Så här såg det ut när vi var morgon stod och väntade på tåget på den t-banestation som låg närmast vårt hotell.
Ljudet av mullrande tåg på väg in mot perrongen .., gnisslandet från hjulen ..., dofterna.
Och Oyesterkortet i bakfickan som fungerar som Skånekortet - så himla praktiskt - bara att fylla på med pengar och dutta mot en avläsare!
Vi tog taxi till Victoria Station (tunga väskor) och därifrån tåg till flygplatsen .., väntan - väntan - väntan .., ankomst Arlanda vid midnatt och inte så många timmars sömn och upp igen vid halv sex och iväg med tåget till Stockholms central .., flygbuss till Bromma .., ny väntan.
Vid knappt elvatiden landade jag på skånsk mark.
Sen flygbuss till Malmö Central.
Vid Jägersro kliver en av passagerarna av och genom fönstret tycker jag mig se att han tar min resväska, den svarta på hjul .., och jag hoppar till, men då är bussen redan på väg och jag tänker att alla människor har ju svarta resväskor på hjul, jag såg säkert fel?
Framme vid Malmö Central ska jag ta ut min väska.
Den är borta!
Där ligger i stället en stor, enorm svart historia och jag ser att den kommer från Etiopien!
Chauffören kan förstås inget göra .., "du kan ringa flygbussarna i Lund!" säger han.
Jag säger att han får absolut inte får köra iväg förrän jag klottrat ner det som finns på väskan .., ett flightnummer, t.ex.
Och så ringer jag.
Min mobiltelefon har 27 % kapacitet kvar och jag hamnar i telefonkö .., kommer fram .., skickas vidare till Malmö Aviation .., förklarar lite, tänker att
kanske har den etiopiske resenären kommit med deras flyg och kanske har dom någon adress och kan kontakta honom?
Det har dom inte.
Jag får telefonnummer till Svedavia och så så småningom till SAS bagagehantering i Stockholm och en surmulen man tar emot samtalet och säger att
hur kan jag ens inbilla mig att ...., och jag förklarar att det har jag ingen aning om, men nu är jag hänvisad hit och jag låter så vänlig som jag bara förmår och till slut tar mannen uppgifterna som jag klottrat ner och efter en stunds letande säger han ..., "jo, hörrru ..., vi har
en passagerare från Etiopien som har flugit till Sturup", men där finns ingen adress, inget telefonnummer, däremot en uppgift om den resebyrå i Malmö som resenären bokat sin resa.
Ringer dit .., får efter en stunds väntande tala med en vänlig man och jag förklarar allt igen .., och undrar om dom har någon möjlighet att kontakta mannen och berätta om missödet?
Det har dom inte.
Han har inte uppgett någon telefon och ingen mejladress, bara en gatuadress, säger mannen.
(Ja, jag antar att man inte får lämna ut telefonnummer och kanske inte adressen heller, men snällt var det ju!)
Den, adressen, får jag, plus namnet.
Så ringer jag sonen som har lunch och får låna en kollegas bil och han skjutsar mig till adressen .., en
bra bit utanför centrum är det och tre trappor upp .., och där .., ser jag min resväska stå
utanför dörren!!!
Ingen svarar när vi ringer på .., ingen tycks vara hemma - den arme mannen är väl ute och letar
sin försvunna (och väldigt stora!!) resväska, själv blir jag så lycklig så det känns som om jag ska gå i bitar - för i resväskan finns mina nyinköpta skor .., presenterna .., vinsterna till lotteriet och såklart mina kläder!
En gul post-it-lapp sätts på mannens dörr, där det står att hans väska åker omkring i någon av Malmös flygbussar och så förklarar vi varför den felaktiga väskan är försvunnen.
Och så åker vi in till stan igen och jag säger till sonen att jag ska byta jobb och bli deckare, farväl Hemköp och Ica och allt vad kassörskejobb heter .,. adjö detaljerat schema, nu ska jag sitta vid ett skrivbord och titulera mig Sakleterska, ja, några assistenter måste jag förstås ha!
Bettankax .,. vad tror du?
Ställer du upp?
Nu är jag hemma.
Slut på som artist.
Väldigt, väldigt lycklig.
