Morgon i landet Halland ....



Det är som att vakna och befinna sig i paradiset.

Dagens fönster ...

Längst ner i Portugal, inte långt från spanska gränsen, ligger staden Tavira,.
Där befinner sig just nu mina barns pappa och hans fru och det var hon - Karin - som fångade
fönstret.

Casa de Sueco .., det torde väl vara det svenska huset?

Tack för bilden Karin!

Och så blev det måndag och spridda skurar ...

Och hemtjänsten - aka friherrinnan - frågar om jag vill hänga med till Getinge; hon måste få fatt i en bult till ena sommardäcket. Jo, det vill jag.

Först blir det ett besök i Slöinge på djursjukhuset där jag handlar den där dietmaten som Nelly mår så bra av och där utanför kommer en bil körande med ett hästsläp och oj, vad det sparkas och lever om där inne i släpet!!

Så vidare till Solhaga bageri där jag bjuder på elvakaffe med nånting till.
Ja, så ni inte tror att det är ett ensidigt givande bara.

Där bakom disken står fina, goa, rara Nellie som för kanske två somrar sedan arbetade i charken på Hemköp - vi var alltså arbetskamrater -. Sedan dess har hon hunnit med en flera månader lång resa till turkosfärgat vatten och kritvita stränder och nu är hon alltså tillbaka till bageriet.

Så vackra bröd där är!! Som små eller stora konstverk!

En telefon ringer!
Jaha, någon vill boka ett bord till klockan 12.00.
Om ni undrar så finns där bara två bord inne i själva bageri/cafédelen, men sommartid (och vår och höst) kan man sitta i trädgården där utanför och då brukar det vara knepigt att få plats.

Igår berättade jag ju om middagen hos friherrinnan - eller det kanske jag inte gjorde - vi var i alla fall bjudna på underbar söndagsmiddag och i matsalen är det rena BB-avdelningen, i alla fall när det gäller pelargonior!

Andra kanske tittar på bilars design; jag tittar på registreringsskyltar.
Den här såg jag idag .., igår MOR och friherrinnan såg HEM.

Natten mot idag sov jag i princip nästan ingenting, så ont hade jag i benet.
När klockan var fyra däckade jag och låg kvar i tre timmar.
Tog ett Strong Pill .., ett långtidsverkande ett på förmiddagen och när jag så kom hem från utflykten till Getinge och Slöinge, ja, då däckade jag totalt på soffan. Låg tillsammans med Nelly (vi klämde ihop oss på ena delen ., hon låg nära-nära mig) och vi sov så innerligt gott!

Vaknade och låg kvar och lyssnade till Kulturnytt i P1 och Kulturnytt är ju alltid kulturnytt .., precis som att programledare i såna program på nåt vis ser likadana ut - eller nästan i alla fall -.
Efter en bokrecension blev det Sjöväder med Inga-Lill Nordin som uppläsare och en större kontrast till kulturprogrammet och sättet hur det presenteras, det är omöjligt att få till!

Denna Inga-Lill Nordin som låter ungefär som min härliga vän Dinah .., ja, i alla fall som en trygg kvinna från norr som inte låter sig stressas! I love her!



Så här såg det ut för sju år sedan när det skulle provbakas i stenugnen.
Bageriet har byggts ut sedan dess och är en formidabel pärla.



Och 204 dagar senare ....

Här finns en länk till bageriet/caféet.

Dagens fönster ....

....var gårdagens, ja, det fångades i flykten när vi var på väg hem från den allra ljuvligste söndagsmiddag hos friherrinnan i Steninge.

Panerade fläskkotletter, rödvinssås, god potatis, sallad, kokta morötter och hemkokt gelé - förstås -.
Rabarberpaj till efterrätt.

Och så denna utsikt när vi just hade svängt ut från hennes gård .., solen på väg ned i havet och bara så oändligt vackert!

En söndag i april ....

... då röjer pv i växthuset och rutorna spolas av (snart vankas nog vattenransonering i landet Halland, skrämmande är vad det är!), allt medan jag dammsuger och städar i vardagsrummet och jag ordnar bäddar till hundarna (i alla fall dom större) i rummet hitom vardagsrummet - det är hundhår överallt -  och åtminstone Meja tycks acceptera att ligga på en skön dyna på golvet.

Och så har vi fått veta att det vankas tillökning i släkten.
Jo, i mitten av april kommer lilla Charlie och det ska bli ett sant nöje att få träffa honom!
Det är äldsta dottern som nu - äntligen - fått sin vilja igenom och som familjemedlem nummer fem blir det då en liten valp (blandning av golden och flatcoated retrievrer, en svart krabat) och jag kan bara  a n a  glädjen!

Har man vuxit upp med hundar, jo, men då blir det nog lätt så att man själv vill ha en.

Nu vankas våfflor .., och titta, så fin buketten är som Sonja kom med för minst en vecka sedan! Underbar är den och står sig lika fint ännu!
(Finns där för övrigt en vackrare blomma är ranunklar?)

Dagens fönster ...

... är en bokhylla.

Ja, jag letade efter ett söndagsfönster, men råkade snava över en bild från lilla ettan i Ystad.

Och jag förstår precis varför jag tyckte så mycket om den lägenheten.

Det bästa ....

Mindre svullet är det också!

Det utan tvekan bästa som hänt den här veckan, det är att det där gräsligt onda i det nyopererade knäet ikväll gav med sig. Sååå orolig som jag har varit! Det har varit närapå omöjligt att röra benet i vissa vinklar och jag har vaknat på nätterna av att jag skrikit högt när jag vänt mig, men nu känns det bra igen.
Tydligen är det så att det går lite pö om pö .., det tar tid för det som är sargat att hitta rätt och man får helt enkelt ta det lugnt - inombords, alltså -.

Och att Nelly blev frisk, det är ju ännu roligare!
Såååå dålig som hon var när pv åkte in med henne; hon bara låg i famnen och gapade och sov .., orkade knappt stå på benen!
Och nu ..., nästan som förr!

Nelly, hon är vän med alla.
Nu, när Meja har kommit hit på liten semester, ja, då går det bra att kura ihop sig nära henne också, för harry han har förstås gått upp och lagt sig på övervåningen, det gör han varje kväll vid halv nio, oavsett om vi andra stannar kvar nere eller inte.

Så här ser det ut i soffan just nu.

Annat trevligt?
Vi är bjudna på middag hos friherrinnan i morgon .., pv har räfsat baksidan och plockat ihop en del rat .., i morgon ska vi ta oss an växthuset .., han har konsert med kören Västanvind i Vallås kyrka vid fyratiden .., och så är det ju Mästarnas Mästare senare på kvällen.

Det är nu sjutton dagar som jag varit hemma från jobbet och tänk, redan är jag helt vilse bland veckodagarna! Hur blir det då när man är pensionär?

Här och nu ....

Så är det då den årliga bom-i-läggar-dagen och allmän städning nere i hamnen, den som kallas för Oskars hamn, inte långt hemifrån. Grusvägen löper längs havet och över två färistar och hela tiden låg dimman kompakt.

Vi (friherrinnan och jag själv - hon körde) kkm ner just som det var klappat och klart alltsammans och pv stod redo att cykla hemåt. I vår kommer även segelbåten - den som står nedanför huset, mot vägen till - att hamna i böljan den blå, men inte här, utan i hamnen i Haverdal, där det är större djup.

På väg hem ...., bilden togs genom bilrutan och tänk, att även dimma kan vara vackert.

Och inte hann jag ....

... ta upp kameran heller igår ..
när vårens första citronfjäril flög förbi så vackert.

Första april ....

Så är vi då äntligen på banan igen och det - helt och hållet - tack vare underbare grannen Lasse som nu på morgonen kom och bistod oss i vår nöd. Det har varit så många turer med den här fiberinstallationen, men den allra sista biten - att få igång internet till datorn - det var vårt eget fel och löstes elegant av dagens hjälte.
Lasse som någon vecka före mig fick en ny höftled och även han går omkring med kryckor, i alla fall med en krycka.

Denne Lasse har en blogg som handlar om hans resa från evigt haltande med svåra smärtor, till detta att ha fått ny höftled och blivit smärtfri!
Den - bloggen - inte höftleden, hittar ni här och är det någon som står i tur att genomgå samma sak som dagens hjälte, kanske det kan vara av intresse att se hur det går till.

Å, så underbart att allt nu fungerar och från hjärtat kommer här ett stort tack, Lasse! 

Besöket i Hässleholm tidigare i veckan (dit jag fick skjuts av den lokaka hemtjänsten, dvs, friherrinnan) gick bra.
Fick snabbt komma till sköterskan som elegant plockade bort agrafferna och konstaterade att såret såg fint ut och själv kunde jag konstatera att det nog bara blir ett enda synligt ärr på det knäet. Inte för att det spelar någon roll, men det var ju ändå trevligt.

På väg till väntrummet upptäckte jag Sören - kirurgen som opererat mig - och fångade honom i flykten och det blev lite småprat och han trodde som sagt var att jag kunde ge mig iväg på vandring i dom skotska högländerna; nå, om inte i sommar, så kanske nästa!

Nere i entrén mötte jag en f d  kund från lilla Fridhems Livs i Ystad och det är alltid lika roligt .., och vid kaffepausen efter agraffborttagningen upptäckte jag en medpatient; hon som en gång var krigsbarn och hamnade i Sverige. Även hon hade plockat bort sina häftklammer och satt nu och väntade på att åka hemåt. Ååå, så roligt att se lite "bekanta"! (Och friherrinnan looog när jag babblade med den finska kvinnan och jag förstod precis vad hon tänkte ...).

Från Ystad kom mina barns pappa och hade med sig labradoren Meja som nu ska tillbringa en dryg vecka hos oss, då husse och matte är på vift och harry blev överlycklig när vi väl kom hem och Meja hoppade ut från bilen! 

Och tre dagar utan internet .., vad gör man då?
Ja, man lyssnar på P1 från sin mobil .., spelar musik från densamma .., men man bloggar inte och skriver inga brev till sin australiensyster, eftersom jag vill ha ett "riktigt" tangentbord.

Och pv har kämpat med installationen och gjort det med den äran, ja, tills det stupade här på slutet, men nu spelar det ju ingen roll.

Och själv har jag läst allt möjligt och omöjligt .., repris-gått-igenom reselektyr från olika platser .., jag har kämpat med krysstidningen som kom från rara bettankax (men oj, så knepiga korsord!) och njutit av små, underbart läckra Anton Bergh (samma avsändare) och läst ett handskrivet brev från Eva i Tyresö och haft friherrinnan här på frukost; men den bjöd hon på, fast här hos mig.

Ja, livet tuffar på.
Har fortfarande rejält med värk i knäet och ska kontakta antingen vårdcentralen här eller ortopeden i Hässleholm och höra om jag kan få en karta till med snabbverkande morfinpiller; det är nästan omöjligt att böja och träna rejält när det gör så ont!

"Du ska veta att vid om-operation av knäproteser är ofta rehabiliteringen längre och man kan få mer ont än vid tidigare ingrepp ...", förklarade sköterskan och jag trodde nog att det kanske var precis tvärtom.

Nåja, det blir nog bra.
Det  m å s t e  bli bra.

Om det finns några läsare kvar på den här bloggen, så hej på er och välkommen åter!

Dagens fönster .....

Från underbara Airbnb-rummet i Millbrook, Cornwall, kmmer dagens fönster som är en dörr.
Och soffan .., det var den Rexxie tyckte att vi skulle ta med hem och lämna i Västerås.
Han var sugen på den.

Emmas födelsedag och återbesök i Hässleholm ....

Idag fyller Emma tjugo år och det är inte klokt att barnbarnen är så stora, men så blir det väl när deras mormor startar tidigt med barnalstring. Än mer konstigt känns det ju Emmas mamma i sommar fyller fyrtiofem; hon är nästan ikapp mig!

I mitt bloggalbum finns väl hundratals bilder av Emma; mest från när vi gjorde sällskap till någon grekisk ö och dom har ni väl sett hur många gånger som helst; nu får det bli en blombukett!

Grattis allra finaste Emma!! 

Och om en timme kommer friherrinnan hit.
Icke allenast tjänstgör hon inom hemtjänsten, nej, hon har även hand om färdtjänsten här i Stensjö och ska skjutsa mig till Hässleholm, där agrafferna nu ska plockas bort!
Så skönt!

Natten mot idag blev en helvetesnatt med så mycket sprängvärk så jag trodde att benet skulle flyga i bitar .., nu gäller det att hushålla med dom få strong pills som finns kvar! 

När vi åker hem igen, har vi Meja med oss; exets fina labrador.
Hon ska tillbringa nästan två veckor här i landet Halland och då kommer harry att bli överlycklig och nu kommer han också att äta upp all mat i ett nafs - vilket han inte gör vanligtvis -.

annann i Porto berättar om förluster ...

Många många djur har försvunnit ur mitt liv, framför allt när jag var yngre och bodde hemma. Ändå har jag nästan aldrig varit med, och aldrig behövt fatta beslutet. Med hästarna har det i regel varit så att de börjat få svårt att resa sig och efter en eller två gånger som man har behövt baxa dem runt och hjälpa dem och dra så har pappa bestämt att det får räcka. En häst väger ju 500 kg och att lägga sig och resa sig är inte alldeles enkelt, och när de börjar bli stela och skröppliga så har det varit där som det inte längre gått. Få hästar har dött på annat sätt.

Pappas allra första häst som jag lärde mig rida på, hon slutade bara att äta en vårvinterdag när hon var 26 år (mycket för en häst). Hon avlivades en dag senare. Jag grät mycket över henne, det var min första riktiga förlust av någon jag tyckte mycket, mycket om. Så hennes sista dotter, som pappa hade kvar till för några år sedan. Hon var också 25 eller 26 år gammal. Hon kom in en kväll och åt sitt kraftfoder och så dog hon rakt upp och ner. Det kändes som en lättnad att hon dog fridfullt av hög ålder.

Fast jag arbetar med de här frågorna i teorin har jag inte mycket kontakt med dem för egen del, vilket är konstigt. Jag skulle egentligen vilja bo på landet med många djur. Nu bor jag i stan, med ett enda djur, katten M. Nästan var dag när hon kommer in med svansen i vädret tänker jag på att en dag kommer hon inte.

Det är klart att våra djur som är familjemedlemmar under lång tid blir viktiga för oss, och det är inget att skammas för eller förringa.

När jag har varit med M på djursjukhuset (P arbetar på veterinärfakulteten så det är där vi går) i vinter så har jag sluppit se sorgliga scener. Men jag såg en fin som visade på hur viktiga djuren är. Det var en ung familj, mamma och pappa och en pojke på kanske sju år som hämtade sin hund som blivit opererad. Man såg så tydligt hur de var oroliga och engagerade och undrande om hur de skulle bäst ta hand om henne. Och veterinären förklarade så noga och utförligt och talade också om för pojken hur han skulle vara med hunden de första dagarna.

Jag har träffat tre olika veterinärer och ett antal veterinärstudenter och de har alla varit helt fantastiska mot oss och katten.

Vad man kan syssla med en tisdag i mars ...

En liten rödhake som kraschlandat mot ett fönster i det gula huset ...

På nåt vis känns det som om man måste tvinga sig till att använda dom här dagarna - eller månaderna - av ledighet, till att göra nånting vettigt. Inte bara räkna ner; utan verkligen ta vara på dem.

Men den ständiga värken på nätterna (längs vaden och skenbenet) förtar lite av orken och det tar en bra stund av den nya dagen innan man riktigt kommit igång. Eller känner sig pigg.

Idag har jag om och om igen lyssnat till detta.
Nu kunde jag visserligen åtminstone dom två första fåglarna - bofink och lövsångare - sedan tidigare, men lilla rödhaken vill jag gärna bli närmare bekant med. 

Jag verkligen  ä l s k a r  den fågeln! 

Liten och pyttig med pepparkaksögon och sytrådstunna ben hoppar den omkring på altanen och ibland nedanför fröautomaterna. Åååå, så fin den är!  

Bofinkar har vi i massor här just nu, men lövsångaren lär vi få vänta på ett bra tag till.



Mellan varven (då jag värmer upp kaffe i mikron .., tar mig en skiva av Sonjas medhavda ananaskaka .., gosar med hundarna och lite med sigge nilsson) tittar jag på diverse olika youtube-filmer från Holland; det är ju där vi ska tillbringa sommarens semester. 
I fjol var det Skottland, nu är det Holland som blir min längtansmorot!  

Och helt och hållet din förtjänst är det annannan, att jag har bokat två nätter i Utrecht!

Inte alla kan böja sin tumme så mycket som Gunnar ....

Tanken var att vi först skulle bila upp till Gunnar i Jämtland och sedan köra ner till Holland, men det blir förstås så mycket bakvänd körning, så vi avvaktar med Vaplan till en annan gång.  



Internet är ju en formidabel guldgruva, i alla fall för mig!
Den här härliga tjejen visar vad hon tycker är skillnaden mellan tjejer i USA - Holland.
Riktigt kul, men jag vet ju inte om det stämmer. 


Nu ska jag i alla fall ta harry på den första kryckpromenaden; det må bära eller brista. 
Ajöken sa fröken.
 

Dagens fönster ...

Ännu ett fönster från Mullhyttans kyrka och det var förstås Ulrika som höll i håven.

Agnetha  i Skellefteå berättar ....

Jag har bara haft en enda hund under mitt långa liv som vi var tvungna att ta bort 2010 på grund av sjukdom. Saknar henne så.

Emelie är på oss att vi ska skaffa hund igen, men jag vill inte; vill inte vara med om detta en gång till.
Elaine (som hon hette) är fortfarande kvar hos oss. Vi lät kremera henne och urnan står i en bokhylla här hemma.

Emelie har hund nu, så det räcker, vi får sköta henne till och från, så jag är nöjd med det.

// Elisabet skriver: Agnetha var verkligen en vän i nöden. Hon, som nästan varit rädd för vår labbe som var världens snällaste, erbjöd sig (eller jag kanske frågade) att göra mig sällskap till veterinären i Norsjö, fem mil bort, då det var dags att ta adjö av Labbe som då blivit förlamad i bakpartiet. Det kallar jag att ställa upp och hon var minst lika ledsen som jag själv ,-)

En måndag ....

Så är det vardag igen och pv åker iväg till jobbet i ottan och kvar blir vi fyra .., harry, nelly, sigge (som ligger på sängen i Gunnars rum) och jag själv. Det är väl egentligen precis som vanligt; som alltid det brukar vara om förmiddagarna, men ändå inte. Ingen planering behövs inför kvällen .., jag ska inte köra iväg till affären så där vid halv tre, utan blir hemmavid.

Det blir sedvanlig bollgymnastik och sträcka och tänja och ett väntande samtal från sjukgymnastiken i Falkenberg .., friherrinnan hör av sig från landet Småland och vittnar om strålande sol (här är det dimma, typiskt när man bor vid havet och den här tiden på året!) ..., jag lyssnar - för ovanlighetens skull - på P4-Sthlm .., rätt trevlig musik, tänker jag .., och så ska jag dammsuga och plocka undan lite; kanske putsa fönster, men för övrigt är det lugnt.

Igår - eller var det kanske i förrgår - ögnade jag igenom minnesorden i DN.
Just den här var så .... personlig.
Och vilket slut!
Tänk, att få de omdömet ..."En sådan kamrat vi som regel har blott en av under en livstid".

Det är ju så det är.

Och jag längtar efter sommar och bad i havet.
Bilden togs under ett besök i dotterns svärföräldrars sommarstuga norr om Stockholm.
Det var på den tiden när jag var ensamseglare och försökte navigera rätt på livets ocean.

Ulrika berättar om detta med förluster ....

Det är oerhört tungt när man mister ett älskat djur. Varje gång tänker jag att näe...aldrig mer.
Men, sen tänker jag på all glädje man fått vara med om under tiden man haft dem, och den gör det värt det, ändå.

Jag har haft husdjur nästan hela livet. Kaniner, marsvin, zebrafinkar, undulater och katter när jag var barn. Hund och katt som vuxen.

Det som tagit hårdast på mig var lilla katten Virka. Hon var så speciell och alltid nära, nära mig. Åh vad jag älskade den katten! Hon blev ju, som du vet, påkörd utanför huset där vi bodde. Hon blev inte ens ett år. Henne saknar jag oerhört mycket fortfarande.

Bilden från Ulrikas blogg ..

Och för en vecka sedan förlorade vi älskade Rally-katten. Det är tomt efter honom. Även om här finns två katter till och en hund, så märks det så tydligt ändå. Han hade ju sin plats i familjen och han var så otroligt kelig och pratsam. Nu är det tyst.

Hundar har jag ju haft några stycken också, och dom har jag ju också sörjt. Mest fasar jag för den dag då Qvick inte finns mer, för med honom har jag ett väldigt starkt och nära band, på ett helt annat sätt än med tidigare hundar.

Christel berättar om Lady ....

Usch ja. Nog har jag förlorat djur i mitt liv. Men det har inte hindrat mig att skaffa nya djurvänner.
Min far däremot mådde så otroligt dåligt när min första hund, Lady, fick tas bort.

Hunden bodde hos min far och mor eftersom hon från början tydde sig till min far.
En sorg i mitt liv faktiskt, jag fick inte ha henne hos mig på nätter och andra tider utan far hade henne. Då blev det ju han som blev hennes människa.

Men som sagt, far blev mycket berörd av att veterinären lät henne somna in. Sen dess ville min mor köpa en liten pudel men far vägrade. Väldigt synd att inte min mor helt enkelt struntade i det och köpte sig en fin hund.

//Här är en länk till Christels sida.

Finfrämmande ....

Det här med att ha trevliga grannar, det betyder hur mycket som helst.
För ett år sedan eller två kom Agnetha och Alexander inflyttande i det lilla röda huset, på andra sidan vägen. Det huset är en kopia av pv:s hus, men han byggde ut sitt (tillhörde Stora Stensjö för länge sedan, kanske var det arbetarbostäder?) och vi kom på en gång att tycka så mycket om dom här ungdomarna.

Agnetha är egentligen från Östhammar i Uppland och hon är så  underbart chosefri och härlig!
Det är nästan ingen som tittar in "objuden" här nere (än mer sällan i Ystad), men hon kan bara knacka på ytterdörren och fråga om det är okej att hon tar med sig harry på långprommis, ja, nu när jag inte kan gå både med honom och med kryckorna?

Om några dagar är det dock slut med grannglädjen, ty då flyttar den lilla familjen till Falkenberg, i ett sprillans nybyggt hus. Underbart roligt för dem, men lite ledsamt för oss andra.
Nåja, det är bara två mil till Falkenberg, så vi kan ju ses ändå.

Dom korsettfärgade lampskärmarna finns ännu kvar ....

Igår tittade hon in med välkommen-hem-nelly-blommor och med sig hade hon lillpojken Julius; han som är en komplett avbild av sin pappa!

Julius fick träffa såväl harry som nelly och pv som tycker om alla människor - inte minst barn - tog sig an den lille krabaten på bästa sätt.

Om någon tror att vi har en inspelningsstudio i det som en gång var ett ute-rum, ja, så vill jag säga att det har vi inte. Det är rockwool som hänger ner från taket. Pv började storslaget att riva den där inglasade altanen - det skulle bli ett vardagsrum - men sen tog det stopp.

Jag räknar med att kanske när vi går i pension - eller han - så blir det klart.
Det ordnar sig.