Sydamerikansk dagbok ...

Puntana den 25:e april 1979

Mammas id-kort från tiden i Bolivia.

Idag har jag varit upp till Boliviagränsen för att växla checkerna som jag fått och då passade jag på att förlänga uppehållstillståndet, till gendarmernas stora förtret. De var först sura som ättika och frågade om jag var katolik, då blir man nämligen genast sedd som en bättre människa.
Så småningom ringde en av de unga "sprättarna" chefen, och förmodligen var det den man som reste upp från Puntana tillsammans med oss på långfredag, ty sedan var de artigheten personifierade.

Bolivianarna är annars mycket trevliga.
(Elisabet säger: mamma skulle så småningom komma att tillbringa den mesta tiden av sina tjugo år borta, i just södra Bolivia, i Villa Montes och Tarija).
Runda, fryntliga, med stora vidbrättade hattar och svepande, yviga kjolar.
Men här är smuts, smuts, smuts!
Tyvärr är ju smuts och fattigdom något som gärna går hand i hand.
Men på något sätt är dom så rara.

Jag var överlycklig när jag upptäckte att jag klarade mig riktigt fint utan guide. Det är som en dröm, så skönt, varje gång jag märker framsteg på språksidan.

Ja, jag kanske skulle ha talat om att jag verkligen varit under gökträdet i veckan.
Först var det pizzabesök hos Marita och Kristin - två svenska sköterskor som arbetar i Tartagal -.
De hade fått gåvokläder och eftersom det alltid är några bekanta som sänder och säger "ta vad ni själva behöver också",  så fick jag mig lite kläder.
Jag har gett bort av mitt eget, så jag har gott samvete om jag tar emot lite.
Så jätteglad jag blev, för jag har rysligt dåligt med kläder!

"Ska jag sitta och gunga i gungstolen i resten av mitt liv ..?" sa hon.

Men inte nog med det.
Så fick jag också två rostfria tvättfat, en stor rostfri hink, fyra omläggningsskålar (också rostfritt) och det bästa av allt: ett bäcken!! Underbart! Tänk, att slippa använda plasttvättfatet som skvimpar över när man ska tömma det. Dessutom fick jag medicin för säkert tusen kronor. De hade fått från Ministeriets apotek, men bor så nära sjukhusen här, att de får mediciner därifrån.
Därtill fick jag två stora säckar med gåvokläder, mest till herrar, som ju aldrig får något som regel.
Oj, så rik jag blev!

Från tiden i Bolivia.
 

(Så här står det i Svenska Journalen, angående bilden här ovanför: 
Ann-Gerd får en stor kram av El Lobo, en redig karl med yvigt skägg. Han har ena armen i bandage och så ska få ett nytt. "Han har ett djupt sår vid armvecket, berättar Ann-Gerd. Det fick han vid ett slagsmål i fyllan och villan. Det var någon av gubbarna här som anföll honom med en trasig glasflaska och skar upp armen.")

Och så fortsätter brevet ...
Så har jag köpt fyra par skor för checkerna som jag fått. Tre till grabbar, plus ett par till Carina som inte har kunnat gå i skolan här i Tartagal, då hon inte har haft några skor.
En grabb nere i Puntana har alltid såriga, infekterade fötter, men har inte råd att köpa skor. Moises är också utan skor, så klart, samt en annan grabb som har sjuk far och fem syskon. Många, många behöver, men alla kan inte få. Tyvärr ...

För första gången Eliza, har jag faktiskt trivts riktigt bra här uppe i Tartagal, men det blir dyrt.
Jag måste ju se till att jag inte ligger någon till last och oj, oj, oj, vad allt kostar pengar!
Jeepen slukar kusliga summor, och därtill var jag tvungen att köpa med brädor till dörrposterna, plus en bordsskiva. Dessutom behövs ett fat bensin, ett fat fotogen, gastuber till spisen osv, osv.
Om några dagar reser jag så ner till "tystnaden" igen.

Hälsa småflickorna och ha det så gott!
Hasta luego!
A´mor.

På frukostbrickan ...

Alltid - i mina ögon - läsvärt! 
Kanske för att jag en gång satt i hennes kök och kände värmen.

Svens vänstra hand.

Det vimlar av kreativa bloggare!
Sven, denne filurige bloggare, har många strängar på sin lyra.

Och en rar madame i Jämtland tänker tillbaka på sitt allra första bokmässebesök.
Då, när hon så gärna ville vara en Riktig Författare.

Bilden från den där strapatsen ...

Och har någon missat det .., så har herrn i Jämtland varit på äventyrliga strapatser! 
Ja, äventyrliga ..., men i alla fall ganska strapatsrika.

Under helgen som gick, arbetade jag dubbla pass och var totalt slut på när jag sedan kom hem.
Att läsa dagstidningarna var inte ens att tänka på!

Men igårkväll, efter bara två ynka timmars arbete, kändes det bättre (för att inte säga BRA!) och vid sängdags tog jag med mig såväl DN som Svenska Dagbladet (provprenumeration - den kommer inte att förlängas -) och så låg jag där och bläddrade och läste.

Å, så jag önskar att jag hade kunnat länka till det som fick mig att bli alldeles varm i hjärtat; nämligen den helt ljuvliga krönikan av Niklas Orrenius.

Krönikan (som fanns i lördagens DN) handlar om journalisten lille son som, vid läggdags, mest vill prata och ställa frågar .., och allra mest vill han diskutera vapen.

Precis allting kände jag igen från när vår egen ättapjött var en liten lintottig gosse!

(För övrigt tycker jag att denne Orrenius skriver så bra! Här finns ett exempel på just detta.)

Och ännu mera för övrigt .., så är nu alla vinster i uppmuntringslotteriet postade och jag hoppas att dom kommer fram som dom ska. 

En onsdag i slutet av september ...

... tror jag att det vankas återbesök hos ortopedläkaren och jag ställer väckarklockan så att jag - som ändå alltid vaknar lååångt innan den ringer -, absolut inte ska strula med tiden ..., och väl uppstigen öppnar jag ytterdörren och upptäcker att det är isande kyligt ute och beslutar mig för att ta fram vinterkappan, den som inhandlades för tio år sedan och som jag älskar över allt annat och varje vår beslutar mig för att slänga - och varje höst blir jag lika lycklig över att jag  i n t e  gjorde det -.

När jag en stund senare letar avin för fackavgiften (538 kr per månad .., långt mer än vad många andra, betydligt mer högavlönade betalar!), hittar jag kallelsen till ortopedmottagningen.

Jaha, ja .., på fredag, tjugo över tio, ska jag vara där.

Då infinner sig en viss lättnad och jag brygger Zoegaskaffe och slår mig ner vid datorn och läser brev från min syster i Australien.
Så här skriver hon, bland annat: 

Såna vackra fåglar ser hon från köksfönstret. Bilden från Wikipedia.

"Du frågade i ett mail om vi har flyttfåglar och på svenskt vis har vi nog inte riktigt det.  Nu är jag ingen fågelmänniska så jag kan ha fel, men vi får nog inte fåglar från andra länder men när våren börjar här med blommande träd, så kommer olika papegojarter från norra delen av landet.  

Vi har ju ett träd utanför köksfönstret som f.n. är fullt av röda flaskborstliknande
blommor och nu har vi även ganska många Rainbow lorikeets som sitter upp-och-nervända
och äter i det trädet. Det är litet trevligare att diska numera."

Så ... i stället för att sitta och bläddra i någon hälsotidning i ortopedmottagningens väntrum och därefter få sig tilldelat exakt tjugo minuter av doktor Larssons tid, så får jag vara hemma och umgås med med harry och sigge, allt medan kapten Haddock håller koll över oss alla.

Det är väl så det ser ut.

Dagens fönster ....

Är det inte läckert, så säg!!

Det här är fönster som sitter på Arkitekthögskolan i Umeå, hemma i Västerbotten.

Guy - på besök hos sin dotter -, hade, som ni förstår, "storhåven" med sig!

Helt underbart är det och fler bilder och fakta om själva byggnaden, hittar ni här.

Och bilder från Umeå och Guys besök, det hittar ni här.

 // Ännu en annorlunda och såååå vacker byggnad finns även den i Umeå.
 Här kan man läsa om den och (se vackra bilder) det är delvis samma arkitekter bakom skapelsen och det är inte svårt att se.

Ett kvällsfönster från Tyskland ...

"Det här är fönstret från ytterdörren hos min mamma", skriver Annika i Kävlinge.

Och Annikas mamma, som nyss har firat sin 75:e födelsedag, hon bor i Flensburg.

Två timmar ....

Steninge. Så vackert så det är inte klokt!

... längre än så borde man inte behöva arbeta och det var vad jag gjorde idag.
Etthundratjugo minuter.

Jag stod i kassan hela tiden, hann ta hand om alla paket som kom och därefter tog Johanna sig an veckotidningarna.

Himla trivsamt var det.

Det blev småprat med kunderna och alla småttingarna och där var en ung mamma vars son - lille Melvin - hade fått ett psykbryt vid förra besöket och mamman sa, lite generat, att "ja, jag hoppas att det går bättre nu".

Och så berättade hon hur eländig hon hade känt sig, ja, rent av som en dålig förälder.

Arma nutida mammor (ja, pappor också, kanske) vilken press dom omges av!

På min tid som nybliven artonårig mamma, fanns förvisso tidningen Vi Föräldrar och så hade jag uppfostringsgurun Benjamin Spocks bok .., och senare en historia av Anna Wahlgren, men i det stora hela tog man det inte sååå allvarligt.
Att få barn var helt naturligt och jag minns helt ärligt inte att jag någonsin kände mig som en dålig mamma ..., det fick väl gå som det gick.
Det var liksom inte så märkvärdigt.

Numera är det som ett maratonlopp som ska klaras av. Fort - fort ska man skaffa alla sina barn och alldeles perfekt som förälder ska man vara och barnen ska bli lyckade och begåvade på alla sätt och vis och själv ska man förstås vara en vältränad mamma utan extrakilon och gud-förbjude om någon får hängbröst eller bristningar i huden!

Nej, jag är glad att jag fick barn då i början på 70-talet.

Nån perfekt mamma har jag sannerligen inte varit, men barnen tycks ju ha klarat sig någorlunda ändå.
Om inte annat har jag läst massor med böcker för dem!

Min egen mamma var ungefär likadan.
Aldrig, inte en enda gång att jag kan komma ihåg att hon lekte med mig, inte annat än lekar där hon själv hade fördelar .., jag fick vara frisörska och borsta hennes hår (det bästa hon visste), men ibland låtsades hon vara kund och kom handlade i min lilla affär, där det såldes allt från russin till sockerpaket och trådrullar och lite annat smått och gott.

Nu kom jag alldeles av mig.
Så här såg det ut när jag vid fyratiden moppade hemåt.

Nu ska jag bara njuta av dom här lediga timmarna .., och läsa Allers trädgårdstidning och kanske ta mig en kopp kaffe.

Mer behövs inte.

Det bästa för Barbro i Uppsala ...

Underbara dagar med en underbar snart 30 årig dotter.
Det är total lycka.

Kram Babsan

Sydamerikansk dagbok ...

Och alla dessa tusentals brev som hon skrev under årens gång ...

Tartagal den 23/2 1979
Nu har jag snart varit här uppe i Tartagal i fjorton dagar.
Två turer till Salta, en till Bolivia. Det blir dyrt, men billigare än att stanna kvar nere i Salta medan de ordnar medicinerna på det statliga "apoteket".
Vi får en massa mediciner gratis, men de ska kollas i flera instanser, vilket tar tid.
Därför får man vänta där nere i flera dagar!

Jag trodde jag såg i syne när jag kom till Salta klockan sju på morgonen! (Bussarna går klockan ett på natten från Tartagal). Alla höga bergstoppar var helt snöklädda!
Det är nu sensommar och höststämning. Svalt och skönt i luften. Träden börjar få gula löv. När ni går mot vår, går vi mot vinter. Onekligen ska det bli skönt med aningen svalare väder. Regnperioden lär pågå till mitten av mars, men sedan ska det väl bli framkomligt?

Idag ska jag ordna med en massa saker: tillstånd att köra och använda jeepen, jag ska köpa skor till Felipé som ska följa med och bo hos mig. Han är bror till Mirjam som jag redan har hand om.
Anita, deras moster, behöver en barnvakt. Pedro och Anita har fyra pojkar och en flicka i åldrarna 1 - 8 år. Här är huset fullt av ungar (plus råttor och kackerlackor!).

Så måste jag köpa mer mediciner, eftersom jag fått så lite från ministeriet.
Pengarna bara "yr", men jag går i TRO. Det är inte till mig själv och därför är jag frimodig.

Den 25/2 1979
I morgon är det alltså dags igen att resa bort från civilisationen. Jag nu sitter jag ensam, förutom schäfern Pitoco och alla råttorna som prasslar i köket.
Jag har solat naken eftersom det är en flera meter hög tegelmur runt huset och jag är faktiskt riktigt brun nu.

När jag för en stund sedan solade, upptäckte jag något. Det är är ju sensommar, nästan höst här. När jag stod rakt upp och solade, då var mina fötter till hälften i min egen skugga. Det vill säga, att solen står nästan i zenit. Skuggan är inte 50 cm lång! Inte undra på att det är varmt!

Bilden: längst till vänster mammas blinde lillebror Ivan, han som dog i 20-årsåldern.
Kan det ha med honom att göra, att hon - under större delen av dom tjugo åren i Argentina och Bolivia -, kände extra starkt för just dom som var blinda?
Jo, det är vad jag tror.
Så småningom, när mamma kom att arbeta i Bolivia, såg hon till att skaffa instrument till ögonoperationer från Sverige och under ett besök hemma åkte hon till Stockholm, gick helt frankt upp till direktören för Zeiss, berättade om sitt arbete och undrade om Zeiss kunde bistå med ett ögonmikroskop?
Det kunde dom .., och mikroskopet kom så småningom tillsammans med en massa annat, i en container .., och mamma tog mikroskopet och gick till ögonläkaren (jag tror att han hette Lallo och om honom berättade mamma alltid med en sån innerlig värme!) och lämnade det där.
Stor glädje, förstås!

Den 28/2 1979
Har ännu inte hämtats ner till Puntana.
Det är tid för hanegället. Aldrig höll våra tuppar hemma i Dikanäs en sådan konsert! Lena, sköterskan som jag avlöste, påstod att hon sa till de patienter som inte hade klockor, att ta medicinen när tupparna gol, så rytmiska är är dessa tuppar.

Idag har jag klättrat i träden och plockat en fruktsort som jag inte vet namnet på. Köttet har samma vackra färg som åkerbären hemma och när man kokar sylt av dem, smakar det nästan likadant.

Jag blev så rörd när jag var nere i Salta.
Margareta Andersson, hos vilken jag bodde, hade av en bekant i Sverige fått pengar att köpa mat till två blinda familjer. När vi kom till den första familjen började frun att gråta och berättade att de på förmiddagen hade tagit allt vad de hade i matväg, 4 - 5 kg kött, lite socker och en påse linsbönor.
Av detta hade hon kokat en soppa till alla tio familjemedlemmar.

Sedan tackade de Herren för att han visste vad de behövde och nu var allt slut.
På eftermiddagen kom ju allt vad de behövde för flera dagar framöver.
Så är det även för mig. Pengar kommer utan att jag behöver tigga. Hittills har det gått ihop.

Tänk, nu har jag snart varit här i sex månader!  Vart tar tiden vägen?
Jag trivs gott och det gör väl att tiden går fort.

Ni skulle höra hur det prasslar och bökar bland skräpet innanför det som kallas "köket". Jag har smugit dit flera gånger medan jag skrivit. Det är antingen rysligt stora råttor, eller något annat djur som bökar så gräsligt.

Det som kallas "kök" är bara ett "brädrappel", så även toaletten och det förråd som finns intill köket.
Jordgolv, gamla flaskor, burkar, cyklar, lådor och rat till tusen. (Elisabet säger: låter som pv:s garage ...).

Men allt detta är nu bagateller.
Det är dock tak över huvudet och allt är gott och väl."

Hur spännande som helst ...

... ska det bli att få följa med på ett äventyr som nog heter duga.

När Anders var liten (eller väldigt ung) och bodde i Ystad, hette hans bäste kompis Jonas.
Och Jonas hade (och har ännu) en lillebror som heter Rasmus; en ytterst kreativ ung man!

Om jag har förstått det hela rätt, är han mest av filmare.

Och nu ..., är denne Rasmus på luffen.

På Facebook varnar han eventuella medföljare på resan för såväl sär skrivningar som felstvadvade ord.

Det gör inget, Rasmus!

Jag hänger med!

Ännu mera spridda skurar ...

Även om det känns som sensommar - i alla fall när man har badat i havet -, är morgnarna kalla.
Lite drygt sex grader bara i morse.

Och trägolvet blir aningen kyligt, så pv eldar i kaminen.

Ingen blir så glad som Harry.
S o m  han älskar att ligga där på golvet som då blir varmt och skönt!

Såå praktiskt är det med en bytta för läsglasögonen!
Äntligen har vi dem alla på plats.
Och idag hade det blivit tillökning, upptäckte jag.

Spridda skurar ...

Kanoting, scouterna, fåglar, pingis, badminton, insekter ...

Måndagkväll.
Kommer hem från jobbet och i posten hittar jag ett ljuvligt collagebrev från Eva i Tyresö.
Så sällsynt det är numera, detta att få ett alldeles riktigt brev! 

Och Evas barnbarn Erik - han som tillsammans med pv var med om ett vådligt fiskafänge i fjolsomras -, har på en teckning visat vad som intresserar honom mest av allt. 

Ååå, så glad man blir av sånt!
Den teckningen ska hamna inom glas och ram, modell mindre.

På Instagram lägger jag upp en bild och visar hur det ser ut när rutinerna förändras. 
I vanliga fall cyklar pv iväg till jobbet vid sextiden på morgnarna, men på tisdagar är det annorlunda, då kan han vara hemma längre. 
Så nu på morgonen tar han bilen och åker ner till lilla hamnen för att ge sig ut till havs och hämta upp nätet som - olyckligtvis - legat i havet sedan natten mot lördag (hjärtflimret ställde till det och sedan blåsten). 
Harry förstår ingenting.
Va? Tog husse bilen? Ingen cykelhjälm hade han heller?
Så .., i stället för att ligga kvar hos mig i sängen, skuttar han ner och lägger sig på spaningsplatsen, dvs, ovanpå soffdynan på soffan Ektorp. 

När husse sedan kommer hem, en dryg timme senare (ena bojen hade försvunnit och just som pv fick upp nätet, lossnade det från fästet och sjönk till botten!), visste harrys glädje inga gränser.

Det blir tillsammansfika vid köksbordet och jag berättar att idag tar Lina nästan hela mitt arbetspass  - jag har fortfarande så ont - och det känns bra .., endast två timmars arbete för mig blir det då och sedan ska jag bara njuta.

 

Och sen får vi veta att Emma - trots att hon kämpat med en lårmuskelskada - är uttagen till EM-kvalet för flickor födda 1997! 

Tänk, vad hon och övriga töser får vara med om!

Det har spelats matcher i Israel, Litauen (eller var det Estland?), Island och nu ..., blir det kval igen, i Dublin på Irland! 

Heja töser och heja Emma!

// Sen tittar jag på Gomorron-tv och ser rapparen Petter. Honom tycker jag om. Min systers barnbarn, underbara Nathalie, intervjuade honom (när hon gick i mellanstadiet) och jag minns att hon tyckte att han var så snäll. Sånt betyder mycket. Just därför tycker jag också om Eric Gadd (som skrev ett personligt brev till AP) och fotbollsspelaren Jesper Blomqvist (som skickade foto och autograf och liten hälsning till Anders, det var när vi nyss hade flyttat till Ystad).

Dagens fönster ...

"Sitter just nu i soffan med en kopp kaffe och är fortfarande lite nyvaken efter nattpasset.

På fönsterbrädan är det lite huller om buller nu när fatet med mina balkongtomater behövde få plats.

Sprättivägblommor (jag kallar dem så) små pyntsaker från olika delar av världen och lite diverse annat. Sen blomman längst till höger som heter.... ja just det? Den blommar med vita fina blommor.

Å vad jag är dålig på blomnamn.

Ute på balkongen står mina tomatplantor kvar och till höger skymtar min hängpelargon som blev enorm i år.

Det var mitt fönster fångad exakt i detta nu en måndageftermiddag i september."

Turtlan 

//Tack snälla! säger jag.

Mitt eget bästa ....

Ingenting kan rimligen slå detta.
Inte för mig.

Bad i havet (och då menar jag inte bara ett dopp, utan ett riktigt bad och simma under ytan och upp igen och ett bad till ...) i Steninge idag, för en halvtimme sedan.

När jag klivit upp kommer en kvinna gående ut på piren och hon frågar om det är kallt i havet och jag säger att nä, bara jätteskönt!

"Var är du från ...?" frågar hon.

"Västerbotten ...", svarar jag.

"Men var där ..?" fortsätter hon och då vet man att dom har lite koll.

"Malå ..", svarar jag.

Det visar sig då att kvinnan är uppvuxen i Kalix, bor på Öland, har varit på besök i Göteborg och är nu på väg till Öland igen, men på väg dit upptäcker hon Steninge och havet som idag är nästan turkosfärgat och då kan hon inte bärga sig, utan parkerar vid Göstas Café och här är hon nu.

Efteråt pratar vi en stund om glädjen i att ha havet så nära.
Och alla baden.

Hon har illröda tånaglar och jag tycker att hon är så fin.

Och tänk, det är den 23:e september och den här ljuvliga sommarhösten tycks aldrig ta slut.

Det som gjorde hjärtat glatt ...

Det här är veckans vinster i uppmuntringslotteriet! 

Förstapriset är en alldeles bedårande liten lunchväska - perfekt att ha matlådan i -, skänkt av den här madamen.

En ask innehållande en tjusig kortlek är tröstpriset; det kommer från Anne i Mantorp! 

Tack snälla till er båda! 

Sist av allt, ännu ett kort av Lars Danielsson i Falkenberg, inhandlat på torget i Varberg.

Nu är det bara att sätta fart med glädjespridandet! 

Lunchväskan sedd från sidan ...

Vad var det nu som gjorde att hjärtat värmdes lite mer än vanligt ...?

Kommer du på det, så mejla bara till bisse151@gmail.com, så lägger jag in allt eftersom.

När dragningen blir, beror på hur många som är med i lotteriet - så det håller jag öppet -.

Välkomna nu allesammans!

Släktträff ...

Nu är dom väl i himlen allesmmans?

Tänk, att en solig måndagmorgon i slutet av september - då, när lönen närmar sig -, kan man få titta in (eller ut) hos moster Gunvor och morbror Jim, i Dikanäs.

Där står moster Gunvor till vänster och ler mot kameran och Jim - som var så duktig på näverslöjd -  står som tuppen i hönsgården längst uppe på trappan. Ja, näst längst uppe då.

Plastbaljor agerar blomkrukor .., där finns en gul vattenkanna och strumpor hänger på tork.

Vem kvinnan till höger är, har jag ingen aning om.
Och inte vad hunden heter heller, men det vet säkert kusinen.

Sydamerikansk dagbok ....

Puntana 2:a januari 1979, kl. 18.30

Jag har haft mycket jobb sedan i tisdags när jag kom hit. Vi reste från Tartagal kl 4.30 på morgonen och kom hit vid elvatiden.
Här såg ut så jag jag skulle ha velat sätta mig och gråta. Hela huset var en enda sandhög! Ändå hade jag bett Elma att städa medan jag var borta, men hur kan man begära att de som bor med jordgolv ska reagera för att det knastrar när man går på ett cementgolv?

Elma och jag gjorde middag - "quiso" -, en härlig risrätt, till Pedro, Roberto och Kanoto som varit bussiga och kört mig de femton milen. Ingen reser ensam mellan Tartagal - Puntana , det måste alltid vara några mannar om bilen fastnar i gyttjan.

Senare kom en fru med ett barn på 1.5 år.
Det kändes som hjärtat stannat när jag såg den lilla flickan. Man såg bara ögonvitorna, hon flåsade, var mager, uttorkad så huden satt som klistrad på benen.
De hade suttit bakpå den cykel som en bror till mamman trampat ett par mil i den lösa sandmodden, i 30 - 40 graders hetta!

Barnet hade diarré i två dagar och jag trodde att hon skulle dö i händerna på mig.
Skickade den bil med vilken jag fått åka ner de tre kilometerna till Hito Uno - där gendarmerna är posterade vid gränsen till Bolivia -, de har nämligen radioförbindelse med läkare till klockan 17 på dagarna.
De skulle sända ambulans, så jag satte dropp på flickan och vi väntade och väntade och väntade.

Vägen Sankta Viktoria - Puntana befanns vara oframkomlig, så jag stod ute i den becksvarta natten och upplevde vad total hjälplöshet är.
Pappan, som sänts efter, var så artig. Tackade för allt, tvättade de kläder som flickan smutsade ner, bad och läste.
Men när sedan flickan dog på måndagsmorgonen var de helt beredda att ge "offret".

"Gud vet om det", var hans enda kommentar.

Han hade tagit av flickan de kläder hon haft och satt på "reskläder", dvs mössa, kofta, klänning, sockar och skor. Det hade han gjort redan vid tiotiden kvällen innan och jag förstod då att de själva visste vad som väntade.

Här ska folk i jorden inom 24 timmar.
På måndagkvällen stod jag och tittade på den lilla "kistan" - en låda av vinda, skeva brädor - och jag tänkte på att det hade fordrats mod av mig att köpa den billigaste kistan till Ivar.
Här, lade de sitt enda barn i en ruffig låda. Jag tog Argentinas flagga - en liten en - och svepte in kistan med och lade små blommor ovanpå, så det blev riktigt vackert.

I resten av mitt liv ska jag se pappan framför mig.
En verklig indian - sådan man ser på film -, gracil med mustasch och högburet huvud som han kastade bakåt på ett stolt sätt.
När han hoppade ner i graven, cirka 1.5 meter djup, och ordnade för "facket" som var grävt i gravväggen och dit kistan sköts in ..., och när han kom upp igen och stod där tyst och sammanbiten, med röda, trasiga byxor, mössan i bakfickan och en ljusgul skjorta.

Både mamman och pappan kramade mig hårt.
Jag visste inte vad jag skulle göra för att hjälpa dem på något sätt.
På morgonen, innan de ordnade med kistan, tömde jag en stor säck gåvokläder och skor och de plockade tacksamt för sig stora högar.

Jag är helt tagen av dessa människor.

Kram från á mor.

// Elisabet skriver: av en händelse - jag letar efter en bild till det här inlägget -, snavar jag över något helt annat, nånting som jag inte hade en aning om! Ibland frågar människor mig hur mamma var beskaffad som bara gav sig av så där hipp-som-happ när hon blivit änka och hur hon vågade arbeta själv där ute i bushen, femton mil och närapå en heldagstur med bil för att ta sig till närmaste sjukhus.

När jag då läste detta, tänkte jag .., att nu förstår jag.
Man är helt enkelt skapt på olika vis.
Och en sak är säker: att mamma ägde handlingskraft, det är jag övertygad om.

Dagens fönster ...

Här dök plötsligt upp ett fönster som gjorde att tankarna flög iväg mot hallandskusten.

Gunnar.

Sånt man blir glad av ...

Gatukonst av amerikanen David Zinn.

Helt ljuvligt, om jag får säga det själv.

Men hej på dig du, moster Gunvor! 

Mormor fick först tre barn, sen tre till. Den första av andra omgången var moster Gunvor.

Det är klart att hon hade mängder med andra egenskaper, men för mig var moster Gunvor förknippad med fräknar, skratt, blommor, mera blommor, getter och en massa glädje.

Det var på köksbordet hos moster Gunvor som kusinerna fick ta in en liten killing, bada honom, ställa honom på bordet och sen föna honom torr.

Och så var hon så snäll mot en då liten Elisabet, som kände sig aningen bortkommen där i fjällvärlden, tillsammans med alla kusinerna - det nästan vimlade av dem - tyckte man.

Moster Gunvor var som en stor famn.

Ett stort tack till hennes barnbarn Lotha som har skickat flera bilder från släkten i Dikanäs!

Long time, no see ...

Vaknar fem och tänker att om jag har tur, kanske jag kan ligga under täcket och lyssna till andliga sånger som börjar klockan sex, men det gör jag förstås inte.

Jag somnar om.

Stiger upp vid sju .., moppar till jobbet klockan nio.

Sen är det full fart hela dagen.

Det är morgontidningar och kvällstidningar .., mejeriet .., frukten .., datumkoll .., kassan förstås .., posten .., spel och ännu mera spel (den som igår köpte en ATG-andel för 125 kronor kunde kvittera ut 700 kr) ..., utlämning av bufféer .., brödgräddning .., och så kvällen då, när alla annonsskyltar ska tas ner .., och varor som står utanför entrén ska plockas in .., det tar liksom aldrig slut.

Kör hem i våldsam blåst och nästan-mörker. 

Vinden kommer från havet; det är knappt jag kan hålla mig och moppen på vägen.

Jag ser hur vågorna slår över klipporna i Steninge och just då kommer jag ihåg att jag har glömt min Iphone på jobbet och jag kommer också ihåg att en man berättade att han varit och kitesurfat i Ugglarp och där hade han sett många som badade. 

"Sjutton grader lär det ha varit i havet ...?" sa han.

Jaha. 

Då ska det bli ett dopp i böljan den blå innan det är dags att arbeta i morgon.

Allt det tänker jag på.

Och så är jag hemma och kör upp för backen .., ser pv stå i köket och harry möter i dörren.

Vi hade bestämt hemlagad pizza, men pv har ändrat på menyn och i stället blir det fisksoppa - på pv-vis -, nånting så vanvettigt gott -, med laxbitar, egna morötter och potatisar ..., och det är så smarrigt så det är närapå svimningsläge och han bjuder på ett stort glas vitt vin och jag har ont i knäna och är totalt slut på. 

T o t a l t.

Men harry är pigg och alert.
Så även herr pensionatsvärden.

Och alla vinsterna är postade, utom marmeladen till mossfolk.
Pv måste sortera alla burkarna, så det blir rätt i leveransen.

Så är det.