Spridda skurar, planering, kryss i kalendern.

Tiden susar iväg!
Den andra arbetsveckan går allting så mycket bättre!
Nu är man liksom tillbaka i den vanliga rollen, osäkerheten har tackat för sig och att komma till kassan klockan sex på kvällen och mötas av en varm kram och en arbetskamrat som säger "ååå, så härligt att du kommer Bettan!", det kan väl knappast bli bättre.
Nej, inte för mig i alla fall.

Nu har sommargästerna verkligen anlänt och det är full fart precis hela tiden!
Och tyska och norska turister och några amerikanare! 
Egentligen ska jag ha femton minuters rast på mina ynka tre timmar och en kvart, men jag tycker aldrig att jag hinner - eller vill - sitta av den tiden.
Nåja, det kan man ju vänja sig vid. Kanske.

Kommer hem vid halv tio och faller ihop på soffan Ektorp.
Inte ont någonstans!! I n t e  ont  n å g o n s t a n s!
Lyssnar lite till Ulf Ekmans sommarprat, men får ideligen börja om - jag lyssnar nu också, när jag skriver det här - det vore väl sjuttsiken om man inte kan lyssna till slutet?

Ännu har ingen sommarpratare fått mig på fall, men många återstår ju ännu.
Har kryssat för den trettonde juli i alla fall; då Birgitte Bonnesen, VD för Swedbank, står på tur. Jag hörde en liten trailer inför hennes program och föll pladask.
Moa Herngren som ska prata om bonusfamiljen, ja, hela familjebegreppet, tänker jag inte missa!
Den artonde juli talar Johan von Schreb .., ett kryss för honom också!
En månad senare är det Annakarin Nybergs tur och det har jag också kryssat för.

Ja, det finns säkert flera, men jag tycker att det vimlar av skådespelare eller regissörer och jag är egentligen inte så värst intresserad av att höra ideliga framgångssagor (och då tänker någon, ja, men Swedbanks VD då, är det inte en sån ..?).

Lyssnar ännu till Ulf Ekmans prat .., oj, vad han har bråttom!
Och sigge har varit inne och fått kokt fisk ..., tänk, är det möjligt att fotografera en katt utan att den inte kommer promenerande mot en? Ja, det ska vara när det vankas mat då!

Och i min Iphone får jag meddelande från Emma.
Tre dagar ska hon och två väninnor vara här i juli - då är det festkvällar i Tylösand som gäller - och kanske ska då pv vara ute och segla med några goda vänner, om vädret är okej.
Själv arbetar jag.
Hemifrånfrämmande kommer också hit i mitten av juli - två övernattningar - så otroligt roligt det ska bli!

Nu ska jag skriva ett brev till min syster i Australien.
Äntligen, äntligen får hon stödja på benet, ja, rent av gå .., hon får också köra bil och tänk, vilken lättnad det blir!
Jag märker att hon är trött .., aldrig har så många engelska ord blandats i texten.

Uppdatering: tack Rexxie för påminnelsen om dagens sommarpratare Richard Tellström! 
Det var hur intressant som helst!

Dagens fönster ...

"Hej!

Kanske inte den bästa bildkvalitén på den här fångsten!

Jag fick se ikväll (skrivet den 26/6 hur vårt badrumsfönster på övervåningen speglade sig i duschdörren. Vårt badrumsfönster ligger mot nordväst där himlen är otroligt vacker ikväll.

Hursomhelst. Jag tog fram fönsterhåven och skickar ner det till dig. Är bilden alltför dålig för bloggen så är det ok :-)

Gokväller från Karlstad."

//Ja, så skrev Turtlan och nej då, jag blir så glad av era fönster! Tack snälla!

Det här med seglingen ....

Emil och Emma på väg från Ystad till Kåseberga, ja, på pv:s segelbåt.

I ett tidigare inlägg blir det kommenterar om detta med segling; om segelbåtar som mest ligger i hamnen och guppar och lite sånt. Jag tänkte att det är lika så gott att jag förklarar hur det ligger till här.

Så här är det: pv började segla vid tolv års ålder och innan han träffade mig, eller fick mig i huset, ägnade han i princip hela sommarlovet åt att vara till havs med sin båt, ungefär två tusen sjömil varje sommar. Någon hund eller katt fanns inte då och goda vänner gjorde honom sällskap mellan varven.

Var har han seglat?
Runt hela kusten och upp till Ångermanälven .., han har seglat härifrån och upp till Stavanger i Norge,  till Bohusläns och Sankt Annas skärgård, till Gotland, till Bornholm med min före detta man och till Tyskland, även det med Tommy .., till Anholt i Danmark .., till Köpenhamn och Helsingör och Gilleleje i Danmark, till Grenå och till Skagen och han har, tillsammans med delar av släkten, seglat i Kroatien.

När jag flyttade hit stod båten nere vid vägen och där har den stått i sex år, kanske sju.
Pv ville ha hund och harry kom till familjen .., jag har aldrig mer än tre veckors semester på somrarna och att sätta mig i en segelbåt med en man med ett flimrande hjärta, det vägrade jag.

Är jag rädd för att följa med?
Nej, inte alls, inte nu, när han inte haft ett enda flimmer på ett helt år.

Maria, äldsta dottern, följde med oss från Ystad till Kåseberga. Så roligt!

Problemet är att här finns ingen skärgård; så att bara ge sig ut på öppet hav är inget som lockar och hade vi haft mer gemensam ledighet, hade det ju fungerat. Det vill säga, om vi haft någon som tagit hand om växthus och sigge och huset och vi får väl se hur bra det fungerar med två hundar ombord; då vill det till att vi är i nån skärgård så dom kan komma i land och rastas/göra sina behov.

Men nu ligger båten i alla fall i sjön och det känns bra.
Jag arbetar i tre veckor till, sen åker vi till Holland och Tyskland och när vi återvänder hem, ja, då börjar pv att jobba. Vi pratar om att segla på Göta Kanal, kanske nästa sommar.

Ännu en sommar arbetar jag .. men sen .., om vi är friska och krya .., då öppnas ju helt andra möjligheter!

Så förhåller det sig med seglandet.

Söndag i början av juli ....

Jo, men jag har ju  b e s t ä m t  mig för att nu måste det bli ordning på promenerandet, så när pv har åkt för att hyra släp och köpa virke till den inglasade altanen, går jag johanssonrundan.
Just när man passerat bäcken som mynnar ut i havet (undrar hur det känns för en liten bäck ...?), tar jag paus här på lilla "bänken" som inte är nån riktig bänk, mer som bara brädor på marken, men det går lika bra det.

Och nej, jag är inte trött, men att bara susa förbi det här vackra .., det är en omöjlighet för mig.
Kanske fyller det också någon funktion? Jo, men det tror jag.

Och nu, efter allt regnande, så har triften börjat om att blomma, eller kanske är det helt nya blommor?

Blåklockor i mängder .., i stooora sällskap står dom där tillsammans, så fina, så fina!

Idag tog jag den jobbigare rundan, det vill säga, det blir uppförsbacke på hemvägen, men det fungerade också. Liiite ont i det högra knäet, men inte mycket och det kan lika gärna vara träningsvärk sedan igår och att jag fixade med en hel del på jobbet.

Plockade några kvistar gulmåra .., finns det någon doft som är så ljuvlig och somrig?
Nu står dom i en liten vas här vid datorn.

Nu är jag nästan hemma, ska bara svänga vänster och så upp för backen som inte syns här.
Det lilla gula huset tillhör Britt och Ecke och var, när tomten köptes, hönshus och svinstia!
Bostadslängan ligger kanske tjugo meter ytterligare till höger, utom bild.

Bakom raden av postlådor upptäcker jag några förvildade vallmo.
Tänk .., nog är det ofta så att det självsådda är det allra vackraste .., håller ni inte med?

När detta skrivs är klockan drygt tre .., pv har kommit hem med virket och åkt för att lämna igen släpvagnen .., därefter blir det middag på Göstas i Steninge och sist av allt arbete för mig - från 18 - 21,15 - tillsammans med fina, rara, goa Cornelia!

Dagens anslagstavla ..

Så här är det: jag formligen älskar anslagstavlor och så snart jag har möjlighet brukar jag stanna till vid såna, ja,, även utomlands där jag ibland inte begriper ett skvatt av vad som står på de olika anslagen.
I Grekland brukar där ofta var dödsannonser eller i alla fall bilder på avlidna och så information om deras ålder, ja, jag tycker att en anslagstavla är som själva livet på ett sätt.

Lite mera närbild.

Det var så här att ellem i Skellefteå berättade att hon och maken skulle åka tvärs över Kvarken till Österbotten och då bad jag henne att ta med anslagstavle-håven .. jaha, det visste ni inte att såna finns, jodå, det gör det!

Och  t ä n k .., att hon KOM IHÅG denna min önskan!

Så alldeles omåttrligt omtänksamt och rart av dig, ellem!
Stort tack! säger jag.

Dagens fönster ....

Ett lagårdsfönster i morgonljuset .., skriver Ulrika.

Tack snälla! säger jag.

Idag blir Anders trettioett ...




Vätternrundan tillsammans med pv som mer eller mindre lockat dit honom ,....
"Bland det värsta jag gjort ...", sa en mindre gladlynt Anders i regnet.

Lite gladare när regnet upphört ....





Stafettvasan klarade han galant, trots att han inte stått på annat än slalomskidor hemma i Malå.
När pv vallat hans skidor lite och bad honom testa hur det kändes, ja, innan Micke skulle komma och bli avlöst, tog Anders på sig skidorna .., log och sa ..."fast . ja, jag vet inte riktigt hur det SKA kännas". Så roligt vi har haft åt detta.




Och vi hejade så det nog hördes till Eldris, då, när han klarade av Vasaloppet!

Grattis på födelsedagen till världens finaste son som sprider så mycket glädje!
Ett kort från tjugofem kilo tillbaka, men vänta bara ....

Kväller ....

Idag var det nåt helt annat att arbeta .., ååå, det gick så bra och jag var inte det minsta trött och inte fick jag ont i benet heller, nej, allt bara rullade på!

Fyllde in frukt, stod i kassa 2 .., tog mig an mejeriet så gott det gick .., gjorde tidningsreturerna (hur många kvällstidningar som helst i retur .., fick dela upp i flera buntar med samma sort i) och så allt annat. Trevliga kunder .., däribland ett norskt par som skulle vidare till Köpenhamn och så var där mängder med kunder som jag inte kände igen .., säkerligen sommargäster.

En långbent man visade sig vara från Umeå, men var gift med en halländska och i femtio års tid hade dom varje sommar kommit på besök till Halland och mannen pratade lyriskt om Hemavan och Tärnaby och kunde för sitt liv inte förstå att jag inte längtade hem. Det är lite knepigt det där; det är ju inte för att det inte är fint eller trevliga människor där uppe, nej, jag trivs bara så bra här nere i södern!

Efteråt, när vi stängt, cyklade jag så snabbt jag kunde, då jag hade stämt träff med pv nere vid havet i Steninge. Jo, han var där .., men jag fick allt bada själv.

G u d o m l i g t  med kvällsdopp, ja, det är nästan det allra bästa badet.

Förmiddag i landet Halland ....

Då beslutar jag mig för att ta tag i mig själv; att promenera i rask takt utan någon hund i koppel.
Jag hinner inte långt, knappt att jag får upp farten, förrän jag möter bekanta som bor en bit söderut.
Det är hon och han och vi står och pratar en bra stund; om jobb, om pension .., om framtidstankar .., och hur det kan komma sig att dom två närmaste vårdcentralerna står helt utan ordinarie läkare, ja, även erfarna sjuksköterskor har tackat för sig.
Om det pratar vi en bra stund.
Och om husbilar och om Lofoten.

Och så skiljs vi åt.
För en månad sedan kanske, ja, då promenerade jag mellan två illandes gula rapsfält, men jag kände ingen doft!  Nu, ser det ut så här.

Och där grävmaskiner schaktade bort nästan all växtlighet tidigt i våras, där är det nu grönt och frodigt, men björnbärssnåren där pv höll till (ack, hur många burkar björnbärsmarmelad har vi inte i frysen ...!) är försvunna - uppslitna med rötterna -.
Där, bakom träden i mitten av bilden, finns havet ..., ja, några hundra meter bort.

Och jo, det blev fint, fast vi inte tyckte det då.

Överallt växer ljuvligt doftande gulmåra ...., vilket alltid påminner mig om Mossbystrand utanför Ystad. På väg hem från stranden brukade jag plocka en bukett gulmåra som sattes i en liten vas när jag kom hem.

Gulmåra kallades tidigare för Jungfru Marie sänghalm och har använts som en medicinalväxt.
Här kan man finna en del intressant läsning om just gulmåra.

Nästan hemma träffar jag herr och fru V som bor lite längre ner längs vägen; finare till, med utsikt över havet. Dom är båda i åttioårsåldern och är nu ute på promenad ..., frun är av den tjusigare sorten med slanka ben (åååå, så vackra!) och lite tystlåten, men maken är pratglad och berättar om krämpor och annat och så har dom ju sin lilla yorkshire-terrier Terry med sig; och han är den gladaste av glada hundar och tycks älska hela världen, inte minst Harry, men Harry är ju hemma, så nu sätter sig Terry vid sidan om grusvägen och vill helst inte gå på nån längre promenad, ty längre bort skymtar ett tiotal islandshästar och såna tycker han inte om.

Väl hemkommen upptäcker jag att min Iphone har trillat ur jackfickan och pv och jag själv tar var sin cykel (jag vet precis var den sista bilden togs!) och det blir husets herre som hittar den .., den ligger i så prydligt i hästhagen.

En timme senare dyker Sonja upp - underbara, rara, fina Sonja - och vi sitter ute i minst en timmes tid och pratar om .., ja, mest om gemensamma bekanta från Ljungby (då gosar jag med Nelly som har en liten fjäder vid nosen) och om pv:s morbror Bertil som hamnat på ett äldreboende .., ja, sånt.

Det blir en bra tillsammansstund ute i trädgården.

Lördagsfönstret ....

Vid halvåtta ..., då har pv tagit harry på långpromenad, själv gör jag i ordning frukosten.
Glömmer äggen som blir för hårdkokta, men okej ändå .., nybryggt kaffe till en och mynta-te till någon annan.
Gråmulet ute.
Regnvått gräs.
Nelly som är värsta sjusoverskan, ligger ännu och sover i dubbelsängen ..., sigge har inte visat sig ännu men kommer nog när han känner doften av kokt fisk.

Och dagen?
Ja, det blir altanbyggnation för pv (rummet blir liite kortare än vad som var tänkt, det blev påbackning från bygglovsenheten i Falkenberg)  och själv ska jag arbeta sex till kvart över nio.
En vecka till med halvtidspass blir det (må, ti, tors, fredag) men först ska helgen avverkas.

Trevlig helg till er alla!

"Men det här är Janne för mig ..."

Flytväst var tydligen inte att tänka på ...

... skriver min syster i ett mejl, med inga andra ord än just dom.

En glad seglare, alltså.
Två segelbåtar byggde han själv - ja, på innergården där hans föräldrar bodde som pensionärer.

Jag minns att pappa kom ner till Stockholm och då skulle vi fika i båten som låg i nån hamn - på Hundudden om jag minns rätt - och knappt hade vi satt oss nere i .. ja, ruffen eller vad det heter, så började jag må illa.

Det bådar inte gott.

Lillrundan ....

Först blir det elvakaffe hos friherrinnan och hennes Shejk.
Lite ovant är det att inte se katten Ozzy ligga under sin filt i korgen, eller höra honom jaaaaama, men nu är det som det är.

Och jag har med mig gardinerna som den rara friherrinnan har lovat lägga upp - vi gör ett byte - hon får ta min Gudrun-Sjödén-tunika som jag inte känns bekväm med och så slipper jag krångla med att klippa med slö sax och därefter fålla upp spetsgardinerna. Perfekt!

Efteråt kör vi (pv och jag själv) till Getinge Mattcenter.
Min eviga jakt på en snygg och inte alltför mångfärgad trasmatta ger sällan resultat - det gör det inte nu heller - och den måste vara bra i färgen, ty den ska ligga i hallen och jag tänker på nelly och harry och våta tassar (eller leriga), kanske vore det bästa att helt skippa eventuella mattor, men då ser det ju så kalt ut, tycker jag.

Pv däremot hittar en stuvbit av en heltäckningsmatta; den ska bli till skydd i segelbåten, något trappsteg som ska få det bra.

Vi tar en annan väg när vi kör hemåt .., stannar till vid Hellagården där det vimlar av hästar och i en hage står ett sto med ett litet föl som nästan liknar en åsna, så jag närmar mig försiktigt, ändå stampar stoet med foten och vänder rumpan till som för att skydda fölet, ja, då stannar jag en bit bort.

 Nyfikna och frigående höns kommer spatserande och småkacklar lite ..., ååå, någon gång i mitt liv ska jag ha höns igen .., dom är verkligen så otroligt trivsamma!

Och så hemma igen!

Hos Lantmännen i Slöinge har jag köpt ett stort ben till Harry; ett riktigt ben, inget i plast eller hud och han blir som galen när han förstår att det här är till honom .., ååå, så han skäller och "pratar" på sitt alldeles speciella sätt.
Nu är han där ute och är fullt sysselsatt; Nelly, som har sån känslig mage, får hålla sig till sina trista kulor, men så är det här i världen .., allt är inte rättvist.

Tidigare idag har vi lyssnat en stund till Michael Nyqvist sommarprogram från 2007 (jag gjorde det häromdagen, men pv hade missat det helt), men så ringde kvinnan från stadskontoret i Falkenberg, hon som handhar bygglovet till altanen och det blev tji; det blir till att minska det hela!
Ja, ja.

Nu ska här lagas mat!

I slänten ...

... ser det ut så här.

Huset tillhör Inger som är vår ena granne, på den östra sidan.
Där, i slänten växer även smörblommor, nån slags tistel, rölleka och lite annat smått och gott, som jag ska försöka fånga på bild.

Oväntat besök ...

En Kräfta och En stenbock. Ett mellanbarn och en storasyster.

Igår, några timmar innan det var dags för mig att cykla till jobbet, knackade det på dörren.
Pv befann sig då i Ljungby för att hjälpa till att tömma sin morbrors lägenhet och när jag öppnade, stod två för mig helt obekanta kvinnor ute på gården och frågade efter herrn i huset.

Kvinnorna visade sig vara bekantas bekanta; ja, en av dem hade varit med på pv:s femtioårskalas och pekade glatt på altanen och sa att "ja, men det var ju där det var dans!"

Så slog vi oss ned ute i det gröna och då visade det sig ännu mera .., jo, att båda kvinnorna, Maj och Laila, var uppvuxna i Sorsele, åtta mil kanske från Malå, och dom hade - i sin ungdom - tillbringat mängder med lördagkvällar på Malåborg där det då varit dans.

Flera gånger medan vi satt där och surrade slog det mig hur alldeles oerhört lättsamt det är att prata med hemifrånmänniskor! Allt flyter på; man har på nåt underligt sätt ett gemensamt "språk" och framför allt, jo, det tycker jag verkligen, ungefär liknande humor. Nej, absolut inte bättre eller sämre än nånting annat, bara mer igenkänningsbar!

På dom här timmarna hann vi med det mesta.
Skilsmässor, nya förhållanden, yrkesval (båda var lärare), detta att tidigt lämna sin hembygd (en bodde nu i Östersund och den andra i Ramnäs i Västmanland) .., vi pratade om uppväxten hemmavid och om klasskillnader ..., och dom, som båda var födda 1944, hade märkt av detta mer än jag själv .., klasskamrater som kom från väldigt fattiga förhållanden osv.

Maj och Laila var oerhört vältränade och hade egentligen siktet intställt på Höganäs, men då det hotats om närapå storm, så valde dom att ta in på vandrarhemmet i Steninge, ja, i alla fall en natt.
Idag - fredag - ska det cyklas vidare.

När dom så småningom tackade för sig och cyklade mot Steninge, var jag alldeles het om kinderna; mest av nån slags rörelse .., inombords, alltså .., och glädjen över den här "igenkänningen", ja, att vara en del av nånting självklart, en hemhörighetskänsla som jag inte känt på länge!
Och när jag en timme senare cyklade till affären, hade jag på nåt vis gråten i halsen .., av helt oförklarliga skäl .., men det var som att ha öppnat en dörr till nånting som varit stängt.

Eller som jag nästan glömt bort.

Fredagsfönstret ....

"Om du känner för det kan du väl ta fönsterhåven med dig ...", skrev jag till Anders flickvän Maja.

Hon är nämligen i södra Spanien på semester tillsammans med sina föräldrar; det är nog hennes mamma Monica som vinkar på bilden .., och Maja kan man lita på, det kom verkligen ett fönster - det här - ut mot en "matgata", skriver hon.

Tack snälla! säger jag.

Pling i min inkorg!

Det var ju inte länge sedan min svåger Janne i Australien gick bort och i ett huj blev det begravning; knappt så man hann tänka tanken, det tog nog bara en vecka kanske?
På min fråga om det skulle bli en kyrklig begravning, svarade Birgitta att "nej, är du galen, Janne var ju klart uttalad ateist!" så det blev en borgerlig variant.

I dag på morgonen fick jag dels bilder från det hela, men även sonen Fredriks tal sin pappa, plus flera bilder som väckte såna minnen till liv!

Jo, men visst minns jag att Birgitta berättade om vespa-turer runt Europa, här står han, en ung herr Nittsjö och spänner musklerna, redo att ge sig av! Och den älskade vespan fick även den emigrera till Australien och användes också. I skick som ny, skriver Fredrik.

När jag i min tidiga ungdom smygläste Birgittas dagböcker, då minns jag särskilt hur hon på en sida hade tecknat och berättat om hur hennes blivande man skulle se ut. Långt senare, när Janne verkligen dök upp, såg han ut precis som på hennes teckning, men det kunde jag ju inte säga högt!
En glad skit var han.
Skrattade ofta.
Låg på soffan hemma i Malå och sov djupt efter hela dagar i slalombacken.
Han hade delvis vuxit upp i hovstallet i Stockholm, där hans pappa då hade arbetat som chaufför åt gamle kungen, Gustav den VI:e Adolf. Jag tror mig minnas att hans pappa egentligen var skåning; född i Helsingborg och det var väl förmodligen där som chaufförsjobbet tog sin början, via Sofiero?

Och här är Janne lite äldre.
Spjuverblick.

Och så tillsammans med min syster Birgitta, med vilken han var gift med i fyrtiosju år.
Båda två var skorpioner och jag minns hur dom sommartid i Sverige tillbringade hela semestrarna ute till havs och återvände hem, svarta i skinnet som vore dom födda på södra halvklotet!

Väl komna till Australien började han genast söka arbete och fick napp nästan bums; han kom att bli reparatör på stora bulldozers och det höll han på med tills det var dags för pension.

Janne och Birgitta fick ett barn, nämligen Fredrik, som föddes året efter vår Anna, 1977 och han var två år när flytten gick från Sverige.
Fredrik är så himla kreativ och idag fick jag det tal som han höll till sin pappa på begravningen och det var helt ljuvligt! Så på  p r i c k e n  hade han fått med det som åtminstone jag själv förknippade med Janne!

Han hade skrivit upp det hela i punktform och här är nånting av vad som kom fram:
Janne var ..: en båtyggare (byggde egen segelbåt), han hade varit egen företagare (hade p-garage på Kungsholmen), han var bilmekaniker, vespaentusiast, en upptäckare, utförsåkare .., han var "a handyman" ..., älskade rött vin och rökte alldeles för mycket, han var en passionerad svensk, men även en aussie, han hade överlevt en svår cancersjukdom, han var expert på att sova djupt (när blixten slog ner och blåste iväg hustaket, sov Janne gott!) .., han var en tänkare ..,  han var Kristers storebror .., han var Nisse och Gretas förstfödde .., han var Birgittas make och så .., Fredriks pappa, förstås".

Så platt kistan ser ut att vara, mer som ett gitarrfodral! Det måste vara bildvinkeln.

Och så hade Fredrik berättat om tre minnen som etsat sig fast, ja, när det gällde hans pappa och jag rördes till tårar när jag läste dom raderna.

På slutet av sitt liv drabbades Janne av cancer i munhålan och det var en tuff tid som följde och slutade med att han under ett par år - och fram till slutet - inte kunde inta annan föda än det som var flytande, eller egentligen mest kaffe. Han hade en sond eller en slang till magen där han fick nån slags näringslösning.

Han, som alltid varit så matglad och med en fru som älskade att laga mat, gjorde väl han kunde för att förgylla sin tillvaro, ja, varje förmiddag tog han sin vespa och körde till ett café där han drack espresso och läste svenska nyheter på sin Ipad. Om detta med den ständiga espresson, skojades det om en hel del i familjen.

När alla talen och sångerna och videofilmen som Fredrik gjort var tillända, då fick alla begravningsgästerna ta med sig kaffebönor och gå och lägga dem på kistan, så där som en allra sista varm hälsning till en kär vän!
Jag tyckte att det lät helt underbart!

Så var det med min svåger Janne.
Han blev sjuttiosex år.

Eftersom Birgitta efter krångel med sin höftoperation inte får belasta benet och just nu sitter i rullstol, var det Fredrik som kom hem från Portland (längre söderut i Australien) och tog hand om det mesta runt begravningen.
Så här ser han ut som vuxen och hans golden heter Luna.
Jag tycker att han är lite lik Jesus på bilden.
(Jaså, har ni inte träffat honom? Det har jag.)

Ingen rubrik ....

Om skådespelaren Michael Nyqvists död har jag inte skrivit en enda rad.
När äldsta dottern på vår familjechatt skickade en länk om vad som hänt, blev jag alldeles oerhört förvånad; jag visste inte att han hade varit sjuk och nu gick han ju bort alldeles för tidigt, men det är det många  människor som gör.

Och nej, jag hade heller ingen direkt anknytning till honom som skådespelare.
Filmen som alla älskade - "Såsom i himlen" - tyckte jag inte alls om, men det var ju inte Michael Nyqvists fel.

Däremot kom jag glimtvis ihåg hans Sommarprat, då, när han berättade om hur han letade upp sin riktige pappa, han som visade sig bo i Italien.

Det programmet har jag precis nu reprislyssnat till och det ska jag säga; att det är ett rent äventyr att få följa med på den resan som han gör .., Michael Nyqvist.
Eller: den resan som han gjorde.

Ett helt underbart program! 
Här är en länk tillbaka till sommaren 2007 och hans berättelse om pappan Marcello.

Dagens fönster och lite till ...

Så här skriver ellem i Skellefteå; ja, det är hon som står för dagens fönsterskörd och det där "lite till".

"De två fönstren kommer från Lövånger. Det med pelargonen är från Lilla caféet och det andra från min mans hemgård där vi hade kusinträff på midsommarsöndagen. 

Det är i en by i Lövångerstrakten.

Nej, det är inte ellem på bilden ....

Så fortsätter hon att berätta ......

"På midsommarafton var vi som vanligt i Bonnstan där det är stans stora
firande som Skellefteå Landsförsamling ansvarar för.  Vi hälsade på hos
goda vänner i ett par kammare och i den ena blev det annorlunda
upplevelse.  När vi satt där inne,ett helt gäng, hördes sång av en skolad
röst utifrån. Flera gick ut och lyssnade och plötsligt kom sångaren in i
kammaren.

Det var operasångaren Ola Eliasson som jobbar på Stockholmsoperan. 

Han sjöng och spelade dragspel till. Och SOM HAN SJÖNG!
Det var ju ett litet rum med lågt i tak, så det vibrerade i huvudet och kändes i kroppen.
Han sjöng två sånger varav den ena var O, sole mio. 

När nån tyckte han skulle sjunga från scenen, sa han att nää, han hade semester nu. 

Han är uppvuxen i Skellefteå och hans mamma hade kammaren mitt emot.".



Tack ellem!! Vilken härlig berättelse du kom med!!
Jag lade in ett inslag från youtube när jag googlade på hans namn, hoppas att det nu är rätt Ola :)

Martins bilder ...

Foto: Martin Westerlund

Ungefär 36 km är det hit till Borkan från Dikanäs, där min mamma växte upp.
På facebook finns Martin Westerlund (ja, vi är släkt på nåt vänster) och det är han som har tagit bilderna just idag.
Håll med om att det är så vackert så man bara tappar andan nästan!

Foto: Martin Westerlund

Jag frågade honom om han verkligen bor mitt i allt detta ljuvliga?
Jodå, han hade bara gått en 100- meterspromenad i uppförsbacke och så fram med kameran!
På den nedre bilden syns den raserade lagården!

Tack Martin som låter mig visa bilderna!

Ska vi hjälpas åt ...?

Så här skriver Anna i Portugal (annannan, ni vet, med alla n:n):

"Och nu när du har ledig dag och tid och kanske lite plats i huvudet också (i hjärtat vet jag att du alltid har plats!) så vill jag berätta för dig om ett initiativ som du kanske också vill berätta om eller på annat sätt bidra till.

Olle Svalander heter en författare på skånska sydkusten som också är en engagerad löpare. I sommar ska han springa genom halva Sverige, 42 maratonlopp, för Västsaharas folk.
Han skriver om detta på sin blogg Hitta Hem.

Det här är inte ett sånt där "åka uppför Himalaya baklänges i en kundvagn"-äventyr, utan det handlar om att göra något vanligt och enkelt fast ändå jättesvårt för att dra uppmärksamhet och dra in pengar till en grupp människor och en politisk fråga som är väldigt bortglömd / sopad under mattan.

Och Olle skriver så fint. Jag känner inte honom, men skulle så gärna vilja springa några mil med honom om jag hade bott efter hans väg. Det gör jag nu inte, men det gör du och PV och säkert också många av era läsare".

Det här är hans tänkta spring-väg.
Jag ska bums skriva på hans sida och erbjuda boende!

Någon av bloggvännerna som kan tänka sig att ställa upp med säng och mat?

Här är länken till Olles sida! 

Och vi är nog många som känner igen oss i det han skriver. 
Rent allmänt, menar jag. 
Som detta.