söndag 11 december 2016

Dagens fönster ....


Det elfte (fast det blir fler)  och den är tagen av Eva på Frösön, denna gudabenådade fotograf.

Så här skrev hon:
"Bilden är tagen på Rödön, hos en vän som driver en liten gårdsbutik där. 

Vi var dit igår eftermiddag just som solen var på väg ner bakom fjällen. 

På gården finns en gammal vacker stenladugård och där, på ett av de gamla fönstren, där såg vi solens strålar."

Och annannan i Portugal föll pladask för den vackra bilden och lovade att försöka mygla sig till ett pris om det här vackra fotografiet lottas ut någon gång.



Och så här berättar Eva om bilden här ovanför: här kommer fönstret på vår f d bagarstuga i eftermiddagsljus. Vi bakade tunnbröd för två veckor sen och det var som vanligt roligt. Ibland saknar jag vår gamla gård något alldeles otroligt mycket, särskilt den här tiden på året.



Ännu ett bidrag från Eva på Frösön; det här håvade hon in när familjen varit på semester i Skottland.



Under semestern i Skottland kom den här bilden ..., och Eva berättade så lyriskt om hur vackert det var i Ardgour - här sitter hon på hotellrummet och tar sig lite fika -.
Det var då jag tänkte att Skottland ..., dit ska vi åka!


Till Kroatien kom hon också ..., och fångade utsikten från det här fönstret.
Wooooow! säger jag bara.


Ett till. 
Visst är det otroligt vackert!

lördag 10 december 2016

Rörd till tårar ...

Bilden från Expressen. Fotografen heter Mauricio Duenas Castaneda.

Idag tilldelades Colombias president Juan Manuel Santos Nobels Fredspris.
Det var sedvanlig tv-sändning från Oslo och om jag är ledig - vilket jag är idag - brukar jag alltid följa med i såväl den prisutdelningen, som den i Stockholm.

Det här blev nåt alldeles extra.

Först hölls ett tal av en kvinna i vitt - jag skäms som inte kommer ihåg hennes namn - det handlade om själva motiveringen av valet av pristagare (ett  b r a  tal!) och sedan var det president Santos tur.

Nej, jag har inte lyssnat till alltför många tal i mitt liv.
Jag har inte varit politiskt aktiv och suttit på valmöten .., däremot har jag ju dinglat med småflicksbenen i Filadelfias bänkar och lyssnat till eldiga väckelsepredikanter och det är ju i och för sig också en slags tal.

Men aldrig någonsin har jag blivit såå gripen, som av president Santos tal!
Aldrig.

Han  m å s t e  ju ha läst från en prompter eller från nånting; han kan ju omöjligen komma ihåg precis allting - det var ju dessutom textat - men det såg ut - och hördes - precis som om allt kom direkt från hjärtat! Jag begriper det inte!

Och det var ett så livgivande tal ., så berörande ..., så mycket klokskap ..., ja,  jag satt i loppisfåtöljen och tårarna rann mest hela tiden och s o m  jag önskade att mamma hade fått vara i livet; för även om hon höll till i Argentina och Bolivia, så låg ju hela Sydamerika henne varmt om hjärtat.

Vilken man! säger jag.
Vilken talare!
Dagens fönster ....


Det tionde.

Här hade vi minsann en tävling om vem som kunde böja tummen mest bakåt (Christina Ekström i Norrtälje vann, om jag minns rätt) och Gunnars tumme gick inte av för hackor.
Av bara farten kom även ett fönster med.

Kort och koncist skriver han: "I skolan var det jag som fick sätta fast häftstiften ....".

fredag 9 december 2016

Snart helg ....


Och först blir det johanssonrundan med hundarna och då har jag detta på min högra sida, jag har bara vänt mig om och tagit bilden. Ungefär i mitten av bilden kan man - när det är klart väder - se silon i Falkenberg. Tjugotvå kilometer är det från oss till Falkenberg, ja, om ni sitter och undrar.

Nelly hade absolut noll inspiration till någon promenad, men så snart vi kommit över bäcken, passerat lagården och hästarna och svängt ner mot havet till, då fick hon energi! Åååå, så hon sprang och skuttade och viftade på viften. Såna gånger går man hela tiden med ett leende .., man blir verkligen glad över andras glädje!


Kom hem och gjorde allt som brukar göras.
Renbäddade, vädrade länge och dammsög i sängkammaren (nu har vi likadana påslakan, det händer inte ofta ,-) .., har ätit fiskhandlarens goda fisksoppa .., fyllt på fröautomaterna till småfåglarna (rödhaken och nötväckan är numera dom enda som ger ifrån sig tillstymmelse till kvitter) och plockat undan här nere.

På ett A4-papper har jag skrivit ned det som ska ordnas inför lillejulafton den 21:a.
Det blir friherrinnan, Hilda och Patrik, Hildas mamma Mymmel och så Sonja, förstås. Och vi själva.
Blandad kompott blir det .., mycket veganskt, men även Janssons, sill och skinka. Och knytkalas.
Synd att inte min rödvitrandiga syster vågar sig ut på decembervägar, annars hade dom ju varit med.

Ser ni glaset på bilden här ovanför?
Ååå, det fick jag av Emma när hon var betydligt yngre än de tjugo år hon blir nästa gång.
Och som jag tycker om den!


Om herr Ohsumi


Något av det mest intressanta som visas i tv under året, det är för mig när nobelpristagarna presenteras, ja, inte bara själva arbetet som nu ska belönas, utan kanske mer ....,  människan bakom.

Yoshinori Ohsumi är årets pristagare i medicin.
Om honom berättade SVT:s Thomas von Heijne så varmt och närapå kärleksfullt; hur denne stillsamme man hade det aningen trögt när det gällde studier (herr Ohsumi säger själv i en intervju att han låg fem, tio år efter i sin utveckling, jämfört med andra), hur fattigt och eländigt han växte upp, ja, allt sånt! 

Jag älskar när vi tittare får såna här inblickar i nobelpristagarnas liv! 

Och tänk, att det gick så bra för honom, herr Ohsumi! 

För övrigt tycker jag att Thomas von Heijne har en av de mest behagliga röster som finns. 
Och ännu mera för övrigt tycker jag att Victoria Dyring är suverän som programledare i SVT:s Nobelstudion och vilken ur-läcker studio, dessutom! 

Dagens fönster ....


Det nionde.

Från Fårö på Gotland kommer det här fönstret och det var Kerstin i Dalarna (lifelivingitnow på instagram) som var redo med håven. Så vackert det är; nästan som målning!

Och sommarlängtan sätter in!

torsdag 8 december 2016

Hydroklortiazid Evolan

I två veckors tid, lite drygt kanske, har jag ätit den här kompletternade blodtryckmedicinen.
Tänk, jag tycker att hjärnan går på lågvarv sedan en vecka tillbaka!
Det är så fruktansvärt obehagligt och bara detta att räkna kassorna gör att jag - som är annars är snabb när det gäller sånt - och därtill inte har några problem med huvudräkning, verkligen får sitta och  t ä n k a  efter.

Den som har läst här vet vad min största skräck är.
Skräckens skräck.
Just det.
Att bli som mamma.


Nu har jag gjort klockövningen (han säger ett klockslag och så ska jag rita en klocka och visa hur mycket klockan är, något som mamma i början av sin demens inte hade en chans att klara!) och pv har rättat.

Doktor Göransson påstår att det är godkänt .., ja, urtavlorna är ju lite vinda och sneda, men i stort sett ,-)

Min läkare i Ystad sa - lite på skoj - att läkemedelsverket borde ha mig som provperson när eventuella biverkningar ska dokumenteras, så känslig är jag för olika mediciner.
Nu har jag såväl torrhosta som detta med tankeförmågan som blir så seeeg.

Ett slags långsamhetens lov, med andra ord.

Nästa vecka blir det uppföljning på vårdcentralen.

Hur är det med er och piller och eventuella biverkningar ...?



Dagens fönster ...


Det åttonde.

Den här fönsterbilden - som jag tycker kunde vara fångad ur en Roy-Andersson-film - kom susande genom rymden från Luleå, närmare bestämt från Bert Bodin. 

Läcker är den, tycker jag.
Den, liksom en del andra, kom som födelsedagspresent för något eller några år sedan .., kanske när jag fyllde sextio? Då önskade jag mig just fönster och sååå snälla ni var allesammans!

onsdag 7 december 2016

Julkalender i Portugal ...

Hittar man här. 

Och dikten är så underbar ..., så där så jag nästan får ont i magen.

Och nästan-ont-i-magen får jag av detta också.
Nej, man är inte ensam ....

I mejlet från Monet finns en länk som hon bifogat.

Det känns  n ä s t a n  som om man får upprättelse.

Här är den.


Länken.

// Tack Monet, det var omtänksamt av dig!
Om julens frimärken ....


Förutom detta att ha med småttingar att göra, så är det här att beställa hem frimärken till butiken, ja, det är nästan det roligaste jag vet. Jag  ä l s k a r  vackra frimärken, men har aldrig varit någon samlare.


Julfrimärken, såna som är billigare än ordinarie inrikesmärken, dom förhandsbeställer vi säkerligen två månader i förväg. Minst. Det är otroliga mängder med häften som säljs och så har det ju också funnits julporto på rulle, så där så man kunnat köpa bara ett par stycken.
Häften får vi inte ta itu, då är dom omöjliga att returnera när julen sedan är över.


I år kom inga julpost-rullar och jag tyckte att jag hade beställt, däremot kom rullar med tomtemotiv, men med samma pris som inrikes porto, dvs, 6,50. Jag förstod ingenting!
Och arbetskamraterna frågade varför jag inte skaffat hem rullar; tänk, dom som inte vill ha ett helt häfte? Ja, vad hade jag gjort egentligen ....?



Och jag letade på beställningssidan och till slut tänkte jag att .., jag måtte ha blivit galen, hur kan jag ha missat detta så kapitalt?!

Så igår på jobbet ringde jag till post-supporten, men rent omöjligt var det att komma fram - urdålig service - och till slut kunde jag bara inte vänta längre, utan gav upp.
Nu, på min lediga dag, gjorde jag ett nytt försök.



Till slut - efter lång väntan - blev det min tur och halleluja, jag hade inte blivit snurrig .., jag hade inte drabbats av Alzheimer (i alla fall inte när det gäller julfrimärken), ty den vänliga kvinnan i andra änden av luren, hon meddelade att nej, i år finns inga julfrimärken på rulle, det är enbart häften som gäller och ja, jag var inte den enda postansvariga som ringt och undrat.

För övrigt kan jag meddela att portot för utrikes brev kommer att höjas rejält efter nyår.
Bara så ni vet.


I en kommentar skriver "Portoguiden" att priset inte höjs nämvärt.
Jo, men jag tycker nog att det är en rejäl höjning; från 13:- för att skicka ett vykort eller ett enkelt brev, till 19:50, vilket ju blir 20 kronor om du köper bara ett enda frimärke. 
Fyrtio år sedan idag ....


7/12 1976.

Jag stod på Stockholms central och ringde till mina barns pappa från en telefonkiosk.
"Kom hem!" sa han.
Rösten lät så underlig.

Inte för mitt liv begrep jag varför .., jag hade ju nyss tagit pendeltåget in till Centralen.
Utanför telefonkiosken stod Dinah och väntade på mig.

Pappa hade under en veckas tid varit inlagd på Lycksele lasarett; han hade problem med hjärtat och var dålig.
Tidigare på morgonen hade mamma ringt och jag hade hälsat till pappa att jag älskade honom.
Mamma anade förstås.

 

Nu stod jag där vid telefonautomaten - Dinah väntade en bit därifrån -.

"Elisabet, kom hem, Ivar har dött ...", sa mina barns pappa med gråten i rösten.

Fyrtio år sedan.
Pappa blev sextiosex år och bilderna tog jag som tonåring med mitt livs första kamera; en Kodak Instamatic.



Dagens fönster .....


Det sjunde fönstret....

Det översta fönstret kommer från Kina och då anar ni kanske?
Jo, det är Helena (cruella på bloggen, var det väl) som plockade fram håven och allra roligast - när man får fönster - är det ju med en historia till det hela och det fick vi här.

Så här skrev hon:
"Hej, skickar ett fönster från ett gammalt fabriksområde som nu hyser gallerier, ateljéer, små restauranger och hantverksförsäljning. Området heter Redtory och här låg Sydostasiens största konservfabrik på 50- och 60-talet, understödd av Sovjetunionen.
När Kina och Sovjet inte längre stod på god fot bar det sig inte längre och området förföll."


Och så en i mitt tycke hääärlig fönsterbild från Skåne, där Helena just då ägnade sig åt fönsterputsning.


Ett adventsstjärnefönster får också vara med.
K a n  det ha varit fångat i Helenas barndomshem?


En till, tar vi med!
Det borde väl ha platsat som söndagsfönster, men det går lika bra på en onsdag.
Bilden togs i Storkyrkan i Gamla Stan i Sthlm och Helena berättade om mötet med Gunnar i Jämtland och hans son Jocke och hur trevligt det hade varit. Hur lättsamt. Och varmt.

För övrigt är det idag precis fyrtio år sedan min pappa dog.
Han blev sextiosex år och i min fantasi får ett av ljusen i den vackra ljuskronan brinna till hans minne.

tisdag 6 december 2016


Ahaupplevelse vid tiotiden ....


Det var nog Mikael Niemis "Populärmusik från Vittula" som verkligen fick mig att ..., ja, att vad?
Att få ord på det man upplevde som liten kanske; då i skolan när vi sjöng om herr och fru kantarell och om blåsippor som stod i backen och något sånt hade vi ju aldrig skådat! Att lärkan drillade högt i skyn .., det sjöng vi om, men hade vi verkligen hört lärkans drill?
Jag hörde den första gången i Kåsberga i Skåne.

Och så var det Hallands floder.
F l o d e r.
För mig är Amazonas och Rio Grande floder och när jag första gång passerade Nissan, ja, då var det inte långt ifrån att jag dånade .., var detta det vi övat på att lära oss!? Små vattendrag .., Malån hemma kändes betydligt större!

Vår lågstadiefröken Hedvig må ha varit strängare än den strängaste, men hon lärde oss "Norrlands älvar": Muoni älv, Torne älv, Kalix älv, Lule älv, Pite älv, Skellefteälven, Vindelälven, Umeälven och Ångermanälven. Hur många sörlänningar fick traggla den ramsan ..."Mamma, titta Kalle ligger på soffan, vilket uselt åbäke!? Första bokstaven i varje ord ska påminna om respektive älv.

På instagram tipsade den omtänksamma Solbritt i Ystad om Lilian Ryds bok "Vi åt aldrig lunch".
Jag beställde den bums! 

Och nu bara ramlar minnena in! 

Mycket läsning är det ..., jag har inte hunnit längre än till kapitlet vars rubrik är "Utan fotfäste". 
Härligt!


Skam ....


Åhléns reklam.
En liten mörkhyad pojke är luciaklädd och människor i vårt fylls av hat och skriver de allra mest förfärliga saker på sociala medier.

Jag saknar ord.


Dagens fönster ...


Det sjätte.

Det finns nog ingen som har fångat sååå många fönster som Ulrika, men så har hon ju varit med länge också; Ulrika var en av de första som kommenterade på min första blogg, den från september år 2005.

Egentligen är det här inte alls en typisk Ulrika-bild; det brukar vara röda - ofta timrade - stugor och bilderna tagna lite snett från sidan. Men den här är ändå så mycket "Ulrika". Den prickiga kaffekoppen och så kalaxbyxorna. Jo, för mig är hon en kalasbyxemadame.


 Och så får det bli en liten kavalkad av Ulrika-fönster ....



 


Lätt att känna igen är dom, Ulrikas fönster.

måndag 5 december 2016

Nitton dagar kvar ...


... och dom rosa hyacinterna börjar så smått veckla ut sina blommor och nu längtar jag bara efter doften; den som till slut gör att jag får flytta ut hela rubbet, då det blir för mycket av det goda.
Men ändå .., nog betyder dofter mycket!

Förmiddagarna är bäst.
Då är det tända ljus och musik som gör hjärtat glatt .., då är det påfyllning i fröautomaterna (fem + själva fågelhuset) .., det är hundarna som ska gå ut på promenad i snålblåsten .., det är sigge nilsson som kommer in genom kattluckan och genast kurar ihop sig på pinnstolen och när han så upptäcker min nya sjal i ylle (stickad på Färöarna), ja, då blir lyckan fullkomlig! Nu ligger han som en liten boll och sover så gott just där.


Och det är också glädjen över spotlighten (tillverkad i Varberg) som jag tycker så mycket om.


Och glasburkarna - Helena Björk berättade att det är Surteburkar, ja, se det hade jag - som så mycket annat här i världen - noll koll på. Att man kan bli så förälskad i några glasburkar! Men mest av allt är det ljuset från spotlighten som gör det ..., släcker jag den försvinner liksom förtrollningen.


Glädje sprider också Peter Englunds bok "Jag kommer ihåg". Sexhundrafemtioåtta minnen som handlar om allt från Putte Kock till den allra första utlösningen.

Det fyrahundrasjuttioförsta minnet delar jag med herr Englund, men inte fullt ut: min pappas hårvatten hette Keratin och stod bakom gardinen i köksfönstret. Till höger.

Den boken har susat iväg till Australien, men min syster läser inte bloggar och därför kan jag berätta det.

Och nu är det bara nitton dagar kvar till julafton.



Ett litet mirakel ...


Igår hände nånting helt fantastiskt!

Från halv tre till åtta var jag på jobb i affären och när jag kom hem, så där vid halv nio, frågade pv hur det hade gått? Hade värken varit svår?

Då - men först då - slog det mig: jag hade inte haft ens tillstymmelse till värk i mitt ben!

Vilken lycka!

Vilken outsäglig lycka!
Måndagsfönstret ...


Det femte.

Ännu ett fönster som jag minns tydligt.
Nästan bombsäker är jag att det är Ingela i Malå som tagit bilden och hon berättade då om sin pappa - Thomas -.

Dom där kryddburkarna i fönstret ..., en snötyngd gran .., målarfärg som flagnat och kanske en burk med vitaminer ...? Allt detta sammantaget fick mig att minnas fönstret.
Och så hennes kärlek till sin pappa som då inte längre var i livet.

söndag 4 december 2016

Efter fyra lediga dagar ....

Snäckor, chilipeppar, upphittade fjädrar, vitlöksklyftor och hyacinter trängs i köksfönstret.

.... ja, nästan som en liten semester, är det snart dags att åka till jobbet.
Söndagsjobb blir mest kassatjänst och det är helt okej och om jag inte missminner mig alldeles, är det Joakim som blir min kompanjon. Jag får  i n t e  glömma att beställa hem frimärken!

Fyra helt lediga dagar!
Vilken glädje.

Det har varit Vinterstudion med svenska framgångar .., jag har skrivit brev och förberett för alla julkort som ska skickas .., och igårkväll var det julbord på Skepparstugan i Steninge, tillsammans med pv:s moster - Sonja -.

Så trivsamt!

Skepparstugan har en särskild plats i mitt hjärta. Där arbetar så underbart fin personal och man känner sig alltid välkommen och ibland vimlar där av kunder från affären ., det blir många förvånade blickar när man inte har arbetskläderna på sig och är på ett helt annat ställe.
Och många funderar nog .., men  v a r  har jag sett den människan ..!

När det gäller julbord, då skulle jag lätt som en plätt klara mig med sill och Janssons.
Nu tog jag det synnerligen lugnt; små sillbitar ., en ägghalva, gravad lax, två pyttesmå patéer .., sen blev det tunna skivor av älg och små bitar av hjort .., där var den i särklass godaste grönkål jag någonsin har smakat (lite gräddigare) och en enda julskinkeskiva hamnade på tallriken.
Julmust till allt detta.
Till efterrätt ädelost+camenbert och sist av allt en sån här mandelkaka med grädde och sylt.

Ett större sällskap (ser man på, kunder allesammans!) kom in ungefär samtidigt och hade trevligt i ena hörnet - det var snapsvisor och glatt humör - och där var en kvinna i min ålder som lotsade sin gamla mamma till och från bordet .., där var yngre par i jeans och grova uteskor och där var andra i glitterfodral och höga klackar och prick alla välkomnades med samma värme av personalen i allmänhet och Malin i synnerhet.

Så blev det morgon och jag tittade i min mobil .., såg att äldsta dottern arbetat natt på IVA och där hade det varit fullt upp .., sonen försökte - tillsammans med sina kollegor - hålla ordning i Malmö .., och yngsta dottern har tillbringat helgen med skidåkning (träning inför Vasaloppet) i Högbo.

Och pv räknar ner ..., nu är det bara arton dagar kvar tills han och Nelly sätter sig på tåget upp till Sthlm, för vidare befordran till Orsa där det ska skidas dagarna i ända.

"Då Nelly, då ska du få smaka äggmacka när vi sitter på tåget ...!" säger han ofta.

Jag tror bestämt att Nelly också ser fram emot resan.