Idag ...

... ska jag ta tåget söderut och träffa den här rare mannen.

Han, som när han skriver mail, alltid börjar dem med "Kära Mor".

Sååå roligt det ska bli!



Och för mamman är han ju förstås fortfarande - och kommer måhända alltid att vara - den där lille eftersläntraren.

Ättapjötten.

Lillkillen.

Han som blev längst alla i familjen.

Kanske får jag bjuda honom på lunch och så hoppas jag hinna med ett besök på Möllevångstorget och lite till.

Kamerabatteriet har legat på laddning.

Mobilen också.

Och nu blir det frukost.

Torsdagsfönstret ...

.... kommer från södra Frankrike!

Från madame Monet.

Eftermiddag ...

Här sitter vi och äter varma kamben.
Som servetter använder vi utrivna sidor av tidningen Dagens Industri.

Och det är bestämt att vi ska mötas vid Ica Supermarket i Söndrum, på vägen mot Tylösand.

"Den ligger efter Preem-macken ..", säger pv, som ska cykla dit direkt från jobbet.

Men jag kör förstås fel och hamnar långt ute i Tylösand och passerar den ena golfbanan tjusigare än den andra och där är villor som man bara kan drömma om och stora som schabrak är dom, en del ser mera ut som betongbunkrar än vanliga hus .., och där finns minst två, ofta tre bilar på varje infart (plus såna här golfbilar som man åker omkring med) och en av dem, bilarna, är nästan alltid av tyskt fabrikat.

Vid ett villaområde av mer ordinär standard, stannar jag till och frågar en kvinna om vägen.
Kvinnan håller just på att rasta sin hund.

"Kör rakt fram och ta sen höger, men inte mot Frösakull!" säger hon.

Okej.

Och jag hittar.

Väl framme i Söndrum och inne i Icabutiken, köper jag - som då har sockerfall och är hysteriskt hungrig - nygrillade kamben.

Därefter kör pv, som är en komplett ängel, till Tylösands havsbad och där - vid hotellet -, parkerar vi bilen, tar sikte på första bästa bänk och kalasar sedan på kambenen.

Å, Gud, så gott!



Stranden är kilometerlång och bred och har en helt annan sand än den här vid Stensjö.

Här är den mycket, mycket finkornigare!



"Här har jag varit för en fem år sedan kanske ..., jag låg på stranden och hade Emil och Nicole
ovanpå mig och så berättade jag hittepåsagor för dem och efteråt blev vi alla bjudna på underbar middag inne i Halmstad", säger jag.

Tänk .., om man hade då kunnat titta in i framtiden.



Hela landskapet är annorlunda i Tylösand och ändå är det bara knappt två mil bort.

Här, vid havet (vid pensionatet), finns nästan bara klipphällar.

I Tylösand är det sanddyner så långt ögat når!



När jag är mätt och belåten, blir jag så glad och nöjd.

Ååå, jag säger till pv att han är då för snäll som tog mig hit och någon gång kan vi väl ta med oss picknick-korg och promenera längs Prins Bertils Stig som går från stan och nästan två mil längs havet.



Så här ser det ut.



Och här borde jag väl kunna få arbete ...?



En trappa leder ner mot parkeringen.

Stenarna är släta som sammet.

På agendan ...


I Ystad kontaktar man inte lasarettets röntgen när man vill få en mammografi utförd.

Man ringer till något som heter Unilab och beställer tid.

I Halmstad däremot, kontaktar man länssjukhusets röntgenavdelning.

Det går bra det och är väl det enda logiska, men ibland känns det som om all valfrihet krånglar till det.

Och ringer man sjukhuset i Ystad möts man ibland av en växeldam som låter ungefär som hade hon svalt taggtråd.

Det gör man inte här.

Här möts man av en vänlig röst.
(Bäst i växelarbete är utan konkurrens Svenska Spel på Gotland, bara så ni vet.)

Och sparbankskortet som har blivit avmagnetiserat är härmed spärrat.

Det fixade Camilla på Sparbanken Syd i Ystad.

Vänlig hon också.

Nu gäller det bara att snabbt lära sig den nya koden.

Inte det minsta lilla har jag att hänga upp kodsiffrorna på.

Och nu ska jag ta bilen och hämta upp herr pensionatsvärden.

Här ska minsann kollas på Friggebodar.

I ett annat album ...

Som säng användes en inklädd tvättkorg.
Och 1972 var förstås nästan allting brunt eller orangefärgat.
Intill den lilla madamen ligger pappas stövare.
Och där skymtar även mammas hemska plastmattor som fanns i hela huset!

Medan jag tömmer flyttkartonger, hittar jag det ena albumet efter det fjärde.

Och jag, som egentligen har så mycket annat att göra (göra i ordning middagen -färsfyllda paprikor -, till exempel, och ta in tvätten och dammsuga ...), blir stående vid köksbordet och bläddrar bland albumsidorna.

Titta, där är en liten rödhårig dr Böhlander i köket hemma i Malå.

När hon föddes kom vi, att under några månader, bo hemma hos mamma och pappa, då "doktorns" pappa gjorde militärtjänst.

Vi var väldigt unga.

Den lilla tösens morfar blir förtvivlad när yngsta dottern visar sig vara gravid vid endast sjutton års ålder, medan hon som ska bli mormor, blir överlycklig!

Men ., efter några veckor, då han som har blivit morfar har fått sitta i soffan och hålla i den där tösen, vänder allt.

Det första han gör när arbetsdagen är slut, är att gå fram till korgen med den där lilla tösen och han står där och gullar och lyfter upp henne och tycks så lycklig.

Och när vi i januari 1973, efter fyra månader i Malå, flyttar till Lycksele, står morfar ute på gårdsplanen och gråter.



"En glad liten skit!" brukade mamma säga om barnbarnet.


"Vinka nu till mamma, Maria!" sa han säkert.

Och åren går.

Vi flyttar till Sollentuna och Kungsängen och åker hem några gånger per år.

Morfar har då gått i pension och tar med den lilla tösen i skogen för att jaga hare .., hon får följa honom till Georg Lindskiöld i Tjärnberg och titta på när stora farbröder skjuter skeppsråttor ..., alldeles orädd är hon - tycker bara att det är spännande - inte alls lik sin mamma!

Och hon får också göra morfar sällskap för att vittja nät i en liten tjärn utanför Malå.

"Men hade hon flytväst ?" frågar jag oroligt, ja, jag tänker på att den lilla tösens morfar har hjärtproblem.

"Nä, men jag band henne i ett rep i båten ...", säger morfar.

Bilden här ovanför är tagen i mars 1976.

Hon som står där och håller sin morfar i handen, är fyra år.

Hennes mamma är tjugotvå och ska snart få sitt andra barn.

Och han som är morfar och är så glad i sitt barnbarn, är sextiosex och har exakt nio månader kvar att leva.

I det blå albumet ...

Då Dikanäs - nu Vilhelmina.


Och där är en liten moster Lisbet, näst yngst i en syskonskara på sex.

"Du förstår Eliza, jag kände det som om jag själv hade blivit mamma, jag var tretton år när Bisse kom till världen!" sa mamma ofta när hon berättade om glädjen i den där lillasystern.



Lisbet och Ann-Gerd utanför lagården i Dikanäs.
Bildtexten lyder: "Lill-Bisse tycker att killingen absolut måste förevigas!"
Å, hur spännande var det inte att som lillflicka få följa mamma till mormor?
Och medan mamma mjölkade korna, stod jag och lät småkalvarna slafs-suga på mina fingrar.
Vilken lycka!

Moster Lisbet är den av mina släktingar - förutom mina systrar - som jag har mest kontakt med.

Att ringa till henne är som .., ja, som att prata med mamma.

Rösten är nästan densamma och dialekten, förstås.

Och Lisbet har en härlig självironisk humor och ett stort och varmt hjärta!

Jag tycker så alldeles omåttligt mycket om henne.

Onsdagsfönstret ...

"Hej Elisabet.

Här kommer ett fönster från sommarstugan vid Laisan.

Det är väl inget proffskort.

Kramar Anita från Sorsele."


Till Anita: hur fint som helst!

Kväller ...

Tar bilen och kör till Ica Maxi vid flygstaden. Handlar. Svänger förbi återvinningsstationen.
Sen in till stan.

Tittar in på biblioteket (eller i ...), lånar en tjock bok.

Kör längs Strandgatan, parkerar vid vattnet - slottet på andra sidan -och hälsar sedan på hos Sonja och Gösta, ja, i väntan på att pv ska bli klar med sjungandet.

Sonja är förkyld och hostig .., Gösta sorterar medicin till dosetten.

Vi pratar om lilla gästrummet och om antalet tavlor man vill på sina väggar.

"Varsågod, ta gärna lite Nonstop!" säger Gösta.

Halv nio ska pv hämtas och vägen där han står är enkelriktad, så jag svänger höger och hamnar fel, men hittar enkelt tillbaka.

Å, det känns bra!

Väl hemma igen upptäcker vi att himlen är översållad av stjärnor!

Det kan bli en fin morgondag.

Om vi har tur.

Och så ...

Sista biten hem plockar jag allt vad jag hittar av blommor och bär.
Längst till höger jättebalsaminen som skjuter iväg sina frön likt projektiler.
Dom blå bären är inte blåbär, men kanske slånbär?
Och ännu blommar triften, men den tappade jag längs vägen.


... lämnar jag hus och hem och tar en promenad ner till havet.

pElle lullar på efteråt .., tio meter bakom .,. alltid bakom.

Stannar jag, stannar pElle.

Nästan nere vid parkeringen, där badgäster sommartid ställer sina bilar, får han nog - ja, det blir rent för äventyrligt - och så vänder han hemåt igen.

Sakta, sakta ser jag honom spatsera längs vägen.

Svansen upprätt!

Det blåser friska vindar vid stranden, men är ändå uthärdligt, närapå skönt.

Sanden är fuktig.

Vid vattenbrynet springflyger ett sällskap sädesärlor.


Nypon.

Nästan hemma, dyker pElle upp igen.

Han har tagit siesta vid ett av elskåpen och sträääcker på sig när jag kommer.

"Hej du!" säger jag glatt och han stryyyker sig kring mattes ben och tycks så glad och nöjd.

Nu har han bråttom hem och nästan skuttar uppför lilla backen.

I det blå albumet ...

Min morfars far, ja.

Är man pappa till tretton barn, då blir det många som trängs vid husväggen efter begravningen.

Vid pilen sitter min mamma.

Mormor Betty längst till höger.

Och mamma berättade alltid om den starka sammanhållningen i släkten .,. om fastrar och farbröder och kusiner hit och dit.


"Farfar", Pelle Westerlund, han som begravdes.
Här sitter han med några av alla barnen runt om sig.
Min morfar står där uppe till höger med mörkt hår.

Aldrig att jag brydde mig, då, när jag hade möjlighet.

Aldrig att jag frågade - så där på riktigt - om mammas liv som ung!

Nu sitter jag vid köksbordet och med det blå albumet framför mig och allt jag får veta, är det mamma har skrivit.

"Westerlundare i parti och minut - samlade efter farfars begravning."

Det är allt.

Vad hände med alla dessa människor?

Vad drömde dom om?

Vilka levnadsöden gömmer sig bakom svarta kläder?

Om ett annat liv.

Samos.
Någon har ställt ut mat till en liten hemlös kisse.

Från hemifrånvännen Dinah kommer ett mail med länk till en tidningsartikel.

Jo, jag såg den själv igår och tänkte att å, sån tur att det finns såna människor!

Och jag tänkte också så här .., att nog vore det väl underbart om man, så här på sluttampen av sitt yrkesliv - kunde hitta ett arbete som verkligen ger mening åt tillvaron.

Javisst, en kassörska kan göra skillnad i människors liv.

Alla yrkeskategorier kan göra skillnad i sina medmänniskors liv.

Och jag tänker på den unge mannen som är polis och öppnar en bildörr och möts av en lika ung man med pistol i handen och efteråt berättar den förste unge mannen om den där känslan som kom ikapp honom - efteråt -, men han berättar också om mannen med pistolen - som även han -, hade vittnat om s i n rädsla. Och sedan inser man, verkligen i klarsyn, hur människors livs vävs samman, in i varandra.

När jag i somras blev bjuden på saft och bullar utanför den stora kyrkan vid Centralen i Stockholm, då slog det mig med sådan kraft att .., detta att stå och dela ut mat/fikabröd, ja, vad som helst, nog måste det ändå kännas betydligt mer meningsfullt än att lära sig tvåhundrafemtiotre nya plu-nummer och på måndagsmötet försöka luska ut hur man ska få människor att handla ännu mera.

Men alla kan inte försörja sig (nej, jag vet att det säkerligen är på ideell basis) på att dela ut bröd och kaffe och någon måste, trots allt, sitta bakom kassan, och någon annan måste hålla gatorna rena och en tredje tömma sopor.

Så är det förstås.

Alla behövs.

Och här är artikeln.

Ring P1 ...

Idag med Pia Sjögren.

Hon är outstanding, tycker jag.

Sannerligen en insikt ...


Det finns människor som skriver så där så man blir bara l y c k l i g!

Och jag vet precis vad det är som får mig att skratta .., det är självironin och den där stillsamma humorn hos skribenten, det är den som lyser igenom!

En mästare på det området, det är den här mannen.

Tisdagsfönstret ...

.... hittades här ..., och det var Ulrika, som nu är på väg tillbaka till Arvidsjaur, som hade varit igång med fönsterhåven.

I ett blått album ...

... möter jag blicken hos människor som en gång tillhörde min mammas vardag.

"Bergmännen på besök", står skrivet under bilden.

Bergmännen är alltså mammas styvfars släkt.

Men på bilden finns även mamma och hennes storasyster.

Mamma tittar fram lite förläget, ja, hon står vid den vita stolpen till vänster och moster Margit alldeles intill henne.



Och här är min morfar som jag aldrig fick träffa.

Erhard Westerlund, som dör som 3-barnspappa vid 30 års ålder.

Då är yngsta barnet, den blinde Ivan, närapå nyfödd.

Mamma är fyra år, moster Margit sex eller sju.

Och mormor blir änka och ska, så småningom , gifta om sig och få ytterligare tre barn.

En annan tid är det.

Ett annat liv.

Temperatures in the world and Norway

Här kommer en hälsning från Bente ...

+15°C / 59°F

This is as warm as it gets in Norway, so we'll start here. People in Spain wear winter-coats and gloves. The Norwegians are out in the sun, getting a tan.

+10°C / 50°F

The French are trying in vain to start their central heating. The Norwegians plant flowers in their gardens.

+5°C / 41°F

Italian cars won't start. The Norwegians are cruising in cabriolets.

0°C / 32°F

Distilled water freezes. The water in Oslo Fjord gets a little thicker.

-5°C / 23°F

People in California almost freeze to death. The Norwegians have their final barbecue before winter.

-10°C / 14°F

The Brits start the heat in their houses. The Norwegians start using long sleeves.

-20°C / -4°F

The Aussies flee from Mallorca. The Norwegians end their Midsummer celebrations. Autumn is here.

-30°C / -22°F

People in Greece die from the cold and disappear from the face of the earth. The Norwegians start drying their laundry indoors.

-40°C / -40°F

Paris starts cracking in the cold. The Norwegians stand in line at the hotdog stands.

-50°C / -58°F

Polar bears start evacuating the North Pole. The Norwegians army postpones their winter survival training awaiting real winter weather.

-70°C / -94°F

The false Santa moves south. The Norwegians army goes out on winter survival training.

-183°C / -297.4°F

Microbes in food don't survive. The Norwegians cows complain that the farmers' hands are cold.

-273°C / -459.4°F

ALL atom-based movement halts. The Norwegians start saying, "Faen, d e kaldt i dag."

-300°C / -508°F

Hell freezes over; Norway wins the Eurovision Song Contest.

Projekt Gästrummet ..

Ett mer dumt ställe att ha en väggkontakt på, kan jag inte tänka mig.
"Det fanns här från början ...", förklarar pv.
Och sigge nilsson, han älskar att ligga här inne i ugn och ro.

"En byrå som inte är så djup, det skulle vi ha hittat!" säger jag till pv.

Och det kollas på www.ikea.se, men se alla byråer är djupare än vad jag har tänkt mig.

Men så kommer jag ju ihåg att i hallen står redan just en byrå och den är visserligen betsad i någon slags blågrå nyans - som numera inte är någon färg alls -!, men ändå.

Perfektamente!

Och den vita lackfärgen får åter träda i tjänst!

Persiennen är av trä.


"Kvarnbyserier" är en samling med olika tecknade serier.
Där medverkar bl.a. min systerdotterdotter Nathalie med sina alster.
Intill Kurre lutar sig mina absolut favoritböcker, alla kategorier.
Frank McCourts "Magistern" & "Ängeln på sjunde trappsteget".

Såväl ekorren Kurre som herr Prickigt Djur, får agera bokstöd.
Var fru Prickigt Djur har tagit vägen, begriper jag inte.
Måhända har hon tröttnat på hylltillvaron .., sagt tack och hej till sin make .., och blivit ensamseglare?



Ytterligare två lådor ska målas, men färgen tog slut.
Och ja, runt knopparna ska det också målas vitt.



I mångt och mycket har vi olika smak, men se pv:s lampor ..., å, jag älskar dem!
Läslampan är tillverkad i nån slags plåt och ger ett sååå mjukt och vackert sken.


Taklampan är också den ett fynd från förr.
Taket är vitt, inte alls brunt som på bilden.



Och igår hittade vi ju den fjärde konsollen, så nu ska sista hyllan komma på plats.

Härligt!

Det här rummet med alla böckerna, det gör mig så g l a d.

Verkligen en utsikt ...


Hos Gunnar på Facebook hittar jag detta.

Och jag nästan kräks.

Någon gång i augusti 1991 ...

AP.

... reser jag, tillsammans med den här fräkniga madamen, hon som här på sidan går under signaturen AP (annapanna) till England.

Hon är då femton år och detta är första gången någonsin som vi ska semestra tillsammans, bara hon och jag.

En trettiosjuårig mamma och hennes tonårsdotter.

Det blir båtfärd från Göteborg till Harwich .., det blir ett par dagar i London och därefter tåg västerut, till idylliska Lyme Regis i grevskapet Dorset, där vi har fått låna ett helt hus av goda vännerna Mark och Monica.



Det är ..., ja, det är precis som att komma hit.

Där vimlar av gamla hus av sten .., där är blommande hortensia .., och mjölk på flaska.


Lyme Regis.
Minns jag rätt, så spelades delar av filmen "Den franske löjtnantens kvinna" in här.

Och från sekund ett känner jag en sådan total förälskelse i det här landet med alla vänliga människor som vi möter .., från busschauffören som, efter några dagar, hälsar så artigt ("hello love!"), till den där känslan av att .., ja, vara välkommen.


Anders, 5 år.
Bilden togs samma dag som vi äntrade båten till England.
Vi hade då varit ute i den bohusländska skärgården tillsammans med barnens faster och farbror.

Medan den fräkniga och jag själv är i England, har ättapjötten och hans pappa åkt vidare till Danmark, till goda vänner på Jylland.

Aldrig har jag varit ifrån honom under så lång tid, nästan två hela veckor!



Och under en av de sista dagarna i Lyme kommer ett vykort med posten och där har ättapjöttens pappa skrivit och berättat om deras lillsemester på Jylland och om och om igen läser vi vykortet och det känns som om hjärtat ska gå sönder av saknad!

Nu, nästan tjugo år senare, är det ett annat liv.

Den lille lintotten har blivit en man på tjugofyra år och storasystern med alla fräknarna, hon är trettiofyra .., och mamman, hon som blev så rörd över vykortet, är femtiosex.

Men vet ni .., att nu ska den mamman ännu en gång få susa iväg till England!

Jo, för nu har äldsta dottern, hon som kallar sig Dr Böhlander, bjudit sin mamma på några dagars vistelse i London!

Oh, yes!

En torsdag i slutet av november, klockan 18.15, lyfter British Airways-planet från Arlanda och fyra dagar senare bär det av hemåt igen!

Dr Böhlander, hennes väninna med mamma, och så jag själv.

Jag har redan nu förvarnat de shoppingglada damerna att shopping är min absolut sämsta gren, men jag kan ju gå omkring och fånga vänsterhänder och titta på människor och skriva vykort, medan dom lättar på sina plånböcker.

Ska det bli roligt?

Oh, yes! hälsar mrs Nilsson, ja, så står det nog på biljetten.

Måndagsfönstret ...

.... kommer från den rara fönsterfångerskan i Skellefteå.

Från ellem.