Igår raderade jag såväl Aftonbladet som Expressen från min mobil.
Så underbart att slippa deras dravel och ständiga chockrubriker.
En slags gallring bland alla appar som trängts på min mobilskärm.
Så där så att man får fri sikt.
torsdag 27 april 2017
onsdag 26 april 2017
Lediga-dags-fönstret ....
Det var då det .., innan pv bytte ut alla fönster och medan han ännu hade sina blommiga gardiner i behåll. En av längderna kom senare att användas som svepning när pElle skulle begravas.
Och det är mamma som tittar upp mot himlen, där nere till höger.
Jag tog bilden dagen innan hon skulle återvända till Bolivia och vi visste båda varför ..., tanken fanns förstås att vi inte skulle ses igen. I flera år skulle hon vara borta och vad allt kunde inte hända då?
Det var då det .., innan pv bytte ut alla fönster och medan han ännu hade sina blommiga gardiner i behåll. En av längderna kom senare att användas som svepning när pElle skulle begravas.
Och det är mamma som tittar upp mot himlen, där nere till höger.
Jag tog bilden dagen innan hon skulle återvända till Bolivia och vi visste båda varför ..., tanken fanns förstås att vi inte skulle ses igen. I flera år skulle hon vara borta och vad allt kunde inte hända då?
Glädjen av att ha livlig fantasi ....
Igårkväll beslöt jag mig för att tänka tvärtom: jag skulle låtsas att jag arbetade som vanligt men hade min vanliga varannanveckas ledighet - onsdag, torsdag och fredag - och på en gång kändes det bättre!
Ååå, så härligt att vara ledig i tre hela dagar!
Och tänk, när morgonen kom strålade solen och det k ä n d e s nästan som en ledig dag!
Någon moped har jag ju inte kvar, men jag tog cykeln och pinnade iväg till affären; mest för att få lite socialt liv, men också för att handla. Medvind dit. Satt i fikarummet och pratade med Marie och Joakim ., mest om semestrar och om den stundande sommaren och om auto-order och så blev det ytterligare lite småprat med Bodil och Mange och där var Anne-Marie och fyllde in charkvaror och torskfilén var restnoterad och i kassan stod Malin.
Passerade fruktdisken och tänkte att ååååå, så fin och välfylld den var .., gjorde tummen upp till Erik som är fruktansvarig och han blev glad, men sa att en del av äran ska mannen som arbetstränar hos oss ha och det är ju kanon!
På onsdagar står fiskbilen utanför affären och jag är alltid lika imponerad av den som är ansvarig för skyltarna där utanför. Köpte två byttor fisksoppa och dövade samvetet med att ge Valentin en tjuga.
Från morgon till eftermiddag sitter han där på huk och att han inte fördärvar sina knän, det övergår mitt förstånd.
Så hemåt.
Nu var det motvind och tungt och jag tänkte att kanske är det inte världens klokaste idé att ge mig ut på såna här cykelturer, men den värk jag får efteråt är ju mer av träningsvärk och det kan jag ta och musklerna måste ju ändå få arbeta och det g ö r dom när jag cyklar - även med en el-variant - för trampa måste man hela tiden och jag åker inte med full effekt; kanske hälften.
Jo, men det känns bra.
Och det är en sån underbar frihetskänsla!
Vad såg jag?
Jo: jag såg ett grönturkosfärgat hav, skogsdungar och dikesrenar översållade av vitsippor .., jag såg att många av träden nu börjar skimra lite i ljusaste grönt .., jag såg byggnadsarbetare som satte upp en Friggebod och det doftade sågspån när jag passerade!
Jag såg också alla smålammen i Särdal .., nästan alla är svarta och där var fyra små lamm som stod på en tackas rygg och jag loooog för mig själv, allt medan gransångaren sjöng och sjöng och sjöng.
Och jag såg får i en hage och hörde en koltrast flöjta sååååå vackert .., och när jag svängde in på vår väg såg jag blåsippor nere vid Eckes syrénhäck och jag svängde upp i vådlig hastighet på uppfarten och sa till mig själv "du klarar det, du klarar det, du klarar det!" och det gjorde jag.
Nu är klockan snart halv tre.
Nu ska jag sätta mig ute i solskenet och tänka på hur skönt det är med lediga dagar.
Och så vill jag säga TACK! till härliga Babsan i Uppsala som ringde nu på morgonen.
Nej, vi har aldrig träffats - på riktigt - men när man har kommenterat hos varandra så länge, i så många år, blir det ju ändå så enkelt att pratas vid! Det är det allra bästa med bloggandet; eller sociala medier öht.
Igårkväll beslöt jag mig för att tänka tvärtom: jag skulle låtsas att jag arbetade som vanligt men hade min vanliga varannanveckas ledighet - onsdag, torsdag och fredag - och på en gång kändes det bättre!
Ååå, så härligt att vara ledig i tre hela dagar!
Och tänk, när morgonen kom strålade solen och det k ä n d e s nästan som en ledig dag!
Någon moped har jag ju inte kvar, men jag tog cykeln och pinnade iväg till affären; mest för att få lite socialt liv, men också för att handla. Medvind dit. Satt i fikarummet och pratade med Marie och Joakim ., mest om semestrar och om den stundande sommaren och om auto-order och så blev det ytterligare lite småprat med Bodil och Mange och där var Anne-Marie och fyllde in charkvaror och torskfilén var restnoterad och i kassan stod Malin.
Passerade fruktdisken och tänkte att ååååå, så fin och välfylld den var .., gjorde tummen upp till Erik som är fruktansvarig och han blev glad, men sa att en del av äran ska mannen som arbetstränar hos oss ha och det är ju kanon!
På onsdagar står fiskbilen utanför affären och jag är alltid lika imponerad av den som är ansvarig för skyltarna där utanför. Köpte två byttor fisksoppa och dövade samvetet med att ge Valentin en tjuga.
Från morgon till eftermiddag sitter han där på huk och att han inte fördärvar sina knän, det övergår mitt förstånd.
Så hemåt.
Nu var det motvind och tungt och jag tänkte att kanske är det inte världens klokaste idé att ge mig ut på såna här cykelturer, men den värk jag får efteråt är ju mer av träningsvärk och det kan jag ta och musklerna måste ju ändå få arbeta och det g ö r dom när jag cyklar - även med en el-variant - för trampa måste man hela tiden och jag åker inte med full effekt; kanske hälften.
Jo, men det känns bra.
Och det är en sån underbar frihetskänsla!
Vad såg jag?
Jo: jag såg ett grönturkosfärgat hav, skogsdungar och dikesrenar översållade av vitsippor .., jag såg att många av träden nu börjar skimra lite i ljusaste grönt .., jag såg byggnadsarbetare som satte upp en Friggebod och det doftade sågspån när jag passerade!
Jag såg också alla smålammen i Särdal .., nästan alla är svarta och där var fyra små lamm som stod på en tackas rygg och jag loooog för mig själv, allt medan gransångaren sjöng och sjöng och sjöng.
Och jag såg får i en hage och hörde en koltrast flöjta sååååå vackert .., och när jag svängde in på vår väg såg jag blåsippor nere vid Eckes syrénhäck och jag svängde upp i vådlig hastighet på uppfarten och sa till mig själv "du klarar det, du klarar det, du klarar det!" och det gjorde jag.
Nu är klockan snart halv tre.
Nu ska jag sätta mig ute i solskenet och tänka på hur skönt det är med lediga dagar.
Och så vill jag säga TACK! till härliga Babsan i Uppsala som ringde nu på morgonen.
Nej, vi har aldrig träffats - på riktigt - men när man har kommenterat hos varandra så länge, i så många år, blir det ju ändå så enkelt att pratas vid! Det är det allra bästa med bloggandet; eller sociala medier öht.
tisdag 25 april 2017
Tisdagsfönstret ....
I hela sitt liv har friherrinnan bott på samma ställe .., i ett stort, grått hus klätt med eternit och där har hon vuxit upp hos sin morfar och mormor och där bor nu också.
Från vardagsrummet har hon den här utsikten och det är ju inte fy skam.
Ofta när hon ringer säger hon ..."ja, nu har vinden vänt, det ser jag på havet och vågorna .., nere vid Kohallarna är det ..." och där alla höbalarna skymtar, där bor bonden Stig. Han har också bott på samma ställe i hela sitt liv. I maj släpper Stig ut korna och sen är dom ute hela sommaren och långt in på hösten .., dom går där nere vid havet.
På något sätt vilar det en slags beständighet över tillvaron just här i början (eller slutet, välj själv) av byn.Och nej, jag har inte varit nån stor nomad, men flyttat runt har jag - även om det blivit många år på olika ställen - och ibland kan jag tänka att det måste vara tryggt med den där ..., känslan av att allt är som det alltid varit.
Eller nästan, i alla fall.
I hela sitt liv har friherrinnan bott på samma ställe .., i ett stort, grått hus klätt med eternit och där har hon vuxit upp hos sin morfar och mormor och där bor nu också.
Från vardagsrummet har hon den här utsikten och det är ju inte fy skam.
Ofta när hon ringer säger hon ..."ja, nu har vinden vänt, det ser jag på havet och vågorna .., nere vid Kohallarna är det ..." och där alla höbalarna skymtar, där bor bonden Stig. Han har också bott på samma ställe i hela sitt liv. I maj släpper Stig ut korna och sen är dom ute hela sommaren och långt in på hösten .., dom går där nere vid havet.
På något sätt vilar det en slags beständighet över tillvaron just här i början (eller slutet, välj själv) av byn.Och nej, jag har inte varit nån stor nomad, men flyttat runt har jag - även om det blivit många år på olika ställen - och ibland kan jag tänka att det måste vara tryggt med den där ..., känslan av att allt är som det alltid varit.
Eller nästan, i alla fall.
Dagens väder ...
En sak vet man ju med bestämdhet .., och det är att livet är alldeles för kort för att man ska långledas.
Men det är just vad jag har gjort idag.
Aningen piggare blev jag av en kopp kaffe med gott tillbehör hos friherrinnan - så där vid fyratiden - och sen ett besök i affären för att köpa ännu en säck solrosfrö och det var såååå fint i fruktdisken och fint i hela affären och på lagret stod Malin som jag brukar arbeta måndag,- och tisdagkvällar med, nu stod hon där och sorterade tobaksleveransen och där var mannen som arbetstränar hos oss och hans dotter också - kanske var det dom som gjort så fint i frukten ? - och Pernilla i charken lovade att lägga undan ett paket färsk torsk till mig i morgon och sist av allt kom chefen och då blev det lite småprat med honom också. Mest om mitt knä.
Nu är pv hemma och strax ska han iväg på körövning.
Boken jag beställt från Adlibris har kommit idag (tack för tipset annannan!), kanske tar jag mig an den ..., och jag undrar hur det ska sluta i bästa thriller-serien - brittiska Line of duty - ..., fyra avsnitt kvar, HUR ska man uthärda!?
 |
| Infarten till Steninge, norrifrån. |
En sak vet man ju med bestämdhet .., och det är att livet är alldeles för kort för att man ska långledas.
Men det är just vad jag har gjort idag.
Aningen piggare blev jag av en kopp kaffe med gott tillbehör hos friherrinnan - så där vid fyratiden - och sen ett besök i affären för att köpa ännu en säck solrosfrö och det var såååå fint i fruktdisken och fint i hela affären och på lagret stod Malin som jag brukar arbeta måndag,- och tisdagkvällar med, nu stod hon där och sorterade tobaksleveransen och där var mannen som arbetstränar hos oss och hans dotter också - kanske var det dom som gjort så fint i frukten ? - och Pernilla i charken lovade att lägga undan ett paket färsk torsk till mig i morgon och sist av allt kom chefen och då blev det lite småprat med honom också. Mest om mitt knä.
Nu är pv hemma och strax ska han iväg på körövning.
Boken jag beställt från Adlibris har kommit idag (tack för tipset annannan!), kanske tar jag mig an den ..., och jag undrar hur det ska sluta i bästa thriller-serien - brittiska Line of duty - ..., fyra avsnitt kvar, HUR ska man uthärda!?
En tisdag i april ....
Och det blåser nåt helt otroligt - men än värre var det igår - då var det mellan varven 20 sekundmeter och det skakade nästan i huset! Nåja, har man valt att bosätta sig nära havet, så får man förstås skylla sig själv. Allt det andra uppväger. Dagarna på stranden .., alla bad .., doften av tång och så den där känslan av frihet.
Världens sämsta bild blir det, men jag tog bara en dump från filmen på instagram .., bara så ni förstår. (Och för övrigt blev filmen än värre när jag klickade upp den, så den fick gå hädan).
Men vände jag ryggen mot havet till .., såg det ut så här.
Ååå, så underbart!
Jag undrar när det händer .., det här att man blir hemmablind?
Efter sjutton år i Skåne i allmänhet - och Ystad i synnerhet - kom jag aldrig dithän.
Liite hade det hänt, det upptäckte jag när vi körde från Gunnar i Jämtland hem till Västerbotten .., till Dikanäs och Malå. Jo, jag hade helt glömt hur vackert där var .., jag hade glömt alla vildblommorna vid dikesrenen; alla smörblommor, rödblära, hundkäx och allt det som jag inte kommer ihåg!
Och jag hade glömt känslan när jag gick ner till stranden hemma i Malå .., jag hade glömt doften av vide och glömt myrstacken i backen och jag hade glömt utsikten från Tjamstaberget.
Kommer det att hända här också?
Ja, kanske om jag blir dement.
Inte långt från parkeringen upptäcker jag små sällskap av styvmorsviol!
När man inte kan stå på knä, får det bli så här .., lite från ovan.
Så fina dom är!
Och så hemåt.
Tänk, att man bli så glad över en liten avknipsad kvist av den blommande pelargonian!
Och jag tänker på gårdagkvällens avsnitt av suveräna "Line of duty", den brittiska polisserien som gör att man får ont i käkarna av all spänning.
Det är tisdag idag.
Från Australien kommer ett mejl där min syster berättar att hon nu fått tid för byte av höftled, ja, det ska ske på självaste Norges nationaldag och sedan får hon stanna på sjukhuset i FEM dagar!
Det är lite skillnad det, mot för hur det var i Hässleholm, där du nästan ska packa dina pinaler några timmar efter operationen. Nästan.
Ungefär så är det här.
Det franska valets första omgång blev ungefär som jag hade förväntat mig och nu blir det intressant att se hur det slutligen går. Att man inte helt kan lita på opinionsundersökningar, ja, det lärde man sig om inte annat när britterna sade ja till Brexit.
Och det blåser nåt helt otroligt - men än värre var det igår - då var det mellan varven 20 sekundmeter och det skakade nästan i huset! Nåja, har man valt att bosätta sig nära havet, så får man förstås skylla sig själv. Allt det andra uppväger. Dagarna på stranden .., alla bad .., doften av tång och så den där känslan av frihet.
Världens sämsta bild blir det, men jag tog bara en dump från filmen på instagram .., bara så ni förstår. (Och för övrigt blev filmen än värre när jag klickade upp den, så den fick gå hädan).
Men vände jag ryggen mot havet till .., såg det ut så här.
Ååå, så underbart!
Jag undrar när det händer .., det här att man blir hemmablind?
Efter sjutton år i Skåne i allmänhet - och Ystad i synnerhet - kom jag aldrig dithän.
Liite hade det hänt, det upptäckte jag när vi körde från Gunnar i Jämtland hem till Västerbotten .., till Dikanäs och Malå. Jo, jag hade helt glömt hur vackert där var .., jag hade glömt alla vildblommorna vid dikesrenen; alla smörblommor, rödblära, hundkäx och allt det som jag inte kommer ihåg!
Och jag hade glömt känslan när jag gick ner till stranden hemma i Malå .., jag hade glömt doften av vide och glömt myrstacken i backen och jag hade glömt utsikten från Tjamstaberget.
Kommer det att hända här också?
Ja, kanske om jag blir dement.
Inte långt från parkeringen upptäcker jag små sällskap av styvmorsviol!
När man inte kan stå på knä, får det bli så här .., lite från ovan.
Så fina dom är!
Och så hemåt.
Tänk, att man bli så glad över en liten avknipsad kvist av den blommande pelargonian!
Och jag tänker på gårdagkvällens avsnitt av suveräna "Line of duty", den brittiska polisserien som gör att man får ont i käkarna av all spänning.
Det är tisdag idag.
Från Australien kommer ett mejl där min syster berättar att hon nu fått tid för byte av höftled, ja, det ska ske på självaste Norges nationaldag och sedan får hon stanna på sjukhuset i FEM dagar!
Det är lite skillnad det, mot för hur det var i Hässleholm, där du nästan ska packa dina pinaler några timmar efter operationen. Nästan.
Ungefär så är det här.
Det franska valets första omgång blev ungefär som jag hade förväntat mig och nu blir det intressant att se hur det slutligen går. Att man inte helt kan lita på opinionsundersökningar, ja, det lärde man sig om inte annat när britterna sade ja till Brexit.
måndag 24 april 2017
Dagens fönster ...
"Hej igen!
Ännu ett fönster från Amsterdam, denna gång från området Jordaan.
Mycket fina och lugna kvarter att vandra i.
Vackra hus, fina små butiker och cafeér. Inte alls den trängsel som var inne i de mer centrala delarna av stan.
Kram Eva".
//Tack snälla! säger jag. Och ni som tittar in .., ser ni hunden ...?
Det finns flera filmer på Jordaan på youtube; jag valde bort dom med jobbig hissmusik och tog den här i stället. S o m jag längtar till sommarens semester!
Här är en till!
Och ännu en! Musiken i början skulle min rödvitrandiga syster beteckna som "klämmig"! :)
Ja, fyra filmer är ett måste!
Inte förstår jag holländska heller, men sååå komplicerat att förstå verkar det inte .., många ord liknar våra. Helt ärligt väljer jag hellre såna här filmer, än ren reklam av nån som enbart tar oss tittare till kända ställen. Det är ju vardagslivet som är det intressanta. Tycker jag, alltså.
"Hej igen!
Ännu ett fönster från Amsterdam, denna gång från området Jordaan.
Mycket fina och lugna kvarter att vandra i.
Vackra hus, fina små butiker och cafeér. Inte alls den trängsel som var inne i de mer centrala delarna av stan.
Kram Eva".
//Tack snälla! säger jag. Och ni som tittar in .., ser ni hunden ...?
Det finns flera filmer på Jordaan på youtube; jag valde bort dom med jobbig hissmusik och tog den här i stället. S o m jag längtar till sommarens semester!
Här är en till!
Och ännu en! Musiken i början skulle min rödvitrandiga syster beteckna som "klämmig"! :)
Ja, fyra filmer är ett måste!
Inte förstår jag holländska heller, men sååå komplicerat att förstå verkar det inte .., många ord liknar våra. Helt ärligt väljer jag hellre såna här filmer, än ren reklam av nån som enbart tar oss tittare till kända ställen. Det är ju vardagslivet som är det intressanta. Tycker jag, alltså.
söndag 23 april 2017
Idag är det EFIT - ett foto i timmen - .....
Tack Ulrika som påminde mig!
Och här är andra som är med.
Lite efter 8.00 är frukosten avklarad och eftersom jag gjort i ordning det hela (äggröra, bacon osv), tar pv hand om resten. Det är tur att han inte är anställd som diskare på någon restaurang .., det tar evigheters evighet för den mannen att diska.
"Men så blir det rent också!" brukar han säga med en blinkning åt mitt håll.
Jaså, på det viset.
Klockan 9.00 ligger jag på soffan Ektorp och läser morgontidningen.
I tjusiga bilagan faller jag pladask för en röd ursnygg matta, designad Barbro Nilsson.
På mitt konto finns just idag inte den summan.
Inte i morgon heller.
Vid 10.00.
Det är nu fem veckor sedan min krånglande knäprotes byttes ut. Fem veckor av strul och överdjävulsk värk och trötthet och lite depp. Eller mycket.
Den senaste veckan tycker jag att det har gått åt rätt håll och jag har sneglat lite mot min el-cykel.
Kanske .., kanske skulle man ...?
Och det är helt förunderligt hur man känner sin kropp! Jag visste att det skulle fungera och visserligen vågade jag inte cykla nerför backen mot vägen till, men resten gick bra!
Ut på kustvägen .., in på Svanvägen där dalmatinern Elsa hoppade och skällde så glatt bakom staketet och så vidare mot Skipås och hem igen. Och nej, jag hade inte högsta växeln inne, utan körde på hälften.
Väl hemma sticker det lite i knät .., lite ovant var det, men ljuvligt!
Och jag kände mig nåt så vanvettigt lycklig!
Och s t a r k !
Strax före 11.00
Lika intressant och spännande som det amerikanske presidentvalet var, lika spännande är den här omgången av det franska valet. Kan man inte franska - och det kan jag inte - är man förstås hänvisad till vår svenska press/tv. Spännande blir det hur som helst.
Och nu blir det elvakaffe.
Sånt håller disk-mannen styvt på.
Helst med en giffel till.
Hela förmiddagen har han tillbringat på taknocken, där han kämpar med solfångarna.
Vid 12.00 - tiden är pv uppe på taket och försöker få igång solfångarna, ja, efter strömavbrottet som varade någon halvtimme eller mera. Solfångarna ger oss varmvatten från april - september, om det nu inte är helmulet veckovis. Nu tänker vi cykla till affären/mitt jobb, om jag orkar. Dit är det åtta kilometer lite drygt, men blir det för tungt, tar jag paus.
l. 13.00 är vi fortfarande hemma; det strular med solfångarna och pv pillrar på olika knappar i pannrummet, allt medan jag tittar till småkycklingarna i köksfönstret.
Förvisso är påsken tillända, men om man nu är små påskpynt som nästan hela året tillbringar sin tid en pappkartong i en garderob .., hur kul är det då att så snart ens egen högtid är över, ja, att då raskt åka tillbaka i kartongen? Nej, just det. Alltså får dom vara kvar någon vecka till Minst.
Klockan 14.00 har vi givit oss av till affären i Haverdal.
Vilken medvind vi har! Vi nästan flyger fram och jag - som har elcykel med sex olika steg - cyklar mest på trean. Kul att träffa kunder och i kassan står Johanna, denna pärla!
Hemåt blir det värre. Ååååå, sån hemsk motvind! Pinnar på hela vägen .., passerar rara kunden Karin som hojtar att hon idag har fått en kyckling, eller rättare sagt, så har någon av hennes hönor nu blivit mamma. I Skipås hör jag såväl strandskata som gransångare .., ser en skatunge med kort-kort stjärt och i hagen på vänster sida - mot havet till - går en flock ulliga får.
När jag kommer hem orkar jag inte ta mig upp för hela backen; vacklar nästan in på tomten, men har i alla fall kraft att fånga bilden av fjärilen och dom söta pyttesmå tulpanerna.
Vid 15.00-tiden tar jag igen mig på soffan Ektorp.
Och så kommer jag plötsligt ihåg en sommardag år 2003 och jag låg på stranden i Ystad och höll ena benet över det andra - som var uppdraget - och just då kom mannen som är pappa till mina barn och som jag då varit tillsammans med i nästan trettiofyra år, men inte längre .., han kom ner på stranden och sa "ja, jag körde förbi på väg hem men kände igen den där foten som spretade upp mot himlen - eller sättet att alltid ha ett ben uppdraget på stranden - och tänkte att det måste vara du?" och det var det. Och så blev det lite småprat bara.
Eller kanske var det året därpå?
Det var i alla fall ett steg i nån slags normaliseringsprocess.
Klockan 16.00 är jag så trött så jag vet inte hur jag ska hålla mig vaken ikväll?
Den där cykelturen tog på krafterna och på familjechatten (där mina tre barn, mina barns pappa och jag själv håller till) skriver jag: "finns öht ordet måtta i vår familj?"
Nej, det tror jag inte.
Om några minuter är broccolin färdigkokt.
Helt ärligt tror jag mig vara världsmästare på att sönderkoka just broccoli.
Klockan 17.00 står jag vid köksfönstret och tittar ut över den lilla "lunden" som är i slänten och jag är så glad över nunneörten som breder ut sig så fint! Och tänk, alldeles självsådd! Nog är naturen mästerlig när det gäller att göra det vackert!
Klockan 18.00 åker vi till "friherrinnan" på tioårskalas, ja, det är hennes hund som fyller år.
Friherrinnan är - om någon inte vet det - en före detta arbetskamrat från affären, men nu har hon sedan några år tillbaka gått i pension.
Tar en titt i rabatten, den mot väster och mot havet till, där ser det ut så här.
Vallmon är på gång .., gullvivor och påskliljor blommar!
Klockan 19.00 ... är vi hemma igen.
Så här är det: vi delar garage med grannen, ja, där är en vägg mellan oss och den här högra delen, den hör till grannen, dom som är här mest på sommaren. Tidigare bodde där Gun och Göran och på deras garagegolv kunde man lätt som en plätt utföra kirurgiska operationer, så kliniskt rent och välstädat var det där.
I vår del - eller pv:s del - ser det annorlunda ut.
Kaos, är en lindrig beskrivning.
För att åtminstone rädda förhållandet ..., tvingade jag honom att skaffa en presenning och hänga för och tänk, det fungerade!
Och nu är klockan snart åtta och vi ska titta på Mästarnas mästare .., kanske blir detta det sista för idag? I morgon - jag är ju ändå hemma och rehabiliterar mig - ska jag titta in hos er andra. Så där mer på riktigt.
Tack Ulrika som påminde mig!
Och här är andra som är med.
Lite efter 8.00 är frukosten avklarad och eftersom jag gjort i ordning det hela (äggröra, bacon osv), tar pv hand om resten. Det är tur att han inte är anställd som diskare på någon restaurang .., det tar evigheters evighet för den mannen att diska.
"Men så blir det rent också!" brukar han säga med en blinkning åt mitt håll.
Jaså, på det viset.
Klockan 9.00 ligger jag på soffan Ektorp och läser morgontidningen.
I tjusiga bilagan faller jag pladask för en röd ursnygg matta, designad Barbro Nilsson.
På mitt konto finns just idag inte den summan.
Inte i morgon heller.
 |
| Just innan jag svängde vänster in på "vår väg", nere vid skylten, tog jag fram mobilen. |
Vid 10.00.
Det är nu fem veckor sedan min krånglande knäprotes byttes ut. Fem veckor av strul och överdjävulsk värk och trötthet och lite depp. Eller mycket.
Den senaste veckan tycker jag att det har gått åt rätt håll och jag har sneglat lite mot min el-cykel.
Kanske .., kanske skulle man ...?
Och det är helt förunderligt hur man känner sin kropp! Jag visste att det skulle fungera och visserligen vågade jag inte cykla nerför backen mot vägen till, men resten gick bra!
Ut på kustvägen .., in på Svanvägen där dalmatinern Elsa hoppade och skällde så glatt bakom staketet och så vidare mot Skipås och hem igen. Och nej, jag hade inte högsta växeln inne, utan körde på hälften.
Väl hemma sticker det lite i knät .., lite ovant var det, men ljuvligt!
Och jag kände mig nåt så vanvettigt lycklig!
Och s t a r k !
Strax före 11.00
Lika intressant och spännande som det amerikanske presidentvalet var, lika spännande är den här omgången av det franska valet. Kan man inte franska - och det kan jag inte - är man förstås hänvisad till vår svenska press/tv. Spännande blir det hur som helst.
Och nu blir det elvakaffe.
Sånt håller disk-mannen styvt på.
Helst med en giffel till.
Hela förmiddagen har han tillbringat på taknocken, där han kämpar med solfångarna.
Vid 12.00 - tiden är pv uppe på taket och försöker få igång solfångarna, ja, efter strömavbrottet som varade någon halvtimme eller mera. Solfångarna ger oss varmvatten från april - september, om det nu inte är helmulet veckovis. Nu tänker vi cykla till affären/mitt jobb, om jag orkar. Dit är det åtta kilometer lite drygt, men blir det för tungt, tar jag paus.
l. 13.00 är vi fortfarande hemma; det strular med solfångarna och pv pillrar på olika knappar i pannrummet, allt medan jag tittar till småkycklingarna i köksfönstret.
Förvisso är påsken tillända, men om man nu är små påskpynt som nästan hela året tillbringar sin tid en pappkartong i en garderob .., hur kul är det då att så snart ens egen högtid är över, ja, att då raskt åka tillbaka i kartongen? Nej, just det. Alltså får dom vara kvar någon vecka till Minst.
Klockan 14.00 har vi givit oss av till affären i Haverdal.
Vilken medvind vi har! Vi nästan flyger fram och jag - som har elcykel med sex olika steg - cyklar mest på trean. Kul att träffa kunder och i kassan står Johanna, denna pärla!
Hemåt blir det värre. Ååååå, sån hemsk motvind! Pinnar på hela vägen .., passerar rara kunden Karin som hojtar att hon idag har fått en kyckling, eller rättare sagt, så har någon av hennes hönor nu blivit mamma. I Skipås hör jag såväl strandskata som gransångare .., ser en skatunge med kort-kort stjärt och i hagen på vänster sida - mot havet till - går en flock ulliga får.
När jag kommer hem orkar jag inte ta mig upp för hela backen; vacklar nästan in på tomten, men har i alla fall kraft att fånga bilden av fjärilen och dom söta pyttesmå tulpanerna.
Vid 15.00-tiden tar jag igen mig på soffan Ektorp.
Och så kommer jag plötsligt ihåg en sommardag år 2003 och jag låg på stranden i Ystad och höll ena benet över det andra - som var uppdraget - och just då kom mannen som är pappa till mina barn och som jag då varit tillsammans med i nästan trettiofyra år, men inte längre .., han kom ner på stranden och sa "ja, jag körde förbi på väg hem men kände igen den där foten som spretade upp mot himlen - eller sättet att alltid ha ett ben uppdraget på stranden - och tänkte att det måste vara du?" och det var det. Och så blev det lite småprat bara.
Eller kanske var det året därpå?
Det var i alla fall ett steg i nån slags normaliseringsprocess.
Klockan 16.00 är jag så trött så jag vet inte hur jag ska hålla mig vaken ikväll?
Den där cykelturen tog på krafterna och på familjechatten (där mina tre barn, mina barns pappa och jag själv håller till) skriver jag: "finns öht ordet måtta i vår familj?"
Nej, det tror jag inte.
Om några minuter är broccolin färdigkokt.
Helt ärligt tror jag mig vara världsmästare på att sönderkoka just broccoli.
Klockan 17.00 står jag vid köksfönstret och tittar ut över den lilla "lunden" som är i slänten och jag är så glad över nunneörten som breder ut sig så fint! Och tänk, alldeles självsådd! Nog är naturen mästerlig när det gäller att göra det vackert!
Klockan 18.00 åker vi till "friherrinnan" på tioårskalas, ja, det är hennes hund som fyller år.
Friherrinnan är - om någon inte vet det - en före detta arbetskamrat från affären, men nu har hon sedan några år tillbaka gått i pension.
Tar en titt i rabatten, den mot väster och mot havet till, där ser det ut så här.
Vallmon är på gång .., gullvivor och påskliljor blommar!
Klockan 19.00 ... är vi hemma igen.
Så här är det: vi delar garage med grannen, ja, där är en vägg mellan oss och den här högra delen, den hör till grannen, dom som är här mest på sommaren. Tidigare bodde där Gun och Göran och på deras garagegolv kunde man lätt som en plätt utföra kirurgiska operationer, så kliniskt rent och välstädat var det där.
I vår del - eller pv:s del - ser det annorlunda ut.
Kaos, är en lindrig beskrivning.
För att åtminstone rädda förhållandet ..., tvingade jag honom att skaffa en presenning och hänga för och tänk, det fungerade!
Och nu är klockan snart åtta och vi ska titta på Mästarnas mästare .., kanske blir detta det sista för idag? I morgon - jag är ju ändå hemma och rehabiliterar mig - ska jag titta in hos er andra. Så där mer på riktigt.
Söndagsfönstret ...
Jodå, jag skrev till Eva på Frösön och sa att hon mer än gärna finge packa fönsterhåven när hon nu åkte till Amsterdam, tillsammans med dottern Sara.
Och ser man på .., det var precis vad hon gjorde också!
Hennes bilder (på instagram) får mig att längta till sommarens äventyr!
Tack Eva!
Jodå, jag skrev till Eva på Frösön och sa att hon mer än gärna finge packa fönsterhåven när hon nu åkte till Amsterdam, tillsammans med dottern Sara.
Och ser man på .., det var precis vad hon gjorde också!
Hennes bilder (på instagram) får mig att längta till sommarens äventyr!
Tack Eva!
lördag 22 april 2017
Lördag ...
Längtar ihjäl mig efter ett dopp i havet, men nja, kanske inte ännu.
Kanske.
Läser DN .., tänker att jag ofta finner Anna-Lena Lauréns krönikor intressanta, så och den här gången. Idag handlar det om Bamse .., om ondska och godhet. Här finns en länk till krönikan, ja, jag hoppas att inte bara jag kan läsa den.
Vad gör vi annars?
Pv upptäcker ett dött får i hagen (ringer ägaren) och hämtar sedan vatten från bäcken och vattnar där det är som mest torrt. Den stora trätunnan med massor av timjan, till exempel.
Och jag klipper ner kvistar från rosentryn, i akt och mening att få bättre utsikt över fröautomaterna.
Hemma i Malå hade vi minst två buskar rosentry och det var väl i nåt anfall av nostalgi som jag köpte en buske hit till det gula huset. S o m jag ångrar mig! Egentligen är det bara just nu, i den skiraste grönskan, som jag tycker att busken är fin .., annars är den vedartad och spretig och inte särskilt vacker, faktiskt inte alls. (Nu får jag dåligt samvete. Förlåt mig fru Rosentry!)
Och strax bär det av till Halmstad, där det först är repetition och därefter konsert för kören Västanvind tillsammans med Viktoria Rockers. Det hela går av stapeln i Folkets Park och det blir många timmar där .., jag siktar in mig på en plats längst bak i lokalen så kanske man kan vila det struliga benet på en extra stol.
Inköpslistan har inget med konserten att göra, möjligen att det blir en sväng till affären efteråt.
Möjligen.
Längtar ihjäl mig efter ett dopp i havet, men nja, kanske inte ännu.
Kanske.
Läser DN .., tänker att jag ofta finner Anna-Lena Lauréns krönikor intressanta, så och den här gången. Idag handlar det om Bamse .., om ondska och godhet. Här finns en länk till krönikan, ja, jag hoppas att inte bara jag kan läsa den.
Vad gör vi annars?
Pv upptäcker ett dött får i hagen (ringer ägaren) och hämtar sedan vatten från bäcken och vattnar där det är som mest torrt. Den stora trätunnan med massor av timjan, till exempel.
Och jag klipper ner kvistar från rosentryn, i akt och mening att få bättre utsikt över fröautomaterna.
Hemma i Malå hade vi minst två buskar rosentry och det var väl i nåt anfall av nostalgi som jag köpte en buske hit till det gula huset. S o m jag ångrar mig! Egentligen är det bara just nu, i den skiraste grönskan, som jag tycker att busken är fin .., annars är den vedartad och spretig och inte särskilt vacker, faktiskt inte alls. (Nu får jag dåligt samvete. Förlåt mig fru Rosentry!)
Och strax bär det av till Halmstad, där det först är repetition och därefter konsert för kören Västanvind tillsammans med Viktoria Rockers. Det hela går av stapeln i Folkets Park och det blir många timmar där .., jag siktar in mig på en plats längst bak i lokalen så kanske man kan vila det struliga benet på en extra stol.
Inköpslistan har inget med konserten att göra, möjligen att det blir en sväng till affären efteråt.
Möjligen.
fredag 21 april 2017
Och så ....
... har jag inte längre någon moster eller morbror här i världen.
Min kusin tog bilden av Lisbets hand medan hon ännu var i livet.
Idag.
Den är annorlunda än min mammas, det ser jag tydligt.
Längre .., mer feminin.
Och mamma hade - i hela livet - bara sin vigselring, inget annat smycke.
Mammas hand var kortare.
Familjen såg ut så här.
Först kom moster Margit - längst till höger på bilden - hon som var så härligt annorlunda och så stark och så mycket storasyster och som en gång varit hembiträde hos storsångaren Einar Ekberg.
Och så kom mamma - tvåa från vänster - som fick ett härligt liv och en stark kvinna hon också.
Hela livet skulle hon komma att sakna sin pappa som dog när mamma var fyra år.
I slutet av hennes eget liv, tyckte hon sig se hans kista i rummet på äldreboendet - nån slags hallucination - och personalen berättade att dom då hittade henne uppkrupen i sin säng, alldeles förskräckt, hon förstod liksom inte vad som hänt.
Sen kom Ivan, deras lillebror som var blind och dog i unga får.
Det är han som sitter mellan mamma och moster Margit.
Och så blev mormor änka och gifte om sig med Haqwin Bergman och fick ytterligare tre barn.
Den första var moster Gunvor; det är hon som sitter längst till vänster på bilden och det är hon som är mamma till "mellansystern" - hon som nästan ägnar all ledig tid i livet åt vävning.
Gunvor var bohemen i familjen ., gjorde underbara ulltavlor och älskade blommor och djur!
Sen dök moster Lisbet upp .., då var mamma tretton år och sa att Lisbet blev nästan som hennes egen dotter. Lisbet kallades Bisse och det kallade mamma mig för när jag var liten och min mejladress börjar just med bisse.
Och sist av allt kom morbror Olaf, den så högt älskade lillkillen som ägnade mesta delen av sitt liv åt jakt och fiske och så var han politiskt engagerad - han var folkpartist - och hade ett härligt skratt.
Det är morbror Olaf som sitter i sin pappas knä.
Ivan dog först .., sen moster Margit och så moster Gunvor .., så mamma .., morbror Olaf och nu moster Lisbet. Mamma blev äldst - hon skulle om en månad fylla 89 år -. Moster Lisbet blev 82.
På den här bilden är hela familjen samlad och jag tänker mig att idag på förmiddagen när moster Lisbet tog sitt sista andetag, då fanns dom nog där allesammans och tog emot henne .., det tror jag.
Jo, det tror jag verkligen.
Eller vill tro.
Då blev det till sist så här:
Ivan Bernhard dog i 20 - 21 års ålder
Margit Elvira blev 68 år
Gunvor Iréne blev 69 år
Mamma Ann-Gerd Reine blev 88 år och 20 dagar.
Olaf Haqwin blev 72 år
Och slutligen moster Lisbet blev 82 år, skulle fylla 83 på juldagen som kommer.
Ja, vi är ingen långlivad släkt, det kan man ju konstatera.
Och än värre är det på pappas sida.
Ja, ja.
Det är som det är.
Man får se till att göra det bästa av den tid man har här på jorden.
Till exempel kan man ta sig en skiva brieost och det tänker jag göra just nu.
(Ja, man kan ta två skivor också).
... har jag inte längre någon moster eller morbror här i världen.
Min kusin tog bilden av Lisbets hand medan hon ännu var i livet.
Idag.
Den är annorlunda än min mammas, det ser jag tydligt.
Längre .., mer feminin.
Och mamma hade - i hela livet - bara sin vigselring, inget annat smycke.
Mammas hand var kortare.
 |
| Att dom växte upp i fjällvärlden är inte svårt att se ... |
Familjen såg ut så här.
Först kom moster Margit - längst till höger på bilden - hon som var så härligt annorlunda och så stark och så mycket storasyster och som en gång varit hembiträde hos storsångaren Einar Ekberg.
Och så kom mamma - tvåa från vänster - som fick ett härligt liv och en stark kvinna hon också.
Hela livet skulle hon komma att sakna sin pappa som dog när mamma var fyra år.
I slutet av hennes eget liv, tyckte hon sig se hans kista i rummet på äldreboendet - nån slags hallucination - och personalen berättade att dom då hittade henne uppkrupen i sin säng, alldeles förskräckt, hon förstod liksom inte vad som hänt.
Sen kom Ivan, deras lillebror som var blind och dog i unga får.
Det är han som sitter mellan mamma och moster Margit.
Och så blev mormor änka och gifte om sig med Haqwin Bergman och fick ytterligare tre barn.
Den första var moster Gunvor; det är hon som sitter längst till vänster på bilden och det är hon som är mamma till "mellansystern" - hon som nästan ägnar all ledig tid i livet åt vävning.
Gunvor var bohemen i familjen ., gjorde underbara ulltavlor och älskade blommor och djur!
Sen dök moster Lisbet upp .., då var mamma tretton år och sa att Lisbet blev nästan som hennes egen dotter. Lisbet kallades Bisse och det kallade mamma mig för när jag var liten och min mejladress börjar just med bisse.
Och sist av allt kom morbror Olaf, den så högt älskade lillkillen som ägnade mesta delen av sitt liv åt jakt och fiske och så var han politiskt engagerad - han var folkpartist - och hade ett härligt skratt.
Det är morbror Olaf som sitter i sin pappas knä.
Ivan dog först .., sen moster Margit och så moster Gunvor .., så mamma .., morbror Olaf och nu moster Lisbet. Mamma blev äldst - hon skulle om en månad fylla 89 år -. Moster Lisbet blev 82.
På den här bilden är hela familjen samlad och jag tänker mig att idag på förmiddagen när moster Lisbet tog sitt sista andetag, då fanns dom nog där allesammans och tog emot henne .., det tror jag.
Jo, det tror jag verkligen.
Eller vill tro.
Då blev det till sist så här:
Ivan Bernhard dog i 20 - 21 års ålder
Margit Elvira blev 68 år
Gunvor Iréne blev 69 år
Mamma Ann-Gerd Reine blev 88 år och 20 dagar.
Olaf Haqwin blev 72 år
Och slutligen moster Lisbet blev 82 år, skulle fylla 83 på juldagen som kommer.
Ja, vi är ingen långlivad släkt, det kan man ju konstatera.
Och än värre är det på pappas sida.
Ja, ja.
Det är som det är.
Man får se till att göra det bästa av den tid man har här på jorden.
Till exempel kan man ta sig en skiva brieost och det tänker jag göra just nu.
(Ja, man kan ta två skivor också).
Dagens fönster ...
"Hej,
för ett par veckor så var jag på en resa till Israel och Palestina. Vi besökte bl a Betlehem och från födelsekyrkan fotade jag detta fönstret. Vi hade tur att få komma upp på alla byggställningar som hela kyrkan är klädd med invändigt för tillfället och detta är ett foto från ett fönster högt upp.
Krya på med knät och hoppas att det mojnar imorgon och varför inte ett par extra plusgrader.
Vänligen
Eva Winqvist
alias benved i bloggen."
//Tack snälla, rara! säger jag. Så omtänksamt av dig!
"Hej,
för ett par veckor så var jag på en resa till Israel och Palestina. Vi besökte bl a Betlehem och från födelsekyrkan fotade jag detta fönstret. Vi hade tur att få komma upp på alla byggställningar som hela kyrkan är klädd med invändigt för tillfället och detta är ett foto från ett fönster högt upp.
Krya på med knät och hoppas att det mojnar imorgon och varför inte ett par extra plusgrader.
Vänligen
Eva Winqvist
alias benved i bloggen."
//Tack snälla, rara! säger jag. Så omtänksamt av dig!
En fredag .., eller är det torsdag ..?
Ja, alldeles "dagavill" blir man när det inte bär iväg till jobbet och det har hänt mer än en gång att jag får gå in på nätet och titta .., jaha, just det ja, det är fredag idag.
Dagarna flyter ihop till en enda massa.
Igår var sämsta dagen hittills och i princip så tillbringades hela dagen på soffan Ektorp.
Nåja, det hade kunnat vara värre, förstås.
Vi var - på eftermiddagen -bjudna till Eva i och hennes Långe Man på middag, men det blev bara pv och harry som åkte dit .., själv låg jag kvar under ett blommigt påslakan.
När så herrn i huset efter ett par timmar återvände hem, hade han med sig rester från middagen .., åååå, så ljuvligt gott det var!
Precis som friherrinnan är Eva en mästare på att laga mat och nu hade hon i en plastbytta fördelat den allra mest underbara fiskgryta + kokt potatis, i en annan bytta fanns en lika god sallad (så gott med granatäpplekärnor i salladen!) och i en tredje bytta rabarberpaj med vaniljsås!
Så omtänksamt och så vänligt!
Jag är nu inne på sjätte veckan av fjorton, när det gäller rehabilitering.
Liiite känns det som att stå och titta fram bakom en husknut och man tänker att ja, ja .., det går nog framåt ändå, fast det tar fasligt lång tid.
Frånsett träningen - sträääckatänjahållabenetraktframochuppiluftenochpåsidan - blir det inte så mycket gjort. Längre promenader är bara att glömma.
Gomorron-Sverige blir till stor glädje.
Programledare idag var Åsa Advic och Peter Salander och dom är mina absoluta favoriter; ja, i mina ögon är dom ett perfekt samspelt team med mycket värme och glädje.
Nästan alla jag känner tittar på Nyhetsmorgon i tv4, men jag tycker att det ibland blir så flamsigt .., så jag håller mig till SVT.
Idag var det avtackning av meteorologen Helen Tronstad som går i pension och det blev ett sorgesamt möte med hennes kollegor som började gråta i direktsändning, nu, när deras tydligen så väldigt omtyckta chef lämnar dem. Ja, det var inte bara dom som fällde tårar .., det gjorde jag med (och kom då på att sotaren befann sig i pannrummet .., tänk, om han skulle komma in och se mig!).
Och så finns ju svt.play.
Igår blev det ännu ett avsnitt av Ryttareliten .., hur intressant som helst!
Och så tog jag mig an en gammal favoritbok - Ciderhusreglerna - av John Irving.
Igårkväll plingade det till i min mobil och när jag drog den till mig såg jag överskriften "Ulrika kusin".
Ja, alldeles "dagavill" blir man när det inte bär iväg till jobbet och det har hänt mer än en gång att jag får gå in på nätet och titta .., jaha, just det ja, det är fredag idag.
Dagarna flyter ihop till en enda massa.
Igår var sämsta dagen hittills och i princip så tillbringades hela dagen på soffan Ektorp.
Nåja, det hade kunnat vara värre, förstås.
Vi var - på eftermiddagen -bjudna till Eva i och hennes Långe Man på middag, men det blev bara pv och harry som åkte dit .., själv låg jag kvar under ett blommigt påslakan.
När så herrn i huset efter ett par timmar återvände hem, hade han med sig rester från middagen .., åååå, så ljuvligt gott det var!
Precis som friherrinnan är Eva en mästare på att laga mat och nu hade hon i en plastbytta fördelat den allra mest underbara fiskgryta + kokt potatis, i en annan bytta fanns en lika god sallad (så gott med granatäpplekärnor i salladen!) och i en tredje bytta rabarberpaj med vaniljsås!
Så omtänksamt och så vänligt!
Jag är nu inne på sjätte veckan av fjorton, när det gäller rehabilitering.
Liiite känns det som att stå och titta fram bakom en husknut och man tänker att ja, ja .., det går nog framåt ändå, fast det tar fasligt lång tid.
Frånsett träningen - sträääckatänjahållabenetraktframochuppiluftenochpåsidan - blir det inte så mycket gjort. Längre promenader är bara att glömma.
Gomorron-Sverige blir till stor glädje.
Programledare idag var Åsa Advic och Peter Salander och dom är mina absoluta favoriter; ja, i mina ögon är dom ett perfekt samspelt team med mycket värme och glädje.
Nästan alla jag känner tittar på Nyhetsmorgon i tv4, men jag tycker att det ibland blir så flamsigt .., så jag håller mig till SVT.
Idag var det avtackning av meteorologen Helen Tronstad som går i pension och det blev ett sorgesamt möte med hennes kollegor som började gråta i direktsändning, nu, när deras tydligen så väldigt omtyckta chef lämnar dem. Ja, det var inte bara dom som fällde tårar .., det gjorde jag med (och kom då på att sotaren befann sig i pannrummet .., tänk, om han skulle komma in och se mig!).
Och så finns ju svt.play.
Igår blev det ännu ett avsnitt av Ryttareliten .., hur intressant som helst!
Och så tog jag mig an en gammal favoritbok - Ciderhusreglerna - av John Irving.
 |
| Margit, Ivan och mamma längst uppe. Mormor, Gunvor, Lisbet, Haqvin och Olaf där nere. |
Igårkväll plingade det till i min mobil och när jag drog den till mig såg jag överskriften "Ulrika kusin".
Då förstod jag.
Och så var det verkligen .., hon berättade att moster Lisbet - det är hon som sitter i mitten längst fram, intill sin pappa Haqwin - hade blivit dålig och nu var Ulrika med två av sina söner på väg upp till Vilhelmina för att vara nära sin mamma/mormor.
Så rörd jag blev!
Inte bara för att jag alltid har tyckt så oerhört mycket om moster Lisbet, utan också för att kusinerna väver in en i gemenskapen.
Och mera ..?
Påskkycklingarna kanske vill återvända till sin kartong, men det måste ju å andra sidan vara urbota tråkigt att ligga där ännu ett år och bara vänta ...? Nej, dom får stå kvar ett tag till.
Och Eva på Frösön lämnar idag Amsterdam och reser hem till Jämtland och det ska bli såå intressant att höra vad hon tycker och tänker om resan och hur den var.
Och så valet i Frankrike.
Så himla spännande!
Har ni - liksom jag själv - inget annat för er, kan ni ju alltid ta en tripp till gamla stan i Lahore i Pakistan.
Åtta minuter och tjugonio sekunder i en annan värld, så långt från Stensjö som man kan tänka sig, men oj, så intressant! Och så många varma leenden.
Ajöken, sa fröken.
Och så var det verkligen .., hon berättade att moster Lisbet - det är hon som sitter i mitten längst fram, intill sin pappa Haqwin - hade blivit dålig och nu var Ulrika med två av sina söner på väg upp till Vilhelmina för att vara nära sin mamma/mormor.
Så rörd jag blev!
Inte bara för att jag alltid har tyckt så oerhört mycket om moster Lisbet, utan också för att kusinerna väver in en i gemenskapen.
Och mera ..?
Påskkycklingarna kanske vill återvända till sin kartong, men det måste ju å andra sidan vara urbota tråkigt att ligga där ännu ett år och bara vänta ...? Nej, dom får stå kvar ett tag till.
Och Eva på Frösön lämnar idag Amsterdam och reser hem till Jämtland och det ska bli såå intressant att höra vad hon tycker och tänker om resan och hur den var.
Och så valet i Frankrike.
Så himla spännande!
Har ni - liksom jag själv - inget annat för er, kan ni ju alltid ta en tripp till gamla stan i Lahore i Pakistan.
Åtta minuter och tjugonio sekunder i en annan värld, så långt från Stensjö som man kan tänka sig, men oj, så intressant! Och så många varma leenden.
Ajöken, sa fröken.
torsdag 20 april 2017
Dagens fönster ...
"Ett fönster är ett fönster men behöver ibland också ett sammanhang så därför kommer tre bilder till.
Alla tre bilder är fångade i Långban i östra delen av Värmland. En fd gruvby som också är känd för att här finns väldigt väldigt många olika mineraler i backen. Men också för bröderna John och Nils Ericsson. Gott om orkidéer finns det också i området.
Vet inte vad det har varit i den här byggnaden förr men säkert något med gruvan. Numera tydligen någon form av bio men när den är öppen hittade vi ingen skymt om. Fångade fönstret som nu susar till Halland från mig.
// Turtlan
Tack snälla, rara Turtlan för bilderna och för att du berättade och delade med dig!
"Ett fönster är ett fönster men behöver ibland också ett sammanhang så därför kommer tre bilder till.
Alla tre bilder är fångade i Långban i östra delen av Värmland. En fd gruvby som också är känd för att här finns väldigt väldigt många olika mineraler i backen. Men också för bröderna John och Nils Ericsson. Gott om orkidéer finns det också i området.
Vet inte vad det har varit i den här byggnaden förr men säkert något med gruvan. Numera tydligen någon form av bio men när den är öppen hittade vi ingen skymt om. Fångade fönstret som nu susar till Halland från mig.
// Turtlan
Tack snälla, rara Turtlan för bilderna och för att du berättade och delade med dig!
onsdag 19 april 2017
Onsdag .....
Det tycks som om tillvaron numera blir ett slags varannadagsliv.
Är man pigg och alert den ena dagen, kommer fakturan dagen därpå.
Drömmer man om en simtur i Medelhavet ena natten, ligger man vaken den andra.
Å andra sidan kan man då titta på det första avsnittet av säsong 4 i norska serien Skam och man kan reprislyssna till Europapodden och man också ta igen den förlorade sömnen senare på morgonen.
När man sedan vaknar till liv, ja, då upptäcker man att solen strålar och himlen är blå!
Och man tänker att det är onsdag och veckorna susar iväg!
Och man tar sig en spatser-tur på instagram och hamnar överallt - i hela världen -, i Indien och Thailand och se där, där är Eva på Frösön på promenad i Amsterdam ("mot nya mål" har hon skrivit som bildtext och det ska bli roligt att följa henne där) och en av favoriterna på instagram - "zambareileen" - som bor i nästan ödemarken i Oregon, USA, håller i sin hand ett litet fågelbo som dråsat ner från taket (de allra vackraste små ägg ligger prydligt i boet) och så är där förstås sonen som igår besökte Österlen och i Hammars Backar och där fångade ett antal får (med sin kamera)och jag faller pladask för just den här bilden.
Sen blir det frukost och jag tänker på det fantastiska programmet på SVT igårkväll, det som handlade om hästen "Allan"! Så otroligt intressant! När ryttaren Peder Fredricon tilldelades Jerringpriset gick det förmodligen chockvågor genom idrottsvärlden .., för en ryttare gör ju inget annat än sitter upp på hästen och så hoppar den av sig själv. Ungefär så.
Har man barn som ägnat - och fortfarande ägnar sig - åt det här med hästar, har man i alla fall fått lära sig att det är inte det allra enklaste; det är ju en hel vetenskap.
Allt det tänkte jag på när jag tittade på programmet.
Ett annat intressant program var "Femåringarnas hemliga liv"; en dokumentär hos SVT som fick mig att le mer än en gång. Två dagar till finns den tillgänglig på svt.play.
Men nu är klockan halv elva och precis nu kom sigge nilsson spatserande här på bordet och meddelade högljutt att han önskar nykokt fisk till frukost ., jodå, han kände doften ända in i pannrummet där han legat och sovit i en bananlåda fylld med stickor och spån.
Bättre sängplats för en katt finns nog inte!
Innan jag tar mig an fisken till sigge .., kan jag meddela att Anna i Porto har läst en bok som hon tycker att vi alla (ja, det antar jag ..) borde ta oss an.
Här berättar hon varför.
 |
| På lördag har kören Västanvind konsert och pv är med förstås. |
Det tycks som om tillvaron numera blir ett slags varannadagsliv.
Är man pigg och alert den ena dagen, kommer fakturan dagen därpå.
Drömmer man om en simtur i Medelhavet ena natten, ligger man vaken den andra.
Å andra sidan kan man då titta på det första avsnittet av säsong 4 i norska serien Skam och man kan reprislyssna till Europapodden och man också ta igen den förlorade sömnen senare på morgonen.
När man sedan vaknar till liv, ja, då upptäcker man att solen strålar och himlen är blå!
Och man tänker att det är onsdag och veckorna susar iväg!
 |
| Foto: Anders E |
Och man tar sig en spatser-tur på instagram och hamnar överallt - i hela världen -, i Indien och Thailand och se där, där är Eva på Frösön på promenad i Amsterdam ("mot nya mål" har hon skrivit som bildtext och det ska bli roligt att följa henne där) och en av favoriterna på instagram - "zambareileen" - som bor i nästan ödemarken i Oregon, USA, håller i sin hand ett litet fågelbo som dråsat ner från taket (de allra vackraste små ägg ligger prydligt i boet) och så är där förstås sonen som igår besökte Österlen och i Hammars Backar och där fångade ett antal får (med sin kamera)och jag faller pladask för just den här bilden.
Sen blir det frukost och jag tänker på det fantastiska programmet på SVT igårkväll, det som handlade om hästen "Allan"! Så otroligt intressant! När ryttaren Peder Fredricon tilldelades Jerringpriset gick det förmodligen chockvågor genom idrottsvärlden .., för en ryttare gör ju inget annat än sitter upp på hästen och så hoppar den av sig själv. Ungefär så.
Har man barn som ägnat - och fortfarande ägnar sig - åt det här med hästar, har man i alla fall fått lära sig att det är inte det allra enklaste; det är ju en hel vetenskap.
Allt det tänkte jag på när jag tittade på programmet.
Ett annat intressant program var "Femåringarnas hemliga liv"; en dokumentär hos SVT som fick mig att le mer än en gång. Två dagar till finns den tillgänglig på svt.play.
Men nu är klockan halv elva och precis nu kom sigge nilsson spatserande här på bordet och meddelade högljutt att han önskar nykokt fisk till frukost ., jodå, han kände doften ända in i pannrummet där han legat och sovit i en bananlåda fylld med stickor och spån.
Bättre sängplats för en katt finns nog inte!
Innan jag tar mig an fisken till sigge .., kan jag meddela att Anna i Porto har läst en bok som hon tycker att vi alla (ja, det antar jag ..) borde ta oss an.
Här berättar hon varför.
tisdag 18 april 2017
På baksidan ....
Har jag någonsin tagit en bild från baksidan - eller framsidan - här på tomten?
Nej, det tror jag inte.
Men nu har jag precis varit inne på den inglasade altanen (den som en gång, kanske om fem år, ska förvandlas till ett vardagsrum) och hämtat djupfrysta plattfiskar som legat alldeles för länge i frysen och det är då jag råkar titta upp och detta är vad jag ser. (Fiskarna ska kokas upp och blandas ut med hundmat och så får sigge ett rejält skrovmål också).
Och här, nere vid vägen, står pv:s segelbåt, den som i vår ska flytta till hamnen i Haverdal, till sin båtplats.
Vid den gröna pilen skymtar det vi kallar för "Polska Ambassaden", mest för att ute på den gårdsplanen står en samling snygga bilar, alla polskregistrerade.
Några av bilägarna arbetar åt samme man som har hästarna och som rår om nästan all mark där omkring (och driver ett slakteri, ett svinstall och så hästarna då) och ibland, men inte ofta, händer det att nån står på husets balkong och nickar till hälsning när man passerar.
Ljumma sommarkvällar kan man från ett öppet fönster i samma hus höra smäktande polska tongångar .., och det har hänt att man en söndagmorgon upptäcker några sovande män under ett par äppelträd på tomten.
Då har det varit fest.
Längst till höger skymtar det lilla röda huset som en varit arbetarbostad, precis som pv:s hus.
Det röda huset står tomt nu, sedan rara grannarna Agnetha och Alexander och deras lille Julius flyttat till en sprillans nybyggd villa i Falkenberg. Så tråkigt!
Till vänster om "polska ambassaden" syns ett rött tegeltak och lite vitt av själva huset.
Där bor ett yngre par med tre barn och det är helt ofattbart så fint dom har fått på sin tomt, ja, på kort tid. Hela tomten är uppbyggd i flera "rum" och det är så ombonat och trivsamt.
Påskliljorna som skymtar i förgrunden, är självsådda.
Har jag någonsin tagit en bild från baksidan - eller framsidan - här på tomten?
Nej, det tror jag inte.
Men nu har jag precis varit inne på den inglasade altanen (den som en gång, kanske om fem år, ska förvandlas till ett vardagsrum) och hämtat djupfrysta plattfiskar som legat alldeles för länge i frysen och det är då jag råkar titta upp och detta är vad jag ser. (Fiskarna ska kokas upp och blandas ut med hundmat och så får sigge ett rejält skrovmål också).
Och här, nere vid vägen, står pv:s segelbåt, den som i vår ska flytta till hamnen i Haverdal, till sin båtplats.
Vid den gröna pilen skymtar det vi kallar för "Polska Ambassaden", mest för att ute på den gårdsplanen står en samling snygga bilar, alla polskregistrerade.
Några av bilägarna arbetar åt samme man som har hästarna och som rår om nästan all mark där omkring (och driver ett slakteri, ett svinstall och så hästarna då) och ibland, men inte ofta, händer det att nån står på husets balkong och nickar till hälsning när man passerar.
Ljumma sommarkvällar kan man från ett öppet fönster i samma hus höra smäktande polska tongångar .., och det har hänt att man en söndagmorgon upptäcker några sovande män under ett par äppelträd på tomten.
Då har det varit fest.
Längst till höger skymtar det lilla röda huset som en varit arbetarbostad, precis som pv:s hus.
Det röda huset står tomt nu, sedan rara grannarna Agnetha och Alexander och deras lille Julius flyttat till en sprillans nybyggd villa i Falkenberg. Så tråkigt!
Till vänster om "polska ambassaden" syns ett rött tegeltak och lite vitt av själva huset.
Där bor ett yngre par med tre barn och det är helt ofattbart så fint dom har fått på sin tomt, ja, på kort tid. Hela tomten är uppbyggd i flera "rum" och det är så ombonat och trivsamt.
Påskliljorna som skymtar i förgrunden, är självsådda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)