Feberrosiga kinder.
Te med honung från Kuba av alla ställen.
Två Panodil.
Och armarna är piggiga av kyla och huden är het.
Från farstun hörs prat.
Två flickor bär ut proppfyllda blå Ikeaväskor av plast.
Någon vrider om nyckeln till en dörr.
Separation?
Och PV ringer från tåget som just då står i Landskrona.
"Ensam bland fyra säten", säger han och frågar om hälsotillstånd.
"Det här är Nöd ...", säger jag.
Lusten får komma i andra hand.
Vård av sjuk särbo, kanske man kan kalla det.
Efteråt, när jag lagt ifrån mig telefonen, letar jag upp telefonnumret till Vårdcentralen.
2 kommentarer:
Lilla Lisabettan, fy för den lede att känna sig kass! Nu är det lite synd om dig.(jajaja, jag vet det kunde vatt värre, men i alla fall)
Jag kan ta vakthållningen i kväll;);)
kram
Vilken tur att PV kommer ner och håller dig sällskap. Att vara ensam när man är sjuk är inte kul, inte att vara sjuk heller men det känns alltid bättre när man har någon bredvid sig.
Skicka en kommentar