När det ordnar sig ...

Adn står det på handleden ...

Igårkväll på jobbet kom Adnan för att hämta ut ett paket.
Första gången vi träffades hade han ganska nyligen kommit från Syrien som flykting; så småningom anslöt hans unga fru och deras barn och en bror till honom dök också upp.

Adnan visade sig vara en pratglad man och så gott det nu gick, förde vi nån slags samtal som mest handlade om jag hade en susning om var man kunde hyra ett hus eller en större lägenhet?
Och så gick det lång tid innan vi sågs igen, men igår dök han upp.

"Hej Elisabet!" sa han glatt och jag frågade hur det har gått för familjen.

Då får jag veta att Adnans fru nu arbetar i en närliggande skola och själv pendlar han totalt tjugofyra mil per dag (till och från Göteborg), ja, han håller nu på att utbilda sig till långtradarchaufför!

Så underbart roligt!
Tänk, att äntligen kunna försörja sig; att bli en del i ett större sammanhang och att man liksom kommer in i samhället. Så härligt!

Långt efter att Adnan tagit sitt paket och lämnat affären, kände jag glädjen inom mig.
Och så skrev jag med hemköpspennan "Adn" på insidan handflatan, så jag inte skulle glömma att berätta det här för pv. Det gjorde jag inte heller.

// Om andra möten som gör hjärtat glatt, skriver den här madamen.

Det bästa för ..., kanske för Erik ...?

Det är länge sen "Det-bästa-rubriken" var på plats, mest för att jag inte vill tvinga på er att skriva om det som gjorde er glada, men häromdagen kom den här bilden från Eva i Tyresö.

Hennes barnbarn Erik är våldsamt intresserad av fiske (ett tag handlade det om att göra upp eld) och under ett besök på Lofoten, ja, då fick han väl ändå en fångst som heter duga.

Jag undrar hur många middagar den fisken räcker till ....

Tack Eva som skickade bilden!

När man är bortkommen ...

Sällan eller aldrig har jag känt mig så "lost" - så totalt bortkommen - som igår.
Vi hade hyrt släpvagn och skulle köra (jag körde, för första gången i mitt sextiotvååriga liv!) från Stensjö i Halland till Kågeröd i Skåne och i Skåne har jag såklart varit hur många gånger som helst och brukar känna mig hemma, men se, detta Kågeröd .., det hade jag noll koll på.
Min inre kompass sa att vi var nånstans i mitten av Skåne, men så var det ju inte alls, Kågeröd, ligger inte långt från Helsingborg!

Vägen dit, sedan vi svängt av mot öster, visade sig vara bedårande!
Om det nu var Söderåsen som bidrog till ett landskap som var så kuperat, med böljande kullar och nästan raviner .., ja, det vet jag inte, men ååå, så vackert det var!

Tanken med resan var att hämta trädgårdsmöbler, vilka jag hittat på Blocket.
Att sälja en sån fin grupp nu, när det är vår och allt, fick mig att tänka på skilsmässa i familjen eller nånting annat mindre trevligt.

Så visade det sig vara också.

Och vi kånkade sex stolar och ett ovalt bord till släpkärran - pv gjorde så gott han kunde med sin enda brukbara arm - och där fanns också en såååå pratglad och rar tös i elvaårsåldern som berättade att hon höll på med gymnastik och hon hjälpte oss minsann också att bära!

Så var det då dags för betalning.
Nu har jag ju skaffat Swish och jag var så lycklig över detta, men se, när pengarna skulle skickas iväg, så kom det hela tiden upp ett meddelande som sa att jag överskridit min betalgräns och jag fattade absolut ingenting!
Till sist förklarade säljaren hur Swish fungerar, att jag kanske bara hade den lägsta betalgränsen (jag visste inte ens att där fanns gränser!) och i så fall skulle jag ändra med en engångskod.
Engångskod?
Någon sådan hade jag inte.

Till slut kunde jag betala tre fjärdelar av priset och så frågade jag säljaren om han trodde sig att lita på mig, så skulle jag pytsa in resten så snart jag fick möjlighet, förmodligen idag.
Det var ju den där gränsen som skulle ändras.
Alldeles tvärsäker tyckte jag inte att han såg ut .. (anoraken, ni vet ...), men jo, det skulle gå bra.

När vi några timmar senare kommit hem, kopplade jag bums upp mig till internetbanken och där kunde man då lätt som en plätt höja betalgränsen och så var allt ur världen.
Underbart!
Och jag skickade ett mejl till mannen vars liv nu skulle ta en helt annan vändning - huset var nästan tomt - och alla som har varit med om en skilsmässa vet hur det känns att lämna nånting som en gång varit - och jag tackade honom för att han hyste tillit till oss och om han nu inte gjort det, så låtsades han bra i alla fall.

Lite senare fick jag ett svar.
"Jag är en bra människokännare (via jobbet), jag litade på dig", stod det.

Såååå glad jag blev!
Och nu är möblerna våra.

En förmiddag ...

Under en period av mitt liv - förmodligen i samband med någon av knäledsoperationerna eller möjligen när jag hade brutit handleden - sträckläste jag böcker av Joyce Carol Oates.

Jag började med "Blonde" och trodde väl att alla skulle vara lika bra, men så kändes det inte.
Ändå läste jag dem alla, nej, inte alla, men många av dem.

Idag på morgonen fick jag äran att ta DN:s kulturdel där jag upptäckte ett reportage om just Joyce Carol Oates; hon som ser ut som en spröd liten fågel men nog inte är det.

Det är Sanna Torén Björling som intervjuat författaren och där är härliga bilder tagna av fotografen Axel Öberg och jag tänker att jag älskar morgontidningar, särskilt när det är helg.

För övrigt väntar jag spänt på herr eller fru Sädesärla och så upptäckte jag i morse - när småfåglarnas fröautomater fylldes på - att gullvivorna i rabatten nu har börjat blomma. Ljuvligt!

Söndagsfönstret ...

"Hej!

Så här om lördagskvällen så flyttar jag bilder från kameran till datorn. Verkligen på tiden märker jag när de äldsta bilderna är från 2014. Inte så ofta jag gör detta som ni märker....
Städar och rensar bort men hittar också ett och annat. Bland annat en hel del fönster.

Här kommer ett av dem susande till Halland!

Hälsningar Turtlan".

// Turtlan ger även tips om ett radioprogram värt att lyssna till. Det här.

Akuten igen ...

Klockan nio skulle det vara bomläggning nere i lilla hamnen, den som av någon anledning kallas för Oskars Hamn. Massor med män (kanske alla båtägarna?) fanns på plats och jag cyklade ner i akt och mening att ta några bilder och föreviga det hela.

Plötsligt upptäcker jag hur pv ligger raklång på marken och är kritvit i ansiktet!
Min första tanke är att han har fått en hjärtinfarkt, så jag går dit och får då veta att han fått bommen (som är TUNG) rakt över handen - den tippade över på nåt vis - och oj, så ont han har i sin högra vänstra hand!

En gång hade jag ett brott på handleden, den andra gången en spricka och jag minns hur djävulskt ont det gjorde och när jag säger till pv att "du har säkert ett brott nånstans ..?" så säger han "nej, absolut inte!"

Men så är det.
Vi åker till akuten (jag kan den vägen utantill numera .., kan nog köra den i sömnen ...) och får rätt snabbt komma in till en sköterska, därefter till röntgen .., så till ett gipsrum där en ortopedläkare (islänning) har med sig en AT-läkare och vi får veta att där finns en fraktur på strålbenet och så blir det gips i en månads tid, just det.

Ibland tänker man att världen är så ond och eländig, men under den här väntetiden på sjukhuset tänkte jag att ..., nej, så är det verkligen inte, det vimlar av vänliga människor här i världen!

Som den solbrände mannen på sjuttiosex år som efter ett halvår på Cypern nu kommit hem till Halland och fått problem med ena ögat ..., eller den kvinnliga ögonläkaren som snart ska bli sextio och såg så alldeles omåttligt vänlig ut och berättade om hur svårt det var med det nya datasystemet ..., eller sköterskan som tog emot .., eller kvinnan som är kund i affären och hejade så glatt när vi möttes utanför röntgenavdelningen.

Och nu är vi hemma.
Mannen med gipsad underarm rättar prov (tur att det var vänster hand ...) och jag har räfsat och tillsammans har vi druckit kaffe i växthuset och sett småfåglarna flyga av och an till fröautomaten.
Hur många gånger har jag sagt att jag ska sluta mata dem?
Tre?
Fyra?
Men när det är frost om nätterna och kyliga morgnar, har jag inte hjärta att stå emot längre.

Dagens fönster ...

Nu är det Den Tiden, den tvåfärgade bilens tid: blå på taket och beige runtenom ...
Cecilia N

//Men inte för mitt liv begriper jag vad det rutiga är ..., hälsar Elisabet.
Är det nåt hundgaller?

Bilder från igår ...

Måtte grannens björk få stå kvar .., även om den lutar betänkligt åt vårt håll när
västanvinden ligger på.
Alldeles omåttligt vackert var det när jag kom hem vid halv nio igårkväll.
Lite ljusare mot havet till .., och så en jättegod köttgryta som debut-gjort .., med
irländskt kött av "stut eller kviga" .., potatis, morötter, palsternacka, rött vin och grädde.
Lägg därtill ett smarrigt rött vin.

"Så fint du har skrivit!" säger jag till Madeleine i charken.
Hon läser juridik på sin fritid.
Så kan det också vara.
Och så söker vi personal till delikatessen.

Och ute på lastbryggan står mängder med mejeriburar!
Man kan lätt anta att Carina - som är ansvarig för mejeri, ost, juicer, bröd, sill osv - har haft fullt upp.
Som jag beundrar henne!

Ett fredagsfönster från Harplinge ...

Utsikt från Sonjas vardagsrum ...

Igåreftermiddag var vi bjudna på middag hos pv:s moster Sonja.
Tidigare bodde hon och Gösta i en stor lägenhet - närmast en paradvåning - inne i Halmstad, med hänförande utsikt över Nissan ("floden Nissan") och slottet.
Dessförinnan i ett litet .., ja, nästan sommarhus i Haverdal.

Så dog Gösta och efter en hel del tvekan och så detta svåra att öht få fatt i en lägenhet, erbjöds Sonja en tvåa i lilla Harplinge, några kilometer söder om Haverdal.

Lägenheten är  - i mina ögon -  u n d e r b a r!
Byggd i mitten av 60-talet och så vettigt utformad.
Först en hall och så ett badrum med två stora, avlånga fönster och fint kakel .., ett kök som är så trivsamt - också med stora fönster - och ett bakbord som man kan dra fram (upptäckte pv genast) och så vardagsrum och sovrum på motsatta sidan.
En uteplats finns också, just nu översållad av krokus och snödroppar och en liten julros tittade minsann också fram! (Då tänkte jag på bettankax, hon tycker om julrosor).

När jag hälsade på Sonja för några veckor sedan, ångrade hon sig storligen.
Flytten, alltså. 
Allt var så annorlunda.

Nu .., kändes det bättre, ja, rent av bra  .., och det är ju inte konstigt att det tar tid; hela hennes tillvaro har ju förändrats sedan Gösta gick bort. Det är som ett nytt liv. Som att börja om från början igen.



En bra stund satt vi i köket och pratade om hur det kändes och när pv senare slog sig ned vid pianot (skulle det med eller inte ...? det fick följa med, bestämde Sonja ) tog jag fram den här lilla pjuttfilmen och så tittade vi tillsammans och loooog mest hela tiden.

Om August ...

Hemifrån-Ingela berättar om ett cafébesök.

Ytterst läsvärt, även om man inte har småbarn själv.

Det handlar lika mycket om dagens tillvaro.

Här.

En torsdag ...

Först jobb från åtta till ett.
Härligt!
Mest i mejeriet och så brödet ., kolla datum och så kassan en stund och bäst av allt: att få ta del av en sååå glädjande nyhet och den som berättade om det hela looooog med hela ansiktet. Underbart!

Sen hemåt.
Ringer friherrinnan medan jag kör hemåt och undrar om vi ska ...?
Det ska vi.
Så vi möts nere vid stranden i Steninge och då har jag redan ångrat mig, ty det blåser kalla vindar och vattnet är grumligt och inte ett dugg inbjudande, men är vi nu väl där .., så.
Ja, så blir det så.

Under tiden har pv bakat matbröd och bullar och vi som doppat oss i iskalla vattnet kör hemåt i var sin bil och så slår vi oss ned i växthuset (enda stället på den här tomten där det är lä) och det är varmt och skönt och hundarna gör oss sällskap, allt medan gransångaren filar på sin entoniga sång.

Vad pratar vi om?
Tja, om allt möjligt.
Om mina eviga sko-inköps-bekymmer ..,. jag avskyr att köpa skor .., och att jag måste ringa kvinnan i Varberg som syr linneklänningar (hon hade planer på att sluta med verksamheten) ..., och vi pratar om drömmar och om Iphones och alla möjliga finessser och att jag alltid har så bråttom.
Ungefär så.

Efteråt lägger jag mig på soffan och läser dagstidningen (förfärlig artikel om hus isarna smälter på Antarktis!)  och vid mina fötter trängs husets fyrbeningar.
Vilken glädje det är med djur!!
Vilken outsinlig källa till hjärtevärme!
Tack AP och Micke att vi får rå om Nelly!

Och snart är det kväll och då ska köra till Harplinge och äta pizza tillsammans med fina Sonja.
Just så.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Jag tänkte att du skulle få lite Skottlandskänsla så jag skickar dig en bild från The Highlands. Bilden är tagen i en av alla de små byar vi stannade till i, jag minns inte namnet på denna. Visst är gatunamnet fint? Kanske lite svåruttalat.

Ha det så fint!

Kram Eva."

//Elisabet skriver: tänk, så underbart det är med bloggvänner!  Jag minns när Eva och hennes familj besökte Skottland och hon - på sin blogg - lade ut en bild från  The Inn at Ardgour i Skottland och jag tänkte att ååå, att få bo så någon gång! Nu får vi just det!  Så roligt det ska bli!

En onsdag ...

Och vi är båda lediga.
En har påsklov och mår nu bra, ja, sedan den eländiga tanden helt enkelt drog ut.
Svullnaden har lagt sig och om ett halvår blir det brygga i munnen.
Själv struntade jag i den biten.

Likt ett oskrivet blad är ju inte den här onsdagen.
Kloklippning vankas vid tio, sen är hämtning av släpvagnen och så tar det väl tid att fylla den.
Jo du Gunnar .., nu bär det iväg!

Av snälla grannarna Gun och Göran fick vi sängar och byråer och det var helt och hållet mitt fel att vi tackade "ja", men nu blev det för mycket av det goda.

Häromdagen strålade solen mest hela tiden; det var då jag tog bilden av lilla Nelly som låg på soffan och just då sträääääckte ut sig i hela sin längd. Där ligger hon ofta om nätterna, invirad i filtar och så på morgonen hör jag pv stå intill henne och prata så snällt ..."hej, lilla prinsessan .., har du sovit gott ..?" säger han.

Och igår hörde jag gransångaren.
Det där enstaka exemplaret.

Lediga-dags-fönstret ....

... kommer även det från Porto i .., just det, Portugal.

Och då förstår ni att fönsterfångerska var madamen som är född och uppvuxen inte långt från Ystad, men som nu tillbringar sin tid som forskare långt, långt hemifrån.

Idag är en dag att minnas ....

1. Jag har fixat swish. På egen hand. Och jag har testat att skicka pengar och det gick bra.

2. Jag har även lagt in pris på en vara i datorn. Ja, ja .., jag har ju bara arbetat där i fem år.

3. Och så har jag fått ett paket Nickel av en vänlig kund i affären.
"Ja, vi pratade ju om sånt gammaldags godis häromdagen och när jag nu besökte Särdals Kvarn och såg paketet, då tänkte jag genast på dig ..." säger kunden som heter Bengt.

4. Och så har jag - men det har jag redan berättat - gått in på apoteket.se .., kollat hur min medicinlista ser ut ., beställt hem och fått orderbekräftelse.

Jo, minsann.
Det går framåt.

Dag 4 ....

Så här såg det ut på trappan ut mot Regementsgatan i Ystad, ja, tidigt på våren .., sen kom där pelargonior och annat som blommade fint.
I morgon - på min lediga dag - då ska jag köpa fina penséer och plantera i krukor!

Arbetsdagen har bara susat iväg!
Som alltid mycket att göra - inte en enda minut av dötid -.
Och pv kom och hämtade just efter åtta. Han har idag varit med om en yttterst traumatisk upplevelse; ja, han har nämligen besökt Folktandvården och där fått en tand utdragen, för övrigt hans första.

"Ja, ja, men det är väl inte sååå farligt ...?" säger jag.

"Jo, du .. jag har separationsångest!" säger han.

Den ångesten lär nog infinna sig även i morgon, ty då stundar röjning med stort R!
Jag har bokat en av affären släpvagnar precis hela dagen, nu ska allt iväg som inte ska vara kvar.
Tidigare har vi kunnat lämna allt till återvinningen i Halmstad, men nu är det slut med glädjen.
Vi hör ju till Falkenbergs kommun (gränsen går bara några hundra meter härifrån) och får således styra kosan åt motsatt håll - norrut -, men det går väl det med.

Sköna Hem ...

Av alla rum som finns i det gula huset, så är nog pannrummet det skröpligste.

Men sigge nilsson, han tycker precis tvärtom.

Visst var det alldeles nyss ....?

... som jag skrev att Emma fyllde arton år och ni skrev att "men det var ju inte länge sedan ni reste tillsammans och hon var åtta, nio år!"

Idag blir hon nitton.

Om två månader drygt tar hon studenten.

Stort grattis till födelsdagsbarnet och till oss i släkten som fick en sån  fin och rar tös att tycka om!

Litet kom-ihåg ...

Ni kommer väl ihåg den där spännande resan till Sydafrika som Gunnar gjorde i julas?
Nu har han lagt ut bilder igen.
Och "filmsnuttar".

Här.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet,

På långfredagen tog jag en promenad genom kvarter som höll på att vakna till en ny dag och fångade några fönster till dig.

Hälsningar annannan."

Det där guldarmbandet ...

Jag minns en gång medan mina föräldrar ännu var i livet, då pappa hade förärat mamma ett armband i guld. Pappa, som vuxit upp under knapra förhållanden och tidigt blev föräldralös och som sedan upplevde nån slags revansch, han tyckte förstås att det där guldarmbandet, det var det allra, allra finaste han kunde ge sin fru.
Och så glad hon skulle bli!

Mamma, hon hade vuxit upp under helt andra förhållanden.
En jordbrukarfamilj uppe i fjällvärlden .., föräldrar som drev en liten affär .., mormor som tidigt blev änka och som så småningom drev rum-för-resande.
Stor släkt - inga förmögna människor - men en stark sammanhållning.
För henne behövdes ingen revansch; i blodet rann nog självkänsla ändå.

Och så fick mamma det där guldarmbandet.
Kanske var det på hennes femtioårsdag?

Jag minns att vi satt i köket mamma och jag .., vi var ensamma hemma och jag tittade på guldarmbandet och tänkte på hur snällt det var av pappa, men mamma såg det på ett sätt helt annorlunda. 

"Tänk .., att pappa efter alla våra tillsammans inte känner mig bättre ..", sa hon med sorg i rösten.

Mamma som aldrig använde andra smycken än sin vigselring.

Ungefär så är det med mig.
Om någon gav mig ett smycke värt hundratusentals kronor, skulle jag inte bli mer glad än när jag i min mobil upptäcker ett fönster eller en bild som något av dom tre barnen har tagit och sen postat till sin mamma.

Som igår.
Som den här bilden längst uppe.
En vänsterhand och tre ägg.
Det är AP som hälsat på hos en stallkompis vars föräldrar har höns.

Och så kom bilden.

Först ...

.... ett dopp i havet, tillsammans med friherrinnan.

Idag hade jag badskor på, tänk, det blev stor skillnad - inte alls lika plågsamt -.
Iskallt förstås (det tycker aldrig friherrinnan), men sen blev det kaffe på stranden och pv gjorde oss sällskap.
Trevligt!

Nu stundar snart arbete.
Pv tvättar ena husväggen, den vid ytterdörren ..., sen ska det målas och nya listerna ska sättas upp.

Och själv såg jag en citronfjäril fladdra förbi.

"Nej, absolut inte flygvärdinna!"

Det blev en bra dag på jobbet igår.
Mycket att göra, mängder med sommarhusgäster - från Småland och Stockholm - och såna som man inte sett sedan i höstas och nu vinkade glatt från andra kassan. 
Och så många varma leenden! 

Allra finaste leendet hade en tös på kanske fem, sex år.
Hon stod intill sin mamma som just då packade i varorna och jag tänkte att det leendet, det skulle nog kunna värma ett stort antal villor!

Och där var en lång, blond kvinna som för mig blev sinnebilden för Lux tvålreklam och vi småpratade om ingenting och jag frågade om hon arbetade som flygvärdinna? 
Nej, det gjorde hon inte, hon hade varit chef för nåt företag och så gapskrattade hon och sa att på en semester tidigare i år, så hade ett ung par ställt precis samma fråga till henne! 
Jo, men hon såg ut precis som en flygvärdinna av den där gamla sorten, ni vet, i SAS-reklamen .., sval och elegant - men sval på ett fint sätt -. 
Varm, var hon.

Och arbetskamraten Elin som tillbringat fyra månader i sus och dus (läs: bland palmer och kritvita stränder) uppenbarade sig plötsligt! På lördag är hon i sadeln igen! Härligt! 
En stund senare dök Lina upp! Det är Lina som studerar till läkare i Polen och lika roligt var det att se henne, men där blir det inget jobb i affären i sommar (synd, hon är en sån fin arbetskamrat och helt självgående!), nej, hon ska praktisera inom hemtjänsten.

Kom hem sen och såg Mästarnas Mästare som är ett av favoritprogrammen. 
Vilket härlig gäng det här har varit! 
Och Peter "Foppa" Forsberg, vilken man! '

Nu är det annandag påsk, men också en vanlig arbetsmåndag.
Idag får vi varor - halleluja -!! 

Solen flödar .., jag hörde småfåglarna kvittra .., harry är pilsk så han nästan dör (här vimlar av löptikar just nu!) .., och i mejlkorgen hade jag en välkommen-till-Skottland-hälsning från Victoria som driver Sourbanks Farmhouse och jag är så barnslig, så fastän det säkert är ett standardutskick, så blir jag glad.

Så är det.

Det handlar om Allan ...

Ett australiensiskt får, en tupp från Portugal och ett foto från 50-talet

När jag berättar om P1-programmet "Radiopsykologen" skriver anna i portugal en kommentar
som jag .., ja, inte bara blev glad av, hon berättar så fint om just det programmet.

Så här skriver hon:

"Radiopsykologen är också i mitt tycke helt fantastisk. Jag minns när jag första gången hörde programmet, en sommarförmiddag som jag putsade fönstret i pappas sovrum - det var en dam (jo man hörde det att hon var en dam) som talade om sorg och förluster av flera närstående.

Min pappa brukar alltid lyssna; en kväll hade jag just kommit dit någon timme innan och vi lyssnade tillsammans och fick båda tårar i ögonen av en så klok ung flicka som brottades med frågan om att få vara med i gemenskapen. Allan Linnér imponerar så djupt på mig. Han inte bara kan lyssna. och få till en dialog - för mig är det nästan som att se en deckare när jag lyssnar intensivt för att se var han stannar upp och börjar nysta

När jag var tonåring fanns det ett inslag i ett ungdomsprogram på lördagarna som hette Dialog, med en psykolog som hette Margareta Bergnågonting, som också var alldeles fantastiskt. Jag beundrar också mycket människorna som ringer och som talar om sina innersta frågor för hela P1-publiken."

// Elisabet skriver: det var det här programmet jag skrev om.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet,

På långfredagen tog jag en promenad genom kvarter som höll på att vakna till en ny dag och fångade några fönster till dig.

Hälsningar annannan."


// Tack snälla! Så omtänksamt av dig!

Och så blev det påskdag ....

... och plötsligt sitter vi och äter frukost halv tio - i stället för halv nio - och det känns bra, men ovant.
Två hundar och en katt gör oss sällskap ..,vi pratar lite om gårdagen och hur vanvettigt slut på jag var och hur ont i benet jag hade, då, när arbetspasset var tillända.

Full rush i affären förstås, men det är inte detta man blir trött av, nej, det är när varor som ska finnas hemma har tagit slut eller att vi helt enkelt har missat och beställt hem för lite och man ska förklara för kunderna och göra det så att det känns bra - men det gör det inte -.

Glad blir man av småttingar.
"Bettan, hur blev det så att vi känner varandra?" säger lilla Filippa som kanske är sju år.
Kanske åtta.
"Ja, men det blev väl så för att ni handlar här och så började jag arbeta i den här affären ...", svarar jag.
Filippa är alltid pratglad och berättar att hela familjen idag ska åka till Norge på skidsemester.

Vi är tre stycken som arbetar eftermiddag och en är Hampus.
Han är nitton år och kommer självmant till kassa två utan att man ens behöver ropa på hjälp.
När det lugnat ner sig lite, frågar jag vad han har för planer efter studenten senare i vår?
"Ja, det blir väl det vanliga, att resa runt ...", säger han.
Jag tänker Asien .., dit alla ungdomar tycks åka, men Hampus planerar för volontärarbete i Tanzania!
Om det pratar vi lite, medan jag fyller in hundra sorters olika tuggummin.

Och så tar kvällen slut.
Åker hem .., är trött och hungrig och upptäcker Patrik och Hildas röda bil parkerad nere vid segelbåten. Aha! Besök!

På köksbordet står skålar med mat på veganskt vis - det är en ljuvligt god bulgursallad -, en slags tzatziki (det är vad jag tycker) gjord på havre-fraiche och med rivet citronskal i och annat gott .., och där är stora, vita bönor och det är så gott, så gott! Till efterrätt bjuds vi på Hildas bärpaj - även den vegansk - lika god den.
Vilken lycka!!

Nu är det söndag.
Påskdag.
Härom natten låg jag vaken och lyssnade till Radiopsykologen.
En gång raljerade jag över hur enkelt det måste vara att arbeta som psykolog - bara att säga "hur känner du nu ..?" - ja, det var efter att ha lyssnat till just det här programmet och med samme programledare.
Allt det har jag fått ta tillbaka!

Allan, som programledaren/psykologen heter, är så underbart fin mot den inringande och han liksom lotsar dem så varsamt fram till slutsatser eller funderingar som blir deras egna.
Att kvinnan som ringde in påminde om ..., lite om.., ja, om någon kvinna som en gång stått mig nära, men jag kan omöjligen se människan framför mig - det betydde förstås mycket -.
Medan jag låg där och lyssnade hade jag velat ta henne i famnen!
Här är programmet.

Påskafton ...

Idag börjar mitt fyradagarspass och jag tänker att ååå, jag måste få frisk luft i själ och hjärta innan det bär av till affären och så tar jag cykeln och susar iväg.
Jag hinner inte ens till Steninge förrän dimman kommer in från havet och sen ser det ut så här precis hela tiden!

Och det är kallt om händerna (trots handskar) och jag pinnar på allt vad jag kan (man måste hela tiden trampa och nu, när jag är mer van, använder jag inte hela batteriet) .., svänger av mot Skintaby, passerar smedjan som har påsköppet .., ser hästar i en hage och kommer till Haverdal där Joakim har köpt hus - det är honom jag ska kampera med på jobbet i helgen - och så norrut igen, cykelbanan från Haverdal (massor, massor med bilar på parkeringen, hjääälp, det kommer att bli svettigt i eftermiddag och kväll!)  och så Särdal, Steninge (friherrinnans bil står inte i garaget, men jag ser Shejken, hennes hund, ligga och spana i fönstret ...) och sist av allt Stora och Lilla Skipås och sen är jag hemma.

Duschar varmt (händerna och rumpan är iskalla!) ..., upptäcker ett mail från uthyrerskan Alex i Millbrook och jag blir glad (läs: lycklig!) och tänker att längtan är halva nöjet, kanske mer än så?

Annat är mindre trevligt; harry fick ström från el-stängslet i morse och jag hörde panik-skriet ända upp till sängkammaren och  jag f l ö g  upp ur sängen .., såg honom och pv gå hemåt och anade vad som hänt. Jo, nu ska alltså hästarna in i hagen igen.

"Nu är lunchen klar!" ropar pv.
Och om en halvtimme ger jag mig av till jobbet.

Ajöken, sa fröken.

Ps. Och så såg jag två strandskator sitta på ett hustak! Lycka! Ds.

Det där hur man är funtad ...
(Eller att leva i nuet ..., eller inte.)

Tänk, nu är nästan hela sommarsemestern i Skottland och Cornwall bokad!
Det är så ljuvligt så det är inte sant!

Återstår tågresan från Edinburgh till London, samt bokning av bil i såväl norr som söder.
Men för övrigt .., sex boenden i Skottland (varav två nätter i Edinburgh) och sedan boende måndag till fredag i östra Cornwall - verkligen östra -.

Vad faller man då för bland alla annonserna?

Själv faller jag lätt som en plätt för ett sånt här boende .., detta är i Kyle of Lochalsh.

Är jag hungrig när det skuttas mellan annonserna, då går såna här bilder rakt in i hjärtat!

Lantliga bilder - alltid -!

Här ska vi tillbringa en natt .., jag kommer inte ihåg var det var.
I Skottland, i alla fall, jo, nu vet jag, i Rafford, fyra mil från Inverness.

Så här ser det ut på insidan.
Det är väl brasan i kaminen som får mig att tycka att det ser fint ut.

Att bo i en gammal kvarn från 1600-talet och med en "flod" just utanför, kan det vara nånting?
Det borde väl i alla fall passa pv?

Här ska vi bo från måndag till fredag, sen bär det av hemåt.

Men jodå, det passar mig utmärkt också!
Så här ser rummet ut.
Nu är vi i Millbrook i östra Cornwall, inte det mest ultimata läget, men nästan allt som jag tyckte såg trevligt ut var uthyrt den första veckan i juli. Och mycket var dyrt.
Vi får helt enkelt köra runt och titta oss omkring.
(Hit kommer vi via buss från London. Det var billigt. Knappt åttahundra svenska kronor tur och retur för oss två! Resan tar fyra - fem timmar.)

Billigast var att hyra från airbnb.com ...., där man bor hos själva värden.
Boendet på den sista bilden är just från ett sådant -  det kostar 495 sv kronor per natt, men sen tillkommer "serviceavgifter" - man slipper städa -.
Frukost ingår.

Den här formen av uthyrning finns även i Sverige.
Här kan ni kanske hitta nånting.
Mina barns pappa och hans fru körde i fjolsomras till Kroatien och bodde här  - i Trogir - och var mer än helnöjda -!

Övrigt har jag bokat via booking.com

Och en sak kan jag säga .., jag är fylld av beundran av människor som arbetar inom resebyråbranschen! Nu har jag ju bokat det här på egen hand, men att det gäller att ha huvudet kallt och nästan ha egenskaper som en flygledare - i alla fall när det ska synkas tåg, buss, flyg, tider hit och dit och man ska hinna med och så själva boendet! 

Långfredagsfönstret ...

Ulrika fångade fönstret i Skinnskatteberg - tack -!

Långfredag ...., tänk så oerhörd evighetslång den var förr i världen.
I min barndom var det årets i särklass tråkigaste dag.
Allt var stängt.
Radion spelade sorgemusik och inte fick man gå till kamraterna och leka med dockorna, nej, man skulle sitta hemma och hålla sig lugn.

Så småningom ändrades allt .., och man kunde dansa eller gå på bio, om man nu hade lust till det.

Och vad gör vi?
Ja, vi har eld i kaminen .., nya grannens töser har varit på besök och fått nelly och harry att göra konster (läs: nelly) och nu är dom ute på promenad med pv och hundarna, allt medan deras pappa och mamma är i stan och handlar möbler till det tämligen tomma sommarhuset.

Så kan också en långfredag vara.
Grå och duggregnig.
Tända ljus i fönstret.

I väntan på pv ....

... räfsar jag löv och småpratar med granntöserna som frågar om allt möjligt; men mest om när jag egentligen ska ta hundarna på promenad. Och jag berättar om herr Stare som sitter och flöjtar så försiktigt på antennen och att den är mästerlig på att härma andra fåglar och om hans fru som han längtar efter och att dom bor under ena tegelpannan, sen, när dom har ägg som dom ruvar och så, när småttingarna kommer. Oj, så spännande!

Friherrinnan har besiktigat sin Saab och ringer och är glad att det inte blev värre än det blev och vi bestämmer oss för att ta årets allra första dopp. Egentligen var det planerat till vårdagjämningen, men då var vi borta, så det får bli nu i stället.

Solen lyser, men vinden är kall .., och underbara Halmstad Kommun (läs: ansvarig för den avdelningen är Boris Bile) har monterat badstegen, så vi plockar av oss kläderna och båda har vi baddräkt på redan och så blir det ett dopp i iiiiskallt vatten (till råga på allt är det lågvatten så man måste nedsänka sin lekamen för att bli våt ...), men det är skönt efteråt, inte ett dugg kyligt när vi sitter på träbänken och dricker hett kaffe och kalasar på goda bullar som friherrinnan bakat - förstås -.

Och jag inser att alla som läser här nu tänker ..."åååå, nu ska det förstås komma badbilder och bilder av fötter precis varenda dag och hur ska man stå ut!!"

Jag lovar.
Bara en bild i veckan.

Kanske.

Dagens fönster ...

Om någon kan tänkas tillhöra "resandefolket", så är det nog den här fönsterfångerskan.

Nu är hon i Skinnskatteberg!

Glad Påsk på dig Ulrika och tack för alla fönster som du bidrar med!

Glad Påsk och lite annat ...

Igårkväll tog jag tag i semesterboendet på allvar - det i Skottland -.
Ringde vännerna Eva på Frösön och Anna-Lena i Tumba och fick tips och goda råd.
Tack snälla, rara .., så vänligt av er att ta er tid!
(Här kan man se Evas bilder från Skottland, här är Berts .., och här är Anna-Lenas.)
Tänkte sen att det här att bo på ett ställe och göra utflykter därifrån, det är ju det bästa.
Lugnt och skönt.
Så hade bland annat Eva och hennes ressällskap gjort.

Ja, det var vad jag tänkte, alltså.
Nu har jag bokat sju boenden, varav endast  e t t  är på samma ställe två gånger.
Står det i några omdömen att frukosten som serverades var "delicious" och att värdparet var underbart vänliga, då slår jag som regel till.

Jo, jo, så är det att vara Elisabet.
Sju dagar i Skottland totalt och sen bär det iväg till Cornwall.
Vilken längtansmorot detta är.

Det är makalöst fint ute idag och jag tog hundarna och gick johanssonrundan.
Mötte våra nya grannar - i alla fall mannen i huset - som verkade rar och fin.
Fyrtioårsåldern, kanske?
Två barn och en katt.
Hurra!
Så roligt med barn i närheten!

Idag är Nelly så sprallig så det finns inga gränser!
Hit och dit springer hon .., upp och ner för kullar och fastnar i en slånbärskvist..., upp igen och hopp och skutt och hon är så  g l a d!
Hela tiden tänker jag att det är nästan ofattbart att en liten krabat; en liten fyrbening, kan skänka sååå mycket glädje!

Och jag tänker också på pv som - när han sade hej i morse - berättade att han haft flimmer under natten och nu skulle ta bussen till stan, ta hand om två prov och sedan ge sig av till sjukhuset för elkonverting. Det vill till att man lär sig ordet "flimmer" på engelska och latin, innan vi ger oss iväg.
Det är också tur att boenden som man har bokat har avgiftsfria avbokningar.

Lite senare: nu kom två små töser och knackade på dörren, å, det var nya grannarna.
Sju och tio år var dom och rara och fina .., presenterade sig och klappade Nelly och Harry och frågade om dom ville leka lite. Det blir nog jättebra det här. Ska baka nåt gott och gå över med.

Nu får ni ha en riktigt fin och härlig påsk!
Jag ska arbeta hela helgen .., lördag, söndag, måndag. tisdag, samt torsdag och fredag.
Nåja, det går bra det med.
Och pv har ringt; han var på akuten och jag får väl hämta honom i eftermiddag någon gång.
 

En onsdag ....

... när jag är ledig, tar jag cykeln och susar iväg till affären, i akt och mening att ordna med frimärksreturerna, vilket egentligen skulle ha varit gjort redan i förrgår. Nu löste det sig ändå.
Om ni inte visste det, så sänks portot den första april, från sju kronor till sex och femtio. Och ja, det finns inga femtioöringar, men köper ni två frimärken så sparar ni alltså en hel krona!
Halleluja!

På ditvägen passerade jag Skatekull där underbara kunden Karin bor.
Karin - för övrigt sprungen från Sunne i Värmland - är som ett enda stort solsken och det är hos henne och hennes man som hönsen kan förirra sig ut på kustvägen.
Häromdagen kom hon in i affären och handlade och berättade då att hon just var på väg för att hämta tre nya hönor.

Hemåt igen svängde jag förbi friherrinnan i Steninge.
Jag vet nog ingen som pyntar så mycket hon gör;  det är tuppar och kycklingar och en påskhare och videkissar. Här sitter hon mitt emot mig vid matbordet och laddar ner postens app för riktiga vykort och så får jag veta att familjen Tupp och Höna med lilla kycklingen, ja, dom är målade av Lenas mamma.

"Vill du ha kaffe och en smörgås?" frågar friherrinnan.
Jag säger att gärna, jo, tack och hon undrar om det går bra med pannbiff på mackan?
"Javisst!" säger jag.

Om jag själv skulle göra en pannbiff-macka, så tog jag väl ett bröd och lade dit en pannbiff, men det gör inte den här madamen ...

"Vill du ha en ostsmörgås också, jag har nybakat bröd ..?" fortsätter hon och det vill jag.

För min inre syn ser jag en skiva bröd med hårdlagrad Herrgårdsost från Norrmejerier som pålägg.
Icke, sa Nicke.
Brie med rönnbärsgelé är vad som uppenbarar sig!!

Ungefär så är det att titta in hos den där rara madamen.
Och en påskpresent får jag också!

Dagens fönster ...

.... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti .., just det.

Idag var den här ...

Mitt i all förskräckelse och allt elände och all rädsla och chock, kom staren.
Jag hade ställt fönstret på glänt och hörde ett försiktigt småpratande från antennen.
Då förstod jag.

Tog hundarna på promenad .., såg bonden sprida ut nån slags gödning över åkern .., tänkte på gårdagen och allt som hände i Bryssel .., på irritationen hos dem i svt-studion som inte fick fatt i någon som kunde direktrapportera från Belgien .., tackade högre makter för den alltid så - till synes - lugne terroristexperten Hans Brun och så Ygeman förstås.

Och det diskuterades om hur samhället ska få stopp på sånt här, men det är ju en komplett omöjlighet!
Även om vi släpps in en och en till flygplatsentréerna, så finns ju risken att någon med bombbälte står i den kön och allt som förändras är att explosionen sker utanför större byggnader?
Vem vill hålla vakt?
Nej, jag förstår inte hur det ska finnas någon lösning på detta?

Margot Wallström menade att integration och detta att få arbete är det viktigaste.
Kanske.
Men mot religiös fundamentalism ..., hjälper arbete då?
Enligt någon forskning från England visade det sig att det inte alls enbart var unga, frustrerade pojkar som inte hittat sin plats i samhället som deltog i allehanda terrorelände, nej, där fanns gott om välutbildade män.

Däremot anser jag rakt av, att människor som åker från Örebro eller Göteborg eller var som helst i vårt land, ja, till Syrien eller andra länder för att aktivt delta i terroristaktioner,  ja, då är det tack och adjö för att återvända till Sverige.

Tisdagsfönstret ...

.... och pElle ..., under tiden i Ystad.

Alldeles enkelt är det inte ...

Att hitta boenden som känns bra - som man ändå inte vet så mycket om - är ett pillergöra.

Less på att bläddra bland kartor på nätet, ja, så rev jag helt enkelt ut sidan med Skottland och tänker att det blir nog ändå aningen enklare då. I alla fall lättare att se hur man tänker köra omkring.

Tjopp bara, så lämnade Irland, England, Wales och Skottland övriga Europa!

Idag ...

Räfsat, rensat i växthuset, spolat vatten över rutorna .., och på all aska som pv slänger ut - det ser hemskt ut - ..., ansat buskar ..., och suttit länge på stentrappan och bara varit.

Harry har legat på gräsmattan intill ..., Nelly ville som vanligt gå in.

Nu stundar arbete, tre till åtta.

Hade aldrig hört hans namn ....

Friends Arena i lördags ....

Halv åtta på lördagkvällen började konserten, den som vi var bjudna på och som hette "Night of the Proms". Mark Levengood lotsade oss igenom det hela och där var artister som Lisa Stansfield, Jill Johnsson, John Miles, en fantastisk violinist från Italien Anna nånting .., en dirigent från Brasilien (vacker som en dag var hon), där var en symfoniorkester, en kör och ja, och så en man med hatt - jag hade som sagt var aldrig hört talas om honom och det säger förstås mer om mig än om den mannens ryktbarhet -.
Det är den mannen som syns på bilden.

Av allt som vi bjöds på, så tyckte jag allra bäst om honom.
Lite lagom raspig röst.

Här kan man lyssna till honom.

När showen var slut hämtades vi av Emma som galant körde oss hem igen.
Emma!!
Tänk .., hon är numera chaufför när hennes pappa, mamma, mormor och pv går på galej!

Dagens fönster ...

Besticklådornas mästare och mannen som sätter upp affischer från Riksteatern ute i skoterspåren, han fångade ett fönster och skrev om glädjen att vakna av ljuset.

Det var det här fönstret.
Och det var förstås Gunnar som hade håven med sig i sängen.