Tjugo minuter är vad man får ...
 |
| Här har någon tänkt till. Sånt gillar jag. |
Men det är ju å andra sidan inte det allra sämsta, men det gäller att fatta sig kort.
Det ..., finns det ju somliga som har problem med.
En heter Elisabet.
Nåja, doktor Larsson kommer in i undersökningsrummet och tar i hand och hälsar och vet på ett ungefär vad jag är där för ., ja, just ja, det var jag som fick cortison insprutat i protesknäet och nu undrar han hur det har gått och jag säger att jag var sämre när jag lämnade sjukhuset än när jag kom dit, men två dagar senare kunde jag gå nerför trappan från övervåningen utan att dutt-gå, nej, som en helt vanlig människa skuttade (nå .., gick) jag och det var så där nästan overkligt!
Jag minns att tårarna rann nerför kinden av glädje.
Men annars har det varit si-så-där.
Att jag har överdjävulskt ont var gång jag har jobbat, det räknar jag med, men den där låsningen som ibland kommer - och alltid pang! bara -, den irriterar.
En stund bollar vi olika förslag.
Så här blir det.
1. Den där piggen i protesen som liksom sticker ut på höger sida (inte genom huden, men jag känner den tydligt), den kan man kapa och eftersom doktorn tror att den irriterar ett ledband, så
borde det bli bättre. Om jag tycker att låsningarna ökar i antal, eller helt enkelt
rent allmänt besväras av piggen, så ska jag höra av mig och så blir det kapning.
2. Det andra alternativet är att
helt byta ut protesen, men det vet han att jag inte är så sugen på.
3. Och så vänsterknäet, som jag ju har mest ont i. Om det pratar vi också. Han säger att när jag känner mig mogen - för det måste bli protes där också -, så får jag höra av mig.
"Men du herr Larsson .., om jag - mot all förmodan skulle gå ner tjugo kilo, vilket väl är lika troligt som att månen skulle ramla ner på torget i Halmstad -, skulle jag
då slippa eventuell operation, protes i vänsterknäet, alltså ..?"frågar jag.
Då ler han.
Nej, det tror han absolut inte. Nu har han ju fått journalen från Hässleholm och har man så mycket artros som jag hade i ena knäet, ja, då är risken uppenbar att det är lika eländigt i det vänstra och själva
smärtan, nej, den kommer nog att finnas kvar.
Jag ser att han har bråttom och det ringer i hans telefon och han ursäktar sig och ställer sig utanför det kala undersökningsrummet och pratar lågmält en stund.
Herr Larsson är tämligen lång och ser ut att vara en sportig typ .., han åker säkert Vasaloppet, det ska jag fråga honom om nästa gång.
Så var det.
