Ett litet ps ...
Att jag berättar så öppet om det här med mammografin och alla känslor omkring det, är INTE ett sätt att få medömkan och att alla ska tycka synd om mig!
Det är ett sätt att rensa hjärnan.
Jag skulle spricka om jag inte finge skriva av mig - det gäller i stort - det är som om alla tankar liksom samlas i en hög och börjar pysa. Och jag har sagt det tidigare och säger det igen: jag skulle hamna på psyket utan möjligheten att deleta/få ned alla tankar i form av bokstäver. Det finns garanterat någon diagnos för det hela, men det är ju mindre viktigt. Vid min ålder gör man som man vill.
Det betyder inte att jag inte blir varm i hjärtat och så innerligt rörd, av alla varma hälsningar, eller av ett brev med två heta kryddpaket som kommer med posten, eller alla rara ord och långväga snällord som landar i min mobil.
Oavsett vad som händer - om det är bra eller dåligt med mitt bröst - kommer jag att vara lika öppen om det hela. Och som sagt, det är i n t e för att gå med håven efter medömkan.
Hur som helst: ni är världens bästa bloggvänner!
11 kommentarer:
Goaste Elisabet, hade aldrig ens tänkt tanken att du skulle skriva för "håven"!
Du har en öppen fr hjärtat blogg o skriver det du känner o upplever. Det vet vi alla som läser dig!
Tror också vi alla läsare känner att de hjärtan o mess vi skickar gör vi för att vi bryr oss o tänker på dig ...
Varm kram
ElisabetH
Elisabeth med h: det är bra! Man vågar knappt skriva nåt ibland; man är så rädd att det ska uppfattas på fel sätt. Kram på dig! Hälsa vovven!
Instämmer med Dubbelörn till 100%.
Jag skriver av mig en del om EDS och det är dels för att man som du säger måste få det ur sig, det blir lättare att hantera då - och det är viktigt!, och dels för att visa hur det är.
Jag tror att överhuvudtaget blir saker lättare att bära om vi delar dem.
Stor kram till dig!
(Och de som är snipiga och säger att man bara vill ha tyck synd om, de är bara sura för att de inte har det stödet själva, p.g.a. just snipigheten.)
Men det är klart att du inte går med håven! Man engagerar sig ju, en bloggvän som jag följt så länge och som är så varmhjärtad, det är som en moster eller en kusin.
Jag tycker du gör helt rätt.Hade en bekant som skrev om sin bröstcancer i vår tidning .Hon mådde bra av att skriva av sig.Jag tror ju på att det är bra att slippa bära allt inom sig..Kramar i mängd
Ulrika: nu har ingen varit snipig, det är inte så jag menar, men jag vill liksom varna :)
Annannan: haha .., ja, jag kallar mig ju mormor på jobbet, så gärna moster!
Babsan: nu kanske jag inte alls har cancer (jag tror ju liksom inte att jag har det), men vilket som så måste jag skriva av mig. Det gör jag ju för övrigt jämt :)
Jag menade inte att jag tror du har cancer utan att min vän berättade om hela resan att bli tillbaka kallad prover etc att det hjälpte henne på resans gång
Att skriva är ju absolut bästa terapin. Kan man sen förmedla både känsla och insikt så bra som du kan är det ju till hjälp också för andra. Du har ju lagt till Henrik Frenkels blogg ”Hjälp jag har Alzheimer” till din lista. Ett annat jättebra exempel på hur man genom öppenhet kan få bort mycket av både fördomar, rädsla och stigmatisering. Vänner är också de som finns där när man hamnar i en av livets uppförsbackar!
Jag har aldrig trott att du gått med håven, utan det är ju så du är, öppen och skriver som du känner.
Dessa ord i all hast och inte så välformulerat som jag önskar...men en stor varm kram skickat jag.
Jag tror inte heller att du går med håven. Jag är själv sån som behöver skriva av mig, det är läkande.
Monet, Lena i Östersund och Eva på Frösön: Bra! Då lägger jag den oroskänslan bakom mig. Tack för att ni är så rara och omtänksamma! Och förstående! Bland bloggvännerna finns också många som REDAN fått beskedet cancer .., enbart här bland kommentarerna Monet och Eva på Frösön och kanske någon fler? Och jag kanske inte har det :) Det kanske bara är nåt annat :)Kram till er alla.
Skicka en kommentar