Ut i själva livet!

P1 från bildradion och massor med polska bilister som kör om mig.

Efter tre månader i det gula huset på en kulle, ska jag ta mig söderut, på alldeles på egen hand.

Till Helsingborg.

Och jag backar ut bilen från uppfarten och fastnar efter tre meter i en snödriva och jag skottar och har mig, tills snälle grannen Göran leende kommer ut agerar Hjälpare i Nöden.

En stor kram får han som tack.

Och så tar jag motorvägen söderut och jag kör ovanligt sakta .., inte mer än nittio och ibland åttio ..., och jag tänker att under tre månader tappar man en hel del av sin självkänsla när man inte är där man brukar vara .., faktiskt känner jag mig som Bambi på hal is.

Nej, inte så mycket med bilkörningen, som med allt det andra.

Det är mer det att jag har tappat lite av det där inutimodet som så ofta har tjoppat fram under tågresor och annorstädes.



Men det går bra.

Allt går bra.

Jag hittar till Väla och handlar en blus och därifrån ner till centrala delen av Helsingborg, parkerar vid danmarksbåtarna .., och gågatorna är moddiga och sörjiga och när jag kommer fram till min älsklingsbutik Uno, den med danska kläder och även sådana från "Olars Ulla", då ramlar jag nästan ihop i en hög inne i affären och expediten som talar norska, frågar hur det står till och jo, men det är okej, säger jag.

Lunch på Knutpunkten .. nåt thailändskt.

Efteråt promenerar jag sakta, sakta i det som känns som vårluft.

U n d e r b a r t, är det.

Och så hemöver igen.


Vid Nissan.

Väljer fel avfart till Halmstad centrum och hamnar nästan i Getinge .., vänder om .., parkerar vid Nissan, inte långt från pv:s morbror och moster som bor så centralt och så tar jag sikte på torget, där jag ska fråga en kvinna var närmaste sybehörsaffär ligger, för jag behöver eller vill ha nya -läckrare - knappar till den där härliga blusrocken, som närmast kan liknas vid en målar-rock.

"På Karl den elftes gata .... där ligger Pfaff, dom har miljoner knappar!" säger damen vänligt, hon som jag frågar.

"Du verkar vara en som kanske syr och har dig ..?" säger jag och hon ler.

Jovisst. Det är precis vad hon gör.

Och tänk, jag hittar.

Expediten är ett under av vänlighet och när jag fallit pladask för tre knappar i helt annorlunda färg än dom svarta som sitter på, förklarar damen att knapphålen är för trånga.

"Men det ordnar jag .., vänta bara .., det finns sprättmån här ...!" säger hon.

Butiken är pytteliten och mot ena väggen sitter ägarna och arbetar, - det är ett äldre par som drivit rörelsen hur länge som helst -, och jag får veta att mest utförs reparationer .. ja, så där som att sy i nya blixtlås och sånt.


På väg till sybehörsaffären passerar jag det gamla fattighuset.
Teglet är handslaget och såå vackert!

Sist av allt köper jag fyra semlor på konditori Regnbågen alldeles intill och jag slås av hur vänlig en av expediterna är .., hon ler så varmt hela tiden och mot alla kunder och jag hoppas så att när nr 61 ska ropas upp, så ska det vara till henne jag får gå, men så blir det inte.

Så vacklar jag iväg längs en liten gata och jag blir stående och lyssnar till en symfoni av pilfinksglädje och en man i röd jacka kommer gående på trottoaren och jag tittar på honom och säger ..."men hör du småfågelsången!?" och mannen nickar och stannar upp någon halvminut och det känns bra ., jag tänker att åååå, nu har det där livsmodet kommit seglande åter, ja, precis så känns det!

Och sedan över Nissan och höger mot järnvägsstationen till och jag knappar in koden på Sonja och Göstas dörr och gud, jag nästan svimmar av trötthet när dom öppnar!

Det blir semlor och kaffe och pv kommer från arbetet och ansluter och där sitter vi runt bordet och pratar om Sirius-orden och hur och varför ("jamen, vad gör ni egentligen där ???!" frågar jag) och det blir surr om resan till Tyskland med mina arbetskamrater och Sonja berättar att hon och hennes f.d. distriktssköterskekollegor minsann ska åka buss till Göteborg och titta på Carin Mannheimers "Sista dansen" och ååå, så Sonja gläder sig åt detta!

Vi beslutar också att Sonja ska göra mig sällskap till Helsingborg om två veckor, när det är dags för rotfyllning, ja, som en liten utflykt får det bli.

Och nu är vi hemma i det gula huset på kullen.

Och javisst, jag är tröttare än tröttast och halt-går och kommer nog att vara förfärligt stel i morgon, men det gör inget, för idag har jag känt livsandarna susa rakt in i hjärtat och då står man ut med det mesta.

Just så.