Elvis, letar asken med Alvedontabletter och läser Hallandsposten och ett mail från Cornwall.

Natten mot idag lyssnade jag till programmet "Medierna" i P1, där bland annat det här med maktspråk togs upp. Sååå intressant det var!  Och så var där ett program om lyckliga skilsmässor, eller hur man skiljs åt utan att slita håret av varandra och det var i och för sig också intressant.

Ja, ja.
I rottingfåtöljen ligger sigge ihopkurad och sover så gott.
Lille, fine sigge!
Sex år han nu .., borde ha många år kvar och äntligen fungerar alla djuren tillsammans.

Dagens fönster ....

.... är egentligen en dörr som tillhör växthuset.

Och det är kyligt ute .., jag gick ut vid sjutiden och gav fåglarna mat .., kokade fisk till sigge, tog mig två Alvedon av den starkare sorten ..., stööööp därefter i säng och där ligger nu även husets herre, däckad av samma elände.

(Jag tror att skillnaden mellan män och kvinnor är den att en sjuk man, han går inte ut och fyller på frön till hungriga småfåglar, nej, den sjuke mannen ligger kvar under täcket. Å andra sidan tog han ut harry och nelly, så det jämnar nog ut sig).

Nu gäller det att få ner febern och hämta nya krafter.

Kvällstankar ....

Går till sängs vid femtiden och sover rakt av i tre timmar.
Fryser och svettas.
Lyssnar till nerifrånljud.
Fredriksdalsteatern och Eva Rydberg.
Skratt och mera skratt.

Hämtar Alvedon och Vick Honung Frisk.
Och vatten.
Trettioåttaochfem i feber.

Lyssnar till Land och Sjöväder i P1, uppläst av Jonatan Kvernby.
Hans röst är perfekt i sammanhanget, lugn och saklig .., och att följa med på rapporten är som att åka runt till olika platser i världen.
Malaga.
New York.
Bjuröklubb.
Kallgrader och kuling.
Nederbörd i upplöst form.
Dålig sikt.

Pratar med sonen som nu varit liggande i fjorton dagar rakt av.
Och jag hostar och hostar och Nelly blir rädd och vägrar att ligga intill mig, hon väljer Gunnars rum.
Gömmer sig under fleecefiltar och min ljusblå sjal.

Pv gör sig redo för sängen.
"Men herregud vad du är blek, du är ju vit i ansiktet!" säger han som ska arbeta i morgon.
Själv ska jag vara hemma.

Lyssnar till P4, ett program om sångaren Kjell Höglund.
Alldeles tysta ligger vi - pensionatsvärden och jag - intill varandra (harry mellan oss) och fascineras av denne krumelurige jämtlänning. Det blir prat om livet och döden och olika åldrar.

Jag tycker om hans tankar.
Accepterandet rakt av.
Ickerädslan.
Nån slags stillsam tillförsikt.

"Jag har ett par skivor med honom ...", säger pv som ännu inte somnat.

Själv ligger jag vaken länge till.

Mitt eget bästa ...

... är också mitt sämsta.

Att ligga på soffan Ektorp och frysa så man nästan skakar .., Tour de Ski på SVT .., pv som har varit och handlat och ett glas vatten och en Alvedon eller två på bordet.

Allt är relativt.
Vanlig influensa eller snuva är inget att beklaga sig över, men idag hade jag mer än gärna varit nere vid havet och i morgonförmiddag är bästa-dagen-att-jobba, då har jag kamrater i fikarummet och någon att surra med och roligt är det att ta hand om sin egen beställning.

Ett tv-program som handlade om Monica Zetterlund förgyllde dagen.
Tack Tom Alandh.
Du är bäst, som alltid.

Det bästa för Eva i Tyresö ...

Det allra bästa är när barnbarnen lyssnar på en saga.

Här var det trängt  igår i min säng men alla var nöjda.

Lyckostunder.

 

Eva i Tyresö

Det bästa - årets första - ...

Den här gången blir det ett riktigt värmlandslotteri!
Först dom fina konstkorten som Turtlan skickat.
Underbara är dom!

Och så igår kom med posten ett litet paket med för mig obekant handstil.
Jo, men det visade sig vara min namne i Torsby (eller lite utanför), hon är gift eller sambo med min barndoms lekkamrat Eilert (som i ett mejl påminde mig om att vi faktiskt gifte oss någon gång på 60-talet, jag var väl kanske sex, sju år då ...) och denna Elisabeth hade råkat läsa min blogg och så gav det ena det andra. Helt sanslöst!

Om ni läser brevet (ni som har lite större skärm kanske ser ..?), så i den fina burken finns ringblomssalva, made by denna Elisabeth.

Förutom till allt annat, kan den här salvan användas som borttagningsmedel av make up. Det ni.

En innehållsförteckning finns med också.

Ett vackert bokmärke följde också med ..., man skulle kunna tro att det är mian i Falköping som varit framme med kameran, men så är det nog inte.

Men bokmärket får bli vinst i nästa omgång.

Nu säger jag  s t o r t   tack till såväl madame Turtlan/Annica i Karlstad som Elisabeth utanför Torsby!  Vilka änglar ni är!

Vill ni vara med?
Mejla då glädjen till bisse151@gmail.com.

Idag är det den sjätte januari .., onsdag .., då säger vi att det blir dragning nästan torsdag.

Tur och retur .....

Det är inte mer än tolv, tretton mil från Stensjö till Hässleholm, men det känns som hundra.
En stor del av vägen är det max 80 km/h och vägen är smal och slingrig och där vimlar av små och större byar eller samhällen. Lägg därtill fartkameror i parti och minut. Mest parti.

Otaliga gånger har jag passerat kyrkan i Hörja och tänkt stanna till och ta en bild, men det har alltid varit ont om tid. Idag hade vi tämligen gott om den varan - tid, alltså - och jag bad pv vända och så blev det då äntligen av.

Nej, jag är verkligen ingen vän av stora, pråliga kyrkor .., det här är precis vad jag tycker om!
Så alldeles oerhört enkel och fin!

Mötet med ortopedteknikern Paul gick utmärkt och där var också en representant för det företag som ska göra "bandaget" - det tillverkas i USA - och mitt högra ben är nu alldeles fullklottrat med svarta tuschstreck och det har fotograferats och mätts och hela rubbet.
Allt handlar om att protesen har glidit iväg och under sex års tid har jag hävdat att det är nånting fel på själva protesen och nu  -  ä n t l i g e n - sägs det rent ut.
Eller .., det kanske inte är fel på själva protesen, men den sitter inte där den ska i alla fall.

Nu är det bara att invänta den färdiga produkten som ska användas under två-tre månader och så blir det ett särskilt träningsprogram för att kompensera det hela.

Sen hemåt.
Harry och Nelly gjorde oss sällskap och det blev hundrastning några mil väster om Hässleholm.
Jag ringde min syster och sa att något besök i Västerstad skulle det inte bli, jag mådde illa och hostade nåt hemskt och hon sa att det var lika bra det, där  v r ä k t e  snön ner!

Och så hemma.
Vila på soffan .., sen till jobbet och fixa mejeribeställningen till på torsdag och tur att chefen uppenbarade sig, för jag hade skrivit in fel datum i den där apparaten där man knappar in allting, så hade det inte upptäckts, hade den levereansen kommit i mars!

Nu är det eftermiddag, mörkt ute efter en helt ljuvligt vacker dag .., jag hostar vidare och känner mig allmänt bedrövlig (men inte värre än värst) och är säkert pigg i morgon och pv tittar på hockey och med posten idag kom den allra finaste vinst till lotteriet, så i morgon ska jag ta bild och så får det bli två vinster den här gången!  Jag säger redan nu: tack Elisabet i Värmland! Och ni kan väl ta och fundera ut vad som gjorde er lite varma i hjärtat?

(Då blir det alltså enbart värmlandsvinster! Kul!)

Dagens fönster ...

... finns här i det gula huset.

Idag är det Hässleholm och ett besök hos ortopedteknikern Paul som gäller.

Och jag är sååå risig - nu har väl alla baciller från arbetskamrater och kunder intagit även mig -, och helst skulle jag bara vilja ligga rakt ner i sängen hela dagen!

Tack och lov att pv ska köra.

Sånt som gör gott för själen ...

Å, detta att ta hundarna och gå ner i reservatet .., gömma små korvbitar i ljungen.., vinden mot kinden .., solen i ansiktet! Och så, där det finns lite lä, att slå sig ned och pv har fixat kaffe och var sin giffel (t.om med glasyr på!) och där sitter vi och tittar ut över havet och den här bit av världen där vi råkat hamna (pv har inte "råkat", han valde den .., ja, det gjorde väl jag med kanske, i alla fall valde jag att bryta upp från Skåne och flytta tjugo mil norrut)  och Nelly håller sig nära oss, medan Harry skuttar runt lite.

Som så ofta vid högtryck, blir det lågvatten. Plötsligt ser man små skär som tidigare legat dolda.
Två svanar ser vi .., och hör gässen flyga ovanför oss.
"Det lär ha kommit tranor till Hornborgasjön .., ja, dom lär nog ångra sig, det kostar på att ligga i framkant ...", säger pv.
Jag hör en kråka kraxa.
För mig är det vårljud, men jo, jag vet, det är långt kvar dit än.

Om man är nästan-stel i ett av benen, är det svårt att gå avslappnat.
Framför allt är det nästan hopplöst när det blir lite brantare.
Och man får akta sig för isfläckar.
Pv är snäll och räcker ofta fram en hand.
Tänk, vad sånt betyder!

Lycka för en liten jack-russel: att få slicka byttan där gifflarna hållit hus.

Och små lortar nästan överallt!

När vi kommit hit, då har vi bara den där sista krångliga stättan kvar och då brukar Nelly sakta ner lite på farten .., - den gillar hon inte -,  fast när pv är med går det bättre.
Då lyfter vi lätt som en plätt över henne.

Så vackert här är idag!

Och en stund senare möter vi harrys bästa kompisar Elsa och Alice med sin matte och hon är lite orolig för hur hennes dalmatiner ska hantera Nelly, men alla är lösa och Nelly bara viftar på svansen och är ju dessutom äldst av dem alla .., det blir bara lite nosande och så går vi åt var sitt håll, ja, sen harry och dom andra två har busat klart.

Och nu är klockan snart två och om en halvtimme kör jag till jobbet.
Någon (en icke-troende) sitter vid pianot och spelar "Jag har hört om en stad ovan molnen" och för mig känns det ju hemtamt. Ungefär som när man var liten och satt vid mammas sida i Filadelfia och fick en liten slant i handen att lägga i kollektbössan. I smyg. Man skulle inte förhäva sig.

Ha det så gott nu ni som tittat in här!

Måndag ....

Och jag är helt borta med dagarna nu, särskilt som den lediga söndagen förvandlades till en arbetsdag och att den kommande helgen blir den andra lediga på raken.

För en pensionatsvärd som varit ledig sedan dagarna innan jul och börjar arbeta nu på torsdag, blir det till att sätta fart med  att rätta matteproven.

I morgon vankas ett besök i Hässleholm för att prova ut det som läkaren kallar för "bandage", men som jag kallar för skena eller nåt sånt.

Och vi är inne på den fjärde dagen av det nya året.
Rut har namnsdag.
Det är inte många Rutor jag känner ..,  min f.d. svärfars sambo, hon hette Rut .., och där var Rut Eriksson som i min barndom bodde på Ringvägen i Malå och alltid var så prydlig .., och Rut Lindgren som arbetade på sjukstugan och bodde intill Burwalls Bok & Pappershandel.

År 1900 konstaterades att Rut fanns på 12:e plats över de mest populära kvinnonamnen i Sverige.
Jag antar att det kanske ser lite annorlunda ut numera.
De mest populära namnen nu bland småttingar är Alice och William.

Ja, nu vet ni det.

Dagens fönster ....

Idag kommer fönstret susande långt ifrån .., från Sarasota i USA.
Där håller arbetskamraten Malin till just nu, tillsammans med pojkvännen Brock som hälsar på sin pappa. Det är kanske Brock som håller flaggan på plats?

Malin är nitton år och vi arbetar ofta måndag, - och tisdagkvällar tillsammans.
Det var hon som räddade mig från psykbryt den där sommaren när jag hade hela mejeriansvaret under ett antal veckor och hon är faktiskt en liten klippa i affären och att det här med ålder är det enda som betyder nånting i sammanhanget, det stämmer inte.
Vissa människor har det där lilla extra i sig redan från unga år.

Så var det med Berit Sandström i Malå också och jag tyckte att det var så orättvist att det skiljde så mycket i våra löner - enbart beroende på ålder och antal arbetade år i butik -.

Sarasota .., var det, ja.
Här kan man läsa mera om just den platsen.

Och drömma ...

Tack Malin för bilden! 

Idag är det Efit - ett foto i timmen -. 
Jag hakar på, trots att det vankas arbete i eftermiddag.
Andra som är med hittar man här. 

Kl. 9.00.
Lämnar sängvärmen och går en trappa ner. 
Småpratar lite med sigge nilsson som hela natten legat i rottingfåtöljen.
Hej du min lille vän .., har du sovit gott ..? 

Pv-pressad juice av grape/citron, mums, tycker jag! Inte pressaren.

Kl. 10.00
DN på köksbordet och jag tänker att ååå, vilken läcker bild av Stellan Skarsgård.
Letar efter fotografens namn; nej, det finns inte med här .., först där själva artikeln börjar och jag tänker att det är då himla nonchalant. Nå, vem tog bilden? Jo, det gjorde suveräna Eva Tedesjö. 

Kl.11.00
På väg in från köket till soffan i vardagsrummet passerar jag en av dom där tre tavlorna av 
Olle Westam; dom som mest av allt kanske liknar småbarnsklotter, men som jag tycker så mycket om. När Mymmel, mamma till pv:s dotter, tillika journalist/författare/fotograf, kom hit på lillejulafton, skrek hon högt vid åsynen av dom tre tavlorna! 
"Va! Hur har ni fått tag i dem, han säljer ju aldrig sina verk!" utbrast hon (som en gång skrivit om just denna herr Westam).  Plötsligt kändes tavlorna än mer värdefulla. 

Kl.12.00
Förr i världen var jag en hysteriskt morgonpigg människa. 
Steg upp vid halv sju .., men då hade jag varit vaken länge.
Numera .., är det rent förskräckligt .., jag kan lätt ligga i sängen till nio och dessutom är det helt underbart skönt! 
Dusch vid halv elva ..., och detta är utsikten.
Blå himmel!! 
(Man kanske skulle börja lunka omkring i det eleganta Cellbesnattlinnet från morgon till kväll!) 

Kring 13.00 .... 
Då tar vi hundarna och går på promenad i hästhagen. 
Vi görmmer små bitar av utgånget-datum-prinskorvar .., lägger dem bland ljung och enbärssnår och ååå, så roligt hundarna tycker att detta är! Harry är numera överlägsen Nelly i att finna korvarna, även om vi håller kvar honom och hon får börja att leta. 
Solen skiner .., det biter i kinden och havet ligger nästan lugnt.
På väg tillbaka mot fabrikörens hus, upptäcker vi att det frusit till under natten. Nu är där en liten sjö ..., och pv säger att "kanske man kan åka skridskor här?" 
Nelly är sååå glad och springer hela tiden viftande på svansen.
Det är inte klokt så vi älskar den lilla pigan!

Klockan 14.00
Ibland funderar jag på att säga upp prenumerationen på DN, den som vi bara har på helgerna. 
Men så andra gånger, t.ex. när jag har läst Jessica Ritzéns krönika som handlar om när hennes pappa dör och vad hon ska göra med hans efterlämnade kläder .., då är jag så innerligt glad att prenumerationen står kvar. 
Och nu åker jag till affären och blir borta till klockan åtta, halv nio. 
Då kommer ytterligare sex bilder.
Ajöken, sa fröken. 

Mannen från Vilnius. Hans namn slutar på us.

Lite efter 15.00 ...
Det är inte ofta det skickas utrikes rekommenderade brev, men det händer just idag.
Brevet ska till Vilnius i Litauen och jag skriver in adressen och frågar om namnet tillhör en man eller kvinna, ja, det ska man väl egentligen inte göra - fråga alltså - men jag kunde omöjligen läsa ut om det var en han eller hon som var mottagare.
"Ja, men det är enkelt, namn på män sluter ofta på ius .... eller us", kvinnornas namn oftast på a", säger kunden leende. 
Mitt namn blir Elzbieta", ungefär. 

Vid 16-tiden fyller jag på tobak. 
Det är nästan det bästa jag vet - fast jag inte röker -! 
Att komma till kassan och ett halvfyllt tobaksskåp gör mig lätt frustrerad. 

Vid 17.00-tiden börjar jag få överdjävulskt ont i mitt högra ben.
Åååå, så det värker, från vristen och upp och på insidan låret och allt jag tänker på är att klara mig dom tre timmar som återstår.
Två småtöser handlar middagsmat och jag får visa dem var fläsket är och säga att steklökar har vi tyvärr inte. Senare på kvällen skriver jag ett meddelande till den som är frukt, - och gröntansvarig och ber henne beställa hem just steklök.
Och så tar jag paus. Dricker starkt snabbkaffe och tar mig en macka.

Vid 18.00-tiden .... hittar jag en handlingslapp som gör mig glad. 
Det måste ha varit en glad liten skribent som suttit där med pennan. 
I alla fall på slutet.

Vid 19.00-tiden buntar jag bilagor. 
Ikväll är det korsordens tur. 
Och så pratar jag med kunder .., vi pratar om resmål och en kvinna berättar om en resa till Nya Zeeland som hon ofta tänker tillbaka på ..., en man kände sig glad vid tanken på den där resan till USA och bilfärden längs Higway 1.
Och så kommer en kund in och berättar att en av stamkunderna, en man över åttio år som jag bara har älskat och skickat vykort till när vi semestrat .., att den mannen dog bara härförleden, ja, kvällen före nyårsafton. Mannens namn var Christer Borlind och jag kommer att sakna honom nåt så hemskt!

Vid 20.00 har chefen anslutit, sista kunden har gått för dagen och jag står ute på lagret och kollar schemat och upptäcker att allt är ändrat; nu har jag plötsligt inte alls ledig jämna helger, nej, nu får jag två lediga helger på raken och jag som redan skrivit in allt i min nya kalender! Ja, ja. Det går ju det med. 
Å andra sidan behöver jag inte ta ledig då när det är dags för "Night of the proms" i Sthlm, bara fredagen, så det känns ju bra. 

Klockan 21.00 sitter jag här i matrummet (läs: där vi har datorn) och sammanställer det här. 
Från tv:n hörs Leif GW Persson berätta om sin klassresa  - intressant är det -. Mycket polisprat.
Om man har varit gift med en polis och har en son med samma yrke, då vet man vilken frustration dom ofta känner .., gripanden av grova brottslingar som stup i ett återfaller i rattfylleri eller våldsbrott och som egentligen aldrig får några straff.  
Nu finns det ju människor som tycker att straff är helt fel väg att gå och säkerligen blir man väl inte bättre i fängelset, men enligt mitt sätt att se det, så hade någon kört ihjäl något av mina barn och det visar sig att chauffören varit rejält berusad, då anser jag att ett l å n g t  fängelsestraff borde vänta.
Men det är vad jag tycker det. 


 

Söndagsfönstret ....

 Hej på dig!

Jag tänkte på dig idag när vi promenerade på Jamtli/Östersund, så många fina fönster i de gamla byggnaderna. Fastnade för detta, lite roligt med skylten tycker jag.

Ha det så gott!
Kram Eva