Tidig morgon i landet Halland ...

Vid 21-tiden söndagkväll ringde det på vår ytterdörr. Vi bara gapade .., det händer väl ändå aldrig att någon tittar in den tiden? Pv hann tänka att det hade nånting med Vägföreningen att göra, jag trodde kanske att det var grannen som är rädd för att bo ensam, men det var det inte alls ., det visade sig vara sonen som tagit pojkarna med sig och kört upp från Skåne, så där för att överraska och såklart träffa sin storasyster som ju är på besök.

Sååå trivsamt det blev! 

 Det blev till att fördela sängplatser .., Elliot och jag själv tog var sin del av soffan Ektorp och det var första gången någonsin som han övernattat på en soffa. 

"Va? Har du aldrig sovit på soffan ..?" sa jag. 

"Nää, aldrig!", sa fyraåringen. 

Det blev inte många timmars sömn för egen del, men så mysigt ändå! Vid två-tretiden på natten eldade jag i kaminen .., det var kyligt i huset då gästernas bil skulle laddas, men det ordnade sig.

Hämtade en filt och virade om Elliot och stod en stund och tänkte på vilken oändlig glädje det är med småttingar, allra helst när man själv fick barn väldigt tidigt .., nu är det som att man har tid att ..., bara .., ja, bara ta in alltsammans! 

Kanske också detta att få känna sig förbehållslöst älskad, jo, det tror jag också spelar in. 

 

Och så här såg det ut natten mot idag - hemma i Skåne - det här att sova på en soffa var tydligen spännande!

Underbart, tycker hon som är farmor! 

Och vi gick ut med hundarna och sonen hade glömt barnvagnen i Skåne, men fixade det genom att ta vår skottkärra som vi grundade med ullfiltar och det tog inte mer än någon minut, så hade den yngste som bäddats ner i skottkäran, slocknat.

Jag tänkte, när vi gick där nere, att måtte vi inte möta någon, då tror dom väl ändå att det stora vansinnet brutit ut! Min systerdotter skrev på instagram att "Känns lite som Ann-Gerd Nilsson över det hela, det här man tager vad man haver!" Ja, som mamma menar hon. Det var precis vad jag också tänkte. 

Så här såg det ut. 

Vilken glädje det är att hundarna är sådana kompisar! Charlie (längst till höger) och Harry har fortfarande någon slags väpnad neutralitet (efter att rykt ihop rejält för flera år sedan), men det fungerar ypperligt numera. Charlie (längst till höger) är pappa till Steven och så är det den grånade Harry i mitten. Tre, sju och tretton år är herrarna.

Då den yngste fortfarande sov gott när vi kom hem igen, ställdes skottkärran med innehåll in i uterummet och så kunde vi hålla koll från fönstret inifrån. 

I säkert ytterligare en timmes tid sov han så gott där i kylan.

När jag själv var liten, var det kanske Fiaspel som gällde. Nu: Bajsspelet! Vinnare blev faster Maria.

Det har verkligen varit så ofattbart vackert med den lilla snö som kom - och kylan -. Nu lär det vara slut på det roliga .., nu väntas det komma töväder med slask, hu, så hemskt! 

Idag tackar Maria för sig och åker hem till Upplands Väsby och Sigge, som bott i pannrummet i en fint inredd bananlåda, kan åter komma in i kök och vardagsrum och gå lite som han  vill. Det har dock fungerat bra, - det här pannrumsboendet -  förutom när någon av hundarna lyckats få upp dörren och ätit upp all Sigges mat. Harry var en av dem och jag mötte även Charlie där inne. (Sigge tar då snabbt vägen ut genom kattluckan).

Och Pv pinnar på med sin resurstjänst och saknar såå klassundervisning. Och igår kom sms från min underbara systerdotter som frågade om vi (min syster också) kunde träffas på Ikea i Helsingborg (tidsmässigt lika långt att köra för oss alla) och äta julbord den 21:a december. Det ska bli såå roligt!

Over and out.

Dagens fönster ...

"Här är vårt  gästrumsfönster på andra våningen, ovanför kökstaket. Ska se om jag kan fösa bort lite snö inifrån. Blommorna har nu fått byta till ljusare plats. 

Så här kan det se ut i februari mars, så hur det ska bli då kan man ju undra. ellem."

 // Tack ellem! Jag är just nu glad att jag bor i landet Halland.

Dagens fönster ...

"Hej!

Ett fönster till dig från Berättarladan i Sunne. 

Där bakom skymtar deras lilla butik och bakom det kostymutställningen. Fantastiska kläder från alla uppsättningar genom åren. Väl värt ett besök!

Vi har sett och lyssnat på underbara Västanå Jul. Folkmusik och Julmat. Dans och poesi. Kaffe och julmust.  Å en himla massa må-gott-hormoner.

Å ett fönster till dig

Turtlan."

// Så skrev alltså Turtlan i Karlstad i fredags den 1:a december. T a c k! säger jag.

1:a Advent ...

I år har jag bestämt mig för att inte känna minsta lilla julstress. Man får se hur det går med den saken. 

 

 I december 2014 fick jag den här bilden som kom från Eva i Tyresö. Det handlade om "Det bästa" och så här skrev hon .., hon som har så vackra händer!

"Hurra!
Jag ska få en hörapparat. 
De frågade vilken färg. Så oviktigt!

Den är metallfärgad och innehåller dataprogram och blir ett bra hjälpmedel .

Landstingsbidrag 6000 kr för två öron,  jag ska alltså få två! I januari .
Så skönt  det ska bli.

Det är tröttsamt att alltid skärpa sig

Från Eva i Tyresö."

Ett söndagsfönster  från Västerbotten ...

Att det har snöat kopiösa mängder hemmavid, det kan väl knappast ha undgått någon. Från såväl trakten runt och i Umeå och även i Skellefteå, har det visats bilder av helt översnöade bilar och uppskottade gårdsinfarter där det sett ut som om den som skottat befunnit sig i en tunnel. 

Den här julkortsbilden kom idag från ellem och det vi ser är deras köksfönster och "snötunneln" till yttrerdörren! Otroligt med så mycket snö redan nu, i början av december! Men vackert är det onekligen. 

Tack ellem! säger jag.

En lördag i början av december ...

.. kan det se ut så här när mörkret tackat för sig och det blivit förmiddag. 

Då har småfåglarna fått mat och fast det inte syns på bilden, vimlar det av matgäster! 

Pilfinkar och bofinkar, några bergfinkar också .., en hackspett, en fasantupp med höna .., koltrastar, blåmesar, talgoxar, domherrar och en rödhake. 

Det är knappt att man hinner fylla på fröautomaterna, så är det slut. 

Från 10 i morse till vid 19-tiden ikväll har pv och Hilda varit igång med att tömma hennes bohag och köra det till den nya lägenheten, den som pv tyckte var så fin och nästan låg lite lantligt till. 

Två sådana här lass blev det och nu återstår bara lite annat .., en cykel och ja, sånt som man inte behöver ett hyrsläp till. 

Jag kan säga att efter att ha suttit i soffan och småpratat med mig och Maria, var det knappt pv tog sig upp ur soffan, så stel var han. 

Det hade burits på två soffor, minst en byrå och en stor säng och så allt annat förstås. 

Andra våningen och ingen hiss. Och från den lägenhet som lämnades, är trappan ner till gatuplanet tämligen smal och trång. Men nu är det gjort och inatt sover Hilda och Edvin bland alla flyttkartonger, men nu på ett annat ställe. Glada och till synes så lyckliga.

Fredagkväll ....

Adventsstjärnor och ljusstakar åker fram och pv vill ha betydligt mer pynt än jag själv. 

"Men nog borde vi väl ha en här  också ...?” säger han.  

Två ljusslingor (utomhusvarianten) har avlidit efter många års tjänst; det är ljusslingor som brukade slingra sig lite i eken och pv säger att kanske köper han en ny i morgon.

Vi har druckit Blossas lättvinsglögg och tagit var sin lussekatt .., och från Bunkeflo får vi filmer där det åks pulka - mer snö i Skåne än här hos oss, alltså -.

Så har jag ställt i ordning i gästrummet .., sängen där hundarna (Charlie och Steven) brukar ligga är också bäddad och Sigge måste få en bädd i pannrummet. (Ibland vågar han sig in, när gästhundarna får vara inne i "sitt rum").

Så har Eva från Tyresö ringt. En mycket god vän till henne begravdes idag och den kvinnan och Eva brukade talas vid i telefon två gånger dagligen. 

"Oj, så tomt det ska bli!" säger Eva. Vi pratar om döden och vad som händer efteråt och Eva säger att inget händer såklart och jag säger att "och hur vet du det ..?" Måhända övergår vi i någon annan slags dimension .., ja, för mig är det inte alls otroligt. Skulle jag som Elisabet vilja ha ett helt Nytt Liv? Få börja om på nytt. Nja, tveksamt. 

Fler bilder har kommit .., där är en till synes glad Edvin som står i sitt nya rum med två stoooora fönster och blå väggar, ja, uppenbarligen har dom fått nyckeln till lägenheten redan idag och i morgon går flyttlasset.

Eget rum har han hos sin pappa, men nu blir det även ett hos mamma.

Så är det här i landet Halland.

Äntligen! 

Så ringer mobilen. Det är sonen som låter allvarlig och så säger han: "Jaa, mamma nu har det hänt. Jag var på affären och handlade, du vet, den som ligger bara 500 meter hemifrån och så hade jag packat upp varorna och då säger kassörskan att oj, vad du var ordentlig som lagt streckkoderna mot läsaren och jag svarade att mamma har arbetat i butik i hela sitt liv och varit så noggrann med att lära oss just detta!" 

Tänk, i minst femton års tid har jag alltid gjort detta, men inte förrän idag sade kassörskan nånting! säger sonen och jag hör leendet genom luren. Äntligen får han lite kredit för sin omsorg om kassörskan.

Visst! Man kan förstås bli jättestolt över barn som doktorerat och fått aldrig så fina utmärkelser, men så finns det mammor som nästan börjar gråta av glädje när hon får höra att  n å n t i n g  av det hon inpräntat i sina ätteläggar, har fastnat. 

Kära bloggvänner .., ni ska veta en sak, att kassörskor ÄLSKAR kunder som inte bygger varuberg och som tänker på att lägga streckkoden åt rätt håll! Måste nu kolla upp att jag påmint barnbarnen också, för till Emil, nu 24 år, har jag mest sagt att "är du på resa och bor på hotell, tänk på att alltid behandla städerskor och annan servicepersonal vänligt!"

Bilden: Streckkodsmannen, nu trettiosju år, som handlade glass av den italienske glassförsäljaren på stranden i Antibes, Frankrike. Sista semesterdagen bjöd glassfarbrorn på struten. Inga streckkoder där inte. 

Och så tre eftermiddagsfönster ....

 .... ja, ett (detta) som speglar sig i byttan med prepperkonserver kanske och det hela finns hos hedgrenskan i Trelleborg. 

(Det ska erkännas att jag fick putsa läsglasögonen ett par varv för att riktigt se var själva fönstret var .. ,-).

Tack Kerstin!

Den andra bilden är fångad genom ett köksfönster i Tyresö. 

"Jag tog bilden mest för att visa hur mycket snö som har kommit, titta på det lilla trädgårdsbordet!" sa Eva när jag ringde och frågade var bilden togs.

Och apropå Eva ..,  vilken underbar anordning detta med hemsjukvård är! 

Eva har ju under många, många år haft bekymmer med sina lungor och det har varit ideliga resor till vårdcentraler och Huddinge Sjukhus!

Nu har hon fått hemsjukvård och med  vänlig personal som flera gånger per dag kommer hem till henne och ger injektioner och håller koll! 

Vilken oerhörd lättnad (och trygghet) för henne och hela familjen!

Det tredje fönstret kommer  från Monet och hennes och makens nya boende.

(Inåtgående fönster - så tycks det vara allt oftare numera - och så smal fönsterbräda, tänker jag. 

Det slår mig plötsligt att jag undrar om vi inte hade inåtgående fönster på Malmvägen i Sollentuna, då 1973 ?)

Torsdag, den sista dagen i november ...

Och solen strålar och vi har fått snö. Pv försöker göra någon slags anordning så att han - när rörmokaren får tid att komma - ska ha ackumulatortanken i närheten av pannrumsdörren. 

Sånt är han duktig på, pv .., detta att förflytta saker. 

Edvin som är här idag, är ute tillsammans med sin morfar och Harry är också med. 

Själv håller jag på att däcka i någon slags förkylning. Tog min laptop och lade mig raklång på sängen i gästrummet och tittade på "The Father" med Anthony Hopkins, den som handlar om att drabbas av Alzheimers, eller helt enkelt när hjärncellerna tackar för sig. 

Vi såg filmen i Laholm, tror jag och vi var lika gripna båda två, såväl pv som jag själv. 

Det var jag nu också. Tog en paus i tittandet .., drack kaffe och tog en pumpabrödsfralla och satte mig i vardagsrummet och surrade med Edvin. Hela tiden medan jag tittade på filmen hörde jag Edvin prata eller halvsjunga i en aldrig sinande ström och nu, i vardagsrummet, kom vi att prata om tv-spel och han berättade att hos hans pappa Patrik finns ett tv-spel och lite om hur det går till och hur man spelar och hur kul det är och jag i min tur berättade om när Anders var liten och spelade hos kamraten Sandra Lindahl hemma i Malå och Anders kom hem och berättade att han fått ett extraliv och jag förstod ingenting.

Sen sade Edvin att han faktiskt inte orkade prata mera .., och jag frågade vad som hänt med alla orden? Hade dom kanske ramlat på köksgolvet eller i hallen, ja, kanske skulle jag samla ihop dem i en påse så där så han han får ta med sig dem hem, för tänk, hur skulle det se ut om han kommer till mamma Hilda i eftermiddag och inte har några ord kvar? Kanske bara några ynka stackare, så där som "hej" och "nej, jag är inte hungrig". 

Sånt kan man fundera på. 

Så har jag pratat med hedgrenskan i Trelleborg. I veckor har hon och maken Peter varit krassliga; det hostas och snörvlas och till råga på allt trillade madame Hedgren och knäckte ett revben på sin vänstra sida och i morgon fyller den hostande maken 70 år, tala om att det krånglar till sig!

Krya på er! säger jag och grattis i förskott till halvdansken Peter! (Som visar sig vara helt och hållet dansk!) Eller kanske så här: Tillykke med fødselsdagen, Peter!

Ps. Filmen var lika sanslöst bra och intressant idag som för ett år sedan och jag säger bara det: vilka fantastiska skådespelare! Och  s o m  jag önskar att jag hade sett den medan mamma var i livet! Ds.

Dagens fönster ...

..., fångades av Monet och så här skriver hon, det var den 13:e november.

"Ännu gardinlösa upplever jag att vi sitter som i ett akvarium med full insyn från grannarna mittemot. Så är det narurligtvis inte - de lever förstås sina liv bakom egna fördragna gardiner och är väl måttligt intresserade av vårt.

Så jag fokuserar på mina roliga Klippanljusstakar av konstnärer som du säkert känner igen, på min ännu levande födelsedagsbukett för en vecka sedan från min 98-åriga mamma och hur nya vyer formar sig i mörkret med hjälp av ljus, blommor och just alldeles nya och okända fönsterspeglingar."

Tack Monet!

Här en länk till skaparna av ljusstakarna.

Onsdag och det bara strular och lite annat ...

Kanske smittar det av sig, detta att jag i grannarnas fönster ser den ena adventsstjärnan efter den andra och frisörskeeleven berättade att hon tog fram julgranen i början av november och jag höll nästan på att trilla av stolen! 

Inte för att det irriterar mig; var och en får förstås göra som den vill, men att man inte blir less? 

Idag på förmiddagen tog jag i alla fall fram dom elektriska ljusstakarna (tänker på dig Bert som är så noga .., jag brukar annars skriva adventsstakarna). 

Det blir fint. Känns lite tryggt och ombonat. 

Så började jag längta efter julmusik och tänkte att jag kan väl ta och uppdatera mitt Spotifykonto och spela John Rutters körmusik så det står härliga till, men se, då fungerade inte mitt lösenord. Jag undrar hur många gånger jag försökte ändra/uppdatera lösenordet och det ville sig INTE! Till slut ville jag bara gråta .., tänkte att nu har demensen verkligen slagit till på allvar och hela tiden kom jag till en återvändsgränd .., nej, resultatet blev bara "fel användarnamn eller lösenord". Det kändes som om jag skulle börja gråta. På riktigt, alltså.

Smällde igen min laptop och körde till affären. 

 Handlade några småfrallor med pumpafrön och en förpackning pepparsalami .., postade ett 3 A4 långt handskrivet brev till Inger i Skellefteå .., hejade på grannen och lite annat. 

Funderade på att köpa sill hos Andreas i fiskbilen, men avstod.

Åkte hemåt .., bryggde kaffe .., slog mig ned här vid bordet (med utsikt mot småfåglar som flyger fram och åter och hämtar frön) .., tänkte att nu får jag ta till det hårda artilleriet, så jag knäppte händerna och åkallade Vår Herre och förklarade att nu är det verkligen så här illa, kanske kunde han - även i dessa orostider - avsätta några sekunder och göra så att jag kommer mig in på Spotify och kan spela andlig musik, vad säger du om det, Vår Herre? (Helt ärligt kände jag mig nästan som jag tror att vår utrikesminister känner sig när han ska prata Natoansökans-godkännande med president Erdogan).

Jag tänkte att Vår Herre nog skulle skaka lite på sitt huvud och tänka att jo, jo, nu går det an att höra av sig .., senast var för några veckor sedan när jag hade varit på mammografi och blivit aningen orolig innan svaret kom och så nu .., detta! 

Men tänka sig, det fungerade! Plötsligt kan jag spela den allra ljuvligaste musik, till exempel "Les Cloches du Hameau" med Celine Dion och det finns faktiskt inte ord för hur glad jag blev! Och tänka sig, att Vår Herre har såna datakunskaper! (Ja, alldeles säker kunde jag ju inte vara ...).

Nu återstår endast att inhandla en liten högtalare som ger bättre ljud, sen är jag nöjd. Det får bli min egen julklapp. Och endast 1 timme kvar tills skidskyttestafetten för damerna börjar. Hurra! Hinner putsa ett fönster på insidan i alla fall.

Dagens fönster ...

Grönt är skönt och hjälp, vilka fönster! 

Bilden råkade jag snava över när jag letade efter något helt annat. 

Avsändare var madamen i Porto och det var många år sedan den bilden kom till min mejl. 

Det man minns ...

I alla fall om man född för ganska länge sedan. 

Ja, allt är förstås relativt, men ganska länge sedan är det ju ändå och allt detta kommer jag så väl ihåg.

Jag minns också min pappa som stod nere i pannrummet och med gasolbrännare rengjorde löparskidorna. 

Eller använde han gasolen när han vallade? Han hade en hartass att smeta ut underlaget med och när hartassen inte användes, låg den ovanpå vedpannan. 

Det hände att jag tog den lilla tassen och strök den mot kinden.

Jag kommer också ihåg vårvinterdagar när mina Elan slalomskidor stod lutade med husväggen - utanför köksfönstret - och hur det lät när skidorna rasade ner .., det där ljudet, det minns jag så väl. Skrapljudet.

Vilken glädje!

Minns ni hösten 2010 och det förfärliga gruvraset i Chile, trettiotre gruvarbetare blev instängda under hela sextionio dygn? Jag undrar om jag någonsin levt mig in i en olycka som då? Enbart tanken på att bli instängd, fyller mig med en sådan fasa. Fasornas fasa, helt enkelt. 

Bilden är därifrån .,. den svenske reportern som rapporterade hem. 

Men jag minns också den rent euforiska glädjen när arbetarna - en efter en - plockades upp ur gruvan och hur jag började gråta av glädje! 

Ungefär samma känsla infann sig när jag nyss läste att de indiska arbetarna vilka varit instängda i en tunnel, har räddats. Oj, så roligt för deras anhöriga och för de som kämpat för att få ut dem!

Bilden är från DN, fotografen okänd.

En annorlunda tisdag ...

Bilden: Nelly, på den tiden det begav sig. Lillpigan. Dement och snurrig.

Tisdag.

Strålande solsken. Blå himmel. Frost på marken och igenisade bilrutor. En fördel med el-bil, det är att det går jättefort att tina isen och få rutorna isfria. 

Det är ständig kö till fröautomaterna och ekorren tar god tid på sig vid den ena fröbehållaren .., ja, han liksom sitter på en gren och knaprar i sig det ena fröet efter det andra. På marken trängs nötväckor och koltrastar, en drös med pilfinkar och en liten rödhake som är så försiktig.

Och inomhus: nyheter från P1. Inget besked om Natomedlemskapet - eller rättare sagt - ett slags besked att vi nog får krusa herr Erdogan betydligt mera än vi har gjort och det bästa vore ju om herr Åkesson tog paus, så vi får detta avklarat. 

Förmodligen skrattar president Putin gott åt vårt dilemma .., åååå, bara rätt åt dem svenskarna .., nu får dom stå där och skämmas över att aldrig få veta när eller om dom blir medlemmar! Samma sak med Erdogan. Måhända har herrarna talats vid nu på morgonen, kanske gruppsamtal där även president Orban är med .., eller kanske igårkväll och det gäller att hålla ihop, säger Putin. Han har ju för övrigt fullt upp med att skicka asylsökande till den finska gränsen och cyklar ger han dem, här, varsågoda, titta bara hur generösa vi är .., och lycka till på färden och nu får Finland bekymmer, ja, vad ska man ta sig till .., man kan ju inte låta människor dö av kyla vid en stängd gräns och Putin blir ännu gladare och skrattar gott till kvällskaffet. Jo, jo, nu får dom allt .., Sverige och Finland!

Vid 10-tiden tar jag bilen och kör in till Halmstad. Det tar en knapp halvtimme. 

Parkerar vid slottet, använder mig av Easypark som är så enkel att hantera och det är rött ljus vid övergångsstället; en äldre-äldre kvinna och jag själv får stå och vänta en stund. Det blir lite småprat, mest om kylan. 

På Stortorget är reflexklädda män och kvinnor i full färd med att få årets julgran på plats. Torghandlaren säljer julkransar, amaryllisar och hyacinter och frukt som är lika dyr som i vanliga butiker. 

Kvart i elva har jag klipptid, men det visar sig att "min frisörska" är hemma och passar sjuka barn och när hon igår tog mitt mobilnummer föll en siffra bort och det har inte gått att nå mig. Om jag vill, kan frisörske-eleven (hon har gjort 600 timmar, men 1400 återstår innan det är dags för gesällprov) klippa mig och jag säger att det går bra.

Svart cape (hon kallar den för kappa) som snörs åt runt halsen och en spotlight mot ansiktet. Vacker känner man sig inte. 

Den unga eleven klipper mig i någon slags page och hon frågar vad jag har för intressen och om det är stressigt att vara pensionär och jag säger att en sak är säker .., stressigt är det  i n t e.  Tvärtom! Det är ju bara en hel drös med frihet. 

Faktiskt känner jag knappt igen mig, då, när det är klart. Där finns inte skymten av en lock, men dom kommer nog åter när jag har duschat. Nej, jag vill inte vara en dam. 

Så hemåt. Möter Postnords bil på väg till någon butik och jag tänker på dagarna efter Black Friday och hur totalt slut på man var om kvällarna, då, när arbetsdagen var tillända.

Två burar i vanliga fall blev plötsligt sex, sju eller åtta, ja, mer än så ..., och var skulle vi ställa alla paket och där var kunder som kom och undrade om vi kunde ta en titt och se om deras leverans kommit och "det är nog ett brunt paket", kunde dom säga och tyckte väl att vi kunde öppna alla burar och leta.

Och sen kommer veckorna innan jul och ännu mera paket och så förstås allt som ska skickas iväg! 

Å, att vara pensionär efter fyrtiosju år i butik .., alldeles oavsett hur mycket man älskat sitt jobb, det är som den allra största gåvan!

Köper ett nybakat bröd som fått namnet "Gourmet" och som blir perfekt till kaffet. Fortfarande soligt och fint ute. På soffan sover Harry gott. Snarkar högt.

Dagens fönster ...

"Hej!

Här kommer ett fönster fångat på gamla fina Karlstad teater.

Vi var där för att se ”Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann”. Så på sätt och vis fönster i dubbel uppsättning.

Före teatern hade vi bokat lite mat och dryck som serverades i teaterbaren på andra våningen.

I fönstret skymtar Klarälven och till höger ”under” lampan sitter Selma Lagerlöf staty.

Hälsningar från Turtlan."

//Tack Annica! säger jag. Och så fint med ljuset som brinner i förgrunden!

Ensam i ett snölandskap ...

Har man inget annat för sig och inte känner sig det minsta trött, kan man välja att titta på en helt osannolik dokumentär om en man som lever sin dröm. 

Så här presenteras programmet: "Varje vinter beger sig Clément djupt in i Kanadas norra skogar för att leva nära naturen. I snöklädd vildmark njuter han av lugn, ro och omgivningens skönhet. Han spenderar vintern i sitt läger och ger sig ut i skogen för att jaga. Möt en man som bestämt sig för att livet är för kort för att inte leva på det sätt han drömde om som barn."

// Det kan jag säga, att detta är nog den mest ihärdiga man jag skådat. Vilken kämpe! I iskall kyla och djup snö, går han omkring med snöskor och drar tung packning och har 4 km till närmsta granne och lika långt hem förstås .., bor i en liten koja och måtte ha världens bästa kondition. Inte är han ung heller. 

Vilket program! Det kan ses fram till och med nyårsafton i år. Här är en länk, om någon är intresserad.

Dom som gifte sig ....

 

Jaha, nu har jag tittat på det åttonde avsnittet (av tio) av norska "Gifta vid första ögonkastet".

Lär man sig inte annat av att titta på detta, så är det i alla fall - för min del - att inte ha för bråttom att gissa hur det ska gå. Eller: tro sig veta. 

Det knakar lite här och där och mannen som får veta att han inte är tillräckligt tuff och maskulin, har det inte lätt. (Partnerns pappa kör Harley Davidson och kanske jämför hon sin partner med honom?)

Om pv skulle säga till mig att "Elisabet, du är alldeles för lite feminin och rätt sjåpig ibland", vad hade jag gjort då? I början, alltså. 

Ja, inte hade jag börjat gå i högklackade skor, ha nagellack och långklänning; då hade jag inte känt igen mig själv. Skulle jag ha försökt att förändra mig? Nej, det hade nog varit omöjligt. Alltså tror jag att det paret kan få det svårt. 

Och kvinnan som alltid skrattade så omåttligt, nästan åt allt, visar sig så sårbar och nu tycker jag så mycket om henne. Men kommer det att fungera .., med hennes inte alltför talföre partner som har oerhört svårt att tala om känslor .., ja, hur ska det sluta ..? 

Det tredje paret har jag trott mycket på och kanske gör jag det ännu. 

Båda är endabarn och tyckte i förra programmet att det är en klar fördel .., dom är nog dom äldsta av paren också och tycks lugna och sansade. (Tänker på att jag själv har haft tre förhållanden och alla männen var nummer 2 i syskonskaran. Den ene hade en äldre syster och två yngre bröder. Nummer två, där var det tre bröder och pv likaledes. Alla är Jungfrumän. Själv är jag yngst av tre systrar, kanske mera som ett endabarn, eftersom dom är så mycket äldre).

Tre avsnitt återstår.

Registret ...

Kylslagen morgon i landet Halland. Och ny vecka. 

Pv inledde sitt vikariat som resurslärare i Gullbrandstorp just idag och det jobbet pågår fram till jullovet. 

Det blir en lugn måndagmorgon här i det gula huset. 

Följer Nyhetsmorgon varvat med SVT:s Morgonstudion och blir bedrövad när man får höra att tidigare IS-anslutna vilka återvänt till Sverige, kan arbeta med förskolebarn och även har gått med i kriminella gäng, ja, här på hemmaplan. 

Det tar liksom aldrig slut. Och hur kan det gå till? 

P1 Morgon berättade om detta med att tidigare IS-dömda kan arbeta med t.ex funktionshindrade, människor som är - eller kan vara - helt utlämnade. Det handlade om svårigheten att få utdrag ur belastningsregistret. Självklart  - tycker jag - borde även personer som ska arbeta inom åldringsvård/omsorg också kunna visa upp ett likadant utdrag. 

Men då kan man ju också tänka så här .., ska man aldrig få en ny chans? Om det vore mina barn som begått brott ..., hur skulle jag tänka då?  Å andra sidan är det väl skillnad på  v i l k a  brott man begått? 

Hade mina barn anslutit sig till IS och förväntat sig att tas emot med öppna armar när eller om dom återvänt hem igen, hade jag inte blivit  förvånad, alternativt upprörd, om dom senare fått bekymmer med att bli anställda.

Här kan man ta del av vad som gäller.

Dagens fönster ...

... speglar sig bland alla tavorna och man förstår att det var soligt och fint den här dagen. 

Tack hedgrenskan att du tog dig tid att ta fram fönsterhåven!

Idag ....

Längst där uppe satt den, skatan. 

Vi har många skator  i närheten och slänger jag ut  minsta lilla äppelskrutt eller något annat på gräsmattan, så tar det inte många sekunder innan familjen Skata kommer flygande. 

Jag tycker om dem. 

Trogna stannfåglar som inte överger oss vintertid.

Dagens fönster ...

... fångades i ett skånskt badrum. 

Av flaskorna på fönsterhyllan kan man - även om man inte visste det sedan tidigare - räkna ut att här bor en jordnära kvinna, tillika småländska.

#familyfresh#barnängens

Återbördade .... 

Så är vi då hemkomna efter tre dagar på vift. Det är lite som att känna sig pånyttfödd. Ja, lite i alla fall. 

Härliga dagar då vi träffat såväl exet och hans fru (plus två yrväder till tikar!), min syster med familj (plus en glatt svansviftande dalmatiner) och inte minst hela familjen i Bunkeflo. 

På fredagen var småttingarna på förskolan och då körde vi (pv och jag själv) in till Malmö och åt libanesisk lunchbuffé på Laziza och medan vi väntade på att klockan skulle bli 12.30 då vi bokat bord, strosade jag omkring i omgivningarna. 

I hörnan av Baltzarsgatan ligger en retro/lampbutik och aldrig har jag väl sett så många lampor av äldre modell. Ägaren har drivit butiken i 25 år (själva butiken hade, om jag minns rätt, funnits i ytterligare tjugo år). 

På väggen vid den öppna butiksdörren, satt dessa post-it-lappar. Åååå, jag älskar att han hade förberett dem liksom. 

Längst till vänster var det ett barnbarn som skrivit stängningstiden. Underbart! 

Ägaren var en pratglad prick (som jag ofta tycker att skåningar är) och det blev en stunds trivsamt småprat, innan vi fick träda in i det allra heligaste - det vill säga - i restaurangen, alldeles intill. God mat, det mesta vegetariskt och packat med gäster! 

Kom hem igår till plus tio grader i huset. 

Vi har ju problem med ackumulatortanken (en begagnad hämtades i Löderup på Österlen) och hade därför ingen värme påslagen, men det kan jag säga att det tog inte många minuter innan det brann i såväl kaminen som i vedpannan.

Själv fixade jag mat med yllehalsduk runt halsen. Det gick bra det med. 

Underbart roligt förstås att träffa småpojkarna! 

Han som fyller 5 år i början av april, han har blivit så lång och känns plötsligt stor. 

Den yngre, som är 1 år och 4 månader, ja, där går det ju så fort nu! 

Här sitter han i sin mammas famn.

Idag söndag är det skidor mest hela tiden. Heja ni svenska skidtjejer som är såna fighters!

Nu skidskytte. 

Kanske lite glögg och en lussekatt också? 

Jo, det blir nog bra.

Dagens fönster ...

Nu blev det lite hastigt här .., ty pv har fått fatt i en ackumulatortank som ska hämtas i Kåseberga, utanför Ystad. Först hade han visat intresse för en liknande tank i Sthlm, men den plockades av någon annan spekulant. Den här var tiotusen kronor billigare och finns alltså i Skåne. Båda begagnade, men den här är i alla fall tjugotvå år nyare än vår gamla.

Alltså blir det en tur söderut under de närmaste dagarna. En sväng förbi min syster ute på landet, därefter Kåseberga,  kanske titta in hos exet och hans fru (lämna ägg) och så Bunkeflo. Så himla trevligt!

Tack Elin Jönsson!

Svt:s och SR:s utrikeskorrespondenter gör ett så bra jobb, tycker jag. Ikväll ett lååångt reportage i Aktuellt, där Elin Jönsson med fotograf Lars Lyrefelt intervjuat och fått följa två olika familjer i Lutsk och Kharkiv och där vi som tittare får se hur deras vardag ser ut. 

Här satt vi tysta i vardagsrummet - en i fåtöljen, en i soffan Ektorp - och tänkte på hur olika våra liv är. Här i Halland - och där - i Ukraina. Men ändå: så mycket som är lika. 

Ett annorlunda reportage var det.

Missade någon detta, går det att klicka in sig här och ungefär 24 minuter lite drygt in i Aktuellt, börjar reportaget. 

Ännu mera onsdag ...

Så blev det återigen en natt fylld av icke-sömn, spring-i-benen och en slags oroskänsla, utan att jag kan peka vad det är som orsakar allt detta. 

Medicinen? Kanske. 

Kryper nära, nära Harry och för en gångs skull ligger han kvar intill mig. Vilken trygghet. 

Lyssnar till diverse olika radioprogram (jag vet - inte särskilt lyckat) och vid tretiden ger jag upp, och tar mig an SVT-play. 

Tittar på programmet "Gift" som är annorlunda, där gifta par ställer frågor till varandra som kanske inte ställts tidigare. Kors, så ärliga och uppriktiga människor är och jag blir så varm inombords .., tänker .,. hur vågar dom?!

I det första avsnittet möter vi Stine och Jacob som varit gifta 1.5 år. 

Så här står det som programförklaring: 

"Hur gör jag dig till en bättre person? Vad tror du att jag tycker är det mest irriterande med dig? Modiga gifta par ställer oväntade frågor till varandra." Här en länk till programmet som jag fann riktigt intressant.

Minns när pv och jag själv nyss hade börjat vara tillsammans och jag frågade honom om det var någonting han irriterade sig på, ja, som jag gjorde eller .., ja, ni förstår. 

Jo, det var det. (Va? ?!) Och ville jag veta det ..? 

Det visade sig att han tyckte att jag slängde för mycket mat. Jaha, inte värre än så, tänkte jag. I den lilla 1:an fanns nämligen ingen frys, endast ett pyttelitet frysfack längst uppe i kylskåpet och där rymdes inte mycket .., kanske ett paket ärtor, om ens det. 

Numera slänger jag  i n t e  mycket mat, knappt nånting, utan håller koll i kylskåpet så sånt med kort datum används först. 

Frågade han mig om jag irriterade mig på något? Nej, det kan jag inte minnas. Om han gjorde det nu, skulle jag svara detta att han ofta struntar i att knyta sina skosnören när han går ut. Jag tycker att det är höjden av lättja, men han kanske ser det annorlunda.

Dagens fönster ...

... speglade sig i dörren här i vardagsrummet igår. 

Så egentligen var det ju gårdagens fönster.

Onsdag ....

Det är klart att man ska vara tacksam för alla årets månader och man känner sig nästan som en månads-mobbare, men ..., november är så mörk, så mörk. Det beror såklart även på att vi inte ser några gatlysen eller ljus från vårt boningshus.

Nåväl, om en månad vänder det. Bara vetskapen om att så blir det, gör att det blir lättare. 

Igår såg det ut så här när solen började tänka på att göra kväll. Sååå vackert var det!

Efter att ha legat vaken till halv fyra natten mot idag, börjar jag äntligen - nu kvart  över tio - att känna mig som en människa. Ska nu klä om och hjälpa pv lite röjning. Vi har hyrt en släpvagn med galler från affären .., ja, det är det vanliga, garaget ,-).

Dagens fönster ...

Igår gjorde jag ungefär så där som Stationsvakt gjorde för ett par år sedan .., han strosade omkring i olika städer och samhällen runt om på vår jord, ja, via Google Maps, alltså. Det är ju så helt fantastiskt intressant! 

Innan vi åkte till Cornwall gjorde jag sammaledes, klickade in namnet på vårt AirBnb-boende i lilla Millbrook och "vandrade" längs bygatorna. När vi sedan kom körandes dit, kände jag genast igen mig. 

Igårkväll gjorde jag sammaledes, men då i Vilnius. Upptäckte en georgisk restaurang nio minuters promenadväg från hotellet ...., kollade menyerna ., tänkte, hjälp så intressant .., vandrade vidare .., ja, lite så där. 

Likadant var det när vi besökte Liverpool. Det är därifrån den här bilden kommer.

 

Emil var ju med oss och vi tog en fika på Tate Café och allt kändes bra. 

Så roligt att resa tillsammans med ett vuxet barnbarn!

Är jag den enda .....?

Säger till pv att visst är det skillnad  på nyhetsuppläsare i SVT nu, i jämförelse med tidigare år?

Sååå himla propert klädda numera! 

Såg även en bild från Sveriges Radio där den eminente programledaren Mikael Kulle satt i kavaj och slips och sände från P1-studion! 

Stiligt!

Och så en ny måndag ...

Läser mejl från min syster i Australien. Från att ha varit halvt döende för ett par år sedan, brutit närapå alla kroppens ben och krossat bäckenet och därefter varit mer eller mindre "ämlig", är hon nu den mest effektiva människa jag vet. 

I varje mejl berättar hon om dagens sysslor. Hon har räfsat på tomten, rengjort fågelbadet, putsat alla fönster, klippt ner vinrankan, rensat ogräs, ja, det aldrig slut. 

Visserligen får hon dagen därpå förfärligt ont i sitt ena ben, men det går ju förhoppningsöver, skriver hon.

Hennes tre år äldre syster i Skåne, lever ett helt annorlunda liv. Enligt egen utsago tillbringar hon mycket tid i den härliga hörnsoffan och hon läser Skånska Dagbladet från första till sista sidan och löser korsord. Tar det mer som piano, helt enkelt. Jag förmodar att hon kommer att överleva oss alla.

Själv har jag tagit en härlig promenad tillsammans med Harry. Vi sneddade över gårdsplanen på Stora Stensjö, förbi alla hästarna som är så nyfikna och så in i fårhagen som, sedan en tid tillbaka, är helt tom på får. Då är man liksom på toppen av åsen. 

Smala  stigar där fåren trampat hela sommaren. Och miljoners fårlortar.

Det vita huset med grått tak kallas allmänt för Tullhuset, riktigt varför vet jag inte. 

"Tja, jag tror att namnet härrör från den tiden när en massa sten och tegel levererades nerifrån hamnen ..., kanske var det då någon slags tullstation?", säger pv. 

(Nu har jag kollat upp det hela med Lennart, han som är uppvuxen här i Stensjö. Jodå, så var det. Stenen fraktades på pråmar ut till Fågelholmen, den där pv simmade runt, runt inför Vansbrosimmet.)

Går man längs stigen på husets hitsida, är man snart vid X-grinden och därerfter är det nerförsbacke mot havet. 

Harry lullar på lite som han vill när vi går här, samtidigt som han håller koll. 

"Är du med matte ...?" 

Jo, hon är med. 

Gud, som jag älskar den hunden!

Kommer hem. 

På familjechatten får vi veta att exet nu har genomgått sin första grå-starr-operation .., och pv, han sitter vid skrivbordet och letar en anteckning till Kyrkokören .., och Harry har tagit siesta. 

Till vänster här syns min skärmbild på datorn. Bilden togs i somras eller höstas vid den så kallade "Morgonbryggan" i Torekov. 

Där tog jag minst två dopp per dag. Ser ni mannen längst till vänster som får en klapp på kinden av sin fru? Så glad jag blev att det råkade komma med på bild, för det var inte meningen. 

På bildskärmen finns även mindre bilder, såna som jag kallar för hjärtevärmarbilder. 

Det här  är en av dem. Mamma som på den geriatriska avdelningen på Ystad lasarett får besök av Anders, som då går på gymnasiet alldeles intill sjukhuset. 

Och en somrig bild, tagen från toppen av Tjamstabacken hemma i Malå, är en annan som alltid finns  på bildskärmen.

Nu ska jag ta mig an Svenska Dagbladets korsord som vi löser tillsammans, pv och jag själv.