Den gamla bilden ....

Kan det vara i Dikanäs och mormors hus?
Jo, det tror jag.

Och längst till vänster troligen Ivan  som var blind, så Margit kanske .., men det kan omöjligen vara mamma längst till höger, för hon var äldre än Ivan.

Kanske nån kusin?

Dagens fönster ...

Det var Bodil på jobbet som fångade den här härliga vyn från borgen i Lissabon.

Och tänk, så vackert det är med tegeltak!
En annan sak som förundrar, ja, men det är hur många gula husväggar det tycks finnas?

Tack snälla Bodil för omtanken! säger jag.

Resumé ....

Förmiddagspass på jobbet.
Mycket att göra en måndag.
Veckotidningar kommer, men bara fyra lådor .., jag skriver veckans skylt och påminner om att delikatessen fixar studentbuffén om man så önskar .., chefen kommer med tre stora lådor med snus och cigaretter och jag fyller in allt jag bara hinner .., så är det vanligt kassajobb förstås och innan klockan är ett har jag frontat min hyllsektion - den som består av hårschampo, tvålar, tamponger, plåster, tandkräm, ja, allt sånt. Skönt!

Ett femton minuters morgonmöte införs också.
Vi är fyra som sitter i köket och det här har jag saknat under alla åren i affären.
På Ica Supermarket i Ystad hade vi varje måndagmorgon en samling där vi gick igenom veckans annonsblad och annat och senare på eftermiddagen var det möte för alla som var ansvariga för nån del i butiken (jag hade kassan, scheman etc)  och det är så himla bra med kommunikation och inte minst: information.

"Ja, nu har du inte länge kvar att arbeta ., hur känns det Bettan?" sa Marie efteråt.

Jag sa att det känns bra.
Och kunderna är så underbart rara och vänliga!

En kvinna har glömt handlingslappen hemma och säger - lite leende - att hon börjar bli allvarligt oroad för att det är demens på gång.
Då säger en annan kund, en kvinna i sjuttioårsåldern, att det är så hemskt det där och vi får veta att hennes mamma hamnade på ett demensboende och när dottern så en afton kom och hälsade på henne, var mamman så avog.

Till slut hade mamman tittat på henne och sagt: "ja, du får faktiskt ursäkta, men jag orkar inte med nya bekantskaper längre ...", och så bad hon dottern - den nya bekantskapen - att gå sin väg.

"Åååå, det var så sorgligt!" säger kvinnan med allvar i rösten.

Nu är jag hemma och har ätit rester av gårdagens räkröa till pastan.
När jag klickade igång Spotify och min "discover weekly" som väl ska vara baserad på musik som jag borde tycka om .., ja, så är första titeln "Sweet pea" med The Hot Sardines.
Njaaaa ... .

En helt annan sak: jag älskar påhittiga illustratörer och den här, i gårdagens DN, var väl himla påhittigt!!
Det är Paloma Perez Lucero som var (och är väl ännu) begåvad med sån fantasi. 

Måndagsfönstret ...

Håll i er!

Har ni någonsin i livet sett så många svärmorstungor?
Inte jag.

Men Turtlan har, för det var hon som hade håven redo!

Så här skrev hon:

"Hej

Här kommer lite mer fönster från vår konstrunda på långfredagen. Här hemma hos en konstnär som måste ha en stor kärlek till svärmorstungor.

Två fönster fulla med krukor med den växten i. Det här fönstret är bara ett av de två. Från både in och utsidan.

Turtlan".

Luktsinnet ...

I ett par månaders tid har jag känt dofter som ingen annan känner.
All parfym doftar numera tjära.
(Nej, det är inte särskilt angenämt, det påminner mig inte om sommar och tjärdoft och Carl-Antons sång).

Och jag känner en syrlig doft som gör mig halvt galen och jag går omkring och luktar lite här och där .., försöker utröna var det hela kommer ifrån.

Är det jag själv?

Duschar.
Tvålen som pv inhandlat i London och som ska vara så elegant, nej, den doftar också konstigt.

Vasen med tulpaner?
Nej.

Och när jag lagar mat, får jag aldrig nån känsla för smaken.
Inte ens chilin gör samma verkan som tidigare.

Jag har pratat med en läkare som sa att näää, man vet liksom inte ...

Till sist googlar jag på förändrat luktinne.
Det skulle jag inte ha gjort. 

(Tur att jag tar ut tjänstepensionen på fem år ...).

Det bästa för Ulrika i Närke ...

Tidig fredagsmorgon vid Riseberga klosterruin med vackert morgonljus, vårblommor och fåglar som sjöng i precis varenda buske och träd.

Igår lördag) åkte jag till Sörmland igen och det var fantastiskt väder och kompisen och jag satt ute hela eftermiddagen. Rökte kött till middagen och verkligen njöt av solvärmen.

Underbart!!

Hälsningar Ulrika.

Det bästa för Ann i Göteborg ...

Nu var det längesedan det var något "bästa" från mig. Det har inte varit så mycket "bästa" på sistone, förutom sagoläsningen på förskolan Grodan, men det kan jag ju inte skriva om varje vecka.

Den här veckan var det bästa otvivelaktigt sagoläsningen OCH att jag fått tid inbokad hos en ortoped/idrottsläkare för att kanske äntligen få veta vad det är för fel på benen och vad man ska göra åt det.

Läkaren syns på bilden och ska vara väldigt välrenommerad och har också jobbat mycket ihop med Lasse Pettersson, den kände idrottsläkaren,som fixar/fixade alla idrottsstjärnors skavanker och skador. 

Jag sätter allt mitt hopp till honom.

Han gillar nog inte att bli fotograferad. På bilden ser han väldigt stel och obekväm ut.

Kram från Ann

Det bästa för friherrinnan i Steninge ...

Fjolårets vitsippor i gula huset ...

Det bästa denna veckan är när man suttit och gottat sig på altanen.
Igår bestämde jag mig för att åka och inhandla ett stort parasoll med fot. Slet hem detta; bara foten vägde trettiofem kilo, plus att det var varmt i solen.

När allt detta var på plats, så var jag nöjd.
Då kom det en rejäl vind som välte alltihop!
Det var bara att börja om och ta ner allt, men det funkade inte.
Det gick inte att dela på parasollet, så som det var från början.

Just då kom min underbare hyresvärd.
"Men Lena jag har parasoll att ställa här på verandan!"
 Jaha. Så nu har jag både parasoll och trädgårdsbord. Stolar hade jag själv.

Nu blir det att åka och lämna åter sakerna. Men det går inte att dela parasollen igen, den har låst sig på något vis. Dom som känner till mitt humör kan nog tänka sig hur jag var.
(Elisabet skriver: ja, det kan man tänka sig ...).

Men ett stort glädjeämne är att blåsipporna och vitsipporna blommar.

Nu blir det kvart-över-elva-kaffe i Gula Huset på Kullen.

Lothas vänstra hand ...



Lotha är dotter till Barbro - min ständigt vävande kusin - och är nog, tillsammans med sin mamma och min pv, något av det mest energiska som finns på jorden.
Eller i alla fall bland människor jag känner.

Efter separationen för inte så länge sedan har Lotha skaffat sig ett "skrutthus" (hennes egen beskrivning) som hon renoverat i princip helt och hållet själv! Lagt golv och tak och fixat nytt kök och tapetserat och målat och ja, det finns liksom ingen hejd på vad hon inte fixar!
Det här är förstås hennes vänstra hand.
(Den påminner om min, tycker jag).

Bildtext: Lotha längst till höger på bilden, tillsammans med sin mormor - min underbara moster Gunvor - samt Lothas kusin Kicki och hunden Fiffi.

Vad finns mer att berätta om henne?
Jo, följande:

Hon är storasyster till sju halvsyskon (en syster och sex bröder), hon är Kräfta och distriktssköterska.
Hon har fem barn, fyra i livet och en som hon har gift sig till. Dennis 25, Lovisa 21, Kalle 19 och Hugo 13. Liv - som inte längre finns - skulle ha varit sexton år.

Egenskaper?
Nyfiken och envis (enligt egen utsago).
Och hon drömmer om ett eget växthus och skulle gärna resa till ett land där hon kunde arbeta som volontärsjuksköterska.

Lotha arbetar som BVC-sjuksköterska och forskar inom barnhälsovård på halvtid.
Hon älskar årstider och bor på en plats som - enligt henne - har "typ sex sådana". 

(Ångermanland).

Min egen glädje ....

Dom sista överlevande tulpanerna, tillsammans med kryddhörnan på köksbänken.
Glädje, glädje!

Inför påsken fick hyllorna här bakom mig (där jag nu sitter) en mindre - eller större - röjning.
Den glädjen varar ännu.
Och jag tänker att pennor är nånting som jag verkligen tycker om .., liksom mina billiga pärlörhängen .., och såklart: bilden på en liten kapten Lintott.
Ännu mera glädje!

Helt ärligt tror jag inte att jag känner nån enda människa - möjligen min mamma och möjligen min kusindotter Lotha - som besitter sån energi som pv.
Igår ägnade han precis hela dagen åt att gräva och forsla bort jord och rötter från den plats där det ska byggas ett cykelskjul; lägg därtill att han fyllde skottkärran med sand från uterummet (det gamla) och fraktade densamma (sanden) till det utgrävda området! Kånka-kånka-kånka!
Vid femtiden pratade han om att det skulle vara skönt med ett par kilometers löptur - då hade han tagit paus från skyfflandet -, men nånstans där tog ändå energin slut (eller paus) och han förvandlades till en helt vanlig människa som duschade och tog det lite lugnt.

Bilden lånad från Sveriges Radio.

Mera glädje!
Sveriges Radios "Godmorgon Världen" här med en av programledarna Sara Stenholm Pihl.
(Hon leder ju även USA-podden med den äran!)Ja, P1 är min stora glädje!
(Och s o m  jag tyckte om hennes pappa Olle Stenholm som programledare i P4-programmet Efter tre. Hon är precis lika bra!)

Glädje också över bilderna av Nelly som Kerstin Hedgren i Trelleborg tagit fram och skickat; utskrivna på fint fotopapper! Tack snälla, rara!  

En extrabild. 
Lillpigan i min famn .., på väg hem från Sälen.
Bara några timmar kvar att leva.
Hennes hundkorg är fortfarande kvar .., men matskålen är bortplockad. 
Ändå tycker jag mig se spåren av henne på så många sätt.
Och sååå mycket glädje hon gav oss!
 

Ett söndags (eller lördags)-fönster från Härnösand ...

Kl.19:57. 

Hundpromenad. 

Solens strålar speglar sig i fönstret på ladan vi brukar gå förbi. Länge har vi gått i mörker. 

 

Det kan bli slut på det. 

Cecilia N

Det bästa för ellem i Skellefteå ...

"Överraskning och glädje den här veckan ...!" skriver ellem - förmodligen smajlande -.

Och ett kvällsfönster från Göteborg ...

Hej!

Ett fönster som blev fotat. Sen en spegling bidrar att ett fönster till kom med.

Allt fångat från restaurangen på favorithotellet i goa Göteborg en fin aprilkväll. 

Nu susar det iväg till landet Halland från ett tåg som rullar mot Värmland en annan aprilkväll.

Turtlan


//Vilket underbart fönster! säger jag, som älskar speglingar.

Veckans bästa för Barbro i Brämhult ...

Hej.

Ja det är lätt att välja denna vecka.

Bemötande är A och O för mig och i mitt letande efter det rätta gymmet (för att fortsätta min rehabträning på) så har jag nu varit med om både botten och toppen.

Nej botten är ett alldeles för starkt ord, men det lät bra. ;)

På det andra stället som jag besökte så träffade jag helt rätt. 

Först ringde jag och beställde tid hos innehavaren tillika tränare och inspiratör. Berättade lite kort om mina problem. Ta med dig träningskläder så kan du passa på att träna lite också, första gången - sa han.

Sagt och gjort. Vid första besöket gick vi igenom min (o)hälsostatus lite mer ingående och han fick genast idéer om vilka träningsmaskiner som skulle passa mina problemområden.

Sen följde han med mig under hela det program som han tyckte att jag skulle starta med.

Väääldigt försiktigt men med genomgång av hela kroppen.

Det som jag uppskattade mycket var bemötandet av alla som tränade där. En blick, ett Hej - som gjorde att jag kände mig välkommen.

Efter andra besöket så lämnade jag in mina uppgifter för autogirobetalning och fick ett medlemskort i handen. Det kan jag också använda om jag vill träna då receptionen är obemannad.

Nöjd & Glad!

Barbro/walkaboutsweden

Här en bild från det fräscha omklädningsrummet.

Har man inget annat för sig ...

... kan man ägna en dryg lördagstimme åt att sitta på en solvarm trätrappa och titta på när trädfällaren Niklas Persson tar sig an grannens sedan länge stendöda alm.
Som ett landmärke har den varit, men nu är den borta.

Hur intressant som helst är det!

Först detta att backa in en lastbil med container på en trång infart .., därefter - bit för bit - kapa grenar och pytsa dem i containern .., och så slutligen hela knastertorra stammen.

Inte långt från tomtgränsen där trädet stod, finns hästhagen.
Var gång det såg ut som längst till höger på collagebilden, rusade hästarna fram och tillbaka och grannen sa, att lilla fågeln som satt i trädet och flöjtade så fint i morse, nog lär bli aningen förvånad, när allt som återstår av trädet är lite spån på marken.

Medan träden blev allt kortare, frågade jag trädkaparmannen om han alltid brukar ha åskådare.
Jodå, nästan alltid och i alla åldrar.

Mot slutet såg det ut så här.
Den biten sågades i två delar och sen var det tomt.
Ingen alm.

Dagens fönster ...

Elvakaffe i uterummet och citrontimjan i en lerkruka och prat med nere-på-gatan-grannen Birgitta.

I nästan sextio år var Birgitta gift med Bengt-Åke, men nu är hon sedan något tillbaka änka och just idag är hon på besök i sommarhuset (som en gång var arbetarbostad, precis som pv:s hus), ty idag ska det enormt höga och döda trädet som står på deras tomt tas ner.

Birgitta är Vädur och storasyster - äldst av fyra syskon -, har arbetat med administration och när jag ber henne beskriva sig själv med ett ord .., tänker hon efter en stund.

"Jag skulle kanske säga att jag är  s t r u k t u r e r a d, ja, jag tycker inte om kaos", säger hon.

När hon är på väg att gå hem igen, passerar vi busken som står vid växthuset - rosenripsen - och jag drar med händerna över bladen och säger "känn, så gott det doftar!" och då berättar Birgitta om dagarna i Spanien för en tid sedan och hur ljuvligt gott det doftade av apelsinträden!

Så var det idag.

Tre stycken ....

Igår lade jag in ett collage av vänsterhänder på mitt instagramkonto och plötsligt fylldes jag av sån glädje .., såå många härliga människor som låtit mig ta fram kameran och som så generöst ställt upp med handen!

Här är tre av dem ..., fångade i flykten.

1. En cyklande organist från London som hamnar vid ett stort fikabord på en inglasad altan i Fallnaveka, utanför Ljungby. Vi satt där och drack kaffe, när Kajsa plötsligt upptäckte den här mannen som cyklade nere på vägen och hon lämnade sin kaffekopp och ruuuusade ner .., hojtande till honom att komma och göra oss sällskap.

2. Min storasyster Birgittas vänstra hand.
Hon är tio år äldre än sin lillasyster och jag tyckte alltid att hon hade så vackra händer, då, när jag var yngre. Det tycker jag fortfarande. Alltid nagellack. Artros i sina leder. Skorpion. Orädd. Gapskrattar ofta. Ärlig. Drömde om att bli modetecknerska, men det blev sekreterare i stället. (Åt en irländare).
Flyttade till Stockholm i början av 60-talet och bor sedan fyrtio år tillbaka i Australien.

3. Gösta Pehrsons händer. Höger som vänster.
Bilden tog jag när vi råkade hamna mitt emot varandra på pv:s brors bröllop i Skåne.
Gösta som jag kom att tycka så alldeles oerhört mycket om. 
Entreprenör .., målmedveten, snäll.

Dagens fönster ....

"Ett vårmorgonfönster ...", skriver madamen som hade håven redo.
Ulrika, alltså.

Tack snälla!

"I samarbete med ...."

Bilden har inget att göra med texten ....

Allt oftare ser jag - på instagramkonton som jag följer - att den första meningen i inlägget är: "I samarbete med bla-bla-bla ..." och så kommer ett företagsnamn och därefter en text som vittnar om hur gott det är med just det företagets soppa eller hur fantastiskt bra man mår vid användandet av just den bäddmadrassen.

Tror jag på det?

Nej

Källan ....

"Tankar för dagen" .., lite drygt fyra minuters morgonprat .., är en verklig källa till glädje, i alla fall för mig.

Som .., den 25:e mars (man får skrolla ner) på min pappas och Barbro i Brämhults födelsedag, då pratar Tomas Sjödin i några minuter och jag hittar såå mycket igenkänning i hans prat.

Eller den 21:a mars, då Carl-Otto Werkelid talar om gråt.

I vanliga fall är jag ingen gråterska av rang.
Jag har lätt för att bli rörd, men gråter sällan hejdlöst.
Inte förrän nu, sedan Nelly dog.
Då sitter gråten liksom på lur i hjärtat och det behövs så lite för att den ska blomma ut. 
Oftast, eller nästan alltid, när jag är ensam hemma. 
När jag passerar hundkorgen som är tom eller ser hennes matskål.
Och jag minns en gång när jag tog tåget från Helsingborg till Ystad och grät helt öppet där jag satt på sätet i vagnen. Inte så att jag hulkade, men tårarna rann och jag brydde mig inte det minsta. 
Eller när jag cyklade från min lilla 1:a till mammas gruppboende, det var morgonen efter att mamma hade dött och jag slängde mig på cykeln, grät högt hela vägen till Ejdern (Ejdern, där också ...? Nu bor jag ju på Ejdervägen!) och jag slängde mig på mammas säng där gropen i kudden där hon legat,  ännu fanns kvar!

Camilla Lif - präst i Katarina församling - pratar i 4 minuter och 45 sekunder om orsakssamband och jag älskar hennes krumeluriga tankar! Det var torsdagen den 5:e april.