Såja ...

... då har jag lagt bok nummer två åt sidan.

Och nej, jag håller inte alls med resencenten; jag tycker visserligen att den tidvis är lysande, men ibland rent av tråkig.

Och helt ärligt tycker jag också att det blir lite väl mycket självskryt, även om det lindas in på nåt vis.

En femma (av 10) får den. 

Och så ett ....

.... höstigt eftermiddagsfönster och minns jag rätt, så kommer det från Värmland.

Från Turtlan.

Det är klart att jag inte bara läser böcker, nu, när jag tillhör Utanförskapet.

Jag diskar och bakar och dammsuger alla golven på nedrevåningen, jag slänger tvätt i maskinen, hämtar in posten och hänger ut tvätten, jag pratar med Emma som är sjuk och hemma från skolan och jag tittar in på platsbanken och noterar att det idag finns trehundratjugonio lediga arbeten i landet Halland (allt från radiofysiker vid Ringhals kärnkraftverk, till processtekniker, analysledare, affärsman, entreprenör, thai-kock, pizzabagare - erfarenhet krävs - , lärare, sjuksköterskor, psykologer och läkare), men mellan allt detta så läser jag.

Som en stor nåd är det.

Och ingen skriver som Torgny Lindgren.

På sidan 56 berättar han om sin moster, Hildur, hon som emigrerade till Amerika och plötsligt bara försvann.

Breven till Tanacross kom oöppnade tillbaka till avsändaren, skriver han.

"Men moster Hildur förblev länge försvunnen.
Död var hon inte, bara försvunnen.
Ack, vilka öden uppfann vi inte åt henne!
Hon hade blivit bortrövad av vilda indianstammar, gangstrarna i Nordamerika höll henne fången och skulle hava en lösensumma, hon hade insjuknat i gula febern, hon sökte ännu guldet .....

Men plötsligt kom ett brev från henne, avstämplat i Vancouver.
Hon ville hava receptet på långfilet."

Punkt.

Utdrag från "Minnen" av Torgny Lindgren.

"Han gjorde golv i köket, byggde till kammaren och salen, timrade bakstugan och tre andra uthus, murade fyra murstockar och spisar, snickrade nya möbler till hela huset, (den stora drickesådrade chiffonjén står nu i mitt arbetsrum),byggde två båtar till Långträsket som blåsvart och fiskrikt bredde ut sig nedanför köksfönstret, han begravde fyra av sina barn och sin första hustru i kistor av stortallar som han sågat och länge torkat just för det ändamålet, han köpte fioler åt de tre sönerna, likaledes köpte han gitarrer åt döttrarna, han grävde sjutton kilometer diken och nyodlade tolv tunnland hårdlandet, han utförde oräkneliga bouppteckningar, med min mor vid handen stod han vid stranden av Björknäsviken och hörde kyrkklockorna förkunna att världskriget börjat, han grävde stordiket ner mot Storviktjärn, där ännu hjortronen mognar före alla andra hjortron i Norsjö socken, han gifte sig med systern till den första hustrun, hon som dog i kräftan, då behövde han inte leta främmande kvinnor.
Och han gjorde mycket som jag har glömt, ja som hela världen har glömt."


Bild:
Lagården i Kalvträsk, den som en gång tillhörde min farmor och farfar.
Från Kalvträsk är det inte många mil till Norsjö och Raggsjö.
Kanske är det därför som Torgny Lindgrens sätt att skrivprata, går rakt in i mitt hjärta?
I fjolsomras var första gången i mitt liv som jag gick runt lagården .., ja, jag klev bland brännässlorna och smygtittade in genom spruckna rutor.
Tänkte .., att här sprang pappa och farbror Gösta som småpojkar .., här lekte faster Alice och Ann-Marie och här byggde farbror Erland den där bössan som var fullkomligt livsfarlig.
Och en väldigt ung pappa såg stövaren jaga ekorrar, glömde alldeles bort att ta hem korna och fick stryk av han som var min farfar. 
Allt det tänkte jag på.

Igårkväll ...

..... läste jag ut Karl Ove Knausgårds "Min kamp".

Bokens inledning, vad som händer med blodet i kroppen när en människa dör och vårt förhållande till döden , är fullständigt magisk!

(Bara en sån sak som att vi så snabbt gömmer undan en död människa .., att obduktionsrum aldrig ligger på översta våningen i ett sjukhus, utan längst ner ... nästan i underjorden ... osv.)

Jag högläste den (inledningen) för pv, som måhända inte fann den riktigt lika fantastisk, men för mig var den absolut magisk.

V i l k e t  s p r å k!

V i l k e n   f a n t a s i!

Och sedan - det är som att vända blad - fortsätter boken och man får följa Karl-Oves uppväxt i en småborgerlig familj, tillsammans med storebror Yngve.

I Norge.

Det är förhållandet mellan bröderna och deras (alkoholiserade) far, som utgör stommen i det hela, men där finns också en tonårstid med mängder av igenkänning (även om författaren, f. 1968, är fjorton år yngre än undertecknad) och där finns en nästan ..., ja, obegriplig förmåga att frammana känslor och ögonblick och som hastiga tvärklipp från verkligheten; som små bilder.
(Karl Ove passerar en frisersalong och mannen i stolen vänder på huvudet för att titta ut och frisören som då bestämt vrider kundens huvud i rätt klippläge. Sånt.)

Mamma och Pappa. Boken får en att tänka tillbaka.

I närapå detalj beskriver författaren möten med människor från sin tonårstid.

Han kommer ihåg dem alla: Monica vars föräldrar var ungerska judar, Hanne som sjöng i kör, Siv, Benedicte med "skarpa, nästan lite femtiotalsaktiga ansiktsdrag" .., det var Tone, Anne som hade fått mens, och Hilde och Irene, Nina och Mette .., "liten, spetsig och intrigant".

Och hans kamrat Jan Vidar, han som i mina ögon, är så helgjuten.

Själv saknar jag helt förmågan att beskriva ett ansikte, jag kan inte heller påminna mig hur någon var klädd .., däremot vet jag hur deras händer ser ut och jag kan lätt komma ihåg rösten.

Men Knausgård, han kan.

Det finns avsnitt i boken med kompakta stycken, helt fria från prat, - flera sidor tättskrivna och med författarens tankar - som får mig att snabbt ta mig därifrån .., men sen finns det andra som är helt underbara!

Min egen pappa. En 14-årig Elisabet tog bilden.

Hans sätt att beskriva lillebrorskänslan (lätt igenkännlig för en lillasyster) .., förmågan att läsa av sina föräldrar, så där likt en barometer (och man ligger där med boken i handen och tänker tillbaka på sin egen barndom och jag tänker på min pappa, som var min absoluta trygghet .., så länge pappa fanns, kunde aldrig nånting riktigt farligt hända, det var så jag kände det som lillflicka.) ..., förhållandet till klasskamraterna .., var i gruppen man befinner sig .., alla dubbla känslor .., just allt detta tycker jag att Knausgård beskriver alldeles glasklart.

Jo, frånsett dom kompakta avsnitten, tycker jag att det här är en fantastisk bok, med ett underbart språk, säkerligen till stor del tack vare översättaren, Rebecca Alsberg .

Något betyg sätter jag inte ännu, den måste få sjunka in.

(På sid 356 beskrivs hur bröderna Karl Ove och Yngve diskuterar sin fars begravning. Hur ska den se ut?
Borgerlig eller kyrklig? Och pratet hur man kommer fram till ett beslut. Åååå, den känslan .., den är så perfekt beskriven! Allt det där dubbla i känslorna .., hur man som vuxen människa plötsligt blir liten igen .., och ändå ska man vara den som Har Ansvaret .. man har plötsligt blivit förälder till sin pappa eller mamma).

Dagens fönster ...

.... ett öppet och ett stängt fönster ..., kommer från madamen i Portugal.

Snart ......

... har jag läst ut boken, "Min kamp", av norrmannen, han Knausgård.

Vilken underlig bok!

Jag vet knappt vad jag tycker om den?

Ibland skriver han om samma sak; sida upp och sida ner .., och till sist vill jag bara vända blad och gör det också .., skummar igenom och tänker att "nä, herr Knausgård, du får skylla dig själv".

Att han vittnar om sin fars veritabla helvete som alkoholist, gör mig mindre.

Så är ju livet.

Men hela tiden tänker jag ..."om det vore min son eller dotter som på omslaget stod som författare och min misär uppenbarades för hela världen ...?"

Det är kanske enklare när det gäller Karl-Oves pappa.

För mig, alltså.


/Bilden: köksklockans innandöme .., där ligger mammas dödsannons.

Mitt namn är sigge nilsson.

Och alldeles nyvaken är jag på bilden.

"Din mamma är en hora!"


Göteborgsproducerade "Uppdrag Granskning" och  "Kaliber", är program som heter duga.

Som vågar sticka ut.

Dagens Kaliber var suveränt bra gjort och fotbollsförbundets Lars-Åke Lagrell borde skämmas för sina uttalanden i det programmet.

När klockan ....

... närmar sig ett, bestämmer sig pElle för att gå ut och kissa. 

Då har han hållit sig sedan i gåreftermiddag.

Och pensionatsvärden har iklätt sig termobyxor, sticketröjan (inköpt i Galway, på Irland), vinterjackan, mössa och vantar och är redo för fiskafänge till havs.

En tom Icakasse att ha den fångade fisken i, har han också med sig.

"Ja, lycka till!" säger jag och kramar om honom, då, när han står ute i hallen och kollar att allt är med.

När jag passerar den gamla spegeln, upptäcker jag att allt det silvergråa i mitt hår, det som hittills har hållits i schack med hjälp av diverse hårfärgningsmedel, (mellanbrunt, mörkbrunt ...) nu har tagit kommandot.

Det är som om det grå har fått nog; som om det - helt plötsligt - vägrar att låta sig förtryckas.

 Som en explosion är det.

Vid frukostbordet ...

Söndagmorgon blir en s e g  morgon.

Kyligt i sängkammaren och P1 på radion.

Där är ett reportage om en musiker och jag säger till pv att "han måste ju vara från Umeå eller Skellefteå?" Det visar sig vara Eskil Columbus, ja, hans orkester har jag lyssnat till, men när och hur? 

Sen blir det På Minuten och jag förstår fortfarande inte deras storhet, tycker bara att det är en massa flams. 

Sist av allt, ungefär när brödet hoppar upp från brödrosten ., börjar "Godmorgon Världen" och då blir det intressant.

Utanför fönstret skymtar rimfrostiga träd.

På köksbordet ligger GP och väntar på att bli läst.

Och den av pv planerade fisketuren (med segel ..), ställs in.

"Det är ju ingen vind ...!" säger han missmodigt.

 Och motorn gör lite som den vill.

"Ja, du kan glömma att jag ger mig ut på havet utan fungerande motor ..", säger pensionatvärdens sambo som är rädd om livet.

Det får bli Knausgård, 70-tal och soffan Ektorp i stället.

Dagens fönster ...

... finns i trapphuset i Ystad Hotell & Spa eller tvärtom, Ystad Spa & Hotell.

I det som en gång var gamla regementsbyggnader, finns nu allt möjligt annat.

Butiker, lägenheter och ett hotell.

Det var där, i rum nr 201, som jag bodde natten mellan torsdag och fredag.

Ordet är "Alison" ....


Det är Robert Plant - gäst hos Skavlan - som pratar ..., och här sitter jag och ska lägga in morgondagens fönster och det är då jag hör honom nämna Alison.

Alison.

Och dörren till en av minnets alla rum slås upp .., bara lite .., men tillräckligt.

Jodå.

Det är fyrtio år sedan, men jag kommer ihåg det ännu.

Miss Alison Findlay
19 Warsett Road
Marske-by-the-Sea
Redcar
England.

Vi var brevvänner, då, i en annan tid.

På pricken minns jag hennes handstil.

Solen på väg ner i havet ..

Det är lika vackert varje gång.

Men extra fint när fönstret är nyputsat.

Förstås.

(För övrigt vet jag nu, efter tolv veckor i utanförskapet, att det finns två yrken som jag inte tänker satsa på.
Jag ska aldrig söka ett arbete som takmålare. Men inte heller som fönsterputsare.)


"Men den där bilden däremot, den tycker jag är vacker!" säger pv och menar den här ovanför.
Med solnedgången.
Dom där med ben och skor och utan huvuden .., nja.  
Jag förstår precis vad han menar.

Avprickat ...

Ganska mycket har hunnits med i dag.

pv har nästan isolerat klart i det som har varit en inglasad altan, men som ska bli ett vanligt innerum .., och han har kluvit ved .., klippt gräset och dammsugit  i Steninge, gudiat en spekulant på Gunvors sommarhus .., eldat .. och gjort middag.

Middagen?
Ååå, det bästa jag vet fick vi: pv:s vanvettigt goda lever med en sås som är så där så ögonen går i kors!

Och själv då ..?

Ja,  jag har klippt ner humle, fläder, skruttig kaprifol, tömt blomkrukor, dammsugit, putsat fyra fönster (alla sidor, även insidorna ..., se där, nu ser jag hur glorian kommer susande mot mitt huvud!), hängt upp en tavla (inte särskilt bra .., jag får försöka hitta nån annan som passar bättre), röjt på arbetsbänken och läst en hel del i den tjocka boken av herr Knausgård.

Jag tror att det är en perfekt bok för män.

Och med lite avstånd .., så börjar jag tycka allt bättre om Joyce Carol Oates "Blonde".

Nu är den uppe på sju av tio.

Om ni vill gå på bröllop ...?

Surya & Nick from Shark Pig on Vimeo.


Hos den fullständigt eminente fotografen Jonas Peterson, finns den här videon från ett bröllop där denne Jonas och hans bror tog vanliga bilder (glöm ordet "vanliga") och så filmade någon annan rörliga bilder.

Åå, hjälp!

Säger jag bara.

Detta ska bli min glädje i helgen.

Boken till vänster har jag redan börjat med. ("allaredan", som pv alltid säger ..).

Jag tycker inte om typsnittet på omslaget, men desto mera om innehållet.

Torgny Lindgren litar jag alltid på.

Tänk, så många bra författare från Västerbotten den ändå finns.

Och herr Lindgren från Raggsjö är en av dem.

( Stig Larsson, P-O Enqvist, Åke Lundgren .., ovan nämnde herr Lindgren och Sara Lidman! Men madame Lidman kan jag vara utan. Ja, så icke-kulturell är jag. )

Lördag

Höstlöv i Nissan.

Och plötsligt är altanen - den som i somras var en grönskande oas - alldeles kal.

Humlen, som slingrat sig uppåt och ännu mera uppåt och slutligen nått tegelpannorna och halvvägs till taknocken ("ja, inte ska den då nå stuprännan!" sa pv i våras ...) är nerklippt ..., och likaså kaprifolen som bara blev till några spretkvistar ("du tror det inte, men vänta ska du få se hur fin den blir!" sa han också ...), och flädern som svämmade över alla bräddar och nästan liknade ett träd, för att inte tala om vinrankorna!

Och så stockrosorna som nästan möglade och kanske tas bort helt och hållet, men klematisen får vara som den är.

Förresten blommar den ännu.

Lerkrukor töms och ställs upp-och-ned och innehållet i blomlådorna tjoppas ut och hela tiden strålar solen och jag upptäcker stora spindlar som har gömt sig bakom nu nerklippta blad.

Mellan varven dricker vi kaffe  ("bara halva koppen, knappt det!" säger jag) och äter uppvärmda kanelbullar utan kanel.

Det är en riktigt bra höstdag.

Och ikväll väntar den nya boken.

Elskåp ...

.... i Ystad.

Lördagmorgon på 70-talet ..

Jag är på väg till arbetet och sitter i bilen och lyssnar till "Ring så spelar vi."

Hasse Tellemar är programledare.

Och när jag är nästan framme, spelas önskeskivan - Wild Cat Blues - med Chris Barber.

Det är himmelskt underbart och jag höjer volymen till max och sitter där och tänker att "men hjälp, vilken härlig musik och så glad man blir!"

Trettio år senare:


Ett annat liv.

Barnen som då var småtöser är vuxna och bor båda två i stockholmstrakten.

En lillebror, som nu är stor, har tillkommit.

Labradoren som vi hade, han som älskade att dyka efter stenar, är död sedan länge.

Min mamma och pappa finns inte längre.

Och själv har jag hunnit med ett trettiofyraårigt förhållande, jag har blivit ensamseglare, träffat en alldeles riktig seglare och jag har flyttat utomlands, till landet Halland.

Till ett gult hus på en kulle.

Havet är nära.

Nu sitter vi vid köksbordet i det gula huset och äter frukost .., brödet är från Söderberg & Sara i Ystad .., sigge nilsson har fått sin ostskiva och pv bläddrar i Hallands Nyheter.

"Men du, Chris Barber har varit i Varberg och haft konsert!" säger han som vet att jag tycker så mycket om denne klarinettist.

Och hur jag än letar på nätet hittar jag inte Wild Cat Blues med just mr Barber, däremot med många andra, men då spelas den för fort .., allt det sensuella försvinner.

Men ..., på en urdålig videoinspelning sitter en medelålders herre och spelar just den låten på munspel och den för mig helt obekante mannen får det att låta precis så där som jag vill att det ska vara!