En dag i april ...

Bilden: på väg ner till havet. 

Blå himmel och solsken. 

Jag sitter på altanen och blåser i pipgrejen. 

Harry på gräsmattan - han sover djupt -. 

Räfsar lite. 

Drar upp vissnade ringblommestjälkar från pallkragen. 

Hittar en kvarglömd vante i hallonhäcken.

Och så beslutar jag mig för att kolla på nätet vad det kostar att hyra en röjsåg. 

Slänten framför mig - där jag sitter på altanen - består mest av sly och mängder med tonåriga körsbärsträd.

Tänk, så fint det skulle bli ...! tänker jag.

Och så promenader med harry. 

Först ner till havet och hem och nästa sväng blir till Stensjö ägg på andra sidan kustvägen och hemåt igen. 

Ja, så här ser dagarna ut. 

Man tror kanske att alla andras dagar är så alldeles oerhört mycket mer spännande, men många - inte alla - i min bekantskapskrets har i ett års tid suttit hemma i ett rum eller kök och arbetat hemifrån och det är kanske inte så himla spännande heller. 

Då är det ju rena paradistillvaron för en sextiosjuårig madame; detta att man gör det man har lust och orkar med. 

Sånt får man komma ihåg

Dagens fönster ...

Från Apulien - en region i södra Italien - kommer det här fönstret och det var Gino - en bekantas bekant - som hade håven redo. Man kan väl säga att det här huset nog kan tillskrivas epitetet "renoveringsobjekt". 

Grazie Gino! säger jag.

Skakigt ....

Hela förmiddagen har varit skakig. 

Darrrrig. 

Svängde förbi affären för att posta ett litet paket och upptäckte - när jag skrev vem som var mottagare - hur handen inte ville hålla sig på plats. Obehagligt. Köpte tre färska broccoli för 5:-/st. Älskar broccoli i alla former. Okokta med lite olja på i salladen .., snabbwokade och som idag:lätt kokta. Satt ute på altanen och åt lunch för mig själv. Harry på gräsmattan, Sigge i uterummet. 

Gick sen på promenad neråt havet till och mötte dom tre vise männen; alltså tre män vilka varje morgon går en längre runda och då passerar Ejdervägen. För en tid sedan fick jag en hälsning från dem - via pv -, men nu kunde vi stå och småsurra, inte långt från parkeringen. 

En är född 1947 och får sin första spruta senare i veckan (stor glädje), en annan var född 1952 och den tredje 1955. Mittenmannen hade arbetat som polis och berättade att på hans arbetsplats finns två som haft covid och det är ganska länge sedan, men båda klarar bara av femtio procents jobb (utredningsärenden), sen är det godnatt. Orken tar slut. 

(Vilken underlig sjukdom det här är. En annan sak som förbryllar, är att det ofta är svårt att svälja t ex kött, om än skurna i små bitar. Pv vittnar om samma sak.)

Efter pratet med männen och promenaden med harry, blev jag så förfärligt slut på som artist, så när tagit mig upp för kilimanjarobacken, lade jag mig på soffan i uterummet och drog djupa andetag. Harry kom in, men gick lika snabbt ut igen. (Bilden från förra sommaren). 

Då ringde Maja och lät mig videochatta med minstingen i Malmö ..., ja, men så underbart roligt! Lite som medicin. 

Har nyss letat efter Sveriges Radios programtablå, men nu är den tydligen omgjord och jag kan säga att det var inte till det bättre - enligt mitt sätt att se det -.

 

Hittar ett gammalt fotografi från våren 1954 (tulpaner på nattduksbordet) och morgonsol mot väggen i sängkammaren. Bilden visar mamma med sin förstfödda (blev inga fler barn)  - ja, det var ju jag det -. I vuxen ålder berättade mamma  att hon, när jag kom till världen, inte alls kände någon översvallande moderslycka och hur skräckslagen hon blev över dom känslorna. Ja, det var ju väldigt roligt att höra - eller inte -. 

Här sitter hon i alla fall i sängen och håller i den där lilla fröken. som inte kan vara mer än några månader. Mamma är då trettiotre år och har yrkesarbetat och varit husmor på sjukstugan i ett ett par års tid. Jag kan tänka mig att hemmafrulivet kanske inte var vad hon drömt om. Ändå är det vad jag läser om i hennes dagböcker .., år ut och år in. 

"Gode Gud, låt mig få bli hemmafru!", skriver hon, men nej, så blev det aldrig.

Äntligen vardag! 

Fem i halv sex ringer mobillarmet och sen är det full fart. Kaffebryggaren sätts igång, pv tar harry på Inger-Margret-rundan och jag fyller termosen och bär ut ryggsäck, startar bilen och inväntar pv. Harry är också med. Alltid med. 

Så blir det rask färd in till Halmstad. Pv väljer motorvägen och det är ljust ute och gott om  trafik. Alla verkar ha bråttom. Parkerar vid OK-macken nära Halmstad Arena och sen kör jag hemåt. Väljer fel väg till en början, men blir inte orolig, tar mig lätt tillbaka på Den Rätta Vägen. 

När jag svänger in på Ejdervägen, är detta (bilden) vad jag ser om jag tittar norrut. 

Och när jag har parkerat, översköljs jag av rödhakekvitter. Å, dessa ljuvliga småfåglar! 

Kollar mejlen och där väntar dom sedvanliga morgonraderna från min syster i Australien. Hon berättar att sonen Fredrik och hans fru Shae haft en helg fylld med aktiviteter och när dom kommer hem visar det sig att huset invaderats av möss! Verkligen en invasion! Deras hund Luna (golden retriever) jagar och tar död på dom hon upptäcker, men nu är det musfälle-inköp som står på programmet. 

Sjätte april idag. Det är då sädesärlan brukar komma. Sååå spännande att se om hen håller tiden, eller om det kanske blivit nåt bakslag?

Mera?

Spelar quiz med I från Ystad; kund i affären där jag arbetade. Gratulerar henne på födelsedagen och upptäcker då att hon behandlas för cancer! Inte en susning har jag haft om detta och allt började med ett malignt melanom, som nu spridit sig. Jag tänker på henne som så ung (alla som jag kände i Ystad är i mitt minne kvar i den åldern som när jag flyttade därifrån), men hon är i alla fall yngre än jag själv. (Vill skriva mig). 

Ja, herremin, vad människor kan drabbas av! 

Nu tänker jag lägga mig raklång på soffan och läsa dagstidningen, den vi ännu har och som jag tycker är så bra .., men nu torde väl ändå den superbilliga prenumerationen snart vara tillända?

Dagens fönster ....

... kommer från Norrtälje och Monet. 

Snö, även där. 

(Så och här idag, men den försvann lika snabbt som den kom!)

Tack! säger jag.

Bara så ni vet ...

Upptäcker att jag har missat flera kommentarer och vill bara säga: det fungerar inte riktigt som det brukar .., och jag är tacksam att det även drabbar pv, om än inte fullt lika ofta. 

Man är inte sig själv. Har inte varit det sedan vi blev sjuka. 

Men i kväll hände nåt härligt! 

Jag somnade på soffan Ektorp .., sov nog i en timme eller två och sov  d j u p t. Vaknade .., tog mig an förra veckans korsord i DN - eller där förra - och det var som en dammlucka som öppnade sig .., jag fyllde i ord efter ord efter ord! 

Ren och skär    l y c k a. 

Eller kanske mer: lättnad.

Hej och hå ....

Annandag Påsk, Ejdervägen 7,  klockan 12:57.

Hjärndimma och lite annat ...

Annandag Påsk idag och jag längtar efter vardag igen, men förstår alla som arbetar fem dagar i veckan och måndag till fredag, då blir man såklart lycklig över några extra lediga dagar. Har man i hela sitt liv arbetat i livsmedelsbutik, tänker man inte ens på den saken. Schemat rullar på som vanligt. 

Läste igenom inlägget från igår och upptäcker (dimman ...) att det ju ser ut som om Hilda, Edvin och Mymmel bara fick Hildas tårta, men så var det inte. Jag gjorde i ordning såväl en liten lammstek, samt grillspett med fläskfilé, en hel plåt med ugnsrostade grönsaker, tzatziki och till veganen och sonen blev det jordnötsbiffar i stället för kött. Ingen direkt påskmat - förutom lammet - men det var vad jag orkade med. Och han som fyller tre i slutet av juli, var mest intresserad av "sylten", dvs, gelén,

Det har blåst nåt hemskt och när jag pratade med Eva från Tyresö (sista dagen här i Halland på ett tag, på onsdag stundar vaccination hemma i Tyresö) upptäckte jag mörkblå moln borta vid horisonten och det dröjde kanske en halvtimme så bjöds vi på såväl snö som hagel. Ja, ja .., aprilväder känner man ju till. 

Måtte det ge sig, för fy så trist för pv och hans bror att kämpa i skogen i snöyra och blåst, men det är i morgon och på onsdag det. 

Är fortfarande såå glad över dom nya kuddfodralen, men .., i skarpt solljus är den gröna färgen inte lika fin .., hmmm .., nåja, nu är det ju mulet, så det passar perfekt. Men vilken skillnad jag tycker att det blev i rummet! 

Ja, det var väl allt.

Dagens fönster ....

När jag skrev inlägget här under och hittade bilden från Halmstad sjukhus, snavade jag även över detta. Under mina snart sexton år som bloggmadame, har det såklart funnits fönster som satt avtryck. Det gjorde det här. 

Det  var Christina Alvner som hade rest utomlands (och hade håven med sig) och jag tycker att man - bara av att titta på bilden - kan fånga känslan av .... äventyr. 

Människor som är nyss uppstigna från en hotellsäng .., fönster på vid gavel .., några blommor på fönsterbrädan. Det blir nästan som en liten film. Eller en roman. 

Söndag - eller påskdagen - ...

Ja, då fick vi besök av Hilda, Edvin och hans mormor Mymmel. Dom kom med bussen från Halmstad vid elva och tackade för sig vid fyratiden. Däremellan hade dom gått på promenad ner till havet och vi hade druckit kaffe och ätit av Hildas goda hembakade (veganska) tårta, med smak av morötter .., den påminde mycket om en morotskaka, faktiskt. 

Och Edvin klappade såväl Harry som Sigge och följde morfar i hälarna.

Och vi låtsades vara sjuka och ordinerades (och fick) medicin  av överläkare Edvin (Salivin tabletter som främjar salivutsöndringen) och då kände sig plötsligt även doktorn sjuk och nödgades ta två små tabletter, ja, alla, förutom morfar visade sig plötsligt vara sjuka. 

Å andra sidan tillfrisknade vi raskt. 

Så här såg tårtan ut. 

Jag däckade  t o t a l t  redan vid halv fyra, då fick jag lämna matbordet och gå och vila på soffan. Då hade jag å andra sidan varit igång sedan morgonen.

För sju år sedan den här tiden, hade jag - på Halmstad lasarett - fått ett sprillans nytt vänsterknä. Jag var vaken under hela operationen och hörde personalen prata om kommande semesterresor och en sköterska viskade till sin kollega och sa "men nu har du ju gett dubbel dos av blodstillande!" och jag tänkte att hur ska detta gå. 

Det gick bra. 

Stor glädje när jag upptäckte hur vackra påslakan sjukhuset höll oss  patienter med! 

Dagen därpå, på eftermiddagen, låg jag i sängen och slumrade så gott och när jag vaknade - något sömndrucken - satt Bodil från jobbet på en stol vid sängen och sa ingenting. 

Hon bara satt där. 

"Ja, jag tänkte att du nog behövde sova efter allt detta ..", sa hon leende och jag höll på att gråta .., så vänligt tyckte jag att det var. Kanske mest att hon satt där så tyst och stilla och väntade ut mig.

Och så blev det påskafton ...

... som kanske borde skrivas med stor bokstav?

Vad händer då?

Inte mycket, eller jo, egentligen. 

Pv ägnar en del av förmiddagen åt att knäskura golvet i köket och hallen. Själv har jag gjort frukost (äggröra med bacon och annat och grannen Magnus kom med färska frallor från bageriet, men nu betalade jag .., annars blir det helt galet!) och så har jag glatt mig åt dom nya kuddfodralen som kom igår. 

Bert är inte den enda som ondgör sig över e-handel (tänk på alla returer), det gör även pv (av samma anledning, inte särskilt bra för miljön, ja, man kan stryka "särskilt"), men  nu tänker jag inte returnera dem och jag är såååå glad att jag klickade i beställningen. 

Tjugoåtta kronor styck kostade dom, sen tillkom moms på 150:-, men då hade jag  ju ändå åtta nya fodral  och ååå, så jag tycker om dom! 

Gult? Men tycker hon om gult? kanske någon tänker.

Jo, röllakansmattan som ligger under rumsbordet har rött, grönt och gult i sig, så det blev bra,

Men dom flesta är gröna och sköna! Underbara, helt enkelt! Två vanliga linnefärgade hade jag också beställt och dom ska få bo i sängkammaren - i mitt rum -.

Igår var det födelsedag för minstingen i Malmö. 

Lille vännen! 

M hade gjort en Greta-gris-tårta och A berättade att när den här krabaten vaknade och upptäckte ballonger och fick veta att "nu är det äntligen din födelsedag!" så blev glädjen obeskrivlig och när man då fick ett paket att öppna i sängen .., oj, så skojigt! 

En stor polisbil med siréner och vinsch blev omåttligt populär och när födelsedagsbarnet vaknade klockan fyra natten mot idag och lämnat sin säng för att gå in till pappa (M arbetade natt), upptäckte han polisbilen och sirénerna gick igång :)

Födelsedagskalaset får bli lite senare, när tvååringen är fri från hosta och förkylning. 

Jo, jag vet att jag berättat hur flitig min äldsta syster är på att skriva vykort och för några dagar sedan kom det här .., tillsammans med andra påskkort (från Norge, Karlstad och Ystad)  och oj, så glad man blir!  

Nu har klockan passerat elva och pv frågade för en stund sedan om jag var kaffesugen. 

Nej, det är jag nästan aldrig numera. Däremot ska jag brygga lite åt honom .., för han vill såklart ha kvar elvakaffet-ritualen. 

Två dagar till är han hemma - frånsett idag - därefter tar han bussen till Småland och hjälper sin storebror med skogsjobb. Där nästa vecka hjälper hans bror honom med att montera allt som ska på plats på det nya båtdäcket. Jag kanske har berättat det? Jo, säkert, men det får man väl uthärda ,-)

Dagens fönster ...

Två fönsterbilder kom samtidigt, men jag - som i vanliga fall - alltid brukar kolla när det plingar till i mobilen (i alla fall nästan alltid), upptäckte inte plinget. Då var det redan långfredag. 

Nåväl, ett skärtorsdagskvällsfönster (långt ord) på självaste påskafton, ja, det går lika bra.

Tack annannan!

Dagens fönster ...

Från annannan i Porto hade jag fått två fönster och inte upptäckt det förrän alldeles nyss och då är klockan halv två. Ett hade kommit susande igår! 

Så här skriver hon: "Långfredagsfönster med krucifix och två kyrkor i bakgrunden ..., och bakom mig när jag tar bilden har jag katedralen i Porto!" 

Och jag svarade: "Men hur vänlig är du inte! Tack!"

Om "träning" eller rehab efter sjukdom ...

Hos Bert i Luleå blev det för några dagar sedan en diskussion angående det här med vardagsmotion, ja, lite rehab efter sjukdom också, om jag minns rätt. 

Monet vittnade då om rörelser som hennes fysioterapeut tipsat henne om och en av dem gick ut på att man skulle sitta på en stol och så - med armarna i kors - ta sig upp och ner så raskt som möjligt - helst utan att nudda stolsitsen, utan bara närma sig densamma -.  Ändrade texten här. Jag skojar inte när jag ibland nämner "hjärndimma". Tack och lov vittnar pv om samma sak, han känner igen sitt eget tänk ibland. 

Nu testade jag igen och förmodligen hade väl hjärndimman - när jag skrev om fyrtio upp-och-ner  slagit till med besked, eller så hade jag ställt timern på för lång tid -. När läkarbilen var här, gjorde jag fem och var stendöd efteråt och fick därefter åka ambulans då syresättningen var så eländig. 

Nu testade jag igen - och det gjorde även pv -. 

Mitt resultat: 28 upp-och-ner-hopp under en minut. Det är lite annat det än fyrtio.

Pv: 56 ..., han formligen  f l ö g   upp och ner! Och det låter otroligt, kan jag på messenger skicka en film, så ni inte tror att jag hittar på.,

Ja, ja. 

Det är bara att träna på.

Men dom där fyrtio .., det var alltså helt galet!

Idag ....

... för två år sedan blev jag farmor. 

Vilken glädje, ja, mer än så! 

Jag var fyrtiotre år när Emma föddes och jag blev mormor. Två år senare kom Emil. Mormor igen. 

Och så .., vid sextiofem, tjoppar en liten kille upp och förgyller tillvaron. Då blev man farmor och mostrarna fick ny titel, dom blev fastrar och Emil och Emma fick ännu en kusin! 

Den här lillkillen - som är besatt av allt som har fyra hjul - blev sjuk igår och är så förfärligt förkyld och hostig, så det planerade kalaset fick ställas in. Nåja, det kommer nya tillfällen. 

Grattis älskade Elliot! säger farmor.

Första april ...

.. och inspirerad av friherrinnan som igår besökte Antjes Blomsterverkstad,  gjorde jag samma sak idag. Den lilla handelsträdgården ligger halvvägs mellan Stensjö och Steninge .., på toppen av en backe. Där föll jag pladask för mängder av växter i fjol och samma sak hände idag, men allt fick inte följa med hem.

Antje har tyskt ursprung och arbetar ensam i det som är som en blandning av ett växthus och ja, nån slags lada, kanske? Sååå fint är det där inne! Bohemiskt, kanske är mer rättvisande. Hela tiden förmanade jag Sonja att inte snava på trösklar eller lerkrukor.

På Ringvägen 33 i Malå bodde tant Margareta Nilsson.

Margareta arbetade  på biblioteket, gick infött med ena foten, under alla år under min uppväxt såg jag henne inte en enda gång i kjol eller klänning ., hon hade trenchcoat när hon gick på kulturcafé och hon odlade allt möjligt i trädgårdslandet. 

Håret var rakt och mörkt. På hennes sängbord låg höga travar med biblioteksböcker och på köksbordet stod sällan tallrikar, nej, där var det mönsterpapper och tidningen Burda. Ofta stod en tryckkokare på spisen.

När jag så ser Antje, så ser jag samtidigt Margareta. 

Dom hade lätt kunnat vara syskon.

I butiken finns såväl snittblommor som krukväxter. 

Och jag tycker om hela alltet.

"Den här är väl vacker i färgen ...!"  sa Sonja. 

Jodå, hon handlade hon också.

Och såklart höll vi oss till pandemilagen.

Allra finast ändå var krokusarna i slänten.

Och små påskkycklingar fanns där också, men dom fick vara kvar. 

Men fyra Mårbackapelargonior, samt en vit pärlhyacint .., fick bo i baksätet. Harry var less på att vänta, men alldeles tyst, där han satt i baksätet. Inte en enda gång har han låtit i bilen. 

Efter besöket hos Antje, svängde vi förbi Ankaret där Sonja fick handla och så skjutsade jag hem henne. Satt ute i solen i timmar .., tog harry på två promenader .., räfsade i slänten .., bar in och planterade om blommorna .., och  sen tog orken slut. 

Men det var ju mycket ändå, som hanns med. 

Glad Påsk till den som tittar in här!

Första-april-fönstret .....

... fångades av mig. 

Tack Elisabet, det var ju tur att du hade håven redo!

Smått och gott ....

Eva från Tyresö och hennes halvlånge make, ja, dom har nu snart varit här nere i en veckas tid och just som dom gav sig iväg från hemmet på väg till Halland, utgick ett påbud att man någonstans kunde ställa sig i kö och bli vaccinerad, men då var det för sent, då var dom redan på väg. Alltså inget vaccin ännu.

Just därför träffas vi inte och det är ju himla tråkigt. 

Nu tar dom sina dagliga promenader längs havet, minst ett par kilometer och Eva blir tunnare och tunnare för var gång hon kommer ner. 

AP:s katt "Paddan" (som har ett vackrare namn, men det kommer jag inte ihåg just nu, hon kallas i alla fall Paddan) .., ja, den katten har sån pondus! En syster till henne finns också i huset, men oj, så olika dom är. Självkänsla .., det har minsann den här madamen. 

Rent av pondus.

Brukar skicka påskägg till barnbarnen i Uppland. 

Att dom nu blivit vuxna har jag kanske inte tänkt på så mycket, men hur glad blir man inte när ett sånt meddelande kommer i mobilen?! Och vilken tur att godiset stämde.

Och så en morgonbild från bordet i vardagsrummet. 

Snart är nog tiden med tända ljus förbi. Det behövs inte, helt enkelt. 

Och  s o m   jag älskar Torgny Lindgrens böcker. 

I glasburken nere till vänster, bubblas det friskt. 

Och morgonglädje bjöds det på. Plötsligt knackade det på dörren och där ute stod Magnus - sommarhusgranne en bit bort på Ejdervägen, men stadigvarandes boende i Lund -. Vi har ett par gånger mötts på Solhaga Bageri och upptäckt att vi tycker om samma sorts bröd .D e t  kom han ihåg när han nu på morgonen cyklat milen till bageriet och hem igen och så står han här utanför och säger att "varsågod Elisabet ...". 

Tala om att hjärtat blir varmt! 

(För övrigt blir dom permanentboende här när det är dags för pension; dom har köpt ett hus bara en bit bort, högre upp ..., med utsikt över havet).

Igårkväll - och även idag - har jag med stort intresse lyssnat till veckans avsnitt av Europapodden. Där jämfördes pandemisituationen - och livet i allmänhet under nedstängningar och allt som varit - mellan London, Berlin, Paris och så här hos oss -. 

Det var SR:s utrikeskorrespondenter i respektive land som stod för berättandet och det var hur intressant som helst.

Att vårt land nu ligger ungefär i mitten i statistiken när det gäller avlidna i covid per tusen invånare, förvånade i alla fall mig. (Jag trodde att vi låg högre upp). Det fanns mycket annat att förvånas över också. 

Ett avsnitt som varmt rekommenderas för den som möjligen är intresserad.  

Här är en länk till programmet. 

Det märks att jag håller på att bli starkare .., nu har all skrivlust väckts till liv, såväl här som på Instagram. Tittar ibland in på Twitter där jag en gång skaffade mig ett konto, ett konto som för övrigt aldrig har använts. Där kan man i alla fall konstatera att jag är inte den enda människan med skrivklåda, där finns mängder med gelikar! 

Mycket intressant läsning finns där också, särskilt - tycker jag - från läkarhåll. 

Och orkar man inte skriva själv, kan man retweeta och då är det lätt att man halkar iväg och hamnar på nya konton, när man läser alltså.

Nu ska jag i alla fall göra mig i ordning för ett att tillbringa resten av dagen utomhus. 

Så är det tänkt.

Tidens tecken ....#1.

Rosenripsen .., den så innerligt älskade, är på gång. 

Doftar vinbärsbuskeblad.

När den väl blommar, tar jag in små buketter och sätter i små vaser. 

Intill sängen, på rumsbordet .., på matbordet i köket .., och i köket på arbetsbänken.

Idag hände det ....

Det var pv:s förslag.. ja, han har ju bestämt sig för att minst ett bad per månad och nu blev det bråttom, inte ett enda bad i mars månad och nu är det ju den trettioförsta. Jag hämtade honom i stan (passade på och fick klorna klippta på Harry) och nog är de verkligen så att efter covid kan man drabbas av hjärndimma .., för min del är det mer än dimma, om det nu är möjligt. 

I vanliga fall har vi med oss kaffe i termos och nånting till .., men det hade jag totalt glömt bort och inte bara det .., även pv:s badskor och badbyxor (jag tog ett par snygga svarta boxershorts/kallingar) och inte minst dom härliga neoprenhandskarna - dom blev kvar hemma -.

(Tröstar mig med att en av töserna i affären som haft covid, men mer lindrigt, och varit hemma en vecka, berättade att hon hade glömt massor när hon kom tillbaka! Då är det alltså tre som blivit smittade i affären. När jag handlade kom jag i alla fall ihåg att cantaloupemelon hade plu 4342, vilket kändes som en jättevinst!)

Som vanligt var jag först i och vattnet var väldigt grumligt .., men det gick bra ändå. Inte särskilt kallt, kanske sex, sju grader. Termometern hade jag såklart glömt. 

Kom hem .., då tittade Britt in och vi slog oss ned ute i solskenet och hon berättade hur knepigt det är för Ecke som inte hittar inomhus. Arma människa! Det kändes bra att träffas och vi satt med rejält avstånd, även om dom fått den första sprutan och vi är smittfria. Man vågar liksom ändå inte.