Nya arbetsskor ska inhandlas - såna som inte är varma - och jag kör till Heberg och som alltid när jag handlar, går det fort; det tar inte mer än tio minuter så har jag hittat skorna och betalat.
Alldeles intill kassan, på väggen mitt emot, sitter hundratals postfack.
Det är till Nettobutiken hebergsborna går för att hämta sin dagliga post.
Och då slår mig tanken .., den där före detta malåbon som i alla år bott i Heberg, är han ännu i livet?
Så jag frågar kassörskan och hon säger ..."men åå, han gick ut härifrån för en minut sedan!"
Eftersom jag vet var han bor, tar jag den vägen hemåt och utanför enplanshuset i vitt tegel, ser jag honom och hans nya kvinna.
Jag stannar bilen, hoppar ur och ropar hans namn.
 |
| För fem år sedan, såg han ut så här. Åttiotre år. Vältränad. |
Att han nu, efter alla år som vi i n t e har setts, ska komma ihåg mig, det är nog uteslutet, så jag skyndar mig att säga vem jag är och att jag har sett ett urklipp som handlade om honom på malåsidan och han ser lite förvånad ut där han står i sin skinnjacka och är sig tämligen lik -
bara ännu mera en avbild av sin mamma än jag minns! - och jag ser också att han kämpar frenetiskt för att komma ihåg.
"Få se, vem är hon nu ...?"
"Och du bor kvar .., ja, där du
bodde senast ...?" säger han leende.
Jodå .., och jag berättar om skoinköpet och att jag bara ville se om han ännu var i livet, ja, inte mer än så och jag tänker att jag måste hitta rätt knapp att trycka på, så där så att minnesluckan åker upp.
"Ja, han hade min pappa som friidrottstränare i sin ungdom ...", förklarar jag för kvinnan, så där som av en händelse.
Då faller allt på plats!
"Ivar Nilsson, ja .., ja, han var en riktig tjurskalle (han uttalar tjurskalle precis som pappa gjorde .., det där speciella tje-ljudet som finns hemma - Torgny Lindgren har skrivit om det -!), ja, n´Ivar, det var han som lärde mig allt om friidrott och det var nästan omöjligt att klå honom!" säger mannen som nu är två år från nittio och har varit folkskollärare och som en gång i livet hade ett radioprogram som handlade om Hawai.
 |
| Och han berättade och visade oss kajan som han irriterade sig på ..., då, för fem år sedan. |
Sen blir det lite småsurr om glashala vägar och att vi längtar efter vår och så tack och hej ...,och så går denne åttioåttaårige man arm i arm med sin kvinna - som för övrigt heter Mildred och är från Uppsala, men bor i Malmö, ja, nu är dom särbos - in i huset.
Så här skrev Hallands Nyheter om denne före detta västerbottning i förskingringen:
Hemma i
Malåliden satt han och drömde över skolatlasen om alla fantastiska
platser han skulle besöka. Ju längre bort, desto bättre.
En av dessa platser var Hawaii.
Axel minns hur han en sommar när mamma tvättade i ån därhemma gjorde en barkbåt och skickade iväg.
– Jag tänkte mig hur den skulle segla ner för Malån och vidare ut i
Skellefteälven, ut i Bottniska viken och Östersjön och sedan ut på de
stora världshaven för att till slut flyta iland på någon av de
hawaianska öarna, skrattar han.
Är det inte komplett underbart!!
