Denna dagen, ett liv ....

Femton grader varmt ute.
Friherrinnan och jag själv och så Shejken och Bessie (frih. är dagmatte till henne).

Vi börjar med att doppa oss.
Tio grader ungefär.
Det sticker om låren och underlivet blir bedövat.

Men efteråt .., sitter vi på bänken och vi är barbenta och det är inte det minsta kallt och allt möjligt pratar vi om och jag har kaffe i termos och solen strålar på himlen .., vi ser en skarv med utbredda vingar och friherrinnans mjuka chokladkaka smakar bättre än någonsin.

Kanske är vi där en timme.

Jag känner mig så lycklig.

Ett brunnslock från Andalusien ....

Å, du snälle, rare Bert ...!

Sååå glad jag blev!

T a c k!

Dagens fönster ....

"Hej!

Fönstret är fångat på fina gamla Karlstads Teater där Wermland Opera huserar, jo, det stavas så.

Huset som syns är residenset där landshövdningen bor. Eller kommer att bo, för vi har varit utan ordinarie landshövding snart ett år nu. Tycks svårrekryterat. Någon intresserad?

Klarälven skymtar också och våra fina oranga stadsbussar.

Turtlan som bor i Sola stan."

//Tack Turtlan! säger jag. Vilket vackert fönster och vilken vacker vy!
>

Det hänger väl ihop ...

Pv hittar inte sitt bankkort och inte sin laddsladd. 

Själv drömmer jag de mest fasansfulla drömmar; alltid med djur inblandade. 

Djur som blir jagade av andra djur - oftast är det hundar - natten mot idag var det Nelly och kristallklart ser jag en katt springa in i ett hus till främmande människor och familjens hund biter katten och kastar upp den i luften. 

Vaknar och mår dåligt. 

Lyssnar till P1 och Vetenskapsradion. 

Somnar om. 

Drömmer då att jag är hemma i Malå .., pappa och mamma är där och en katt som inte är Sigge hoppar ut genom söderfönstret och gör sig förfärligt illa i huvudet. 

Vaknar. 

Tror att pv har cyklat iväg utan att säga hejdå. 

Det har han inte. 

Han sitter nere i vardagsrummet och rättar prov.

Dagens fönster ....

Bert i Luleå, han är minsann inte kvar där inte .., nej, han har susat iväg till Andalusien, närmare bestämt till staden Nerja. Jag förmodar att bilden kommer just därifrån och Bert skriver att det var nog det mest illgröna han skådat.

Ja, nästan så jag håller med.

Stort tack Bert för att du tog dig tid att plocka fram håven!

Vill du också åka dit?
Här kommer lite tips.

Kvällen innan ...

Det var på den tiden när man skickade mängder med vykort och knappt fick utrymmet för text att räcka till .., nej, bokstäverna svävade iväg ut i periferin. Det var ju så mycket att berätta om!

Året var 1991 och det var Anna och jag själv som var på holiday.
Först båt till Harwich (från Göteborg), därefter en hotellnatt i London och dagen därpå tåg till Axminster och därifrån minns jag inte ...? Blev vi hämtade? Tog vi buss? Eller taxi?
I minst en veckas tid, jag tror det var tio dagar, bodde vi sedan i ett hus vi fått låna av engelsmän som givit sig av till Malå och det var ett elände för oss att få igång duschen, för att inte tala om tv:n.

En stressig dag har det varit.
Jag körde in diverse kartonger som förvarats här i många, många år - mest kläder och leksaker från när Hilda var liten - och det blev i alla fall kläderna (jättefina små koftor som Hildas mormor Ingrid stickat) som hamnade hos hennes mamma. Övrigt får stå i vårt garage och utsorteras av Hilda själv, annars hamnar dom på återvinningen (det är gott om muslortar i kartongerna).

Mera vykortsskrivande .., det var i Rhetymnon på Kreta och kameran var en Canon - högt älskad -.
Den rosa koftan kom från Gudrun Sjödén; tyget kallades för Lahmanstrikå och jag älskade den.
Träskor hade jag också. Och behån låg tydligen kvar på hotellet.

Ett annat vykort som skickades iväg.
Som jag log åt texten.

Här postar jag ett vykort i Scotland (Skottland) .., kanske var det till Eva på Frösön, för det var egentligen bilder som hon tagit där som fick mig att längta våldsamt att äntligen göra slag i saken.
Ja, inte att skicka vykort, men att åka dit. Det gjorde vi också.

Nu är det kväller.
Kolsvart ute.
Pv har givit sig iväg till båten för att lägga på presenning eller fixa med motorn och i morgon hämtar jag upp honom i stan och så blir det Ystad nästa. Närmsta grannen kollar till huset och friherrinnan ger sigge mat och gosar lite med honom. Han sover inomhus hela dagarna och ger sig ut på äventyr nattetid.

Och ett extrafönster från Portugal ...

"En till ros förklädd fönsterbild! Jag blev så glad av den där rosen, som gjorde vad den kunde för att bli sedd."

Så skriver annannan och vem blir inte glad av den rosen!

Tack Anna!

Och nu skriver jag som Ulrika, vad hon lyssnar på, alltså.
Ja, jag lyssnar just nu till Veronica Maggio som sjunger att "Solen har gått ner".
Alldeles underbart vackert är det! (Men jag känner inte att den gått ner).

Ett litet ps ...

Att jag berättar så öppet om det här med mammografin och alla känslor omkring det, är INTE ett sätt att få medömkan och att alla ska tycka synd om mig!

Det är ett sätt att rensa hjärnan.

Jag skulle spricka om jag inte finge skriva av mig - det gäller i stort - det är som om alla tankar liksom samlas i en hög och börjar pysa. Och jag har sagt det tidigare och säger det igen: jag skulle hamna på psyket utan möjligheten att deleta/få ned alla tankar i form av bokstäver. Det finns garanterat någon diagnos för det hela, men det är ju mindre viktigt. Vid min ålder gör man som man vill.

Det betyder inte att jag inte blir varm i hjärtat och så innerligt rörd, av alla varma hälsningar, eller av ett brev med två heta kryddpaket som kommer med posten, eller alla rara ord och långväga snällord som landar i min mobil.

Oavsett vad som händer - om det är bra eller dåligt med mitt bröst - kommer jag att vara lika öppen om det hela. Och som sagt, det är  i n t e  för att gå med håven efter medömkan.

Hur som helst: ni är världens bästa bloggvänner! 

Onsdag i oktober ....

Ledig dag .., den som jag alltid hade tidigare.
Men så också idag.

Ska strax ringa till mammografin och få en tid för ännu en provtagning, pv har cyklat till jobbet, harry har en strut på huvudet (sår på svansen som inte vill läkas) .., sigge har fått nykokt fisk och från Morgonstudion hör jag prat om vikten av bokläsning, särskilt för barn.
Ja, det tror jag på.

Vi var väldigt unga när vi fick våra två första barn och ingen större pedagogik fanns i huvudet, men läste böcker med dem gjorde vi - säkert varje dag -! Och berättade hitte-på-sagor!
Och jag funderar över .., hur var det i min barndom?

Jo, mamma läste om Hattstugan och Petter och hans fyra getter, men så mycket annat var det nog inte. Men grannen, tant Margareta (hon som senare kom att arbeta på biblioteket) hon .., hon läste hur ofta som helst så snart några barn lekte med hennes dotter Eva-Lena!!
I deras vardagsrum fanns "Min skattkammare", ja, mängder med böcker, men hon lånade även hem från biblioteket och läste för oss. Så där satt vi, uppkrupna i deras soffa och ibland hade man en katt intill sig, ibland deras hund Tjorven.
Margareta, hon var verkligen en viktig människa i min uppväxt.

På hennes köksbord fanns alltid drivor med Burda-tidningar och mönster som skulle klippas ut eller redan hade klippts ut .., och på spisen stod som regel en tryckkokare - det var som en tidsinställd bomb - tyckte jag. På väggen upp till övervåningen hängde tryck av Picasso och en påsk gjorde hon ett collage av tygbitar som blev till en jättestor tupp; den hängde på väggen i köket och gick i grönt och rött och gult.

Såja, nu har jag ringt till mammografin och talat med världens raraste människa - hon heter Annika och är sextio år - och pratar en slags mjuk halländska. När jag skriver det här rinner tårarna, för hon var verkligen sååå ömsint och sååå vänlig och hon letade bland tider och sa att idag gick det inte att klämma in mig och i morgon har dom bara en läkare och jag berättade om Liverpool och resan med Emil och hon sa (tänk er nu den där mjuka, mjuk halländskan som nästan låter som småländska) att "det är klaaart att du ska resa med ditt barnbarn, var det Emil han hette .., ja, men på onsdag halv tio, går det bra Elisabet .., då ska vi ta hand om dig på allra bästa sätt och då hoppas jag att du berättar om resan med ditt barnbarn!"

Så på onsdag halv tio blir det nytt besök.
Om hon berättade nåt om orsaken?
Ja, att knölen inte hade gett ifrån sig så många celler som det behövdes och att verkligt elakartade knölar tydligen släpper ifrån sig rejält med celler, ja, det var väl nåt tröstens ord ,-)

Nu ska jag köra till affären och köpa mig ett riktigt gott bröd!
Och den här underbara människan Annika, hon gjorde min dag!!
Tänk, vad det betyder med vänligt bemötande!
Och tänk om människor insåg HUR mycket det betyder!

Nu känner jag mig glad igen.
Och nej, jag ser inte döden framför mig (ja, det gör jag iofs jämt, men inte av skräck, jag är bara medveten om att livet inte är oändligt) och jag tänker på dig mossfolk som är så rädd för cancer, såna här inlägg kanske gör dig orolig!

Over and out!

Dagens fönster ...

Från Skellefteå och från ellem kommer den här bilden!

Så fint!

Tack ellem!

Tre missade samtal ...

Alla utan uppringningsnummer.
Då anar man.
Då anar  j a g.

Lyssnar av mobilsvararen.
Jodå.
"Hej det är Annika på mammografin. Vi vill gärna ha tillbaka dig för ytterligare prover. Kan du ringa oss när du lyssnat av det här, eller i morgonbitti?"

Och plötsligt ville jag bara gråta.

Missade ....

... filmstudion igårkväll, då det blev jobb i stället.
Nu däremot, tittar jag på den, via youtube, då vi inte har Viaplay.

Nåt så djävulskt spännande har jag inte sett sedan jag såg fjolårets film (också filmstudion) - Allt för min son - som även den handlade om ett familjedrama  och jag vet helt ärligt inte om jag vågar se den här till slutet.

Här en länk till SVT:s recension av filmen.

Om huvudrollsinnehavaren Asger, suveränt spelad av svensk-danske Jakob Cedergren, kan man läsa här.
(Och jo, medan regnet sakta började falla här utanför, såg jag filmen till slutet).

Dagens fönster ....

En blick .., inifrån och ut.
Ulrika - som tagit bilden - säger att gardinerna ska väck, dom tycker hon inte om.
Men fåtöljen ser skön ut. Tänk, att sitta där och se småfåglar hämta frön (från någonstans)!

Tack! säger jag.

Känslan ....

Ungefär så här liten kände jag mig ett tag idag, det var när en kund skulle returnera ett paket till Schenker och jag klickade på fel ruta och allt tjorvade sig. Gud vare lovad (eller schemaläggaren) att jag arbetade tillsammans med Emma som är en hejare på att lösa problem! Det gjorde hon också. Allt löste sig och nästa kund som kom med en retur till Schenker, ja, då var det inga problem.

Filip som är tjugo år, var kassajour.
Han är så fin.
Några av arbetskamraterna visste att jag skulle på återbesök/ultraljud och dagen därpå, när jag kom in och handlade - det var när vi var på språng till Sthlm - frågade denne Filip hur det hade gått? Jag förstod inte vad han menade och sa att jag inte hade arbetat dagen innan .., var det några problem?
Nej, han menade återbesökt med ultraljudet.
Vilken kille!
Tjugo år och komma ihåg en sån sak.
Om det pratade vi idag och då berättade han att en kamrat till honom har leukemi och kanske var det därför han tänkte extra mycket på mitt besök.

Det märks tydligt att jag arbetar sporadiskt numera.
Nya plu-nummer tar tid att få in i huvudet och mitt i alltsammans har Hemköp centralt ändrat nummer på olika frukter! Man kan undra varför?

Det här är min skärmbild på mobilen.
Varje gång jag tänker ringa eller kolla nånting och det här kommer upp, får jag - på riktigt - ont i magen av all kärlek som rusar fram.

Pv tror bestämt att det är för att jag ser honom .., men i det här fallet är det faktiskt den där lille pojken som får hjärtat att slå trippla slag! Han var så trött, så trött när bilden togs och pv sjunger tyst om "I ett hus i skogens slut, liten tomte tittar ut ..." och hade han hållit på bara lite, lite till, hade den där lille krabaten somnat.

Och glad blir jag att ha träffat en man som tycker om även mina barnbarn.

I morgon är helt fri dag. Sotaren kommer. Harry ska få tid hos veterinären för såret på svansen; det som aldrig vill läka. Och kanske åker friherrinnan och jag själv och tar ett dopp.

Dagens fönster ...

Ett alldeles underbart kvällsfönster (ja, jag tycker att det är ett passande kvällsfönster) kommer från
Cecilia N.

Tack! säger jag.

Kaos .....

Ungefär så här galet tycks tillvaron i mångt och mycket vara, i alla fall när det gäller den svenska sjukvården. Då äldsta dottern arbetar på Nya Karolinska har vi ju fått information om hur galet det på vissa områden har blivit och det till en fullkomligt vanvettigt kostnad för sjukhuset!

Nu är det ju operationsutrustning som inte kan levereras runt om till olika sjukhus i vårt land.
Det är ju knappt man tror sina öron!! Om det hade skett i det forna Sovjet, då hade jag kunnat tänka att ... ja, ja, det vet man ju hur det kan bli .., men här, hos oss!

Och en sak är säker, denna Margareta Sandback på Akademiska Sjukhuset i Uppsala, hon är ju en enastående stjärna på himlen! Så skönt det måste kännas!

Innan jag satte mig här vid bordet, stod jag vid diskbänken och tittade ut.
Uppe till höger i fönstret såg jag då en spindel fånga en spyfluga och väldigt omsorgsfullt lindades flugan in i nätet; spindeln t.om vek in ett av spindelns ben som stack ut och jag tyckte så synd om den lilla flugan - vilken ångest den kanske kände - men på min tallrik låg just då stuvade räkor och kanske kände räkorna samma ångest, särskilt när dom tippades in i en stor gryta med kokande vatten.

Ack, så svårt det är, det här med moralen.
Den där dubbla.

Nu ska jag städa undan lite.
Over and out.

En slags glädje ...

Du fick 20 rätt av 20 möjliga

Testet har gjorts 79195 gånger.
Bra jobbat! Du fick fler rätt än 70% av dina medtävlande. (Från högskoleprovets orddel, för övrigt det enklaste på många år!)

Om Amadeo, Pelle, Gerda, Gösta och Axel ...

Dagarna bara susar iväg!
Igår söndag var det så dags för föreställningen "Mänskligheten" med Fredrik Lindström på Cirkus, ute på Djurgården. Det var första gången jag besökte Cirkus och det var väl mer tur än skicklighet att jag lyckats boka riktigt bra platser; på vänster läktare, rad tio.

Harry, han fick till sin besvikelse inte göra oss sällskap, utan blev kvar hos vännerna ute i Tyresö.
Oj, så deppigt när husse och matte gav sig av .., men det ordnade sig och han känner ju Eva och hennes halvlånge man sedan länge.

Men innan vi tog bussen till Gullmarsplan, så bjöds det på vidunderligt god lunch i form av stekta ankbröst, hemlagad potatismos, en smarrig apelsinsås och så Evas specialsallad. Från min utsiktspost i kökssoffan (den som harry tyckte var så skön), kunde jag titta på den här tavlan.

"Den påminner ju om Modigliano", sa jag och Ulf log och sa att det var dottern Maja (hon som gav oss den vackra, hemvävda mattan med motiv av hav, grynnor, skär och vita segel) som i sin ungdom målat den och ja, den var verkligen inspirerad av den italienske konstnären.

Det var väl det här jag tänkte på .., eller hans egensinniga sätt att måla kvinnor på.
(Och att jag alls kom ihåg det, beror helt och hållet på mammas stora konstbok från Det Bästa, en bok som jag läste fram och baklänges och tyckte så mycket om).

Tog genast upp mobilen och googlade på Modigliano och kunde läsa om en tillvaro som på intet sätt kunde liknas vid att glida fram på en räkmacka. Sjukdomar, alkoholism, fattigdom och ett liv som tog slut vid trettiosex års ålder. (Föddes 1884 och dog 1920).

Förmögon blev han aldrig, men långt, långt efter hans död, i maj 2018, såldes ett av hans alster för den otroliga summan av 1.3 miljarder kronor!! Från Wikipedia kan man läsa följande:

"När Modigliani, redan försvagad av sjukdom, tvingades sluta på grund av att mejseldammet trängde ner i lungorna, utnyttjade han många av skulpturens effekter i sina porträtt och nakenstudier, framför allt det karakteristiskt förlängda huvudet, den långa, upphöjda näsryggen och den långa halsen.

I juli 1917 mötte han kvinnan i sitt liv – den unga konststudenten Jeanne Hébuterne (född 6 april 1898). De flyttade samman, och 29 november 1918 föddes dottern Jeanne.

I januari 1920 insjuknade Modigliani i njurinflammation och tuberkulös meningit och blev inlagd på Hôpital de la Charité i Paris, där han avled natten mellan den 24 och 25 januari 1920. Ett par dagar senare begick Jeanne (som var gravid i nionde månaden) självmord genom att kasta sig ut från ett fönster på sjätte våningen."

Fullt lika dramatiskt är det inte i Tyresö.
Det är lika hemtrevligt där, som i sommarstugan i Haverdal.
Överallt finns barnteckningar eller fotografier av barnbarnen och det är ingen konst att se vad i tillvaron som gör Evas hjärta glatt.
Här står hon vid spisen och förbereder apelsinsåsen till dom stekta ankbrösten.
Vid bordsänden sitter Ulf och med grytunderlägget visar han hur den lilla sommarstugan utanför Norrköping; den som Evas föräldrar ägde och kallades Kullen, hur den nu har omringats av vägar och helt nyligen sålts, då Evas syster gick bort för en tid sedan.
Kanske var grytunderlägget själva stugan?

Här sitter Evas morfar Pelle och hennes lillasyster Karin utanför stugan.
Om denne Pelle får jag veta att han - liksom så många andra i Norrköping - arbetade på den stora yllefabriken. Vid spinnmaskinerna arbetade hans fru - Evas mormor - Gerda.
Ullen kom i stora, hårt packade balar från Australien och ibland kunde man i balarna hitta skinnslamsor och till och med små leksaker som råkat komma med.

Även Evas pappa - Gösta - och hennes farfar Axel hade sin försörjning i yllefabriken.
Båda var snickare; Gösta övertog hyvelbänken efter sin far och den hyvelbänken finns nu i ett slags snickarförråd i huset på Tyresö.

Allt det här fascinerar mig, kanske för att det är - eller var - en så totalt annorlunda tillvaro än den jag själv eller mina föräldrar växte upp med. Ett helt annorlunda liv att leva, helt enkelt.

Det blev mycket om Norrköping (vi har för övrigt besökt den här miljön och även vandrat i det före detta spinneriet med dess jättelika maskiner!) .. jag seglade liksom iväg här.

Om föreställningen på Cirkus kan jag säga att den var värd pengarna och det blev otroligt mycket skratt och även en hel del att tänka på. Fredrik Lindström är ju lite - eller mycket - av en föreläsare.
Och för mig är det helt obegripligt hur man, två gånger på raken en söndagkväll (eller vilken kväll som helst), kan stå på en scen och i nittio minuter utan paus och alldeles alena på scenen, underhålla en stor publik. Nej, fasor så hemskt!

Hoppsan, nu fick jag förfrågan om jobb ikväll?
Jo, jag tar det.

Måndagsfönstret ....

Det var lördagkväll - klockan var fem minuter i sju - när annannan bestämde sig för att fånga ett fönster.  Hur glad blir man inte då?

Tack!

Dagens fönster ...

Den ene bor och arbetar för närvarande i Kurdistan - i nordöstra delen av Irak - , den andra bor som vanligt på Ekerö (eller Färingsö, jag blir alltid vilsen).  Det blir inte halva vägen var; långt därifrån, men ändå .., dom möts i Istanbul. 

Det är också därifrån dagens fönster kommer. 

Och brunnslock finns förstås över hela världen.
Så ock i Istanbul.

Och överallt finns små "hus"/skydd till lösdrivande katter! Och matskålar och vatten.

Omtänksamt ...,  tänker jag.
Undrar om det är privatpersoner som gör allt sånt här?

Skönt att vila sig lite och kanske fläktar det i värmen?

Att vila lite på en balkong går också bra.
Sånt här gör mig glad .., tänk, om folk kunde vara snälla mot djur!

Ja, dom flesta människor är snälla, men det finns förstås andra sorter också, nånting som kan få mig att närma mig tanken på spöstraff.

Och en sak är säker: jag ska skaffa en batteridriven mus till min laptop!
Fy, vad det tar tid att sitta och klicka och dra upp och ned.