Bloggmadamen inbillar sig att hon är oumbärlig och skriver kom-ihåg-listor till kassapersonalen.
"Lugnt i kassan? Plocka gärna kvitton som ligger slängda på golvet!"
Det var i fjol det.
Ja, som hon inbillade sig detta.
På vårt jobb städar dagligen ett antal kvinnor som av ena eller andra anledningen inte är ute i det alldeles vanliga yrkeslivet.
En av dem heter Ulla.
Ulla är född 1945 och har ett år kvar till pensionen och mest hela morgnarna går hon omkring och drar den stora skurmaskinen runt, runt i affären.
Till ytan är hon barsk, ja, jag har varit på gränsen till skraj för henne.
"Det är hon inte alls Bettan, hon är jättehärlig, bara man skrapar på ytan ...", säger arbetskamraten Helene när jag en dag berättar om den här känslan för städerskan.
Så jag beslutar mig för att försöka tänka annorlunda.
Och så börjar jag att prata med Ulla .., så där när jag fixar tidningsreturerna eller fyller på cigarettskåpen eller tar in bärkassarna.
Vardagsprat bara.
Småprat.
Och plötsligt ser jag Ulla på ett helt annat sätt.
Hon har ett filurigt och varmt leende och är så ..., r o l i g!
Och när jag nu på morgonen tackar för mig, då står Ulla ute på bryggan och tar sig ett bloss och jag berättar om den stundande resan och även om operationen och all sjukskrivning som väntar och då, plötsligt, slår Ulla armarna om mig och det blir en sån oehörd varm kram och jag fylls av all möjlig inutivärme och glädje och en stor portion tacksamhet.
Så var det alltså.
Det var jag som inte hade bjudit in.
När man väl hade knackat på dörren till Ullas hjärta, stod den på vid gavel.
Faktiskt var det bara att slå sig ner.
6 kommentarer:
Ofta är det precis just så.
Jag är dålig på att ställa min dörr på glänt, men jag övar.
Du har så rätt! Spärrarna finns ofta i ens egna förutfattade meningar.
Det gäller ofta när man möter ungdomar som ibland kan se taggiga ut. Om man närmar sig dem förutsättningslöst kan de visa sig vara hur rara som helst.
Aha - Så det är egentligen du som är kall och känslolös. Egentligen.
Hm! Det trodde jag inte om dig.
Sign.: En som aldrig retats förr.
ellis, jom och en som aldrig retats förr ..-) Visst är det så! Jag minns när jag åkte t o r mellan Ystad och Helsingborg och hade med mig min cocker. Till synese ur-tuffa killar med hård uppsyn föll då på knä och gosade med Linte ..,"men åååå, så fin du är .. vilken fiiin hund!" sa dom och jag bara gapade.
Så fint du skriver.
När jag läser det här blir jag rörd - nästan så jag kunde klämma fram en tår. Jag tror att detta just är den vanligaste orsaken till att vi människor går och blänger på varandra - just att vi inte ser människan bakom skalet. Vi inbillar oss saker utifrån det vi ser.
Som lärare känner jag precis igen mig från hur snacket går om lokalvårdarna och kökspersonalen. Men skrapar man lite på ytan, bjuder till och pratar lite med dem så är de mycket intressanta och varma personer.
Skicka en kommentar